Amor Towles
Översättning Katarina Jansson
forum
Artighetsreglerna.indd 3
2011-07-15 11.00
Författaren har medvetet valt att använda tidstypiska uttryck som kan verka stötande för nutida läsare
Bokförlaget Forum Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se _______________ Originalets titel Rules of Civility Copyright © Amor Towles 2011 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslag Annika Lyth Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-37-13623-3
Artighetsreglerna.indd 4
2011-07-15 11.00
Till Maggie, min komet
Artighetsreglerna.indd 5
2011-07-15 11.00
Artighetsreglerna.indd 6
2011-07-15 11.00
Därefter sade han till sina tjänare: Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på. Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. Då sade han till honom: Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder? Och han kunde intet svara. Då sade konungen till tjänarna: Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför. Där skall vara gråt och tandagnisslan. Ty många äro kallade, men få utvalda. Matteusevangeliet 22:8–14
Artighetsreglerna.indd 7
2011-07-15 11.00
Artighetsreglerna.indd 8
2011-07-15 11.00
Förord
K
vällen den fjärde oktober 1966, då både Val och jag hade hunnit upp i övre medelåldern, besökte vi vernissagen av Många äro kallade på Museum of Modern Art – premiärvisningen av de porträtt som Walker Evans tagit med dold kamera i New Yorks tunnelbana i slutet av trettiotalet.
Det var vad skvallerspalterna brukade beskriva som en »strålande tillställning«. Herrarnas smokingar gick ton i ton med de svartvita fotografierna, damerna bar klänningar i klara färger och i alla längder, från hälsenan till övre låret. Champagne serverades på små runda brickor av unga, arbetslösa skådespelare med vackra drag och akrobatisk elegans. Inte många av gästerna såg på bilderna. De var alltför upptagna av att roa sig. En berusad ung societetskvinna på jakt efter en servitör snubblade till och slog nästan omkull mig. Hon var inte den enda i det tillståndet. På något sätt hade det blivit acceptabelt och till och med chict att vara berusad före klockan åtta på kvällen. Fast det var kanske inte så svårt att förstå. Under femtiotalet hade Amerika lyft hela världen i fötterna och skakat fram vartenda småmynt ur dess fickor. Europa hade blivit en fattig kusin – med gott om gamla vapensköldar men inget att sätta på bordet. Och alla de där obestämbara länderna i Afrika, Asien och Sydamerika hade först 9
Artighetsreglerna.indd 9
2011-07-15 11.00
nyligen börjat kila fram på väggarna i våra skolsalar, som salamandrar i solen. Visst fanns förstås kommunisterna någonstans därute, men med Joe McCarthy i graven och ingen människa på månen smög ryssarna för tillfället bara runt på sidorna i spionromaner. Så vi var alla i någon mån berusade. Som satelliter avfyrade vi oss själva mot kvällshimlen och gick i omloppsbana runt staden tre kilometer ovanför marken, med bränsle bestående av sviktande utländska valutor och fint filtrerade drycker. Vi hojtade över middagsborden och smet in i tomma rum med varandras fruar, vi rumlade om lika entusiastiskt och lättsinnigt som grekiska gudar. Och nästa dag vaknade vi prick halv sju på morgonen, optimistiska och klara i huvudet och redo att återta våra positioner bakom skrivborden i rostfritt stål vid världens roder. Det var inte fotografen som strålkastarljuset riktades mot den kvällen. Evans var mellan sextio och sjuttio år gammal och hans ointresse för mat hade fått honom att skrumpna ihop så att han inte kunde fylla ut sin egen smoking. Han såg lika ledsam och anonym ut som en mellanchef på General Motors på pensionsdagen. Då och då bröt någon hans isolering genom att fälla en kommentar, men kvartslånga stunder i taget stod han bara tafatt i ett hörn som den fulaste flickan på en danstillställning. Nej, Evans var inte i centrum för allas blickar. Dessa riktades istället mot en tunnhårig ung författare som nyligen hade gjort sensation genom att skildra sin mors otroheter. Där han stod flankerad av sin förläggare och en presschef och tog emot komplimanger från ett kotteri av beundrare såg han ut som ett illmarigt nyfött barn. Val iakttog förundrat den fjäskande klicken. Han kunde tjäna tiotusen dollar på en dag genom att initiera ett samgående mellan en schweizisk varuhuskedja och en amerikansk missiltillverkare, men han kunde inte för sitt liv förstå hur en simpel skvallerbytta kunde väcka så mycket intresse. Presschefen var som alltid uppmärksam på sin omgivning, och han fångade min blick och vinkade åt mig att komma dit. Jag vinkade tillbaka helt kort och tog min man i armen. 10
Artighetsreglerna.indd 10
2011-07-15 11.00
– Kom nu, älskling, sa jag. Nu tittar vi på bilderna. Vi fortsatte in i utställningens andra, mindre överfulla sal och började gå runt längs väggarna i maklig takt. Så gott som alla foton var horisontella porträtt av en eller två tunnelbaneresenärer som suttit precis mittemot fotografen. Där en sober ung man från Harlem med plommonstopet käckt på sned och liten tangorabatt. Där en glasögonprydd fyrtioåring i rock med pälskrage och bredbrättad hatt, själva urtypen för en gangsters bokhållare. Där två ogifta kvinnor från parfymdisken på Macy’s, båda en bra bit över trettio och smått förbittrade av vetskapen att deras bästa år låg bakom dem, som med plockade ögonbryn for hela vägen till Bronx. Där en han, där en hon. Där de unga, där de gamla. Där de välvårdade, där de sjaskiga. Trots att fotografierna var tagna över tjugofem år tidigare hade de aldrig förr visats offentligt. Evans hade tydligen oroat sig över fotoobjektens integritet. Det kanske låter konstigt (eller till och med lite egenkärt) med tanke på att han hade fotograferat dem på en så offentlig plats. Men när man såg deras ansikten uppradade längs väggarna kunde man förstå honom. För bilderna fångade i själva verket en viss naken mänsklighet. Förlorade i tankar, maskerade av det anonyma i sitt pendlande och omedvetna om kameran som riktats så rakt emot dem hade många av de avbildade låtit synliggöra sitt inre. Alla som har åkt tunnelbana två gånger om dagen för att tjäna sitt uppehälle vet hur det är: när man kliver på visar man upp samma yttre som för kolleger och bekanta. Man har fört det med sig genom spärren och förbi skjutdörrarna, så att medresenärerna kan se vem man är – framfusig eller försiktig, kärleksfull eller likgiltig, stormrik eller arbetslös. Men sedan letar man upp en sittplats och tåget åker iväg, man kommer fram till nästa station och sedan nästa igen, somliga stiger av och andra på. Och under inverkan av tågets vaggliknande, gungande rörelser börjar den omsorgsfullt skapade fasaden glida av. Överjaget löses upp medan tankarna snart strövar 11
Artighetsreglerna.indd 11
2011-07-15 11.00
planlöst över de bekymmer och drömmar man har – eller, ännu bättre, skingras i en hypnos där till och med bekymmer och drömmar bleknar bort och kosmos fridfulla tystnad råder. Detta händer oss alla. Det är bara en fråga om hur många hållplatser som krävs. Två för somliga. Tre för andra. Sixty-eighth Street. Fifty-ninth. Fifty-first. Grand Central. Vilken lättnad de där korta minuterna var, då man med garden nere och ofokuserad blick fick uppleva den enda sanna tröst som mänsklig isolering kan ge. Så lyckad denna fotografiska översikt måste ha tett sig för de oinvigda. Alla de unga juristerna och bankmänniskorna och de djärva societetsflickorna som tog sig fram genom utställningssalarna måste ha sett på bilderna och tänkt: Vilken prestation. Vilket konstnärligt storverk. Äntligen får vi se mänsklighetens sanna ansikten! Men för dem av oss som var unga på den tiden såg människorna på bilderna ut som spöken. Trettiotalet … Vilket påfrestande årtionde det var. Jag var sexton år när depressionen började, precis lagom gammal för att alla mina drömmar och förväntningar skulle ha hunnit duperas av tjugotalets otvungna glamour. Det var som om Amerika hade satt igång depressionen enbart för att lära Manhattan en läxa. Efter den stora börskraschen hörde man inga kroppar falla mot trottoarerna, men man kunde uppfatta en sorts unison flämtning och sedan en stillhet som föll över staden likt snö. Ljusen blinkade till. Orkestrarna lade ifrån sig sina instrument och publiken sökte sig tyst mot utgången. Sedan bytte vindarna riktning från väst till öst och blåste d ammet från de kringvandrande, arbetssökande lantarbetarna ända till Fortysecond Street. Det kom i böljande moln och lade sig över tidningsstånden och parkbänkarna, svepte in både välsignade och förtappade precis som askan i Pompeji. Plötsligt hade vi våra egna Tom Joad-gestalter – illa klädda och hårt prövade traskade de fram längs bakgatorna, förbi de brinnande oljefaten, förbi slumkvarteren och ungkarlshotellen och under brospannen, medan de sakta men säkert 12
Artighetsreglerna.indd 12
2011-07-15 11.00
närmade sig inre kaliforniska landskap som var precis lika eländiga och tröstlösa som de i verkligheten. Fattigdom och maktlöshet. Hunger och hopplöshet. Åtminstone tills förvarningarna om krig började ge oss ny svikt i steget. Ja, porträtten som Walker Evans tagit med dold kamera från 1938 till 1941 representerade verkligen mänskligheten, men det var ett särskilt stråk av mänskligheten – ett luttrat stråk. En ung kvinna några steg framför oss uppskattade utställningen. Hon kan inte ha varit mer än tjugotvå. Varje enskild bild verkade göra henne positivt överraskad – som om hon var i porträttgalleriet i ett slott där alla ansikten tycktes majestätiska och otillgängliga. H ennes hy blossade av en aningslös skönhet som fyllde mig med avund. För mig var deras ansikten inte otillgängliga. De luttrade ansiktsuttrycken och tomt stirrande blickarna var bara alltför välbekanta. Det var som att stiga in i en hotellobby i en annan stad och upptäcka att de övriga gästernas kläder och manér är så lika ens egna att det känns oundvikligt att man kommer att springa ihop med någon man inte alls vill träffa. Och på sätt och vis var det just detta som inträffade. – Det är Tinker Grey, sa jag medan Val började gå vidare mot nästa bild. Han kom tillbaka för att kasta en andra blick på detta porträtt av en tjugonio år gammal, slarvigt rakad man i trådsliten rock. Han såg ut att väga tio kilo för lite. Han hade tappat nästan all färg på kinderna och ansiktet var synbart smutsigt. Men ögonen var klara och pigga och såg rakt framåt. Och en liten antydan till ett leende spelade på läpparna, som om det var han som betraktade fotografen och inte tvärtom. Som om det var han som betraktade oss. Som blickade rakt ut över tre årtionden, rakt ut över en ravin av möten, och såg ut som en andevarelse. Och såg omisskännligt ut som sig själv. – Tinker Grey, upprepade Val med vagt igenkännande i rösten. Jag tror att min bror kände en Grey som var bankman … – Ja, sa jag. Det är han. 13
Artighetsreglerna.indd 13
2011-07-15 11.00
Val studerade fotografiet närmare och visade det artiga intresse som en avlägsen bekant som kommit på fallrepet förtjänar. Men en fråga eller två angående hur väl jag hade känt den här mannen måste också ha dykt upp i hans huvud. – Märkvärdigt, sa Val bara och rynkade knappt märkbart på p annan. Den sommar då Val och jag började umgås var vi fortfarande i trettio årsåldern och hade inte missat mycket mer än ett årtionde av varandras vuxenliv, men det var tillräckligt lång tid. Det var tillräckligt lång tid för att hela liv skulle hinna levas och förspillas. Det var tillräckligt lång tid för att mörda och skapa, som poeten uttryckte det – eller åtminstone för att befoga att en och annan fråga ställdes. Men Val betraktade som regel inte tillbakablickar som dygder, och ifråga om mysterierna i mitt förflutna var han liksom i så mycket annat först och främst en gentleman. Trots det gjorde jag ett medgivande. – Jag kände honom också, sa jag. Han ingick i min bekantskapskrets ett tag. Men jag har inte hört hans namn sen före krigsutbrottet. Vals panna slätades ut. Han kände sig kanske lugnad av den bedrägliga enkelheten i dessa små fakta. Han betraktade fotot mer uppmärksamt och skakade hastigt på huvudet, som för att på samma gång bekräfta vilket sammanträffande detta var och hur orättvis depressionen hade varit. – Märkvärdigt, sa han igen, men nu med större medkänsla. Han stack in sin arm under min och ledde mig vidare. Vi tillbringade den påkallade minuten framför nästa bild. Sedan nästa och nästa igen. Men nu passerade ansiktena förbi som om de tillhörde främmande människor på väg upp i motsatta rulltrappan när man själv är på väg ner. Jag såg dem nästan inte. Att se Tinkers leende … Efter alla dessa år var jag oförberedd på det. Det fick mig att känna mig överrumplad. Det var kanske bara självgodhet – den angenäma, ogrundade självgodheten i en välbärgad medelålderstillvaro på Manhattan – men när jag gick in genom dörrarna till det där museet kunde 14
Artighetsreglerna.indd 14
2011-07-15 11.00
jag ha gått ed på att mitt liv hade uppnått en perfekt balans. Mitt äktenskap var ett där två intellekt, två storstadssjälar sträckte sig lika mjukt och ofrånkomligt mot framtiden som tazetter mot solen. Och ändå sökte sig mina tankar till det förflutna. De vände ryggen åt alla mödosamt skapade perfektioner i nuet och letade efter de ljuva osäkerheterna från det förgångna och alla dess slumpartade möten – möten som i stunden hade verkat så oöverlagda och sprudlande men som med tiden fick en nästan ödesbestämd framtoning. Ja, mina tankar sökte sig till Tinker och Eve – men de sökte sig också till Wallace Wolcott, Dicky Vanderwhile och Anne Grandyn. Och till de skiftningar i kalejdoskopet som gav färg och form åt min upplevelse av år 1938. Medan jag stod där vid min mans sida insåg jag att jag var helt inställd på att hålla minnena från det året för mig själv. Det berodde inte på att något enda av dem var så skandalöst att det skulle ha chockerat Val eller hotat harmonin i vårt äktenskap – tvärtom, om jag hade berättat om dem skulle Val förmodligen bara ha blivit ännu mer förtjust i mig. Men jag ville inte berätta om dem. För jag ville inte försvaga dem. Mer än allt annat ville jag vara ensam. Jag ville stiga ut ur det skarpa ljus som mina egna omständigheter utgjorde. Jag ville gå och ta en drink i en hotellbar. Eller ännu hellre, ta en taxi ner till Greenwich Village för första gången på vem visste hur många år … Ja, Tinker såg fattig ut på den bilden. Han såg fattig och hungrig ut, som om han saknade alla framtidsutsikter. Men han såg ung och vital ut också, och egendomligt levande. Plötsligt kändes det som om porträtten på väggen iakttog mig. Dessa trötta och ensamma spöken i tunnelbanan studerade mitt ansikte och noterade de spår av kompromisser som ger åldrande människors anletsdrag deras unika karaktär. Då överraskade Val mig. – Vi går, sa han. Jag såg upp och han log. – Kom nu. Vi kan komma tillbaka nån förmiddag när det inte är så mycket folk. 15
Artighetsreglerna.indd 15
2011-07-15 11.00
– Okej. Det myllrade av människor i mitten av utställningssalen så vi höll oss i periferin och passerade alldeles framför fotografierna. Ansiktena flimrade förbi, som ansiktena på fångar som kikar ut genom sådana där små fyrkantiga öppningar i säkerhetsceller. De följde mig med blicken som för att säga: Och vart tror du att du är på väg? Och så, just innan vi nådde utgången, var det ett av dem som fick mig att tvärstanna. Min mun formades till ett ironiskt leende. – Vad är det? frågade Val. – Där är han igen. Mellan två porträtt av äldre kvinnor fanns en andra bild av Tinker. Tinker i en rock av kaschmir, välrakad och med en prydlig windsorknut som stack fram över kragen på en måttbeställd skjorta. Val grep min hand och drog mig framåt tills vi befann oss trettio centimeter ifrån fotografiet. – Menar du samma person som förut? – Ja. – Det är inte möjligt. Val skyndade tillbaka till den första bilden. Tvärsöver rummet kunde jag se honom studera det smutsigare ansiktet mycket noggrant på jakt efter kännetecken. Han kom tillbaka och återtog sin plats trettio centimeter ifrån mannen i kaschmirrocken. – Otroligt, sa han. Det är verkligen en och samma person! – Gå inte för nära visningsföremålen, tack, sa en säkerhetsvakt. Vi tog ett steg bakåt. – Om man inte visste det skulle man utgå ifrån att det var två helt olika män. – Ja, sa jag. Det har du rätt i. – Jaha, han landade ju verkligen på fötterna, då! Val var plötsligt på gott humör. Resan från trådslitet till kaschmir återställde hans medfödda optimism. – Nej, sa jag. Det här är den tidigare bilden. – Vad sa du? – Den andra bilden togs efter den här. Den var från 1939. Jag pekade på den lilla skylten. 16
Artighetsreglerna.indd 16
2011-07-15 11.00
– Den här togs 1938. Man kunde inte klandra Val för det misstaget. Det var naturligt att anta att detta var den senare bilden – och inte enbart för att den hade hängts längre fram i utställningen. På bilden från 1938 såg Tinker inte bara mer välbeställd ut, utan också äldre. Ansiktet var rundare och hade en antydan till pragmatisk världströtthet, som om en rad framgångar hade haft en eller annan obehaglig sanning på släp. Samtidigt hade bilden som tagits ett år senare mer sett ut som ett porträtt av en tjugoåring i fredstid: energisk, oförskräckt och naiv. Val blev illa berörd å Tinkers vägnar. – Åh, sa han. Så tråkigt. Han tog min arm på nytt och skakade lite på huvudet, som för att beklaga Tinker och oss alla. – En omvänd framgångssaga, sa han deltagande. – Nej, sa jag. Inte direkt. New York, 1969
17
Artighetsreglerna.indd 17
2011-07-15 11.00