9789137136011

Petra Holst

Jag brukade drรถmma om dig

Prolog Det var så mycket hon ville visa honom.

Månskenssilvret som glittrade på natthimlen. Gryningsdaggen på deras fönster. Hela den svindlande världen utanför. Trädens sus och havets svallande vågor. Människorna, fåglarna, ja, till och med spindlarna som vävde sina florstunna nät i skymningsljuset.

Han skulle vara full av förundran över hur mycket det fanns att upptäcka.

I allt hon gjorde fanns han med. En fnissande hägring, glädjen i hennes steg. Han slumrade till ekot av hennes hjärtslag. Vaknade när hon vaggade honom i säkerhet.

Hon bar aldrig något tyngre än sin längtan. Löftet var outtalat.

Om hon höll sin del av avtalet skulle han hålla sin.

I hennes drömmar dansade de. De svängde och snurrade runt.

Fort gick det, och han skrattade andlöst när hon höll honom högt upp i luften med sträckta armar.

Hon kittlade och blåste på hans knubbiga mage så att han nästan kiknade.

De berättade sagor för varandra, och hon satt tålmodigt på hans sängkant ända tills han somnade …

Det rycker lite i hans ögonlock innan han vaknar. Han börjar röra på sig. Tar sats. Han är lika tung att bära som hennes första och enda tanke.

Snälla, var tyst.

Utanför är himlen alltid svart.

De börjar dagen med att bryta sina löften.

Del 1

1 Solen sken över Öresund och Tess kisade bakom sina stora solglasögon. Sidofönstret var öppet och släppte in ljudet av knattrande mopeder och det stadiga dunket från en bilstereo modell större. En cabriolet körde upp jämsides och hon kastade en hastig blick på föraren. Han log brett mot henne och tryckte sedan gasen i botten. Tess skakade roat på huvudet när han susade förbi.

Hon rattade sin Golf med van högerhand. Den vänstra höll hon mjukt över magen.

Hon hade gjort ett jobb i dag åt Bröllopsjournalen. Tvåtusen ord ville de ha, om receptet för ett livslångt, lyckligt förhållande.

Så hon hade intervjuat ett par som nyligen firat guldbröllop.

De hade varit så samspelta, Rolf och Gunbritt, tittat så ömsint på varandra. Som om rynkorna, de grå hårstråna och förfallet inte existerade. De hade klätt sig fina, dukat fram sockerkaka och bryggt kolsvart kaffe som de serverade i tunna koppar. ”Vad har ni för tips till de läsare som snart ska gifta sig? Hur lyckas man vara gifta i femtio år?” ”Man måste trivas med sig själv”, svarade Gunbritt utan att tveka. ”Då är det lättare att ha överseende med den andres fel och brister.” ”Hur gör man det? Trivs med sig själv?” Tess antecknade snabbt. ”Man ser till att ha egna intressen. Som jag, jag har ju alltid jagat”, sade Rolf och petade i sig en sockerkakssmula som trillat på duken.

9

”Och du då, Gunbritt, vad har du haft för intressen?” ”Jag handarbetar.” ”Stickar?” ”Ja. Och virkar och broderar lite också.” Gunbritt slog ut med handen, visade på några av de små tavlor och bonader som hängde på väggarna. ”Ni har tre barn. Hur gjorde ni när de var små?” ”Då var det lite knepigare förstås. Men Rolf var en ganska modern man. Han hjälpte alltid till med barnen, så att jag kunde pusta ut lite.” ”Ja, ibland fick jag höra att jag var en toffelhjälte, bara för att jag drog barnvagnen själv. Kan du tänka dig.” Rolf skakade på huvudet men hans ögon skrattade åt minnet.

Det hade varit trivsamt hos Gunbritt och Rolf. Hon hade gärna stannat en stund till men ryggen protesterade mot stillasittandet.

När hon reste sig kunde hon inte låta bli att med en knuten näve massera korsryggen. ”Du har inte långt kvar, ser jag.” Det var ingen fråga utan ett konstaterande från någon som själv fött tre gånger. ”Drygt två veckor.”

Två veckor! Hur kunde det vara möjligt att han så snart skulle ut? Och att han skulle ut den vägen? Fram till nu hade hon inte oroat sig särskilt för förlossningen, men det började bli påtagligt att det fanns något stort där inne och att det inte kunde stanna där för alltid.

Hon stannade vid ett övergångsställe för att släppa förbi en kvinna med barnvagn. Den var svart och hade tre hjul, precis en sådan vagn som hon och Pontus hade köpt. Drömmande tittade hon på kvinnan, som såg åt höger och vänster flera gånger innan hon vågade gå över vägen. Hennes vida skjorta fladdrade plötsligt upp och avslöjade en stor och fortfarande pösig mage. Hon måste ha fött nyligen.

Som om han ville göra sig påmind, ryckte det plötsligt till och 10

spände inne i magen så att det värkte i revbenen. Tess stönade lågt och tryckte tillbaka med handen. Mjukt och varsamt.

Hon hade egentligen aldrig varit särskilt moderlig av sig. Tvärtom. Hon hade sett hur hennes vänner förändrats av att bli föräldrar. Trötta och griniga plågade mammorna sig genom middagar och fester medan de blängde på sina alltmer berusade män. När det äntligen blivit så pass sent att det inte längre var oartigt att gå hem, kunde de knappt dölja sin lättnad. Och männen, som gärna stannat en stund till, reste sig från bordet med lidande uppsyn. ”Det är så många saker man inte kan göra längre när man får barn”, hade Tess konstaterat en gång. ”Det tror jag inte alls på”, hade Torun svarat. ”Jag tänker leva precis samma liv som innan.” ”Men alla verkar få det så jobbigt. Ojämlikt.” ”Det är bara så länge man ammar. Sedan kan mannen bli delaktig på ett helt annat sätt.” ”Bara jag får ett barnbarn i alla fall så är jag nöjd”, hade deras mamma flikat in.

Och sedan fick Torun Linnea. Mamma var salig, pappa visade oanade omvårdnadstalanger och plötsligt blev det så mjukt i Tess. ”Hon är ljuvlig”, sade hon till sin lillasyster som halvlåg i den obäddade sängen i rummet på Patienthotellet.

Linnea låg utsträckt i Tess knä. Ögonen var lika slutna som de små nävarna. I ett av ögonbrynen hade hon intorkad bröstmjölk.

Toruns man Andreas kurade i en grå fåtölj. Han hade stora påsar under ögonen. ”Vilken pärs!” sade han och gäspade högljutt. ”Jag förstår verkligen att det var jobbigt för dig.” Torun såg ut som om hon svalt en syrlig karamell.

Men sedan log de mot varandra i samförstånd om att de nu delade något nytt. Och då blev det mjuka i Tess alldeles skvalpigt och darrigt.

11

Ändå dröjde det över ett år innan hon förstod att hon själv ville bli mamma. Hon mindes ögonblicket när det skedde. Hon och Pontus stod i incheckningskön på Arlanda. De hade varit på bröllop dagen innan och gått och lagt sig sent efter alldeles för många glas vin. Nu skulle de flyga ner till Malmö igen. Hon var fruktansvärt trött och stod och lutade sig mot Pontus rygg.

Och där, i ett babyskydd på golvet framför dem i kön, satt en liten bebis.

Det var inte ett särskilt vackert barn. Sedan Linnea hade kommit till världen hade Tess höga krav. Men det var något med hans sätt att se på henne, hur han zoomade in henne, som väckte en känsla inom henne. Han låg och viftade med knutna nävar framför ansiktet. Men när deras blickar låste sig i varandras föll hans händer åt sidorna. Hans föräldrar stod med ryggen mot Tess, skulle snart checka in. Så hon tittade och såg. Och något var förändrat.

Hon stötte till Pontus med armbågen. ”Titta! Titta!”

Han gav bebisen en kort blick. ”Gullig.”

Men när han märkte hennes tranceliknande tillstånd, tog han sig en titt till. När föräldrarna checkat in och bebisen försvann i det gungande babyskyddet, såg hon på Pontus. Han flinade åt hennes min. ”Jag vill ha en bebis”, sade hon.

Tre månader senare var hon gravid.

Hemma på deras gata fick hon köra runt några varv innan hon hittade en parkeringsplats. Hon vinkade åt en av granntanterna som närmade sig längre bort på trottoaren. Så snabbt hon kunde vaggade hon in i porten, orkade inte stanna och prata i dag. De gamla damerna i huset var visserligen rara, men deras välvilliga händer på hennes mage blev lite för närgångna ibland.

12

Medan hon väntade på hissen betraktade hon de små, röda gummistövlarna som stod utanför Nyströms dörr. Mäklaren hade berättat att det var ett generationsskifte på gång här ute i Slottsstaden. ”Snart kommer man inte att säga Käppastan längre utan Nappastan”, hade han sagt och gnäggat högt.

Tess välkomnade fler caféer, kanske några barnklädesaffärer.

Snart skulle hon ha all tid i världen att strosa runt i sin del av Malmö.

Hon satte sig på toaletten det första hon gjorde när hon klivit in i lägenheten. Det skulle bli skönt när hon inte längre behövde kissa tre gånger i timmen. Pontus brukade retas med henne och kalla henne sin cockerspanielvalp, för att hon jämt sprang och skvätte.

Frånvarande betraktade hon badrummet. Det var smakfullt och enkelt renoverat med grå klinkergolv, vita kakelplattor och en tvättmaskin. Hela lägenheten hade varit ganska förfallen när de köpte den för ett år sedan och de hade rivit bort den gamla damens vinröda sammetstapeter och varsamt slipat golv och målat väggar. ”Ni har haft tur. Hade ni köpt av ett ungt par hade ni fått ge en halv mille extra för renoveringsarbetet”, hade mäklaren sagt.

Nästa projekt var att ta sig an femtiotalsköket. Hon suckade vid tanken.

Tess gick ut i köket och drack ett glas iskallt vatten. Öppnade kylen men stängde den snabbt igen. Mat intresserade henne inte längre. Det enda hon var sugen på nuförtiden var glass och chips.

Men så hade hon också gått upp nästan tjugofem kilo. ”Kolla! Jag har fått dubbelhaka!” hade hon utbrustit en morgon när hon var i tredje månaden. Hon hade stirrat på sitt ansikte i spegeln. Pontus, som stod bredvid och rakade sig, lyfte knappt på ögonbrynen. ”Men ser du inte? Jag har blivit fet!”

13

Nu brydde hon sig inte så mycket om det längre. När hon passerade åttiokilosstrecket hade gränsen för det normala för längesedan suddats ut. Snart var han ändå ute och då kunde hon börja tänka på vikten igen.

Hon fortsatte in i vardagsrummet och sjönk ner i soffan. Benen var svullna och fötterna värkte. Hon lade upp dem på en kudde och sträckte ut sig. Hon bullade upp med kuddar under huvudet och överkroppen också, för om hon låg raklång fick hon andnöd.

Så här låg hon varje eftermiddag, med armarna över den väldiga magen, och lyssnade inåt. ”Hur är det? Har du det bra där inne? Sugen på att komma ut och hälsa på din mamma?” Hon tryckte lite på magen och fick ett ilsket knä till svar.

De första månaderna hade hon varit orolig för allt. Hon slutade röka och vågade knappt äta ute, av rädsla för att kocken skulle ha smugit ner något farligt i maten. Lättad visade hon Pontus hur hennes mage växte, centimeter för centimeter. Hon köpte en bok där fostrets utveckling avbildades som frukter i naturlig storlek. ”Nu är den stor som en vindruva och nästa vecka blir den en kiwi.”

Vad hon inte förstått var hur melonen skulle få plats i hennes mage.

Hon hade haft en oresonlig skräck för att få ett barn med Downs syndrom. De var lite skrämmande med sina stora tungor och tjocka nackar. Överallt där hon gick stötte hon på dem. På Burger King. I affärer. På bussen. Hennes mamma brukade ofta säga att det var tur att hon fått så fina barn som Tess och Torun.

Tess hoppades att hon skulle ha samma tur.

En gång tog hon upp sin rädsla med barnmorskan. När hon hade pratat klart hade barnmorskan en rynka i pannan. ”Du, det finns så många andra saker att oroa sig för än just Downs syndrom. Det är verkligen inte det värsta man kan råka ut för.”

14

Tess hade inte vågat fråga vad det fanns för saker som var värre.

Nu var hon inte rädd längre. Vid det senaste ultraljudet hade barnmorskan försäkrat dem om att allting såg bra ut. Hon hade också upplyst dem om att de två runda kulorna de såg på skärmen var precis det man kunde tro. De skulle få en liten pojke.

De hade gjort tre ultraljud innan dess. Det första den gången de trodde att de skulle mista honom.

Hon hade fått en blödning på nyårsafton av alla aftnar. När hon gick på toaletten såg hon att det var blod i trosan. Det var inga mängder men hennes första reaktion var bestörtning. Jag får missfall! Jag förlorar mitt barn! Försiktigt torkade hon sig och konstaterade att papperet var blodstrimmigt.

Hon kände sig som en skådespelerska. Här satt hon på toaletten och blödde ur sig sitt barn. På andra sidan dörren pratade och skrattade hennes vänner, i sina svarta kostymer och festglittrande klänningar, som birollsinnehavare i den B-film där hon innehade huvudrollen. Hur skulle de reagera?

Snabbt drog hon upp trosorna och rättade till klänningen.

Pulsen susade i öronen. Med en sista titt i toalettstolen förvissade hon sig om att hon inte inbillat sig alltsammans. Hon spolade resolut och sköljde av händerna. Även i en stund som denna satt alla vardagliga rutiner i.

På svaga och knyckiga ben gick hon in i vardagsrummet. Torun och Andreas var djupt inbegripna i ett samtal med Pontus, som såg slirig ut. Borta vid cd-spelaren stod Kajsa och valde bland skivorna. Hon verkade målmedveten, som om hon visste precis vad hon letade efter men inte kunde finna det. In från köket kom Anna, med en skål chips i händerna. Tess såg hur hon öppnade munnen för att säga något, förmodligen en replik i ett pågående samtal, men så kom hon av sig. ”Hur är det?” frågade hon. ”Mår du inte bra?”

Tess tystnad trängde igenom de andras sorl och plötsligt var 15

alla vända mot henne. Hon mötte Pontus blick och hans ansikte stelnade i en fråga. Något slocknade i hans ögon. Han drog av sig sin partyhatt med en långsam rörelse. ”Ni får nog gå hem nu. Jag blöder.” Hon skrattade till men tystnade när hon såg vännernas oroliga miner. Plötsligt hade hon ingen styrsel alls på sina ansiktsmuskler.

När hon en timme senare låg i sängen och såg på färgexplosionerna utanför fönstret, tänkte hon att det ändå var passande att barnet valde att ge sig av en kväll som denna. Inget diskret och anonymt avsked utan ett som ingen skulle glömma. Det var en tröstande tanke.

Pontus lade sig bredvid henne och höll om henne. Han luktade Armani och unken whisky. ”Jag vill inte förlora det här barnet”, sade hon. ”Jag vet. Inte jag heller. Men du, det är inte säkert att vi kommer att göra det. Vi åker in till sjukhuset så fort vi vaknar i morgon bitti.”

Tess nickade. ”Jag känner på mig att den lille krabaten lever. Den ligger där inne och har ingen aning om vad den har ställt till med.” Hon hörde att Pontus log.

Efter en lång plågsam väntan på akuten fick de se honom för första gången. Eftersom Tess bara var i vecka fjorton, utförde den förkylde läkaren ett vaginalt ultraljud. Av någon underlig anledning fick inte Pontus sitta bredvid henne så det var sköterskans hand hon kramade så att den vitnade. ”Där ligger barnet”, sade läkaren, ”och där pickar hjärtat.”

Lättnaden sköljde genom henne, gjorde henne totalt kraftlös.

Hon släppte greppet om sköterskan och handen trillade ner på britsen, likt en förbrukad vante. ”Nu kan pappa komma”, sade läkaren och vinkade dit Pontus, som satt på andra sidan ett draperi. Han dröjde, som om det tog ett tag för honom att förstå vem läkaren menade. När han kom 16

in undvek han att titta på apparaten mellan Tess ben, vilket gav honom en stel hållning. ”Den lever!”

Pontus nickade trögt, oförmögen att följa med i alla känslokast. ”Vår bebis lever”, upprepade hon och tittade på läkaren för att få bekräftelse. ”Ja, ibland kan man ha småblödningar utan att det betyder något.” Läkaren snörvlade och sökte i rockfickan efter en näsduk. ”Åk hem nu och försök att inte tänka mer på det här.”

Hon var otroligt tacksam. Blödningen hade höjt barnets status, från äpple till livslevande bebis med mjuka lockar och blöt pussmun. I bilen hem pladdrade hon oavbrutet, nästan berusat. ”Nu skrämde du oss allt.” Hon klappade sig förnöjt på den ännu mjuka magen. ”Vi trodde att du hade gett upp där inne.”

Och sedan vaggades de sakta in i trygghet igen, för fruktan var alltför dränerande att leva med. Vecka lades till vecka och snart var missfallsrisken inget de tänkte på överhuvudtaget.

När det var dags för det andra ultraljudet i vecka arton var hon förväntansfull och nervös. ”Nu är den snart en banan så nu måste den synas tydligt.”

Hon pratade forcerat och höll Pontus hårt i handen medan de väntade. Runtomkring henne satt en handfull andra kvinnor med sina män. Plaststolarna var obekväma. De gravida skruvade på sig, försökte hitta en ställning som lindrade trycket mot urinblåsan. Klockan tickade. Snart var det deras tur. De skulle få se sitt barn igen.

Ut ur ett undersökningsrum kom en sköterska hasande i ett par kippande tofflor. Hon knyckte på nacken åt rummet intill, manade dem att gå in. Pontus reste sig och sträckte fram handen. ”Hej. Pontus.”

Sköterskan såg tomt på hans hand men tog den inte. ”Lena.”

17

Hon tuggade på ett tuggummi medan hon gjorde i ordning britsen, drog fram ny skyddspapp och sträckte den hårt. Tess vågade inte titta på Pontus, rädd för att han skulle bekräfta hennes känslor. Vad var det för en ohyfsad idiot de hade råkat ut för?

Kall gegga på magen, kalla ögon som granskade skärmen. ”Där ligger den.” Lena drog med apparaten över hennes mage, försökte få med alla vinklar och vrår. Ibland tryckte hon hårt.

Tystnaden började bli besvärande. ”Så liten den är”, sade hon efter en stund.

Tess frös. ”Hur då liten? Är det något fel?”

Sköterskan drog på svaret. Verkade njuta av att sitta inne med information som de inte hade. ”Nja. Men när är den beräknad, sade du?” ”Tjugonde juli.” Tess röst var spröd som ett barns. ”Det stämmer inte”, blev det bryska expertomdömet. ”Enligt mina beräkningar här … Jag skulle säga den första augusti.”

Tess såg på Pontus. ”Men det går inte. I så fall hade jag mens bara några dagar innan den blev till.” ”Och jag var ju bortrest”, sade Pontus i ett försök att lätta upp stämningen.

Lena rätade på ryggen, synbart upplivad. ”Ja, sådant händer oftare än man tror.”

När de satt i bilen på väg därifrån sade de ingenting. Detta var så långt ifrån det bemötande de förväntat sig att de stumnade.

Två veckor senare fick Tess en tid på en privat klinik vid Erikslust. Sköterskan där lotsade dem med mjuk och vänlig röst ut ur oron. Och sedan dess hade han där inne, deras Love, vuxit så påtagligt att de kunde förvänta sig ett stort barn.

Hon ändrade ställning i soffan och gäspade stort. Det var nog bäst att ringa mamma. Hon ville ha ständiga lägesrapporter. Hur 18

mådde Tess? Några tecken på att förlossningen närmade sig? Inga förvärkar än?

Som om hon skulle kunna veta hur en förvärk kändes.

Hon sträckte sig efter telefonen på soffbordet och slog snabbt numret. Lät elva signaler gå fram för att mamma skulle hinna svara om hon var ute i trädgården. I dag var hon tydligen inte hemma.

Sedan lutade hon sig bakåt igen och lät tankarna komma och gå. Det drog i ögonlocken. Hon var alltid så ofantligt trött. De nattliga toalettbesöken tärde på henne. ”Passa på och sov nu, innan bebisen kommer.” Så sade alla som hade glömt hur illa man sov den sista tiden före förlossningen.

Man skulle även passa på att gå till frisören, se alla bra filmer man ville se och gå ut och äta på favoritrestaurangen. Buffra upp med upplevelser därför att livet man var van vid snart skulle ta en paus. Men Tess ville bara att han skulle komma nu, gärna några dagar för tidigt.

Ytterdörren stängdes och hon ryckte till i soffan. Hon hade visst slumrat en stund. Hon hörde bilnycklar läggas på hallbyrån och sedan kom Pontus in och gav henne en puss på pannan. Den ljusblå skjortan gav hans ögon samma färg som blåklint. ”Här ligger du och övar dig.” ”Övar mig?” ”Ja, inför din kommande tillvaro.”

Hon frustade till. ”Det kommer att bli mycket Oprah och praliner för din del.”

Han satte sig ner bredvid henne i soffan och lade hennes fötter i knäet. ”Massera dem.” ”Yes, bwana.”

Han tog sig an uppgiften med stort allvar.

19

2 ”Jag ska inte ha någon ryggmärgsbedövning. Det är bättre att föda naturligt.” Hon sträckte sig efter en melonskiva och inväntade reaktionen. Mycket riktigt, Torun stelnade till där hon stod vid diskbänken och klyftade melonen. ”Det har kvinnor gjort i alla tider. Varför skulle inte vi klara det?” fortsatte Tess och tog en tugga. ”Att man alltid har gjort det är väl ingen anledning att inte utnyttja den sjukvård som finns i dag.” Torun vände sig mot henne med kökskniven i hand. ”Men varför skulle vi vara svagare än kvinnorna på medel­ tiden?” ”Du, många av dem dog faktiskt.” Torun skakade på huvudet och vände sig mot Andreas, som för att få stöd. Han tittade bort. ”För att de var undernärda i de flesta fall.” Tess slickade sig om fingrarna. ”Det låter på dig som om du tror att du kommer att kunna ligga och fila naglarna samtidigt som du föder barn”, muttrade Torun med ryggen mot henne. ”Nä, inte fila naglarna kanske. Jag fattar att det kommer att göra ont, men det finns ingen anledning att förlora kontrollen.”

Hon visste att Torun hade velat föda naturligt, men sedan fått all bedövning som fanns att få. Just därför kunde hon inte låta bli att retas.

20

Pappa harklade sig och log mot henne. ”När mamma födde er gav hon inte ett knyst ifrån sig. Inte ett pip.” ”Just det”, sade Tess. ”Vilken kvinna.” Toruns rygg blev stram.

Hon tänkte på den konversationen några månader senare, när vattnet hade gått och hon låg och flämtade i sjukhussängen.

Efter tolv timmars värkarbete bodde hon i lustgasmasken. Hon var berusad och förbannad och skräckslagen i en enda förvirrande blandning. Pontus stod bredvid och torkade henne tafatt på pannan med en fuktad handduk. När han försökte massera hennes rygg fräste hon åt honom att låta henne vara.

Först hade det varit uthärdligt. Hon hade duschat i flera timmar och vandrat runt på avdelningen i sin fula, vita rock. Men när hon tog stöd mot väggarna av smärta och flåsandades oavbrutet ville hon in på rummet. Vettskrämd klamrade hon sig fast vid gaveln på sängen, med huvudet inborrat i landstingets kudde.

Hennes kvidande övergick i grymtningar och skrik. ”Öppen två”, sade barnmorskan. ”Du skojar!” Hon kunde inte föreställa sig hur ont det då måste göra när hon var öppen tio.

Det märkliga var att gränsen för hur mycket hon klarade ideligen förflyttades. Hon hade inte vetat att det fanns en sådan här smärta. Det gick inte att jämföra med något hon tidigare varit med om. Så här måste det kännas att torteras till döds. ”Jag måste gå på muggen.” Pontus tittade på henne med plågad min.

Han hade inte vikit från hennes sida på hela tiden. En liten del av hennes hjärna insåg att hans begäran var rimlig, men just då kom en värk. Hon ryckte åt sig gummimasken och drog in lustgas så häftigt att det klickade i apparaten. När värken klingade av kändes hennes läppar stumma och hon hade en metallisk smak i munnen. ”Du stannar!” väste hon.

21

Det minsta man kunde begära om hon skulle ha så här ont var att han höll sig. ”Men det tar bara en minut.” ”Om du lämnar mig nu behöver du aldrig mer komma tillbaka!” Hon ville nagla fast honom i det fula plastgolvet. Förstod han inte att hon kunde vara död när han kom tillbaka?

Till slut lade läkaren en epidural och när han hade gått kunde hon slumra lite i sängen. Pontus satt hopkrupen i fåtöljen mittemot men hon såg noga till att han inte somnade. Hon tänkte inte vara ensam om en enda sekund av den här fruktansvärda upplevelsen. ”Vakna!” ”Jag sover inte.” Hans hår stod rakt upp och ögonen var rödkantade. ”Du snarkade.” ”Jag har varit vaken i över ett dygn, Tess.” Han drog med fingrarna över ögonlocken. ”Medan jag har legat här och tagit igen mig.”

Han himlade med ögonen, men satte sig upprätt för att inte frestas att falla i sömn. Ett behagligt lugn infann sig. Med jämna mellanrum hördes hårresande vrål från salen bredvid och hon hann precis tänka att de borde ljudisolera avdelningen. Sedan startade krystvärkarna.

Det var en kraft så stark att hon trodde att hon skulle slitas sönder. Hennes mage och kropp förvreds i konvulsioner och hon skrek i panik. Pontus ringde på barnmorskan. ”Gör något!”

Han lämnade hennes sida och sprang ut i korridoren. När han kom tillbaka hade han barnmorskan med sig. Men hon bidrog inte med något annat än hurtiga tillrop och en sval hand på pannan. Värkarna fortsatte komma, en efter en, och hon trodde att ryggraden skulle slitas sönder. ”Ta bort den!”

Barnmorskan mumlade något ohörbart.

22

”Ta bort den, sade jag!” ”Vi kan inte ta bort den. Han kommer ut av sig själv närsomhelst nu.” ”Det sade ni för en kvart sedan också.” Tess begravde huvudet i kudden, snörvlade och grät.

Hon bestämde sig för att skriva en insändare om inkompetensen på förlossningsavdelningarna när hon kom hem. Om hon kom hem.

Och sedan tog all smärta bara slut. Ena sekunden brann hon och nästa ploppade Love ut som en hal säl. ”Oj! Han var stor!” sade någon.

Pontus ben darrade betänkligt och han satte sig på en pall.

Omtöcknad av trötthet och tacksam för att värkarna äntligen var över, tittade Tess på sin son. Han var smetig av blod och fosterfett och lukten var rå och primitiv. Håret låg tjockt och platt på huvudet, som var svullet av den långdragna förlossningen. Men han såg normal ut. Som för att förvissa sig om att hon hade sett rätt, synade hon barnmorskornas ansikten när de torkade honom.

Det fanns inget ängsligt eller bestört i deras reaktioner. ”Nu får du komma till mamma”, sade sköterskan, virade in Love i en handduk och lade honom på Tess bröst.

De hade sett fram emot att få ligga på Patienthotellet tillsammans, som i en kokong. Ett bebishotell. Men Love var för stor. Han vägde fyra och ett halvt kilo, vilket tydligen var gränsen för vad bebisar fick väga, och därmed stängdes dörrarna till Patienthotellet. I stället blev det BB och Pontus kunde bara komma på besök. Hon tog emot honom med glädje när han kom. Han luktade världen utanför. Schampo, kaffe och normalitet. Hans överläpp var salt av svett. De tittade förundrat på sin son, gladde sig åt att han sög så bra och skämtade om hans kraftiga överarmar.

Men när Pontus gick var hon ensam om allt. Hon låg sysslolös i sängen och stirrade på väggarna. Den stora fläkten i hörnet 23

brummade dovt men lyckades bara vispa runt värmen i rummet.

Hon bläddrade håglöst i en kvällstidning, ammade Love när det var dags och längtade efter att få komma hem igen. Hon hade aldrig sovit bra bland främlingar.

Det var sköterskorna som fick hålla Love när hon var på toaletten. De som fick avlasta henne på natten när hon inte kunde somna med hans grymtningar i plastbaljan intill. Det gjorde henne ledsen och på något sätt också arg. Love var deras barn.

Inte bara hennes. Varför fick Pontus gå ut i den vanliga världen, träffa kompisar och sova gott i den egna sängen när Tess låg här som om hon vore sjuk? Så här hade hon inte planerat att det skulle bli.

Hon kände sig märkligt avtrubbad när hon betraktade Love.

Han var fin, visst var han det, men det kändes inte som om han var hennes. Hon bytte hans blöjor, lade honom till bröstet och pussade hans hjässa, men det hände inget i henne. Ingen moderslycka. Den skulle väl komma senare.

Den andra morgonen på BB kände hon ett starkt behov av att få duscha. Hon lämnade Love sovande hos en av sköterskorna och gick till duscharna. Hon tog gott om tid på sig. Allt annat var otänkbart med vattnets obarmhärtigt vassa strålar mot hennes sargade kropp. Varför hade ingen berättat för henne att man fick ett babianunderliv efter förlossningen? Varför hade ingen sagt att bröstvårtorna blev såriga och att såren blev till skorpor som sprack varenda gång det skulle ammas?

När hon stod och torkade sig skar ett skrik genom väggarna.

Det fick hennes livmoder att dra ihop sig i kramp. Snart var skriket det enda hon kunde tänka på. Hoppas att det inte är Love, tänkte hon och drog borsten genom håret. Men hon var förvissad om att han fortfarande sov.

Skrikandet fortsatte och intensiteten i det skrämde henne. Då hon slutligen stod framför sköterskan och såg sin sons högröda ansikte, var frågan obefogad. Ändå ställde hon den.

24

”Är det han som har skrikit så högt?”

Sköterskan nickade medan hon räckte över Love, lite för snabbt. ”Han har verkligen röstresurser, den här lille mannen.”

Det tog Tess flera minuters krånglande vid bröstet innan hon kunde lugna ner honom. Hans varma, ilskna kropp ålade sig och han spottade och grymtade, som om han ville straffa henne för att hon dröjt så länge. Till slut kom han till ro.

Att döma av sköterskornas nöjda miner sög Love ovanligt kraftfullt.

De hade vägt honom före amning och nu när han ätit krafsade de ner den nya vikten i journalen. Han skrek där han låg naken i en stor skål placerad på vågen.

Tess satt i sängen och ville att de skulle bli färdiga så att hon kunde lägga honom till bröstet igen. Hans vrål gjorde ont i öronen. ”Ja, det är ingen tvekan om att amningen funkar som den ska”, log den ena sköterskan. ”Det finns ingen anledning för dig att ge honom ersättning.”

När hon lämnade över Love kände Tess att hennes fingrar luktade rök. ”Menar ni att vi får åka hem?” ”Ja, men det är läkaren som måste skriva ut er.” ”Jag hoppas att det blir snart”, sade Tess och drog in luft mellan tänderna när Love högg tag i bröstvårtan.

En timme senare stod hon i trapphallen och väntade på Pontus.

Love låg bredvid i sin genomskinliga plastbalja och sov. Borta vid hissarna stod två kvinnor i blå rockar. De bar båda slöja. De sneglade på Tess och till slut tog den ena några steg närmare. ”Pojke?”

Tess nickade. ”Bra.” Kvinnans leende var ett stort grattis.

25