9789137135892

VIGGO CAVLING

Rร RMOKAREN

Cavling_Rรถrmokaren_inlaga.indd 3

2010-04-29 14:21:03

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Viggo Cavling 2010 Omslag Helena Hammarström Tryckt 2010 hos GGP Media GmbH, Tyskland ISBN 978-91-37-13589-2

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 4

2010-04-29 14:21:03

2006

Cavling_Rรถrmokaren_inlaga.indd 5

2010-04-29 14:21:03

Cavling_Rรถrmokaren_inlaga.indd 6

2010-04-29 14:21:03

1 Bara två saker hade förvånat honom i Rosenbad. Den flörtiga stämningen bakom den formella fasaden och att avståndet mellan tanke och handling var så kort. Men justitieminister Henrik Axelsson såg sig själv som en quick learner och längtade nu efter Kajsa Brundin.

När han blundade kunde han se hennes glittrande ögon och höra hennes skratt. Han ville andas in hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst.

Arbetsdagens höjdpunkt hittills hade varit förstamajtalet i Örebro vid lunch. Drygt tusen personer hade trotsat grå moln och ilskna kastvindar och letat sig till den tillfälliga scenen på busstorget, ett stenkast från det berömda slottet och Svartån. Det var mer än dubbelt så många som i fjol då bostadsministern talade.

Före talet deltog Henrik och hans statssekreterare Claes Olofsson i en sittning med några av arbetarkommunens representanter.

Höstens valrörelse var det självklara ämnet för mötet. Strategerna i Val-hall på Sveavägen 68 hade bestämt att parollen skulle vara Alla ska med. Det lokala partikontoret hade också arrangerat en välbesökt presskonferens på det gamla stadshotellet i samband med talet. Inga riksmedier var på plats i den murriga lokalen. Det var som vanligt en viss besvikelse, men Henrik kunde reglerna – den stora mediala strålkastaren riktades alltid mot statsminister Kjell Göransson.

Klockan sex på kvällen när solen började gå ner återvände de till huvudstaden. Regeringens Gulfstream IV, eller G-fyran som den kallades, var långt från Sveriges gränser så de färdades i bilkortege. Den svarta Säpobilen åkte först, därefter kom den lika svarta pansarför7

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 7

2010-04-29 14:21:03

stärkta statsrådsbilen med skottsäkert glas och sist tjänstemännens minibuss, som för dagen var röd.

Väl tillbaka på departementet på tredje våningen i Rosenbad hann Henrik med några korta möten med sin stab. Morgondagens interpellationer i riksdagen skulle beredas. En medarbetare låg i skilsmässa och Henrik ringde upp honom och beordrade honom några dagars semester. Som han sa till honom: I höst när valrörelsen rasar för fullt behöver vi utvilade medarbetare.

Henrik trivdes i ministerrollen. Han hade snabbt hittat rätt och lutade sig mot sin juristexamen och sin långa erfarenhet som brottsmålsadvokat. Till sin hjälp hade han en stor stab sakkunniga och assistenter som förberedde alla ärenden och möten.

De senaste dagarna hade Henrik sms:at Kajsa Brundin ungefär en gång i timmen. I början hade varje knapptryckning varit noga övervägd. Han visste att hans ord i värsta fall kunde hamna i skvallerpressen. Men efterhand som Kajsa blev allt mer explicit i vad hon ville göra med honom och hans muskulösa kropp släppte även Henriks hämningar.

Kajsa och Henrik träffades för första gången i samband med en intervju. Kajsa hade frågat hur han var som make, som chef och som älskare. Den sista frågan hade han besvarat med: ”Ingen har klagat hittills och min fru säger att hon älskar mig, även efter vår bröllopsnatt.”

Det sista citatet var förstås off the record. En justitieminister kan inte uttala sig om sitt sexliv i SAS Magazine.

Kajsa Brundin hade fått följa med under en vanlig arbetsdag. Hon fick åka med i hans blänkande, pansarförstärkta Volvo med tonade rutor och jovialisk chaufför. I bilen framför satt Säpovakterna, eller poliserna som de kallade sig själva. Först när de ansåg att det var säkert fick Henrik och Kajsa öppna de tunga dörrarna och gå ut i solen. Kajsa skrev att det var som att vara med i en film – på riktigt.

Allt detta inklusive hans bakgrund som socialdemokratisk advokat med patos för samhällets utsatta hade kommit med i artikeln. Ru­briken ”Snygg och rättvis” hade fått Henrik att rysa av välmående.

8

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 8

2010-04-29 14:21:03

Han skickade dagens sjuttonde sms till Kajsa Brundin: ”Utanför din port.”

Justitieministerns lilla karavan av svarta bilar stod parkerad på Dalagatan i Stockholm. Klockan var tio över nio och temperaturen rörde sig snabbt mot noll. Kastanjerna i Vasaparken saknade fortfarande löv, men på grenarna som rasslade i vinden fanns små bultande knoppar som snart skulle slå ut. Våren hade äntligen nått Stockholm efter en lång och utdragen vinter.

Från krogen Wasahof på andra sidan gatan hördes soulmusik och ett behagligt sorl. ”Åke, gå och ta en rökpaus”, sa Henrik till chauffören. ”Och du, meddela Säpotomtarna att nästa gäst i baksätet inte är en fara för mitt liv.”

Han halade av sig slipsen, knäppte upp de översta knapparna i skjortan och kände spänningen stiga.

Kajsa Brundin var väl bibehållen för att ha fött två barn. De solariesolbrända benen innehöll inte ett hekto överflödigt fett och hennes gröna ögon var precis som i hans drömmar pigga och hungriga. När hon klev in i bilen log hon och sa de ord Henrik hade fantiserat om hela dagen: ”Jag vill att du kysser mig.”

Henrik gjorde som han blev tillsagd.

Länge.

Hans händer rörde sig sakta upp och ner längs hennes kropp. De slingrade sig runt varandra i baksätet samtidigt som de försökte tråckla av sig kläderna. När Henrik upptäckte att Kajsa inte hade något på sig under den röda kjolen blev han stenhård.

Själva akten tog elva minuter.

Precis när de var klara knackade det på rutan. Henrik Axelsson rullade ner den immiga rutan en bit och släppte in frisk, kall luft. ”Herr statsråd …” ”Ja, vad är det, Åke?” ”Jag tror att nån såg er.” ”Vad menar du?” ”Det var en fotograf. Han såg er och ert … ert sällskap.”

Henrik satte sig rakt upp i baksätet.

9

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 9

2010-04-29 14:21:03

”Men rutorna är ju tonade!” ”Framrutan är tyvärr inte tonad. Fotografen kunde förmodligen se rakt in i bilen från där han befann sig, ungefär femtio meter framför oss.” ”Tog han bilder?” ”Jag tror det. Han hade en kamera med ett stort teleobjektiv. Det såg ut som en mindre kanon. Jag stod och rökte inne i parken och såg honom först när han körde förbi.”

Henrik Axelsson krängde på sig kläderna. Han kände sig illamående. Pulsen steg och tinningarna bultade. Han såg de svarta tidningsrubrikerna framför sig.

Axelsson otrogen i sin limousine.

Bröstkorgen studsade upp och ner, men han försökte andas så långsamt han kunde. Undvik panik, sa han till sig själv. Han fick inte på något sätt förvärra situationen. ”Ligg still”, viskade han till Kajsa.

Han rättade till sina kläder, öppnade den tjocka bildörren och gick fram till Åke som stod på trottoaren. Hans chaufför hade tänt ännu en röd Prince. ”Vad fan hände egentligen?”

Mot hans vilja sprack rösten. ”Jag tror att det var Niclas Trydell, paparazzifotografen. Jag kände igen honom från hans bild i tidningarna.” Åke tog ett djupt bloss på cigaretten. ”Varför sa du inget till mig, varför varnade du mig inte?” ”Jag såg honom inte förrän det var för sent. Trydell körde förbi mig och flinade som om han fått vad han ville ha.” ”Men Säpoidioterna, hur fan kunde de missa fotografen?”

Henrik Axelssons stress förvandlades till helig ilska. Han slet upp dörren till Säpovakternas bil och kastade sig in i baksätet. Vakterna, Hasselvind och Ögren, vände sig sakta om mot honom. Den vänstra, Hasselvind, bar en grå väst med många fickor och hade en gul snäcka med spiralsladd i örat. Hjässan var helt renrakad. Den högra Säpopolisen hade mörk kostym, smala ögon och högt hårfäste. Båda tillbringade alldeles för mycket tid på gymmet.

10

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 10

2010-04-29 14:21:03

”Jag förstår att jag har blivit fotograferad”, sa Henrik Axelsson så behärskat han kunde. Ögren nickade. ”Vi beklagar detta.” ”Vi upptäckte fotografen mycket sent”, sa Hasselvind. ”Han har nu lämnat platsen. Vår primära bedömning var att det här är en helt säker plats. Det tycker vi fortfarande.”

Henrik Axelsson tänkte att han skulle göra allt som stod i hans makt för att förstöra deras framtida karriärer. Problemet var bara att hans egen karriär också var förstörd. Vem skulle vilja rösta på en politiker som är otrogen?

På nyårsafton hade Henrik gift sig med en juristkollega. De hade träffats på hans gamla advokatkontor. Kjell Göransson agerade vigselförrättare och gratulerade honom till valet av presidentfru. Nu skulle fasaden rämna och de två som var ansvariga för hans säkerhet hade stått passiva och sett på.

Henrik kunde inte hejda sig. ”Men varför i helvete gjorde ni ingenting?” skrek han. ”Fattar ni vad detta kommer att innebära för mig?”

Han började hyperventilera. Varje muskel drogs ihop och han pressade samman käkarna så att huvudet värkte.

Hasselvind skruvade på sig i framsätet. ”Statsrådet har kanske missförstått vår uppgift. Vi ska skydda ert liv, inte er karriär. Vi såg tyvärr inte fotografen, det är svårt att se alla som trycker i hörnen. Så fort han tagit sina bilder lämnade han platsen. Vi har ingen möjlighet att ingripa mot människor som vill fotografera. De enda allmänna platser där det råder fotoförbud i Sverige är rättegångssalar och militära skyddsobjekt. Det känner du som advokat säkert till.”

Henrik Axelsson kastade sig ur bilen. Han gick in i den öde Vasaparken. Stadens otaliga lampor gjorde det svårt att se några stjärnor, men nymånen glimtade till bakom de mörka molnen som rusade fram över himlen.

Henrik insåg att han bara hade en enda möjlighet kvar att rädda sin karriär, sitt äktenskap, ja, sitt liv. Han var tvungen att ringa Lars 11

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 11

2010-04-29 14:21:04

Jansson i Rosenbad. Han blinkade bort tårarna när han tog fram sin mobil.

Statssekreterare Lars Jansson var som alltid på jobbet. Senast kvart i sju på morgonen gick han in genom den tunga glasporten till Rosenbad, nickade till vakten i receptionen och tog den vita hissen upp till våning sju. De kvällar han lämnade regeringskansliet före midnatt och gled ner i dubbelsängen samtidigt som sin fru var lätträknade.

Det fanns folk i partiet som ansåg att det egentligen var Lars Jansson som styrde landet. Till sin fru sa Lars att han bara var en trädgårdsmästare i den stora politiska trädgården. Det behövdes någon som rensade ogräs i rabatterna och vattnade nyplanteringarna.

De övergripande planerna för trädgården bestämde statsministern medan Lars höll i detaljerna och såg till att de fyratusen anställda i regeringskansliet arbetade enligt planen.

Han var ensam i det stora rummet. På väggen hängde en målning signerad Anders Zorn. På andra sidan fanns statsministerns rum.

Utsikten med de sista stråken dagsljus över Långholmen och Riddarfjärden var hjärtskärande vacker.

Precis när Aktuellt lämnade rapporteringen av arbetarnas högtidsdag och började prata om torkan i Australien ringde det i en av Janssons tre mobiltelefoner. Signalen kom från den telefon som endast användes i nödsituationer.

I andra änden fanns en gråtande justitieminister som flämtade fram sitt budskap.

Lars Jansson gjorde några snabba anteckningar. Bilder tagna på Henrik Axelsson i privat situation. Niclas Trydell.

Lars Jansson förstod direkt att det var mycket bråttom, men när han tog till orda var rösten lugn och neutral. ”Åk hem och sov nu, Henrik, så ses vi i morgon på regerings­ mötet.”

En skandal med regeringens snyggaste statsråd i huvudrollen var det sista rörelsen behövde fem månader före valet. Förhoppningsvis kunde man fortfarande rädda situationen.

Lars öppnade det grå kassaskåpet under sitt skrivbord och tog 12

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 12

2010-04-29 14:21:04

fram en dator. Den åtta år gamla burken ägdes inte av statsapparaten utan hade en gång i tiden köpts in av det socialdemokratiska partiet.

Den var inte kopplad till Rosenbads intranät utan nådde internet via Skypes trådlösa nätverk. Jansson startade Google Chrome och öppnade ett inkognitofönster. Han älskade Skype, det hade gett honom ett perfekt sätt att skicka meddelanden till Mårten Leijon utan att någon kunde spåra, registrera eller avlyssna dem.

Lars Jansson skrev ett kort meddelande. Sista meningen löd: ”Lös detta omedelbart, ta pengar ur fonden.”

Mårten Leijon kämpade på golvet i sitt vardagsrum framför den stora spegeln. Armhävningar med klapp kramade ur det sista ur hans kropp. Han var klädd i sina svarta löpartajts och blöt av svett efter sin löprunda. Tio klapp klarade han utan större problem. De nästa tio var tuffare och därefter blev det stopp. Armarna och benen fylldes av mjölksyra och Mårten rullade runt och började med sina situps.

Vid den fjortonde situpsen i andra omgången pep det till i en mobiltelefon, en billig variant med kontantkort.

Den enda som hade numret var Lars Jansson.

Lättnad fyllde Mårten när han hörde pipet. Det kunde gå månader utan att mobilen gav ett ljud ifrån sig och ibland fick han för sig att han var fullständigt bortglömd och snart skulle avskaffas.

Mobilen låg på ett skrivbord bakom utkastet till avhandlingen som verkade ha gått i stå. Mårten sköt undan pappershögen och plockade upp mobilen. Han läste meddelandet och insåg att det var bråttom.

Han gick genast bort till sin dator. Man ska aldrig möta en fiende oförberedd, det spelar ingen roll hur knapp tiden är.

Mårten kände igen Niclas Trydells namn från kvällstidningarna.

Några snabba sökningar på nätet och i diverse databaser gav en tydligare bild. Trydell var en frilansfotograf som försörjde sig på att fotografera kändisar när de inte alls ville bli förevigade.

En av Trydells större framgångar var när han tog en serie bilder på en Dramatenskådespelare när denne greps för rattfylla utanför Kungliga Operan. Det som gjorde bilderna fulländade ur ett skan13

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 13

2010-04-29 14:21:04

dalperspektiv var att kvinnan som skådespelaren var tillsammans med inte var hans rikskända flickvän utan en ung vacker kollega på teatern. Rattfylla i kombination med otrohet fick frilansarvodet att ticka uppåt.

Mårten föraktade människor som livnärde sig på andra männi­ skors olycka.

Som alltid fokuserade Mårten på privatekonomi. Via Infotorgs och Affärsdatas databaser fick han värdefull information. Trydells inkomster låg runt existensminimum, anmärkningarna hos kronofogden var många och återkommande. Det var parkeringsböter, kreditkortsskulder, fortkörningsböter, förseningsavgifter, bilskatter och inkassoavgifter.

Han förstod att Niclas levde ur hand i mun och bestämde sig för att göra ett hembesök. Efter en snabb sökning på hitta.se hade han Trydells hemadress, Landsvägen 25 i Sundbyberg. En satellitbild visade att det var ett grått hyreshus.

Det mest diskreta sättet att transportera sig i Stockholm utan att väcka uppmärksamhet är med cykel. Det hade Mårten lärt sig av den beryktade Lasermannen. För drygt femton år sedan hade en fantom i Stockholm skjutit ett tiotal personer och gjort ett tjugotal bankrån. Merparten av rånen hade begåtts med hjälp av en cykel och en pistol.

Efter månader av efterforskningar hade polisen till sist hittat en misstänkt och inlett spaning. Trots att flera poliser hade i uppgift att bevaka mannen hade han ändå lyckats genomföra ett bankrån på Hornsgatan och därefter flytt genom att försvinna på en cykel.

Det tog knappt tjugo minuter att nå Sundbyberg. Mårten parkerade sin svarta sjuväxlade herrcykel ett kvarter från bostadskomplexet där Trydell bodde. Han kontrollerade att gatan var öde och gick de sista meterna fram till porten.

En grön, mycket rostig Nissan King Cab stod parkerad utanför.

Det lyste i ett enda fönster på nedre botten. Mårten stod länge på trottoaren och tittade in. Efter en kvart var han säker på att Trydell var ensam hemma. Han satt nersjunken i en soffa framför en stor, flimrande tv-skärm.

14

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 14

2010-04-29 14:21:04

Mårten var lugn. Han visste att han hade ett kuvert i innerfickan vars innehåll Trydell inte skulle kunna tacka nej till.

Niclas Trydell bestämde sig för att vänta med att tanka över bilderna till datorn och arkivera det blå minneskortet. Han var ensam om sitt scoop och belönade sig själv med att titta på en fotbollsmatch på Eurosport samtidigt som han bläddrade i kvällstidningarna. Ljudet var avstängt.

Han kravlade sig upp ur den svarta bylsiga skinnsoffan, gick ut i köket, hämtade en starköl och återvände till soffan.

Visserligen hade han bilden, men än var den inte såld. Först måste man göra jobbet och sedan måste man jobba för att sälja jobbet. Det var jobb, jobb, jobb. Ibland kunde han längta efter ett vanligt kneg även om han i nyktra stunder insåg att han aldrig skulle klara av en chef och fasta tider. Han var sin egen och ställde aldrig klockan. Sov alltid tills han vaknade. Även om kalendern var tom hade han inte haft en veckas semester de senaste åren. Det fanns alltid nya uppdrag att utföra och nya bilder att plåta. När som helst kunde han få ett tips och då gällde det att släppa allt och åka dit. Framförhållning var för amatörer. Proffs såg möjligheterna och agerade instinktivt.

Hans bästa kontakt på Expressen, latmasken Björn Wahlstedt, hade inte ringt tillbaka. Niclas ville få en deal med den person han tyckte minst illa om på tidningen. Planen var att gå ut stenhårt. Tvåhundra lakan för en första publicering och sedan femtontusen kronor varje gång bilderna användes fram till valet. Därefter vanligt arvode.

Niclas drack direkt ur burken. Han hade så bråttom att det rann lite öl ner på AIK-tröjan.

Mobiltelefonen började ringa. Han hoppades att det var SkitExpressen, men blev inte bönhörd. Det var hans lillasyster. ”Berätta nu, vem har du plåtat?”

Carina Palms röst var lika ivrig som alltid. Niclas gnisslade tänder. ”Kom igen, nu”, fortsatte hon. ”Du kan väl avslöja det för din syrra.”

15

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 15

2010-04-29 14:21:04

Carina ringde alltid för att kolla läget när hon lagt sina ungar. ”Jag kan inte berätta”, sa Niclas. ”Men jag – förlåt, vi – kommer att tjäna multum.”

Niclas visste att bilder på en otrogen minister som gökade i sin tjänstebil skulle sälja fler lösnummer än någonting annat. Det fanns en pengamaskin på systemkamerans minneskort. ”Snälla Nic, kom igen, du kan väl säga vem det är? Är det Ulf Lundell?”

Niclas hörde hur Carinas man rotade i bakgrunden. Tyvärr hade hon gift sig med en riktig surgubbe och snabbt fått tre skrikande ungar. ”Jag kan inte säga det. Du får se det i tidningen i övermorgon. Då kommer bilderna att vara med om inte chefredaktören fegar ur, men det tror jag inte att han kommer att göra. Borgerliga tidningar lägger inte fingrarna emellan om man kan sänka sossarna i valtider.” ”Tror du verkligen det? Skulle den här bilden kunna avgöra riksdagsvalet?” ”Den kommer i alla fall inte att gå obemärkt förbi.” ”Är det Kjell Göransson?” ”Nästan.”

Det knackade på Niclas ytterdörr.

Han väntade inte besök, men det hände ofta att Palle kom förbi och att de satt och tittade på Eurosport i soffan tills de slocknade.

De höll jämn takt och halsade tre stora burkar i timmen. Den som rapade högst slapp hämta påfyllning. ”Jag måste lägga på nu, det bankar på dörren. Vi hörs snart, lill­ syrran.”

Först när ytterdörren stod på vid gavel och en man i svarta träningskläder stirrade på honom, insåg Niclas att han hade fattat fel beslut. Niclas kläder – ett par slappa joggingbyxor och en smutsig t-shirt – kändes helt fel. Så ovärdigt vill man inte möta en främling.

Mannen framför Niclas hade kortklippt mörkt hår, ett smalt kantigt ansikte och blå ögon. Han log med munnen, men ögonen var kalla.

Niclas gillade inte alls att mannen tog ett bestämt kliv in i den stökiga lägenheten och stängde dörren efter sig.

16

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 16

2010-04-29 14:21:04

”Hej Niclas, hur mår du?”

Om man bortsåg från det oväntade besöket mådde Niclas som han brukade vid den här tiden. För ungefär tjugofem minuter sedan hade han låtit ett kvarts gram kokain fara upp i näsan. Den första kicken var nu på väg ner. Efter den känslan kom det självsäkra lugnet. Blodets temperatur steg en halv grad och han blev varm i kroppen. Om han skötte sina kort rätt när latmasken Björn orkade ringa tillbaka skulle han inte behöva arbeta på en månad. ”Skit i hur jag mår”, sa Niclas och tog ett steg tillbaka. ”Vem fan är du och vad i helvete gör du här?”

Mannen i de svarta trikåerna fortsatte att le sin påklistrade grimas. ”Jag skulle vilja att du raderade några bilder.” ”Vad snackar du om?”

För en sekund blixtrade det till i mannens ögon. ”Jag vet att du har några bilder på landets justitieminister, jag är här för att försäkra mig om att de raderas.”

Niclas kliade sig i huvudet. Hur kunde någon, mer än Axelssons två Säpovakter och hans bolmande chaufför, veta att just han hade några bilder i sin kamera? Vad i helvete gjorde den här nissen här? Visste han inte att det bara är idioter som går runt i sina långkalsonger utomhus? ”Jag förstår inte vad du pratar om. Jag har varit här hela kvällen.

Försvinn innan jag lappar till dig.”

Han tog ett steg mot inkräktaren som inte rörde sig ur fläcken.

Niclas backade undan och sjönk ner i soffan. ”Hur vet du att det handlar om bilder tagna i kväll?” sa mannen och tog ännu ett steg framåt.

Niclas kröp mot sin vilja ihop en smula i soffan. ”Det vet jag inte, men eftersom du är här nu så, eh, så tror du nog att jag har gjort nåt i kväll. Du verkar ha bråttom …”

Niclas famlade efter orden. Det var något med mannen i trikåer som gjorde att han blev osäker och tappade fokus.

Röran i hans huvud var en spegelbild av röran i lägenheten. Golvet var täckt av Expressen och Aftonbladet. Sängen var obäddad sedan 17

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 17

2010-04-29 14:21:04

en månad och de en gång vita lakanen gick numera åt gulgrönt. I askfatet låg en glödande fimp bredvid en liten kulle av gamla fimpar och aska.

Niclas ville inte visa hur nervös mannen gjorde honom. Han tände en cigarett, tog ett halsbloss och lutade sig tillbaka i den svarta skinnsoffan. På golvet under soffbordet låg hans pc. Han borde ha tankat över bilderna från kameran och låst in minneskortet i kassaskåpet i garderoben. Den svarta Nikonkameran med det långa teleobjektivet var hans viktigaste arbetsredskap. Niclas sneglade på kameran som låg bredvid honom i soffan och märkte att mannen i trikåer gjorde samma sak. ”Jag skulle vilja köpa bilderna, inklusive publiceringsrätten”, sa mannen. ”Varför vill du …?” ”Jag tror att det är bäst för dig om du gör som jag önskar.”

Niclas började kallsvettas. Hans kroppstemperatur sjönk och hjärnan längtade efter mer kokain.

För många år sedan när den vita gudinnan från Bolivia satte klorna i honom sniffade han flera linor på ett bräde. Efter det kunde han vara utslagen i timmar. Nu hade han blivit vän med sin livskamrat och njöt henne sparsamt. Han behövde bara en liten kyss varje halvtimme, fick han det kunde han vara uppe dygn i sträck. Han kunde sitta utanför en villa på Djurgården i trettio timmar och vänta på att fröken X skulle komma ut och sätta sig i sin bil. Tålamod var hemligheten om man ville bli en bra fotograf. En bra bild kom som en snigel och försvann som en blixt.

Niclas försökte koncentrera sig. ”Och vad händer om jag inte säljer bilden till dig?” ”Då tjänar du inga pengar. Vad bra att vi är överens om att du har bilden.” ”Vad vet du egentligen?”

Mannen log igen. ”Jag vet att kronofogden jagar dig för tjugosju obetalda parkeringsböter. Jag vet att du har näringsförbud. Jag vet att du gillar kokain mer än de flesta.”

18

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 18

2010-04-29 14:21:04

”Var fan får du det ifrån?” ”Du har lite vitt pulver på höger näsborre, jag utgår från att du inte håller på med ett storbak.”

Niclas torkade av näsan och såg några gulvita korn på handen. Han slickade i sig dem, men de var alldeles för få för att återställa balansen i hans kropp. De kunde inte ge honom kontrollen åter. ”Vad händer om jag inte säljer bilderna till dig?” ”Jag kommer att gå härifrån.” ”Gör det, dra åt helvete!” ”Och i morgon kommer jag att ringa kronofogdemyndigheten och berätta att du säljer bilder genom en firma registrerad på din lillasyster i Norrköping. Jag skulle tro att det inte kommer att ta mer än några timmar för dem att låsa samtliga konton hos din syster. När staten vill ha in obetald skatt ligger man inte på latsidan. Din syster kommer att skönstaxeras med minst sextio procent plus straffavgifter på några hundratusen. Det innebär att hon får problem att betala räntan på radhuset och att hon säkert kommer att ångra att hon hjälpte dig genom att skriva på några papper.”

Niclas hjärna kokade av vrede. Den här killen var ett riktigt svin.

Det hade tagit månader att övertala Carina att starta bolaget och agera målvakt. Niclas insåg att han var på väg att förlora, samtidigt blev han arg. Mannen i svarta trikåer skulle inte få en enkel seger. ”Vad är du beredd att betala?” ”Jag tippar att du skulle tjäna hundratusen på bilderna och ytterligare några tusenlappar på återpublicering. Jag erbjuder dig hundrafemtiotusen kronor. Kontant. Här och nu.”

Det var ett lockande erbjudande. Cash var ovanligt i Niclas värld.

De stora kvällstidningarna kunde ibland vid enstaka tillfällen betala ut några tusenlappar i tipspengar svart, men hundrafemtio lakan rakt ner i fickan? Sådant hände inte. ”Jag vill ha mer. Tvåhundra lakan.” ”Om du får pengarna, lovar du då att radera bilderna?” ”Absolut.” ”Var är bilderna nu?”

19

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 19

2010-04-29 14:21:04

Niclas klappade på kameran i soffan. ”Ingen har sett dem? Du har inte mejlat dem till nån?” ”Stämmer.” ”Och om jag köper bilderna och raderar dem, lovar du att inte berätta om dem för nån?” ”Absolut.”

Mannen tog ett steg närmare Niclas. ”Om jag får veta att du har pratat om några bilder på ett statsråd kommer jag att ringa kronofogden och din syster Carina Palm på Lingårdsvägen 15 i Norrköping omedelbart. Förstår du?” ”Jag fattar.”

Niclas fann sig besegrad. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde. ”Var är pengarna?” sa han.

Trikåmannen öppnade det vita avlånga kuvertet han haft i innerfickan och höll upp en tjock bunt med femhundralappar. ”Ge mig minneskortet så får du bunten.”

Niclas famlade efter kameran. Hans kropp skrek efter mer kokain och han lyckades knappt öppna bottenluckan. Det krävdes fingerprecision för att få ut minneskortet och det var det sista Niclas hade just nu. ”Ska jag hjälpa dig, Niclas?” sa mannen.

Han tog kameran och knäppte igång den utan att leta efter ONknappen. Snabbt tittade han igenom bildsviten på justitieministerns bil på Dalagatan. En snygg kvinna i knallröd kjol steg in i en svart Volvo med tonade rutor. Niclas kunde sitt jobb. Det fanns till och med några hyggliga bilder inifrån bilen genom framrutan. Tittade man noga såg man ett älskande par i baksätet.

Trikåmannen drog ut minneskortet, stoppade det i fickan och kastade kuvertet med femhundralapparna i famnen på Niclas.

Niclas öppnade en liten låda på soffbordet och böjde sig fram. En snabb skopa kokain i vänster näsborre och en i höger och genast var han en man igen.

En man som krävde respekt.

Hans kropp exploderade av ilska. Ingen fick pissa på Niclas Trydell 20

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 20

2010-04-29 14:21:04

utan att bli straffad. Svinet som var på väg ut ur lägenheten skulle inte få komma undan. Niclas flög upp ur soffan och kastade sig efter honom. Han slet tag i mannens ben och drog till. Mannen halkade och Niclas fick grepp om hans mage. Han tryckte in sin armbåge i den vidrige mannen och slet tag i trikåerna. De var omöjliga att få grepp om.

Hans hjärna kokade. Skopan med kokain hade blivit alldeles för stor. Lungorna var i uppror. Mannen fick tag i Niclas hals och de två flög genom rummet och ner på golvet.

Kroppen nådde parketten, men Niclas huvud stannade kvar i mannens järngrepp. Mannen landade ovanpå Niclas.

Ett dovt sprakande ljud, ungefär som när man bryter av en tjock gren, hördes när det knäckte till i Niclas nacke. Hans armar och ben sprattlade till en sista gång. En djup suck och sedan var allt över.

Nej nej nej!

Om Mårten bara hade varit några sekunder snabbare ut ur den här pundarkvarten i Sumpan. Nu hade han blivit tvungen att försvara sig med en reflexmässig nacksving. Det hade blivit för mycket för Trydells tunna, otränade, sönderknarkade kropp.

Paparazzifotografen var död.

Mårten kämpade för att inte drabbas av panik. Försökte tänka klart. Än fanns det möjlighet att ställa allt till rätta.

Han inledde med att undersöka Niclas livlösa kropp och fann till sin lättnad att fotografen inte hade några synliga blåmärken. Under den vita huden fanns det säkert skador, men de gick inte att uppfatta med blotta ögat.

Mårten stängde av den flimrande tv:n och förvandlade den tjocka tv-sladden till en snara. Han stack in huvudet i öglan och hakade fast den andra änden i taket. Det gick lätt att förankra den tunna kroppen i samma krok som taklampan.

Mårten samlade ihop pengarna som låg utspridda i soffan och stoppade ner dem i fickan. Han öppnade datorn på golvet och gjorde en snabb kontroll. Trydell hade talat sanning, inga bilder hade lämnat Landsvägen 25 digitalt.

21

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 21

2010-04-29 14:21:04

Mårten hakade på ytterdörrens säkerhetskedja och lämnade den lilla ettan genom att klättra ut genom ett fönster i köksalkoven mot gården. Med hjälp av en klädhängare lyckades han kroka på fönsterhaspen.

Nästa besökare skulle mötas av en ytterdörr med säkerhetskedjan på. Det skulle förhoppningsvis bekräfta bilden av självmord. Den rättsmedicinska undersökningen skulle sedan visa att hängningen skedde under påverkan av alkohol och droger, precis som majoriteten av landets femtonhundra självmord.

22

Cavling_Rörmokaren_inlaga.indd 22

2010-04-29 14:21:04