Carin Hjulstrรถm
Hitta vilse
1
Orden letade sig in genom hörselgången trots att hon tryckte örat hårt mot nackstödet. Den melodiska kvinnorösten avbröt än en gång försöket att sjunka in i sömn och dröm. – Visst hade det varit skönt om man hade kunnat sova lite på resan. Som vissa andra … En djupare röst hummade instämmande. Efter tre timmar kände hon igen minsta lilla nyans i replikerna trots att hon knappt visste hur människorna på sätena mitt emot såg ut. Hon anade att de syftade på henne. Men de hade fel. Hon hade inte sovit alls. Försökt men inte lyckats. Gång på gång hade hon istället, tyst inom sig, tragglat och repeterat de fraser och formuleringar, med exakt avvägda tonfall, som skulle bli hennes svar på de frågor som kunde tänkas komma. Kanske hade hon till och med råkat säga några ord högt när hon levde sig in i konversationen som väntade. Den här gången skulle det gå bra. Det måste det göra. Ändå vågade hon inte göra sig några förhoppningar. Då kunde hon bli besviken. Igen. Ständigt denna balansgång. En signal ur högtalarsystemet följdes av ett meddelande som förklarade att tåget inom några minuter skulle rulla in på Stockholms central. Frida slog upp ögonen och blän5
dades av det starka vårljuset. Solen skar som ett rakblad över Stadshuset och Riddarfjärden. Fönvarm, fuktig luft med en underjordisk doft av smuts slog emot henne när hon försökte följa strömmen av passagerare nedför trappan. Väl nere fick hon upp väskhandtaget och lyckades inordna sig i massan av människor som rörde sig framåt. Det var trångt och varmt. Någon trampade henne på hälen. Hon fick en armbåge i ryggen. Plötsligt blev det tvärstopp. Väskan rullade inte. Något hade fastnat i hjulet. Frida försökte dra sig åt sidan. Det gick inte. Hon måste sätta sig ner mitt i människofloden, och stressen spred sig från magen till låren, som började darra. Det var en näsduk i vit syntet som hade kilat sig in under hjulhusets kåpa. Den var använd. Snorig och blodig. Frida rös. Hon drog försiktigt i den, men den ville inte släppa. Där hon satt på huk såg hur skitigt golvet i gångtunneln var: snus, tuggummin, kladd och rester. Hon var i vägen, en bromskloss. Överallt skyndade män, kvinnor och ungdomar med stora och små väskor. Till sist blev hon tvungen att ta tag i den smutsigaste delen för att lirka loss näsduken. Med ett hårt ryck slet hon trasan i två delar och fick hjulet att rulla igen. Hon reste sig, undgick precis att krocka med en vaggande koloss och gnuggade frenetiskt händerna mot klänningstyget medan hon fortsatte mot tunnelbanespärrens kö. Hon plockade upp plånboken. En gång hade den varit fin, nu kändes den bara lantlig och ful. Den skulle inte duga i Stockholm. Om nu allt gick som hon hoppades måste hon köpa en annan plånbok. Kanske i krokopressat skinn. Hon avbröts i sin tankegång av en plufsig spärrvakt som tittade några centimeter ovanför ögonen på henne: 6
– Jaha? Resa, vart? – Globen, tack. Vilken linje är det? – Gröna linjen mot Hagsätra. Ta inte den mot Farsta Strand eller Skarpnäck för då hamnar du nån helt annanstans. Fyrtio kronor. Frida försökte snabbt leta fram jämna pengar, men hittade bara en femhundring. Medan hon grävde i myntfacket såg vakten forskande på henne. Just när hon sköt fram rätt antal fem- och tiokronor log han stort och avslöjade två gluggar i underkäken. – Ska du uppträda? – Nej? Hurså? – De där röda läpparna, allt runt ögonen och håret. Du ser ut som om du ska stå på en scen. Frida tog emot biljetten och sökte efter ett svar som aldrig kom. – Kille, eller? sa vakten och log sitt breda, glesa leende igen. – Nej, svarade hon lätt förvirrat och började tränga sig framåt i fållan. – Du kan alltid gifta dig med mig. Kom ihåg det. Och lycka till med showen, ropade vakten efter henne. När hon skyndade mot rulltrappan strök hon med baksidan av handen över munnen för att få bort lite av läppstiftet. Hon kunde ju inte komma och se ut som en clown. Hettan överraskade henne när hon klev av på Globens tunnelbaneplattform. Det var alldeles vindstilla och årets första varma dag. Hon kände svetten bryta fram under pudret, tyckte benen lyste kritvita i solgasset och undrade om jeansklänningen blivit blöt under armarna. Utanför spärrarna tog hon till höger. Väskan dundrade och lät när 7
den rullade över den brännheta asfalten. Det kändes fånigt att komma med packning, som om hon inte hade haft råd att ta en taxi till vandrarhemmet först och lämna av grejerna. Vilket hon givetvis inte hade. Hur skulle hon kunna ha det, som arbetslös journalist? Rakt fram reste sig den gigantiska vita kupolen. Hon sökte med blicken efter skyltar. Högt upp såg hon en väg visare peka ut de olika riktningarna. Hon tog höger igen och kände hur en frätande syra av nervositet sved i ådror och nervbanor. Hon skulle anmäla sig och fråga efter toaletten, tvätta bort smutsen, sminka om sig, ta en extra vända med deon och fokusera i lugn och ro. Hon var tio minuter före utsatt tid. Det var ingen bråds ka. Håll tungan rätt i mun bara, tänkte hon när hon klev in genom skjutdörrarna. Den rödklädda äldre kvinnan bakom receptionsdisken la på luren och log mot Frida på ett märkligt välkomnande sätt. – Där är du ju! Du måste vara Frida Fors? – Ja? – Perfekt. Skynda dig upp. Berglund ringde precis och bad mig skicka upp dig direkt om du var tidig. En sån här dag har alla bråttom hem. – Jaha, jag hade i och för sig tänkt … – I den här branschen är det lika bra att lära sig att knipa, avbröt damen. Lycka till. Du är nummer fyrtiofyra idag, så ta i från tårna så att de aldrig glömmer dig. Våning fyra, så väntar Berglund vid hissen. Inget att vinna på att vara nervös, allt att vinna på att vara lugn, tänkte Frida där hon stod framför hisspegeln och gnuggade bort ögonskugga, jämnade ut rouge och satte luggen bakom örat. Det såg tillgjort ut. Sekunden efter 8
rufsade hon till håret igen. De ville ju ha någon som var ung. Då måste det väl få synas också? Våningsplan fyra. Hissen plingade till och dörrarna gick isär. Utanför stod en solbränd medelålders man i jeans, vit skjorta och kavaj. Med grånande skäggstubb och halvlångt hår i mittbena såg han ut som någon som vägrade inse att åren hade gått. Ett paket cigaretter stack upp ur bröstfickan och förklarade rynkorna runt munnen. – Jalle Berglund, nyhetschef. Välkommen, sa han och sträckte fram handen. – Frida Fors. Kul att vara här. Hon tog hans hand och hann tänka att han höll kvar hennes blick en aning för länge. – Har du varit här förut? – Faktiskt inte, sa hon och försökte få till ett världsvant tonfall. Vi gjorde flera studiebesök på tidningar med skolan, men här har jag aldrig varit. De blickade ut över våningarnas öppna planlösning med ett stort hålrum i mitten. På varje våningsplan syntes redaktionsmöblemang, löpsedlar och bilageannonser. Dagens löp både från konkurrenten och från den egna tidningen lyste på en anslagstavla intill hissen: ”Botten ännu inte nådd – massarbetslöshet väntar”, skrev Expressen. ”Nu vänder det – så tjänar du på uppgången”, skrev Aftonpressen. Frida nickade mot löpen: – Rätt olika tolkning av nyhetsläget. – Tja, det som konkurrenten kör idag hade vi förra veckan. Så det är old news. Idag har vi en bra grej med en börsexpert och då vill vi ge läsarna nåt nytt. – Vem har rätt då? Berglund skrattade och blottade en framtand i guld. – Kvällspress handlar inte om rätt eller fel utan om att 9
väcka intresse och sälja tidningar. Och vi gör många bra grävjobb och skapar opinion också. Frida nickade. – Och lite skit rensar ju magen, sa Berglund och log. Hon log tillbaka. De gick fram till räcket mot den stora öppna ljusgården. Berglund lät henne insupa atmosfären. – Det är stort, sa hon till sist. – Mm. Nordens största tidning. En och en halv miljon läsare varje dag. Väldigt tomt idag bara, det är ju helgdag imorgon. Där nere ser du nyhetsredaktionen. Vid det rundade skrivbordet har du nyhetsdesken med redigerare och reportrar. På våningen där borta sitter sport och nöje, och längre in har du kultur, bilagor och foto. Jag hade gärna visat dig runt, men det får bli nästa gång. Om det nu blir nån. Frida kände allvaret rafsa runt i magtrakten. Hon behövde det här jobbet. Trots bra arbetsprover från praktikterminen på Smålandsbladet hade hon bara fått enstaka korttidsvikariat på Göteborgs-Postens webbredaktion. Hon hade trott att det skulle leda till ett riktigt jobb så småningom, men det verkade som om den stora morgontidningen snarare skulle rusta ner än rusta upp, och man hade redan fler medarbetare än man behövde. Hela branschen var mättad. Att det skulle bli tufft hade de fått klart för sig redan på Journalisthögskolan, men att det skulle vara så här svårt hade hon inte kunnat föreställa sig. Nu hade det dykt upp något så ovanligt som en tillsvidareanställning på Aftonpressens nyhetsredaktion. Det var helt enkelt unikt. Att hon var en av dem som fick komma på intervju hade för två veckor sedan känts som en seger, men nu insåg hon att hon bara var en av fyrtiofyra. Hjärnan räknade hastigt ut att chansen att få jobbet låg strax över två procent. 10
Berglund gjorde en gest mot ett konferensrum och bad Frida att slå sig ner. – Då säger jag till personalchefen, så kör vi igång sen. Kaffe? – Gärna, starkt, sa Frida och visste att det skulle svida till i magen. Frida plockade upp mappen med arbetsprover och tog fram blocket med de förberedda idéerna. Hon anade att hon skulle få frågor om vad hon hade för egna uppslag. En artikelserie om människor som förlorat hela sin familj men ändå lyckats gå vidare i livet var hennes starkaste kort. Allra helst ville hon göra en intervju med kvinnan som i åratal misshandlats svårt av sin man och till slut slagit tillbaka, råkat döda honom, eldat upp honom i panik och sedan fått sitta många år för dråp, men nu hade gift om sig och skaffat barn. Hon hade en riktigt spektakulär reportageidé också, om en ung svenska som etablerat sig i den internationella porrindustrin. Kvinnan hade aldrig ställt upp på någon intervju i svensk press och var än så länge helt okänd i Sverige. Men Frida hoppades att hon skulle slippa ta till det artilleriet eftersom hon ärligt talat helst ville slippa göra jobbet. Det verkade både svårt och farligt. Hon förstod inte hur man frivilligt kunde ge sig in i den branschen. Berglund, personalchefen och kaffet drog ut på tiden. Frida undrade vad som stod på när hon snappade upp Berglunds irriterade röst i korridoren utanför: – Kan inte nån annan hämta då? Vi måste få det överstökat idag. Hon sitter ju här inne och väntar. – Jag visste inte att dagis stängde tidigare. Jag måste dra nu. Hon får komma tillbaka en annan dag, sa en kvinno röst. 11
– Hon har åkt från Göteborg. – Hon får väl stanna över helgen, väste kvinnan. Frida kände hur det kröp i kroppen. Oönskad var det sista hon ville känna sig. Bilden hon hade skapat i huvudet sprack från kant till kant. Det var ju inte så här det skulle bli. – För fan, Malin. – Ta det själv. – Då är vi inte beslutsmässiga. Det vet du. Vi måste vara två. – Om jag kommer in imorgon då? Jag är egentligen ledig, men det funkar nog. Kolla om hon kan klockan fyra. Frida hann fundera på om hon kunde boka om biljetten och ta ett senare tåg, innan Berglund klev in genom dörren med två koppar kaffe och ett tillkämpat leende. – Malin Linde, vår personalchef, fick just förhinder. Jag tänkte höra med dig om vi kan ta intervjun i två steg? Vi tar ett snack nu och fortsätter sen imorgon klockan fyra? – Inga problem. Jag hade ändå tänkt stanna till imorgon kväll, ljög Frida. Hon fick svara på frågor om vilka händelser hon tyckte var viktigast under veckan som gått och berätta vilken nyhet hon drömde om att vara först med. Sedan blev det svårare. Berglund spände plötsligt ögonen i henne och såg mycket koncentrerad ut. – Vad skulle du säga är ett attraktivt arbete? – Ett attraktivt arbete? Det är väl att … det är utvecklande och kreativt. – Vad brinner du för? – Jag älskar att skriva, och jag vill förstås skriva om saker som är viktiga för andra människor. – Okej. Titta på några av våra toppnyheter idag: ”Taxi12
chaufför onanerade inför kunder”, ”Här fyndar du sommarstuga i år” och ”Ernst byter kanal igen”. Är det meningsfulla nyheter? Frida kände hur hon alldeles kom av sig. Hur skulle hon svara så att det inte blev fel? Rubrikerna var förstås helt åt skogen, men det kunde hon ju inte säga. Eller? Kanske var det en kuggfråga? Hon tänkte snabbt och chansade: – Kvällspressen måste först sälja tidningen för att sen kunna erbjuda ett fördjupande material längre in. Det här är lockbetet. Det är nödvändigt för balansen. Han antecknade några ord i blocket, lutade sig tillbaka på stolen och knäppte händerna bakom nacken. – Varför vill du jobba just här? – För att jag vill arbeta med den vassaste journalistiken och vara med där det händer. – Och det är här, menar du? fortsatte Berglund. – Absolut, sa Frida och försökte låta betydligt mer tvärsäker än hon var. Det blev tyst en lång stund, och Frida undrade vad som var mest fel i det hon hade svarat. Till sist tycktes Berglund vakna ur sina funderingar och fortsatte: – Jaha. Hur ser ditt kontaktnät ut i Stockholm? – Det är nåt jag jobbar på. Det är förstås otroligt viktigt. Jag är ju rätt ny, så jag har inte hunnit så långt än. – Kontaktnätet är allt i den här branschen. Hur är det med källor? – Källor? Lite samma sak. Jag jobbar på det. Berglund tittade skeptiskt på henne. Hon kände sig avklädd och uthängd i all sin oerfarenhet. – Men när jag jobbade på Smålandsbladet var det nog en fördel att jag inte var för insyltad i människornas liv där. Man kan ha stor nytta av ett utifrånperspektiv också, försökte hon. 13
Ett gällt ljud började plötsligt strömma ut ur Berglunds mobil. Den blinkade ettrigt. Han ögnade hastigt igenom nyhetsflashen. – Aj fan. Det har hänt saker som jag måste ta itu med. Vi får bryta här, men vi ses ju imorgon klockan fyra. Du hittar ut själv, va? Frida nickade och ansträngde sig för att inte se besviken ut. De avslutade hastigt och Berglund lämnade henne redan utanför rummet. Hon blev stående och sjönk ihop när all överlagrad energi pyste ur henne. Det sved i magen av kaffet. En kvinna i femtiofemårsåldern med stripigt, tunt hår, långkjol och en märklig tillbakalutad gång passerade i riktning mot hissarna. Trots att hon gick och gick rörde hon sig knappt framåt. Frida betraktade henne i smyg medan hon följde efter mot hissen. Dörrarna öppnades och de klev båda in. – Vart är du på väg? sa kvinnan oändligt långsamt. – Ner, svarade Frida. – Jag tänkte på väskan. – Jaså, jag är här på anställningsintervju och ska stanna i stan över natten. – Åh. Spännande. Gick det bra? – Nej, tyvärr. Det blev halvt om halvt inställt. Vi ska fortsätta imorgon. – En pigg ponny, det är det man ska vara. Alltid redo. – Har du varit här länge? – Trettiofyra år. Ett helt liv. Marita Svensson, sa hon och höll fram en kallsvettig liten hand. Handslaget var så slappt att det knappt kändes. – Frida Fors. Trevligt. Vad kan du säga om den här tidningen som arbetsplats? – Varje dag jag går hit vet jag att de egentligen vill bli 14
av med mig. Hittills har jag klarat mig igenom vartenda sparpaket, men de har försökt allt möjligt för att få mig att sluta. Jag är för långsam för det här tempot. Och för känslig för den sortens nyheter man vill satsa på nu. Jag är av en annan sort. Fel sort. – Alla behövs väl för att det ska bli en bra mix, försökte Frida. – Inte jag, sa Marita. Men, lycka till. Hoppas att du får jobbet. Dörrarna gick upp och Marita fortsatte mot utgången med sin bisarra, svävande gång. Frida såg fundersamt efter henne innan hon började söka efter damrummet. Även om inget hade gått som planerat skulle hon i alla fall få kissa. Och tvätta bort smutsen från händerna. Inne på toaletten mötte hon sin egen blick i spegeln och försökte få till samma tonfall som nyss: – Kvällspressen måste först sälja tidningen för att sen kunna erbjuda ett fördjupande material längre in … Hur lät det egentligen? Så där. Och ansiktsuttrycket var väl inte särskilt förtroendeingivande heller. Men hon hade gjort vad hon kunde, och hon skulle få en ny chans imorgon. Hon funderade på hur hon enklast tog sig till vandrarhemmet af Chapman på Skeppsholmen. Det borde vara tunnelbanan till T-centralen, sedan fick hon nog byta. Dags att ställa in sig på en ensam valborgsmässoafton i Stockholm. Hon försökte intala sig själv att det kanske kunde vara trevligt att sitta på kajen och titta på stan en kväll som denna. Att ensamhet inte syns utanpå. Hon testade leendet i spegeln innan hon öppnade dörren ut till receptionen. En andfådd Jalle Berglund kom precis tillbaka in genom entrédörrarna. – Hann du ifatt Marita? frågade receptionisten. – Nej! Fan. Aldrig har man nån nytta av henne. Här står 15
jag med ett jobb som måste göras nu! Och de reportrar jag har är redan ute. Frida tänkte en tiondels sekund, mindes orden i hissen, ”alltid redo”, och sa rakt ut: – Jag är kvar. Jag kan, om det behövs.
16
2
En halvtimme senare hade Frida tagit plats på det läderklädda passagerarsätet i en svart Volvo. Bakom ratten satt Jonas Andersson, en kraftig urstockholmare med hästsvans och hawaiiskjorta. I baksätet låg den tunga kamera väskan. Bilens gps-navigator guidade dem mot Nacka och en händelse med dödlig utgång. Säga vad man ville om Berglund, men han hade varit snabb på att hyra in henne tillfälligt. Hon hade inte för sitt liv kunnat tro att man bara kunde hoppa över blanketter och regelverk, men uppenbarligen såg han inget problem med det. Och det var ju bara för dagen. De hade en kort utskrift med texten från larmet: ”Två människor i sextioårsåldern funna livlösa i växthus.” Känslan av totalt misslyckande hade förbytts i spänning och förväntan. Nu gällde det att göra något av det här. Jonas såg det tydligen på ett annat sätt. – Typiskt att man skulle åka på jobb en halvtimme innan man slutar. Ölen står på kylning och polarna och tjejen väntar. Hoppas att det är nåt som blir nåt, så att vi inte åker i onödan. Ska du också på fest sen? – Inte riktigt. Jag bor inte här, sa Frida. – Är du från landet? Frida visste inte om han drev med henne. Hon trodde 17
nog att den göteborgska dialekten hördes. – Göteborg. Jag gick ut Journalisthögskolan förra våren och har hoppat runt på olika vikariat sen dess. – Fy fan, den här jävla branschen. Den önskar man inte sin värsta ovän. Och de som väl får ett jobb suger sig fast som iglar. Jag med, sa Jonas och la upp ett asgarv. De hade passerat rondellen med det stora köpcentret och närmade sig Wermdö golf och country club. I trädgårdarna längs vägen rök grillarna. Gps:en visade att de skulle ta till höger ner mot Södra Lagnö, sedan vänster, vänster. – Jaha du, Fors. Hur lägger vi upp det här nu då? Frida kände ett styng av oro. Hur skulle hon kunna veta det? Men hon måste låtsas som om hon visste vad hon gjorde. – Polisen först och sen grannarna, så får vi se vad det kan bli, sa hon så självsäkert hon kunde. Det var ett typiskt sommarstugeområde som hade förvandlats till oigenkännlighet av nybyggda överdimensionerade villor. Längst in på en återvändsgata vid en vändplan låg huset de sökte. Det var ett av de få i äldre stil – ett rött trähus med ett flertal växthus intill. Blå och gula partyballonger hängde runt dörrfoder och knutar på ett av växthusen. Två ambulanser var på plats och en polisbil stod på uppfarten med blåljusen på. En polisman spände upp randiga plastband för att skärma av området. Frida kom plötsligt på att hon inte hade en aning om var hon hade sitt presskort. Det låg väl i ett fack i plånboken? Tänk om hon inte hittade det och de bara viftade bort henne? Men sedan kom hon på att det stod Aftonpressen med stora bokstäver på bilen, och att Jonas självklart hade sitt kort med sig. Förmodligen skulle det räcka med att det såg ut som om hon hade rätt att befinna sig där. 18
Hon tog upp blocket ur handväskan och bläddrade bort reportageidéerna. Nu var det på riktigt. Precis när de klev ur bilen såg de teamet från Expressen rulla in framför huset. – Här blir det huggsexa. Visa vad du går för nu, sa Jonas och slog igen dörren. Frida visste inte riktigt vad hon hade väntat sig, men i alla fall inte att de döda skulle ligga kvar. Hon hade aldrig sett en död människa förut. Nu låg de där innanför glasväggen, på det hårda betonggolvet, bara hjälpligt skuggade av meterhöga tomatplantor. Han var i sextioårsåldern, rödlätt och lite rund, klädd i mörkblå linnebyxor och vit skjorta. En sträng blod hade runnit ur den halvöppna munnen. Hon var kanske något yngre, mager och gråhårig, iförd en blåmönstrad klänning och röda sandaletter. De låg i så obekväma positioner att döden måste ha drabbat dem oerhört snabbt. Som om de bara hade fallit ihop medan de höll på med någonting. Kropparna såg svagt grönaktiga ut. Eller var det ljuset? När Frida böjde sig ner och kikade in från en annan vinkel var dagern en annan. Det gröna slog inte igenom på samma sätt. I själva verket såg det livlösa paret ovanligt friska och rosiga ut. Genom rutan syntes till hälften avdukade långbord med rutiga dukar. Vinglas med rödvinsslattar, tomma tårtfat och använda kaffekoppar stod fortfarande framme. Hon tänkte att det måste vara outhärdligt hett där inne och hoppades att det stora kylaggregatet vid kortsidan i alla fall var igång. Rättsläkaren verkade färdig med undersökningen av kropparna. Han reste sig och gjorde en kort, muntlig överlämning till polisbefälet, som nickade fundersamt. Frida sökte ögonkontakt med polismannen och nådde slutligen 19
fram. Mannen gav order till några av sina kollegor inne i växthuset innan han gick henne till mötes. Han var runt trettiofem, skallig, kort och muskulös. På namnbrickan han bar på bröstet stod det Lars G Persson. – Jaha? Och du vill? – Frida Fors, jag kommer från … – Aftonpressen, jag ser det. Frida tackade för gratischansen. – Vad har hänt? – Det vi vet är att mannen där inne hade sextioårsfest igår kväll. De sista gästerna gick först fram på småtimmarna. Vid tretiden idag skulle en av gästerna hämta sin bil här, gick för att tacka för senast och hittade paret liggande på det här sättet. That’s it. – Finns det misstanke om brott? – Jag har svårt att tänka mig att de skulle lägga sig där frivilligt. Avlidna är de i alla fall. Det har rättsläkaren konstaterat. – Har de utsatts för våld? – Omöjligt att svara på. – Men det rinner ju blod ur munnen på honom. – Det stämmer, men det kan ha många olika orsaker. – Vad vet man om mannen och kvinnan? – Han var förtidspensionär, hobbyodlare som du ser. Hon var kallskänka på golfkrogen här borta. – Vad händer nu? – Det ska väl du veta? sa polisen som uppenbarligen tyckte att samtalet redan hade tagit för lång tid. – Vilken kan dödsorsaken vara? – Det kan jag inte svara på. – Men vad tror du? – Jag tror ingenting. Det överlåter jag åt pressen. – Kan man utesluta mord? 20
– I det här läget kan man inte utesluta nånting. Ni får väl spekulera. Det är ni ju bra på. Och se till att hålla din fotograf på avstånd. Visa lite respekt. – Fanns det nån hotbild mot paret? – Nu räcker det. Vi har ett jobb att sköta. Frida kastade en blick över axeln och såg hur Jonas tog en bild rakt in genom växthusets dörr, med teleobjektivet på. Han hade förmodligen de döda kropparna mitt i sökaren. Hon ryste till av skam, men insåg sekunden efter att han bara gjorde sitt jobb. Det var så här det var. De gick runt och knackade på hos några av grannarna och Frida fick en del användbara citat från folk som sa att det var fruktansvärt att något sådant kunde hända här, mitt i idyllen. Ingen trodde att någon kunde vilja paret något ont, men det var förstås otäckt om det gick en mördare lös. En av grannarna, en medelålders kvinna, hade varit på festen och berättade att det hade varit en mycket lyckad kväll, fylld av sång och skratt. Jonas hade tagit ett par hundra bilder. Med den nya digitala tekniken fanns det ingen anledning att spara på krutet. Det var bara att bränna på så skulle väl alltid någon av bilderna bli bra. Väl tillbaka på tidningen visade det sig att Berglund hade gått för dagen. Jonas presenterade Frida för kvällens nattchef, Hasse Mehr. Hon fick ett skrivbord och en dator och en order om att inte skriva mer än femtonhundra tecken. – När ska jag vara klar? – Nyss helst, sa Mehr och gick mot kaffeautomaten utan att fråga om Frida ville ha. Hon hade inte ätit sedan lunchen på tåget. Hon hade inte vågat be fotografen stanna och handla något på vägen tillbaka eftersom hon visste att han egentligen hade slutat 21
för länge sedan. Det sög i magen, men fanns det ingen tid att äta var det inget att göra. Hon klickade upp ett dokument och började skriva: ”Sextioårskalaset fick ett tragiskt slut. Jubilaren och hans fru hittades igår döda i festlokalen på Värmdö.” Hon gjorde en radbrytning och fortsatte med brödtexten: ”På borden i det gamla växthuset står vinglasen och kaffekopparna ännu kvar. Men mitt i festidyllen ligger det gifta paret livlöst på golvet.” Hon fortsatte med kommentarerna från polismannen och det hon kunde använda ur intervjuerna med grannarna. Hon var förvånad över hur lite hon fick plats med. Det blev verkligen kortfattat. När hon hade fått ihop texten och ögnat igenom den två gånger gick hon bort till Mehr, sa att hon var klar och fick nyhetsdeskens mejladress. Hon såg hur han klickade upp sin inbox och följde med stigande nervositet hans ansiktsuttryck medan han läste. Han nickade och grymtade, såg varken nöjd eller missnöjd ut. Till sist reste han sig och kom fram till henne. Han hade ett pojkaktigt, lite köttigt ansikte och en rejäl kula under den urtvättade T-shirten. Jeansen var på väg ner på rumpan. – Det var inte så jävla illa. Men jag saknar lite färg, som: Nu växer skräcken hos grannarna. – Jag vet inte om man kan kalla det skräck, sa Frida. – Kom igen. Det är klart att de är rädda och chockade. Det är så vi gör. Har man uteslutit mord? – Nej, svarade Frida sanningsenligt. – Bra. Då kan du köra på det: Polisen utesluter inte dubbelmord. – Men exakt så sa han ju inte. – Vad sa han då? 22
Frida bläddrade i sitt block. – Jag frågade om polisen kunde utesluta mord och då sa han … vänta, här: I det här läget kan man inte utesluta nånting. – Ja? Där har du det: Polisen utesluter inte dubbelmord. Fixa det. Och så lite mera färg. Hur skräckslagna och chockade folk är. – Jaha, okej. – Bra. Sen återstår bara sidotexten. Frida förstod inte. Hon hade ju skrivit allt som i nuläget fanns att skriva. – Det är nu du ska använda alla dina idéer och källor. – Till vad? – Jag vill ha scenarion. Vad kan ligga bakom? Ge mig fem teorier som polisen arbetar efter. – Men … – Om du fixar det kanske vi kan löpa på det imorgon. Då slipper vi köra fylla och bråk på valborg. Det är ändå ingen höjdare. Det räcker om du är klar om en timme. Frida såg frågande på honom. Mehr gav henne en klapp på axeln: – Men du, ta en kopp kaffe och en macka i automaten först. Du är ju helt grå i ansiktet. Det var som en kvällstidningsparodi. Här satt hon och diktade upp brottsteorier. Hon hade inte trott att det faktiskt kunde gå till just så här. Hon som hade lovat sig själv att aldrig spela med. Ändå var det just det hon höll på med. Och det fanns ingen tid att tveka. Maritas ord om en pigg ponny ekade i huvudet. Vem kunde hon ringa som visste något om sådant här? Varför hade hon inte tagit numret till polismannen på plats? Hon provade att ringa polisens presstalesman och möt23
tes av en telefonsvarare: ”Vänligen återkom efter helgen.” Hon slog en signal till vakthavande befäl och fick veta att abonnenten inte kunde nås för närvarande. Nähä. Hon läste igenom sina anteckningar och försökte sortera tankarna. Det fanns väl några teorier man alltid kunde ta till? Mord, självmord, olyckshändelse … Det mest dramatiska alternativet var förstås brutalt dubbelmord av okänd gärningsman. Fast det var märkligt lite skador i så fall. En blodsträng visserligen, men den kunde ju som sagt ha uppkommit på annat sätt. Hon skrev ner det som en punkt i ett nytt dokument. Det kunde också vara någon sorts förgiftningsdrama, iscensatt av någon av gästerna. Inte helt otroligt. Men med vilket gift i så fall? Frida hade läst att människor som fått i sig cyankalium blev alldeles grisrosa, och så såg de ju inte ut. Hon noterade giftmord som punkt två. En tredje variant kunde vara ett gemensamt självmord. Men varför skulle de ta livet av sig när grannen berättade att de verkade så glada på festen? Kunde det vara ett så kallat utökat självmord? Någon av dem mördade den andra och tog sedan livet av sig själv. En fruktansvärd sanning kanske hade uppdagats under natten? Det var förstås möjligt, men det fanns ju ingenting som tydde på det. Hon tittade på skärmen. Det var fyra teorier. Fem hade Mehr bett om. Frida slängde i sig det sista av automatknäckemackan. Hjärnan var tom. Hon sträckte sig efter kaffemuggen och råkade stöta till den så att den välte. Ett stor pöl spred sig in under tangentbordet. Hon sprang snabbt bort till pentryt och hämtade en trasa. Medan hon torkade upp formulerade hon punkt fem: Något hade helt enkelt gått snett. Det hade skett någon form av olycka. Vad nu det kunde vara. Hon läste igenom huvudtexten 24
igen. Gubben odlade växter. Vem visste något om biologi och kemi? Plötsligt kom hon på det. Hon lyfte luren och slog numret. Åtta långa signaler gick fram innan en andfådd röst svarade: – Danis Kiosk och Kebab. Vad kan jag stå till tjänst med? Vi har allt utom bra flås. Frida skrattade bara hon hörde hans röst. – Ciao! Det var länge sen. Hur har du det? – Som en dröm! Vintern rasat ut bland våra fjällar. Danis Kiosk och Kebab är som ett Paradise Hotel. – Såklart! Har du gjort några förbättringar? – Jag funderar på att tvätta fönstren. Annars tycker jag att det är bra som det är. Det är sol och vår och man är nitton år. Frida log igen. Dani var sig lik. – Har du inte släppt den där schlagerhajpen än? – Aldrig! – Hur är det med allt och alla? – Åh, det tar hela kvällen att berätta. Du får komma hit så ska jag trollbinda dig med historier om allt som har hänt sen du åkte. – Gärna. Men det får bli en annan gång. Ge mig en superkort resumé bara. Hur är det med dig och Zana? – Vi träffas ibland. Dejtar, som det heter. Hon är vackrare än nånsin. Men hon vill ju bli filmstjärna innan hon stadgar sig. Herregud, det kan ta tio år. Jag vet inte om jag orkar vänta så länge. – Aha. Och hur är det med lilla Aliana? – Full fart. Vi var och såg henne spela Pippi Långstrump förra veckan. Tänk att en unge från Kosovo får största rollen. Hon ville helst spela herr Nilsson och Pippis pappa också, men då sa läraren stopp. 25
– Jag hör att jag måste komma hem, sa Frida. Ett stort skratt hördes i luren. – Vad är det? sa hon. Vad skrattar du åt? – Du sa hem. Tänkte du på det? – Nej? Gjorde jag …? – Ja. Jag tyckte om det. Du är alltid välkommen. På alla sätt, det vet du. – Tack, sa Frida. Men nu behöver jag din hjälp. Visst har du läst kemi? – Det var några år sen, men, ja …? Frida berättade om jobbet hon just hade varit ute på och att hon nu undrade vad som skulle kunna ligga bakom en olyckshändelse som gjorde att två personer segnade ner och dog utan att någon annan var inblandad. Det blev tyst i luren. – Du såg dem? sa han till sist. – Ja. Först tyckte jag att de såg svagt gröna ut i ansiktet, men det var nog bara ljuset. De såg snarare väldigt friska ut. Rosiga. Det rann lite blod ur gubbens mun, men annars såg det ut som om de hade fallit döda ner mitt i steget. – Ett växthus? – Ja, det var dukat där inne. – Nåt besprutningsgift kanske? Vad odlade de? – Vet inte exakt. Blommor. Grönsaker. – Ge mig en timme. Jag ska kolla runt lite. – En timme? Du är galen. Då måste jag ha varit klar för länge sen. – Ge mig en kvart då. Frida la på luren och gick ut på nätet för att se vad hon själv kunde hitta. Hon googlade på förgiftningssymtom, hamnade på en sida om nervgaser och började läsa artikeln om vätecyanid. Det hade varit den verksamma substansen i den gas 26
tyskarna sprutade in i gaskamrarna i Auschwitz. Giftet hade förr också använts vid utrotning av vägglöss och råttor. Kunde paret ha försökt skadedjurssanera inför festen och misslyckats? Hon sökte vidare på vätecyanid och såg att giftet också kunde uppstå vid stora intag av krossat linfrö. Linfrö? Kunde de ha bjudit på någon udda maträtt? Hon noterade det hon hittade i stolpar och fortsatte leta. Förgiftning kunde också orsakas av svampar, växter, ormar och spindlar. Kunde de ha ätit giftig svamp? Eller någon giftig ört? Inte omöjligt. I så fall kunde det finnas fler dödsoffer bland gästerna. Frida kände adrenalinet pumpa. Det här kanske var större än hon själv hade förstått. Hon kände hur tyngden omfördelades på skrivbordet. Det var Hasse Mehr som hade slagit sig ner på bordsskivan en halvmeter bort. Han kliade sig under T-shirten så att den spända, håriga buken syntes. – Hur går det? – Jodå, jag håller på. Han ställde sig bakom henne och läste på skärmen. – Giftig svamp … vätecyanid. Fan, det här kan bli bra, vet du. – Men det kan nog inte vara vätecyanid. – Varför inte? – Det stämmer inte. Vätecyanid och cyankalium är nästan samma sak, så då borde de ha varit grisrosa, sa Frida frankt. – På det här stadiet kunde de väl inte utesluta nånting, eller hur? – Nej. 27
– Bra. Kör på då. Och skynda dig. Det finns folk som väntar. Skicka en kopia på texten till Yada också. Han får skriva en resonerande nyhetskrönika. – Vem är Yada? Mehr brast ut i ett gapskratt. – Det där skulle han ha hört! Det hade han behövt. Du måste vara bra grön, du. Han nickade mot det inglasade rökrummet där en äldre, rynkig man med enorma svettringar på den bruna skjortan syntes prata i mobiltelefon och röka samtidigt. Frida insåg sitt klavertramp. – Jag menar, vad har han för mejl? – Yngwe punkt Adamsson, snabel-a, resten kan du. Hon skrev en kort ingress om att polisen nu arbetade förutsättningslöst efter många olika teorier och spaltade sedan upp det hon hittat i punktform. Fem minuter kvar tills Dani skulle ringa. Medan hon väntade fortsatte hon att leta efter möjliga förgiftningsorsaker. Hon hamnade på en sida om giftiga växter och klickade sig fram till en som kallades sprängört. ”Örten användes förr vid avrättningar i Grekland eftersom den orsakar en extremt plågsam död. Växten har en selleriliknande lukt och en sötaktig smak som påminner om palsternacka, och är lätt att förväxla med ätliga varianter. Symtom, såsom skummande blodig saliv kring munnen och blåaktig missfärgning av huden, uppstår efter cirka tjugo minuter. Döden inträffar inom ett par timmar.” Blodig saliv kunde stämma. Men inte var de blå i ansiktet? Det stod att växten tidigare varit allmän i hela Sverige, men att den nu var i stort sett utrotad. Kunde trädgårdsentusiasterna ha plockat med sig frön eller plantor utomlands i tron att det var någon annan 28
växt? Men varför skulle de äta den på natten efter ett sextioårskalas? Hon hade precis skrivit ner de viktigaste beståndsdelarna i sprängörtsteorin när telefonen ringde. – Kungliga Vetenskapsakademien här. Jag skulle bara meddela att ni inte kommer att få årets nobelpris i kemi. Frida skrattade. – Det hade jag inte räknat med heller. Du då? – Japp. Jag tror att jag får det i år. Såg du om de hade tomater i växthuset? – Ja, faktiskt … – Där har vi det, sa Dani triumferande och fortsatte: Så här är det. Inom professionell odling använder man ofta koldioxid för att få tomater och gurka att växa bättre. Plantorna äter gasen. Det blir som ett gödningsmedel. Förr kunde bara stora odlare skaffa sån utrustning, men nu finns det att köpa på internet även för hobbyodlare. – Men koldioxid är väl inte giftigt? – Nej, inte i sig. Men om det kommer in stora mängder i ett rum kan koldioxid tränga undan syret och då blir det livsfarligt. – Vad händer då? – Först illamående, sen kvävning och medvetslöshet. – Och om man blir medvetslös i ett rum utan syre? – Då dör man. Det lät rimligt, men ändå långsökt. – Varför skulle de bespruta tomaterna med koldioxid när de hade fest? – Ingen aning, sa Dani. Kanske hade de en anläggning som slog på automatiskt på natten. Bilderna, tänkte Frida. Jonas Andersson hade ju tagit hur många som helst. På någon av dem borde man kunna se om det fanns något som liknade en koldioxidanläggning. 29