9789137135649

Asbjørn Jaklin

Isfront Kalla kriget i norr

Översättning Ulf Gyllenhak Forum

Jaklin_Isfront - 432s.indd 3

2010-01-21 08.47

Tidigare utgivning Nordfronten

This translation has been published with the financial support of NORLA

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Isfront − den kalde krigen i nord Copyright © Gyldendal Norsk Forlag AS 2009, Norwegian edition published by Gyldendal Norsk Forlag AS, Oslo Published by agreement with Hagen Agency, Oslo Omslagsbilder Norsk Luftfartsmuseum Omslagsdesign Bjørn Kulseth ISBN 978-91-37-13564-9

Jaklin_Isfront - 432s.indd 4

2010-01-21 08.47

Innehåll

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

Jaklin_Isfront - 432s.indd 5

Förord till den svenska upplagan En knytnäve på kartan Järnridån Att lära sig en tysk läxa Geografins förbannelse Det inre hotet Finnar för fosterlandet Operation Asfalt En avhoppare i roddbåt Den norra flanken Kärnvapenanfall Destination Bodø Radioaktiv vardagsmat Stay behind Ett hål i järnridån Maskinförare och dubbelagent Kriget kommer!

Kampen om själarna Oidentifierat mål väster om Bodø Kapplöpning i Arktis De mystiska olyckorna Ondskans imperium Återupptäckten av de norra områdena Efterord Författarens tack Noter Källor och litteratur Personregister

7 17 32 45 58 77 90 100 116 131 151 165 185 207 221 235 255 274 290 304 333 352 362 381 390 392 416 425

2010-01-21 08.47

Jaklin_Isfront - 432s.indd 6

2010-01-21 08.47

Förord till den svenska upplagan

”Låt det gå åt fanders med Sverige!”

Utbrottet kom från Winston Churchill under ett besök i Oslo i maj 1948. Den före detta brittiske premiärministern hade kommit till den norska huvudstaden för ett utses till hedersdoktor vid universitetet i Oslo.

Kung Haakon hade inbjudit Churchill till Norge redan två och ett halvt år tidigare, men de politiska reaktionerna efter Churchills utfall mot Sovjetunionen i ett tal i Fulton, USA, 1946 gjorde det nödvändigt att skjuta på besöket. Churchill hävdade att en järnridå sänkte sig över Europa och uppmanade till mobilisering mot östblocket. Då Churchill äntligen dök upp förärades han med middag på slottet den 11 maj 1948.

Efter att talen hade klarats av och middagen var över, bad Churchill om ett samtal med statsminister Einar Gerhardsen och andra norska politiker. Den norske statsministern ville veta hur Churchill ställde sig till tanken om ett militärt samarbete mellan de skandinaviska länderna.

Det rådde oro runt om i världen, förhållandet mellan de före detta bundsförvanterna USA och Sovjetunionen blev allt kyligare för varje dag, kommunisterna hade genomfört en kupp i Tjeckoslovakien och säkerhetsfrågorna hade blivit alltmer väsentliga i den politiska diskussionen.

Churchills entydiga råd var att Norge skulle ansluta sig till Bryssel­ pakten, en kollektiv försvarsorganisation som bestod av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.

Gerhardsen, som sedan lång tid tillbaka hoppats på en nordisk försvarslösning, invände att det inte skulle vara möjligt att få det neutrala Sverige att så kategoriskt försvära sig åt en västlig lösning. Churchill svarade att det enda som var viktigt för Norge var att skaffa sig en säkerhetsgaranti från USA. Då Gerhardsen upprepade att han ville ha en skandinavisk lösning som ett första steg, utbrast Churchill: ”Ni ska Fö r o r d t i l l d e n sv e n s ka u ppl ag a n 7

Jaklin_Isfront - 432s.indd 7

2010-01-21 08.47

inte följa Sverige. Sverige ska följa Norge.”1 Dagen därpå, under en middag med norska politiker och industriledare togs temat upp på nytt. Det var då Churchill viskade till den norske utrikesministern Halvard Lange att man skulle ”låta det gå åt fanders med Sverige”. Churchill var av den bestämda uppfattningen att Norge inte under några omständigheter skulle korrigera sin säkerhetspolitiska kurs av hänsyn till Sverige.

Med sin fantastiska vältalighet hade Churchill bara några år tidigare mobiliserat det brittiska folket i kampen mot nazismen. Men då han ställde upp i valet efter kriget, ville inte britterna veta av honom. Freden behövde en annan sorts politiker.

Nu skickade Churchill chockvågor genom norsk politik med sin omedgörliga hållning gentemot Sverige. Samtidigt satte han fingret på en öm punkt: att det skulle bli mycket svårt att förverkliga norska socialdemokratiska politikers förhoppning om att få till stånd ett norskt– svenskt försvarssamarbete.

Norrmännens känslor gentemot Sverige hade satts på hårda prov under krigets första år. Under slaget om Narvik våren 1940 upptäckte de norska styrkorna till sin vrede att de svenska myndigheterna hade givit tyskarna möjlighet att föra in förstärkningar till stridsområdet via Sverige. Officiellt rörde det sig om soldater som var sjuka, men i samma ögonblick som de korsade gränsen till Norge tog de av sig armbindlarna med det röda korset.

Det väckte också stort uppseende i Norge att den svenska samlingsregeringen tillät en tysk division, 15 000 man, att åka tåg från Oslo till Haparanda inför angreppet mot Sovjetunionen sommaren 1941. Dessutom anlände 1 000 SS-soldater i oktober 1940 med båt till Luleå, och transporterades därefter med svenskt tåg till Vardø, den tyskockuperade norska staden vid Barents hav.2 Efter angreppet mot Sovjetunionen tillät de svenska myndigheterna export av baracker och 4 000 svenska militärtält som akut nödhjälp till den tyska armén som höll på att frysa ihjäl under den skoningslösa vintern vid Ishavet. Från Luleå transporterade 150 lastbilar och 300 chaufförer från AB Svenska Godsbilcentraler baracker, tält och ammunition till fronten i norr.

Sett med norska ögon kompenserade Sverige för detta under slutet av 8 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 8

2010-01-21 08.47

kriget. Norska patrioter som förföljdes av den tyska ockupationsmakten i Norge, kunde söka en fristad i Sverige. Den norska regeringen fick också möjlighet att bygga upp norska militära avdelningar på svensk mark. Sammanlagt 13 000 man fick militär utbildning i Sverige under den ofarliga beteckningen ”polistrupper”.

Efter att andra världskriget tog slut, hade de två neutrala grannländerna helt olika erfarenheter att falla tillbaka på. På grund av Norges strategiska läge och långa kust vid Atlanten hade neutraliteten inte förhindrat att landet drogs in i kriget. Under de första åren efter kriget ville regeringen i både Norge och Sverige bygga broar mellan supermakterna. De två länderna förde också en någorlunda likartad politik i FN. Men allteftersom rivaliteten mellan de två supermakterna skärptes, stod det klart att det inte längre var en realistisk strategi att försöka bygga broar.

Tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund lades fram av den svenska utrikesministern Östen Undén som ett försök att kombinera militär trovärdighet med oberoende av stormaktsblocken.

Undéns förslag om ett militärt samarbete med Danmark och Norge bemöttes inte med någon större entusiasm i Sverige. Jämfört med sina grannländer var Sverige en militär stormakt. Då Undén lade fram förslaget för den svenske överbefälhavaren Helge Jung fick han kalla handen.

Jung menade att ett skandinaviskt försvarsförbund inte skulle ge Sverige några fördelar på grund av att Norge och Danmark var svaga rent militärt. Sverige skulle bara förvärra sin egen hotbild genom en sådan lösning.3 Dessa invändningar verkar ha vägt tungt. När Undén lade fram förslaget för det socialdemokratiska partiets ledning i april 1948, höll han fast vid Sveriges neutralitetspolitik. De socialdemokratiska ledarna menade att ett nordiskt försvarsförbund saknade politiska och psykologiska förutsättningar.

Men själva tankegången levde kvar. Vid ett möte i den svenska utrikesnämnden den 23 april togs idén upp på nytt. Misstron fanns fortfarande kvar, men borde man inte i alla fall undersöka saken närmare – ett försvarssamarbete utifrån en gemensam neutralitetspolitik?

Utrikesminister Undén klargjorde tydligt avsikten med utspelet. Han reste till Oslo i ett försök att hejda den allt tydligare orienteringen Fö r o r d t i l l d e n sv e n s ka u ppl ag a n 9

Jaklin_Isfront - 432s.indd 9

2010-01-21 08.47

västerut i den norska utrikespolitiken.

Den svenska inställningen byggde på analysen att en allians med västmakterna skulle provocera Sovjetunionen och förvandla den skandinaviska halvön till en oroshärd. Det skulle bli nästan omöjligt att hålla sig utanför ett tredje världskrig. I Sverige, som i Norge, fanns en omfattande rädsla för ett nytt krig. En svensk opinionsundersökning i april 1948 visade att hela 64 procent trodde att Sverige skulle bli indraget i ett nytt krig. I en undersökning i Norge samma år ställdes frågan: ”Tror ni att det kommer att bryta ut ett nytt världskrig inom loppet av de närmaste tio åren?” Femtiotre procent svarade ja.4 Den norske försvarsministern Jens Chr. Hauge hade en annan syn på saken. Han var rädd för att Sovjetunionen skulle kunna genomföra begränsade angrepp mot Skandinavien, till exempel mot Norges nordligaste fylken Finnmark och Svalbard, utan att västmakterna reagerade militärt. Hauge ville förmå Storbritannien, och särskilt USA, att försvära sig åt att den kritiska gränsen skulle gå öster om Skandinavien. Det löfte han ville utverka innebar att Röda armén inte skulle kunna överskrida denna gräns utan att utlösa en storkonflikt. Ett angrepp mot Norge skulle med andra ord resultera i krig med USA. Hauge var beredd att finna sig i den belastning detta skulle innebära i förhållandet till ledarna i Moskva. Den norske utrikesministern Halvard Lange lade fram liknande synpunkter för Undén. Hans svenske kollega menade däremot att en sådan politik skulle sprida fruktan i Kreml för att amerikanerna hade fått löften om baser i Norge.

Norge betonade avskräckning. Sverige ville helst lugna ledarna i Moskva. Den tredje möjliga partnern, Danmark, kunde inte bestämma sig för vilken väg man skulle ta. En skandinavisk lösning hade många anhängare, men reservplanen var att ansluta sig till västmakterna.

För Sverige var det aldrig aktuellt att gå med i Nato. Avsikten med en skandinavisk allians var att säkra landets neutralitet. Varken mer eller mindre.

Man hittade aldrig någon lösning på denna grundläggande oenighet.

Undén menade att det var ”äventyrspolitik” att försvära sig åt en politik som förutsatte att USA:s militära gräns gick öster om Norge. Hans norske kollega menade att det var förnuftig säkerhetspolitik. Parterna stod långt från varandra.5

10 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 10

2010-01-21 08.47

Allteftersom tillgången till primära källor om den svenska regeringens beslut under kalla kriget blir allt större, har många tvingats att ändra uppfattning om den svenska neutralitetspolitiken. Det framgår tydligare och tydligare att den svenska regeringen spelade ett dubbelspel. Man försäkrade att det neutrala Sverige saknade kopplingar till stormakterna, samtidigt som man träffade begränsade avtal med västmakterna om samarbete i händelse av krig. Det finns de som hävdar att Sverige i praktiken hade en implicit överenskommelse med Nato, bland annat via Norge, men utan officiella kopplingar eller formella förpliktelser i händelse av krig.6 De viktigaste säkerhetspolitiska målsättningarna för Sverige var att bidra till avspänning under fredstid och att hålla sig utanför ett nytt storkrig, men man vidtog också egna åtgärder om detta skulle visa sig vara omöjligt.

En del svenska forskare, som Wilhelm Agrell, hävdar att många av de samarbetsplaner som diskuterades under förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarssamarbete i praktiken genomfördes i all hemlighet efter 1949. Det gällde särskilt inom underrättelsetjänsten, luftförsvaret och olika åtgärder för att beskydda handelsflottan. Genom kontakterna med Norge var Sverige mer integrerat i västmakternas försvarsplanering än vad som tidigare varit känt.7 Just mellan de hemliga underrättelsetjänsterna var samarbetet särskilt intensivt. Paradoxalt nog var det unionskrisen 1905 som hade utlöst en modernisering av den svenska underrättelsetjänsten. Under krisen hade de svenska myndigheterna ett akut behov av att få reda på vad den norska militären planerade att göra.8 Drygt fyrtio år senare hade förhållandena förändrats och nu var det situationen i öster som var av intresse. Med en gemensam fiende, trots olika uppfattningar om allianser, låg det nära till hands att utbyta uppgifter som var till nytta för bägge parter.

Norge hade behov av underrättelser om Östersjöområdet och om Finland. Sverige kunde ha glädje av den lyssnarpost mot nordvästra Sovjetunionen som det nordligaste norska fylket, Finnmark, utgjorde.

Våren 1946 genomförde den norska underrättelsetjänsten en hemlig operation i Øst-Finnmark med kodnamnet operation Torkel under täckmantel av att det rörde sig om en vetenskaplig expedition med uppgift Fö r o r d t i l l d e n sv e n s ka u ppl ag a n 11

Jaklin_Isfront - 432s.indd 11

2010-01-21 08.47

att genomföra mätningar i jonosfären. I själva verket avlyssnade expeditionen ryssarnas flotta, flygvapen och Röda armén inklusive flygstyrkor och polistrupper knutna till armén samt telefontrafik och radiosignaler med anknytning till sovjetiska raketprov.9 En expert från det svenska försvaret, som var anställd vid Försvarets radioanstalt, hjälpte norrmännen vid analysen av materialet. Resultaten var lovande och man kom fram till att det sannolikt skulle löna sig att införa kontinuerlig övervakning. En analys av mängden radiotrafik skulle kunna ge en viss uppfattning om hur stora styrkor ryssarna förfogade över, och var de var stationerade. Ännu bättre skulle det vara om man lyckades knäcka ryssarnas koder.

Thede Palm, chef för den hemliga svenska underrättelsetjänst som gick under namnet T-kontoret, rådgjorde 1947 med sin norske kollega Vilhelm Evang om den sovjetiska aktiviteten på Kolahalvön. Palm ville veta om det stämde att ryssarna hade byggt en ny radaranläggning på Kolahalvön och om det förekom omfattande sovjetisk flygaktivitet längs den norska gränsen, som utgjorde järnridåns nordligaste utpost, en 196 kilometer lång gräns genom tallskog och Pasvikälven. Evang bekräftade att det förekom omfattande sovjetisk flygverksamhet men någon ny radaranläggning hade ryssarna inte byggt.

Den svenske historikern Magnus Petersson har pekat på att det förekom ett systematiskt samarbete mellan de två ländernas underrättelsetjänster från 1947 fram till i början av 1960-talet, utan att detta reglerades av formella avtal. Utbytet av rapporter genomfördes vid den norska-svenska gränsen av kurirer som Palm och Evang litade på. Man delade uppgifter också med Danmark.10 En hemlig operation i Oslo sommaren 1949 i regi av den norska och den svenska underrättelsetjänsten är ett belysande exempel på det här samarbetet. Den svenske kaptenen Fredrik Löwenhielm, som senare blev generalmajor och chef för hemvärnet, fanns på plats när höga tyska officerare användes som militärstrategiska rådgivare under en konferens i Oslo. Officerarna kom till den norska huvudstaden under täckmantel av att vara Textilkaufman, Diplomkaufman och Ingenieur.

Uppdraget var att utreda olika försvarsmöjligheter i händelse av att Sovjetunionen angrep Skandinavien. Bara fyra år efter att de tyska officerarna hade lämnat Norge som ockupanter, var de nu tillbaka som rådgivare.

12 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 12

2010-01-21 08.47

Att de tyska officerarna befann sig i Oslo 1949 har tidigare varit känt i Norge, men man har däremot inte haft kännedom om resultatet av det månadslånga utredningsarbetet. Med hjälp av Löwenhielms rapporter från det svenska riksarkivet är det nu möjligt att berätta hela historien om denna uppseendeväckande underrättelseoperation.

En viktig slutsats som utredningen kom fram till var att försvaret av Norge och Sverige var samma sak. Skandinavien kunde inte försvaras utan att Sverige övergav sin neutralitetspolitik. De tyska officerarna rekommenderade också att man redan under ett tidigt skede använde atomvapen mot de sovjetiska baserna i Murmansk och Archangelsk.

Operationen i Oslo och samarbetet med svensk underrättelsetjänst beskrivs i detalj i kapitlet ”Att lära sig en tysk läxa”.

I april 1949 anslöt sig Norge och Danmark till Nato, där USA var den tongivande nationen. Från amerikanskt håll hade man länge varit kritisk mot den svenska säkerhetspolitiken. Amerikanerna menade att Sverige vägrade att ta ställning i det allt mer kylslagna internationella klimatet. Man ansåg att den svenska inställningen stred mot USA:s strategiska intressen.

Norska ledande politiker, som utrikesminister Halvard Lange och försvarsminister Jens Chr. Hauge, ville motverka att Sverige isolerades från västmakternas samarbete. Det var viktigt att förhindra att Sverige bestraffades för att man ville vidmakthålla sin neutralitet. På ett möte i det norska försvarsrådet en kort tid innan Norge anslöt sig till Nato, kom man överens om att försöka ordna så att Sverige fick tillgång till försvarsuppgifter från väst. Det låg i Norges eget intresse att Sverige hade ett modernt och välutrustat försvar. Från norsk sida ville man att Sverige skulle ha så nära förbindelser med Nato som möjligt. Det skulle innebära en stabiliserande faktor i Norden.11 Det var uppenbart att denna politik fick genklang i Sverige. Svenskarna resonerade ungefär på samma vis. ”En genomgripande upprustning i Danmark och Norge utgör grundförutsättningen för att ett effektivt försvar av Skandinavien ska kunna skapas”, skrev den svenske överbefälhavaren Helge Jung i januari 1949.12 Hösten 1949 godkände den svenska regeringen att den svenska försvarsledningen inledde förberedelser för samarbete med Natoländerna Norge och Danmark inom följande områden i händelse av kris eller krig:13 Fö r o r d t i l l d e n sv e n s ka u ppl ag a n 13

Jaklin_Isfront - 432s.indd 13

2010-01-21 08.47

1. Plan för iordningställande av telegraf- och radioförbindelser mellan myndigheterna i de tre länderna, planering av rutiner och för användning av gemensamma koder och chiffer.

2. Plan för samordning av luftbevakningen.

3. Plan för samordning av jaktflygets insatser.

4. Plan för samordning av flygräddningstjänsten.

5. Plan för samordning av militär väderlekstjänst.

Planer för markbaserad militär samverkan i området vid Treriksröset, vid malmbanan till Narvik, Trøndelag och i området Tärna-Mo i Rana sköts på framtiden. Däremot utformades något senare planer för marin samverkan med Norge i Skagerrak och planer för samordning av terminologi, rapportering och identifiering i allmänhet. När Tage Erlander underrättades om dessa planer, frågade han om de var bindande och fick försäkringar om att så inte var fallet.

Tidigare hemligstämplat material visar att den svenska försvarsledningen uppmanade sina officerare i gränstrakterna att knyta informella kontakter med norska kolleger. Ett PM från november 1953 visar hur man hade tänkt att använda sig av de här kontakterna med Norge:14 ”Från svensk sida bör – under framhållande av de strängaste sekretesskrav – ges önskade uppgifter om: a) våra planer vid Treriksröset, b) våra planer i stort längs Malmbanan om fienden, trots våra motåtgärder, tager Kiruna, c) vår avsikt att hejda fienden i Kalixlinjen, d) vad vi vet om förbindelser med mera i Finland.

Av norrmännen vilja vi veta: a) planen för försvar av Lyngenställningen och området nordöst därom, b) hur fungerar den norska gränsbevakningsorganisationen, c) vad norrmännen vet om nordligaste Finland och Ryssland, d) vad gör norrmännen om fienden tar Narvik?”

Ett av de mest konkreta samarbetsprojekten mellan Norge och Sverige var den så kallade Trondheimsleden. De svenska myndigheterna var rädda för att det inte skulle bli möjligt att importera olja till den svenska västkusten i händelse av kris eller krig. Att lita på att Skagerrak och Kattegatt skulle vara öppna hav, var riskabelt.

En alternativ oljehamn planerades i Trondheim. Den svenska och norska regeringen förhandlade om frågan. Ett avtal ingicks 1956 och 14 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 14

2010-01-21 08.47

planerna för en svensk oljehamn med betydande lagerkapacitet började nu förverkligas. Anläggningen stod klar 1962. Samtidigt förbättrades väg- och järnvägsförbindelsen med Jämtland. Man planerade också att bygga en pipeline mellan Trondheim och Östersund, men detta genomfördes aldrig.15 Sovjetunionen reagerade häftigt på denna gemensamma norsk-svenska anläggning. I Kreml menade man att detta var ett exempel på att Sverige mer och mer höll på att integreras i västmakternas försvarsstruktur.

Ett nyckelbegrepp i de säkerhetspolitiska föresatserna var ”nordisk balans”. Den primära svenska målsättningen var att reducera spänningarna i området och hålla Sverige utanför ett nytt storkrig. De olika svenska regeringarna har lagt ner mycken möda på att främja avspänning och fred.

Mellan Norge, Sverige och stormakterna pågick det i det fördolda ett komplicerat diplomatiskt spel om Norden som ett konfliktfritt område och en buffertzon mellan öst och väst. Svenska myndigheter övervakade därför mycket noga den norska politiken i fråga om baser och kärnvapen.

Om den primära målsättningen med ett område som hölls utanför stormakternas konflikter inte kröntes med framgång, var man från svensk sida beredd på att söka ett militärt samarbete med västmakterna.

På 1960-talet förberedde sig den svenska politiska och militära ledningen mer konkret för att kunna ta emot militär hjälp från västmakterna. Från svenskt håll menade man, i alla fall i början av kalla kriget, att det var osannolikt att västmakterna snabbt skulle kunna förse landet med någon direkt militär hjälp av betydelse. Snarare skulle det bara röra sig om ett improviserat stöd, som var beroende av händelseutvecklingen på slagfältet. Det väsentliga stödet skulle ligga på det indirekta planet, genom att Sverige drog nytta av Natos strategiska bombplan. Man menade att Sovjetunionens förmåga att föra krig skulle drabbas hårt efter att man utsatts för ett kärnvapenanfall. Man utgick också från att sovjetiska förband skulle hamna i strid med Natotrupper och därmed inte kunna sättas in mot Sverige. De svenska militära myndigheterna var måna om att upprätthålla goda ”informella” kontakter med den brittiska och amerikanska militären. I november 1955 avlade den svenske Fö r o r d t i l l d e n sv e n s ka u ppl ag a n 15

Jaklin_Isfront - 432s.indd 15

2010-01-21 08.47

överbefälhavaren Nils Swedlund ett månadslångt besök i USA. Detta var ett ”inofficiellt” besök, som arrangerades av de amerikanska militära myndigheterna.16 Det är svårt att skaffa sig en heltäckande bild av Sveriges kontakter med Nato via Norge, inte minst när det gäller 1970- och 1980-talet.

Det är fullt möjligt att det kommer att dröja flera år innan det blir möjligt att teckna en uttömmande bild av detta förhållande.

De svenska myndigheterna höll fast vid att man inte ville samarbeta direkt med Nato som organisation. I stället valde man att samarbeta bilateralt med en del länder inom Nato. Norrmännen fungerade som mellanhand och som Sveriges talesman i Nato. Å andra sidan fungerade den stora svenska armén på närmare 30 brigader som en säkerhet för Norge längs den norsk-svenska gränsen under hela kalla kriget.

Asbjørn Jaklin

16 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 16

2010-01-21 08.47

1. En knytnäve på kartan

På förmiddagen den 7 november 1944 går ett militärt transportplan ner för landning på Stockholms nya flygplats Bromma, åtta kilometer väster om centrum. Då flygplanet stannar efter att ha taxat in från landningsbanan, upptäcker flygplatspersonalen att besättningen är iförd sovjetiska uniformer. Dessutom är de beväpnade med pistoler.

Representanter för det svenska utrikesdepartementet, som står och väntar, blir förskräckta. Nu gäller det att göra den här mellanlandningen så kort som möjligt! Ett neutralt land ska inte låta andra staters försvarsmakter använda dess territorium.17 Det sovjetiska flygplanet skulle hämta en grupp norrmän. På flygplatsen väntade Trygve Lie, jurist och medlem av Arbeiderpartiet, som sedan 1940 hade varit norsk utrikesminister. Han hade anlänt en vecka tidigare från London, där den norska regeringen befann sig i landsflykt sedan fem år. Tillsammans med Lie återfanns en annan jurist och partikollega, justitieministern Terje Wold, som var medlem av Norges högsta domstol samt före detta ordförande för Vadsø kommun. I gruppen med norrmän fanns också medicinaldirektör Karl Evang och Norges ambassadör i Moskva, Rolf Andvord, som bara några dagar tidigare hade orienterat den norska exilregeringen om situationen efter att Röda armén hade trängt in i Finnmark.

På morgonen den 7 oktober 1944 hade Röda armén försatt 96 800 man i högsta beredskap vid fronten i norr. Angreppet inleddes med att 100 000 granater avfyrades mot de tyska ställningarna. Därefter följde tunga stridsvagnar av typen KV-85 och ett stormangrepp med infanteriet. Redan de första dagarna trängde man fram till Titovkaälven.

Därefter utsattes de tyska bergsjägarna för flera inringningsförsök, det sista inne på norskt territorium, vid Neiden. Här avbröts den sovjetiska En kn y t n äv e på ka r t a n 17

Jaklin_Isfront - 432s.indd 17

2010-01-21 08.47

offensiven. Øst-Finnmark styrdes nu av sovjetisk militär.18 Norrmännen gick ombord på militärflygplanet, som saknade i stort sett all komfort. Den ovanliga resan hade kommit till stånd efter ett avtal mellan det svenska utrikesdepartementet och Aleksandra Kollontaj, den begåvade officersdottern som Josef Stalin hade utnämnt till världens första kvinnliga diplomat 1922. Efter att ha tjänstgjort som legationsråd och minister i Oslo och Mexiko var hon nu Sovjetunionens ambassadör i Sverige. De norska statsråden hade bjudits in till Moskva av den sovjetiska regeringen. Aleksandra Kollontaj menade att ett besök hos de allierade i Moskva nu var nödvändigt.

Representanterna för det svenska utrikesdepartementet andades lätt­ ade ut då det sovjetiska militärplanet äntligen rusade motorerna, satte fart längs startbanan och försvann. På eftermiddagen den 7 november, Sovjetunionens nationaldag, landade flygplanet välbehållet i Moskva.

Att flyga nära områden där det pågick krigshandlingar och över ställningar som var fulla med luftvärn, var aldrig ofarligt. Lie var glad över att flygturen hade avlöpt utan komplikationer.

De fick ett hjärtligt mottagande av den biträdande utrikesministern Ivan Majskij, ordföranden för utrikesdepartementets nordiska byrå, chefen för protokollavdelningen, två generaler och flera utländska diplomater. Norska och sovjetiska flaggor vajade från flaggstängerna och en musikkår spelade de två ländernas nationalsånger. I en skur av fotoblixtar inspekterade de två norska statsråden ett hederskompani.

Ceremonin avslutades med att Trygve Lie höll ett tal på norska i den ryska radion. Engelska var inte önskvärt.

Efter att norrmännen hade inhysts på Hotel National, kördes Trygve Lie och ambassadör Rolf Andvord i en regeringsbil till Kreml, Moskvas imponerande muromgärdade maktcentrum. Innanför murarna togs de emot av utrikesminister Vjatjeslav Molotov i dennes representations­ våning. Molotov var en erfaren diplomat och politiker som var medlem av politbyrån. Han var känd som Stalins lojale hantlangare och en oförsonlig förhandlare, något han givit prov på inte minst under dragkampen med den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop i samband med nonaggressionspakten med Tyskland 1939.

Besöket ägde rum i en extraordinär situation. Den norska regeringens alla styrkor befann sig i exil medan Trygve Lies värdar i Moskva kontrollerade trupper som stod långt inne på norskt territorium. Röda 18 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 18

2010-01-21 08.47

armén behärskade Øst-Finnmark, medan Hitlers trupper kontrollerade resten av Norge.

Det första samtalet var kort och varade bara en halvtimme. Molotov hade flera förpliktelser som värd denna nationaldag – som var den första efter att tyskarna fördrivits från rodina, fosterlandet. Det skulle firas eftertryckligt! Efter de inledande hälsningarna och artigheterna försökte Lie och Andvord komma underfund med vad ryssarna hade för militära planer för Finnmark.

Svaret var lugnande. Molotov sade att norrmännen nu hade chansen att själva fortsätta befrielsen av sitt land. Lie tolkade svaret som att ryssarna inte hade några planer på att vare sig fortsätta sin snabba framryckning eller söka sig särskilt långt in i Norge. Strax efter mötet skickade man därför ett meddelande till London och Stockholm och berättade om den sovjetiska inställningen.

På kvällen var gatorna i Moskva fulla av folk som firade, dansade och drack. Fyrverkerier lyste upp natthimlen. Norrmännen var Molotovs gäster tillsammans med ett tusental andra personer i Spiridonovka­ palatset. Herrarna var klädda i uniform eller frack. Lie kände sig långt ifrån elegant där han vandrade runt i en alltför stor frack, som en av hans sekreterare lyckats skaffa fram från en firma som hyrde ut högtidsdräkter. Sekreteraren måste ha tagit i rejält när han uppgav storlek.

Lie tyckte att det kändes som att gå omkring i en svart säck. Också skjortan var för stor och kragen satt löst.

Lie visste emellertid att han kunde råka ut för ett antal allvarliga problem under kvällen. Ryssarnas många skåltal skulle bli den största utmaningen. Historien om ett amerikanskt sändebud som hade närvarat vid nationaldagsfirandena i Moskva året dessförinnan väckte fortfarande munterhet, och också en hel del bestörtning, i diplomatkretsar.

Amerikanen hade beretts plats bland de högsta sovjetiska ledarna tillsammans med andra framstående gäster. Här blev han tvungen att skåla grundligt och ofta. Det dröjde inte länge förrän vodkan helt underminerade allt vad diplomatisk etikett hette. Amerikanen ramlade under bordet flera gånger. Då han inte längre lyckades ta sig upp på fötter, blev han tvungen att lämna festen. Han klarade inte av att gå själv utan fick hjälpas därifrån.

Trygve Lie ville till varje pris undgå denna nesa, och hade bett medicinaldirektör Karl Evang om råd. Evang hade som förebyggande behandEn kn y t n äv e på ka r t a n 19

Jaklin_Isfront - 432s.indd 19

2010-01-21 08.47

ling beordrat inmundigande av koltabletter och stora mängder smör.

Det skulle dämpa effekten av alkoholen. Det fick bära eller brista.

Precis som den stackars amerikanen placerades Lie i palatsets innersta kabinett, vid ett hörnbord tillsammans med den biträdande utrikesministern Ivan Majskij och en rad marskalker och generaler. Den norske utrikesministern stod högt i kurs i Moskva på grund av sin föresats att bygga en bro mellan de två grannstaterna. För Lie hade ett bra förhållande till Sovjetunionen blivit allt viktigare eftersom Norges främsta allierade, Storbritannien, visade ett allt mindre intresse för områdena i norr.19 Ryssarna bjöd på en furstlig måltid med drygt tjugo olika rätter. Lie såg till sin glädje att det stod helstekt smågris på festmenyn: ytterligare fett skulle göra Evangs recept ännu mer effektivt! Han lyckades dessutom fylla vodkaglaset med mineralvatten vid flera tillfällen utan att ryssarna upptäckte något. Han klarade sålunda av de otaliga skålarna riktigt bra. Lie förlorade inte kontrollen. Däremot började flera av de sovjetiska generalerna att sjunga lite väl högljutt och blev tvungna att lämna bordet på ostadiga ben. Under kvällen blev därför Röda armén tvungen att skicka förstärkningar till hörnbordet.

Mötena, luncherna, teaterbesöken och middagarna i Moskva avlöpte under god stämning mellan värdar och gäster. Norrmännen diskuterade med den biträdande utrikeskommissarien Vladimir Dekanozov hur norska trupper från Skottland skulle rycka in i Finnmark vid Petsamo, och vilka uppgifter de norska polistrupperna skulle ha. Dekanozov ville att norska förband från Sverige skulle förflyttas norrut så snart som möjligt.

Utrikesminister Molotov var särskilt intresserad av vilka förberedelser norrmännen hade vidtagit för att göra upp räkningen med de tyska krigsförbrytarna. Under en lunch i Spiridonovkapalatset talade han med hat i rösten om tyskarnas härjningar. Justitieminister Terje Wold passade på tillfället att förklara att uppgörelsen skulle genomföras på laglig väg. Tyska krigsförbrytare, och norska, skulle ställas inför domstol och få tillgång till advokat. Ryssarna svarade med axelryckningar. Var det verkligen nödvändigt med så mycket formalia? Molotov försäkrade justitieminister Wold att om han behövde hjälp i jakten på tyska krigsförbrytare, var ryssarna beredda att bistå norrmännen.

20 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 20

2010-01-21 08.47

De ryska värdarna förhörde sig också om vad som skulle hända med Knut Hamsun – eller Gamsun, som ryssarna uttalade namnet. Justitieminister Wold förklarade att man uppfattade Hamsun som nazist och landsförrädare. Också han skulle ställas inför rätta. Då blev Molotov betänksam. En författare som hade skrivit böcker som Victoria och Pan måste få leva och inte behandlas som en vanlig nazist. Molotov menade att Hamsun var en stor konstnär och borde få dö en naturlig död. Wold protesterade och poängterade att det inte alls var säkert att man skulle yrka på dödsstraff för Hamsun. Men Molotov var obeveklig. En man som Hamsun måste få leva i fred resten av sin livstid, på samma sätt som ryssarna själva hade låtit målaren Kontjalovskij fortsätta glädja folket med sina tavlor efter revolutionen 1917, trots att han var antikommunist.

Det var då Terje Wold träffsäkert sade till Stalins betrodde man: ”You are too soft, mr Molotov.”20 Sent på kvällen den 11 november, dagen före avresan, ombads Lie och Andvord att infinna sig i Kreml på utrikesministerns kontor. Medan de åkte dit i bilen talade om hur nöjda de var med besöket. Samtalen hade varit konstruktiva och stämningen god.

Kort därefter, mellan klockan två och tre på natten, kom chocken. ”Och så har jag ett problem som jag vill dryfta med er”, säger Molotov plötsligt under det samtal som just håller på att avslutas. Han tar upp ett ämne som man inte diskuterat tidigare. ”Det gäller Svalbard och Svalbardsavtalet från 1920. Avtalet träffades utan att Sovjetunionen deltog. Det var direkt riktat mot Sovjetunionen och åsidosätter våra intressen. Detta kan inte längre accepteras. Före 1920 var Björnön i praktiken en rysk ö och Svalbard ett ingenmansland”, menar han.21 De två norrmännen behärskar sig, men Lie uppfattar situationen som grotesk. Han tänker på finnarna, som ställdes inför ryssarnas hårda fredskrav i exakt samma rum i Kreml en dryg månad tidigare. Nu verkar det vara Norges tur, även om norrmännen och ryssarna har kämpat sida vid sida genom ett långt krig.

Trygve Lie säger att det är första gången han hört talas om att ryssarna är missnöjda med Svaldbardsavtalet, ett avtal som han dessutom inte känner till alla detaljerna i – det förhandlades fram långt före hans En kn y t n äv e på ka r t a n 21

Jaklin_Isfront - 432s.indd 21

2010-01-21 08.47

tid. Därför är han inte beredd att diskutera frågan.

Molotov försöker utnyttja Lies reaktion.22 ”Ni verkar ta det hela mycket lugnt. Alltså kan Svalbard inte vara av något större intresse för er”, säger han.

Lie ignorerar provokationen. Fem minuter senare tar Molotov upp tråden igen: ”Ni har ju själv medgivit att Svalbard inte har någon större ekonomisk betydelse för er”, säger han.

Då exploderar ambassadör Rolf Andvord. Han säger rent ut att det påståendet är en avsiktligt felaktig slutsats. Något sådant har aldrig sagts eller medgivits från norsk sida. Lie passar på att precisera att både Svalbard och Björnön är viktiga för befolkningen i Nordnorge och för landet som helhet eftersom man här bedriver kolbrytning, fiske och jakt.

Molotov återvänder gång på gång till att avtalet strider mot Sovjetunionens intressen. Man protesterade mot avtalet 1920, men undertecknade det 1935 eftersom man var tvungen att göra det.

Tvungen? Lie förmår knappt låta bli att börja skratta. Vem är det som har tvingat Sovjetunionen att underteckna? Det lilla Norge med tre miljoner invånare?23 Molotov svarar inte. I stället fortsätter han att argumentera för det orimliga i att Svalbard är norskt. Sovjetunionen har bedrivit en omfattande kolbrytning på ögruppen och har 2 500 personer bosatta där, mot Norges 600. Enligt Molotov är lösningen att man träffar ett avtal om att man gemensamt äger Svalbard. Björnön bör tillhöra Sovjetunionen.

Den sovjetiska och den norska regeringen bör komma överens sinsemellan. Han menar att om de två nationerna kan komma överens, skulle detta ta till vara både ryssarnas och norrmännens ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen i norr.24 Molotov reser sig, plockar fram en karta och lägger knytnäven över Dardanellerna, det smala sundet vid Svarta havet. ”Här är vi instängda.”25 Han flyttar handen till Öresund, som innebär att den sovjetiska flottan inte utan vidare kan ta sig ut från Östersjön: ”Här är vi instängda.

Det är bara i norr som det finns en öppning”, fortsätter han, ”men det här kriget har visat att rutten till norra Ryssland kan skäras av eller kompliceras. Det är något som inte får upprepas i framtiden.”

Molotov poängterar att man har satsat en hel del på den här delen 22 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 22

2010-01-21 08.47

av Sovjetunionen, och att området i fråga är mycket viktigt. I framtiden kommer man att sörja för att norra Ryssland ska få leva i säkerhet och fred. Han hyser förtroende för norrmännen som fredliga grannar och frågar: ”Ska vi ordna upp det här under vänskapliga former eller ska vi börja gräla?”

Hotet var påtagligt, men Lie höll fast vid vedertagen diplomatisk praxis. Han sade till sin sovjetiske värd att han kände sig överrumplad eftersom frågan tagits upp helt oväntat, men lovade att lägga fram saken för sin regering. Han tackade för den vänlighet som visats den norska delegationen under vistelsen i Moskva, lämnade Kreml och åkte raka vägen till Hotel National, där han tillsammans med ambassadör Andvord ägnade flera timmar åt att skriva samman ett så uttömmande refererat av mötet som möjligt.

De utgick från att deras rum var avlyssnade. Därför vågade de inte tala med varandra. I stället utväxlade de uppgifter genom att skriva små lappar som de brände upp allteftersom. Först klockan sex på morgonen blev de klara med sammanfattningen.

Andvord åkte till den norska ambassaden med sina anteckningar.

Lie stoppade sina i innerfickan på kavajen. För att vara på den säkra sidan vek han kavajen och använde den som huvudkudde. Det var trots allt inte vardagsmat att en grannstat framförde territoriella krav mot Norge.

Han hade just lyckats somna då han plötsligt vaknade av att en man smög in i rummet och sträckte sig fram för att ta kavajen. Lie satte sig upp, ryckte till sig den och tryckte på larmet. Flera anställda på hotellet dök upp. Då man sent omsider lyckades ordna en tolk, frågade Lie vad det hela handlade om och varför mannen hade försökt ta hans kavaj. Mannen stammade fram att kavajen måste pressas före avresan.

Förklaringen var föga trovärdig. Lie upptäckte senare att hans resväskor hade öppnats, och att innehållet hade sökts igenom.

Lie bevakade noga sina anteckningar under sista delen av sin vistelse i Moskva. Besöket förlängdes med ytterligare en dag på grund av dimma, som gjorde att flygplanet inte kunde lyfta. Dagen därpå var dimman lika tjock, och Lie bad att få resa med nattåget till Leningrad i stället.

När tåget kom fram till Leningrad försvann norrmännens bagage på ett oförklarligt vis under transporten från stationen till flygplatsen. RysEn kn y t n äv e på ka r t a n 23

Jaklin_Isfront - 432s.indd 23

2010-01-21 08.47

sarna hävdade att det hade uppstått ett missförstånd och att bagaget råkat skickas till en annan flygplats. När väskorna till sist dök upp, syntes tydligt att de hade sökts igenom ännu en gång.

Det var inte första gången som representanter för stormakterna hade gjort Trygve Lie djupt upprörd. Han hade råkat ut för samma behandling i Sovjetunionen 1921 och 1934. Också då hade ryssarna börjat diskutera känsliga frågor under besökets sista dag, och dessutom efter klockan två på natten. Under ett besök i Washington i mars 1934 hade han på ett liknande chockartat vis ställts inför en annan komplicerad fråga. Den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt sade att han ville diskutera något som låg honom varmt om hjärtat. Roosevelt visste att ryssarna under många år hade velat upprätta bättre förbindelse med havet och Atlanten. Det rörde sig om ett antal hamnar i Nordnorge med bra järnvägsförbindelser.26 Också den gången hade Trygve Lie blivit överrumplad. När och var och av vem hade dessa ryska önskemål framförts? Den norska regeringen kände inte till dessa utspel.

Roosevelt sade att han hade hört talas om det ryska kravet ett år tidigare, men nämnde inte var han hade hört detta krav eller av vem.

Han talade om två hamnar i norra delen av landet och nämnde särskilt Narvik och järnvägen därifrån, som kunde byggas ut genom Finland till Leningrad. Lie gissade sig till att den andra hamnen var Skibotn i Nord-Troms, dit det också var möjligt att förlänga järnvägen.

Roosevelt menade att man säkert kunde hitta en kompromiss utan att norskt territorium gick förlorat. Man skulle kunna tänka sig ett arrangemang med frihamnar som ställdes under FN:s överinseende. Lie svarade att det här kom som en obehaglig överraskning, för att inte säga som en chock. Han och många andra skulle behöva tid för att tänka igenom det hela. ”Ta all tid ni behöver på er”, log president Roosevelt. Han preciserade att Trygve Lie inte behövde svara med en gång utan att det kunde vänta till nästa gång de träffades.

I efterhand står det klart att Roosevelt framförde en vit lögn till den norske utrikesministern. Idén om norska frihamnar var helt och hållet hans egen; det var inget önskemål från Sovjetunionens sida. Tvärtemot var det Roosevelt som hade tagit upp frågan med ryssarna. Molotov 24 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 24

2010-01-21 08.47

trodde att Roosevelt menade att sovjetiska trupper skulle ockupera Narvik. Molotov avvisade förslaget och svarade att ”Sovjetunionen har inte, och har heller aldrig haft, några territoriella krav gentemot Norge”.27 Den norska regeringen hade förhandlat fram ett militärt avtal med Storbritannien och senare med USA som reglerade att antal förhållanden, bland annat de norska styrkorna under allierat befäl. Allteftersom ryssarna trängde fram västerut, försökte regeringen att få till stånd ett gemensamt avtal med alla tre allierade stormakter, och då alltså även med Stalin. Det lyckades inte. Dragkampen mellan de tre stormakterna resulterade i ständiga förseningar. I stället tog den norska regeringen direktkontakt med Moskva. Britterna varnade dem för att detta kunde uppfattas som att norrmännen närmade sig Sovjet och därför kunde tolkas som en inbjudan till Röda armén att tränga djupt in i landet.

Regeringen valde ändå att ta kontakt med ryssarna. Fram till nu hade den norska utrikespolitiken i stort sett endast handlat om förhållandet till Storbritannien. Nu måste utrikespolitiken korrigeras eftersom det var fullt möjligt att ryssarna gick in i Norge. Churchill och Roosevelt var helt koncentrerade på den planerade invasionen i Normandie, och därför var det tämligen meningslöst för norrmännen att tala med de västallierade ledarna om Norge och Nordnorge. I maj 1944 utarbetade man ett avtal med Sovjetunionen som också USA och Storbritannien undertecknade. Avtalet reglerade ansvarsfrågor under övergångsskedet mellan krig och fred.28 Ryssarna var oerhört nöjda. Den norska regeringen visade samarbetsvilja. Därmed hade också norrmännen lyckats i sitt uppsåt. De ville bygga upp ett förtroende och ett gott förhållande till Sovjetunionen.

Då utrikesminister Trygve Lie till och med föreslog att norska styrkor kunde sättas in i norra Sovjetunionen, blev förhållandet extra hjärtligt. Förslaget genomfördes aldrig men Lies utspel fick avsedd politisk effekt.29 Alltså hade Moskva och den norska regeringen i London redan rett ut vilka spelregler som gällde när de första sovjetiska trupperna ryckte in i Øst-Finnmark den 18 oktober 1944. Regeringen hade hoppats att befrielsen av Norge skulle genomföras som ett samarbete mellan brittiska, amerikanska och norska styrkor. Så blev det aldrig och regeringen var tvungen att ta skeden i vacker hand: Storbritannien och USA undvek En kn y t n äv e på ka r t a n 25

Jaklin_Isfront - 432s.indd 25

2010-01-21 08.47

att hörsamma de norska bönerna om hjälp. Det var Röda armén som befriade Nordnorge från tyskarna.

Nu stod alltså Röda armén inne i Norge. Det var ett maktpolitiskt faktum. Skulle ryssarna framföra territoriella krav också vad gällde områden på det norska fastlandet?

Tanken att justera den norsk-sovjetiska gränsen var inte främmande för de sovjetiska byråkraterna. En av dem hette Tatiana Lvovna Zjdanova.

Hon var en fyrtiofemårig veteran vid den femte europeiska avdelningen i Folkkommissariatet för utrikes ärenden. Hon hade tidigare arbetat i Kristiania, talade norska och var självskriven när norska och skandinaviska frågor skulle avhandlas. En kort tid innan Trygve Lie och hans följe anlände till Moskva i november 1944, hade hon skrivit en rapport med titeln ”Redogörelse för den norsk-sovjetiska gränsen”. Rapporten ingick förmodligen i arbetet med att planera inför den sovjetiska ut­rikespolitiken åren efter att världskriget tog slut.30 Zjdanova utgick från historiska och strategiska perspektiv. Den norskryska gränsen från 1826, som senare blev den norsk-finska gränsen efter att den finska korridoren norrut blev verklighet, var ett resultat av flera olyckliga omständigheter och tillfälligheter. Därför kunde den ingalunda betraktas som slutgiltig, något som hade påpekats redan då tsaren härskade i Ryssland. På det strategiska planet handlade gränsfrågan i norr och suveräniteten över Svalbard och Björnön om att säkra en rutt mellan Sovjetunionens arktiska områden och Atlanten. Tidigare hade denna rutt fungerat alldeles utmärkt, men under senare år hade den snabba teknologiska utvecklingen inom flyget inneburit att fartyg som sökte sig längs dessa leder riskerade att utsättas för angrepp. Bombflygen nådde allt längre ut till havs från baser på land. ”Därför hänger frågan om att omvärdera vår gräns mot Norge intimt samman med diskussionen som ligger till grund för ett beslut vad gäller Spetsbergen”, skrev Zjdanova.31 Resonemanget underbyggdes av de erfarenheter man dragit av världskrigen. Under första världskriget kunde fienden bara sätta in ubåtar mot förbindelselederna mellan Atlanten och hamnarna i norra Ryssland. Denna ubåtsflotta blev tvungen att patrullera längs hela Murmansk­kusten och operera utan stödjepunkter i närheten. Under andra världskriget förändrades situationen. Fienden hade kontroll över kustområdena i norra Norge och norra Finland. Därifrån kunde de 26 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 26

2010-01-21 08.47

utan att löpa någon risk och nästan helt ostörda gå till angrepp mot de allierades konvojer till Murmansk från flygplatser och andra baser på land. Detta innebar stora förluster.

Zjdanova anförde ett flertal skäl till att Sovjetunionen nu borde föra en offensiv politik gentemot grannlandet i väst. Tack vare att Röda armén befriat Finnmark hade Sovjetunionens utrikespolitiska prestige stärkts. Hon trodde att många norrmän var intresserade av att utveckla förhållandet till Sovjetunionen eftersom de ville undvika ett alltför starkt brittiskt inflytande. Hon föreslog att den här situationen skulle utnyttjas, och menade att det inte skulle bli särskilt svårt att komma överens med norrmännen om ett samarbete för att befästa norra Norge och anlägga flott- och flygbaser samt nödvändiga järnvägslinjer.

Hon menade att om Sovjetunionen inte gjorde detta, skulle britterna slå till och därför föreslog hon följande plan: ”Ett nära samarbete mellan Norge och Sovjetunionen efter kriget kommer att säkerställa att vi får ett nödvändigt permanent inflytande i Norge. Därmed kommer det att bli möjligt att vid ett senare och lämpligare tillfälle att ta upp frågan om att korrigera gränsen länderna emellan.”32 Det var ord och inga visor. Hade den norska regeringen känt till denna tankegång hade detta varit en diplomatisk bomb: först utveckla ett nära samarbete i norr och därefter flytta gränsen västerut!

Zjdanovas närmaste överordnade var Michail S. Vetrov, ordförande för femte europeiska avdelningen i Folkkommissariatet för utrikes ärenden. Även han var angelägen om att utnyttja den sovjetiska befrielsen av Øst-Finnmark till något mer än att bara tvinga de tyska bergsjägarna att dra sig tillbaka. Vetrov var skeptisk till att de norska polistrupper som utbildades i Sverige skulle sättas in i norra Norge. De skulle kunna användas av norska myndigheter för att kväsa revolutionära stämningar hos den norska befolkningen. Däremot var Vetrov positiv till att norska trupper överfördes från Storbritannien, dock under förutsättning att de ställdes under sovjetiskt befäl och fick nödvändig utbildning. Han skrev att: ”Norska militära förband, som opererar under vårt befäl på norskt territorium och som organiserats, tränats och utrustats av oss som en del av våra styrkor, och som därigenom även kommer att vara underkastade vårt danande inflytande, skulle kunna visa sig vara en positiv faktor för oss.”33 Så tänkte sovjetiska byråkrater som befann sig ett stycke ner i den En kn y t n äv e på ka r t a n 27

Jaklin_Isfront - 432s.indd 27

2010-01-21 08.47

utrikespolitiska hierarkin. De ville utnyttja den militära situationen för att få säkerhetspolitiska fördelar i norr.

Den biträdande utrikeskommissarien Vladimir Dekanozov, som hade det politiska ansvaret för skandinaviska frågor, och som träffade Trygve Lie under dennes besök i Moskva, höll med om den del av resonemanget som gällde Svalbard. Men vad tänkte generalerna? Var det enklast att låta trupperna stå kvar om gränsen ändå skulle flyttas västerut?

Senare studier av sovjetiska dokument, bland annat av den norske historikern Sven G. Holtsmark, visar att den sovjetiska militära ledningen inte var inblandad i diskussionerna om Svalbard innan Molotov satte ner knytnäven på kartan i november 1944. Under vintern 1945 började emellertid de militära cheferna att engagera sig. Den biträdande generalstabschefen, general Aleksej Antonov, var irriterad över kostnaderna för Röda arméns insatser i Øst-Finnmark. Han menade att utgifterna borde täckas av den norska regeringen. Betalningen kunde ske i guld eller i form av varor – eller att Sovjetunionen fick tillgång till områden i Norge.34 General Antonov, som senare blev generalstabschef i Warszawapakten, hade konkreta förslag när det gällde kompensation som skulle ge ryssarna tillgång till norskt territorium för att upprätta militärbaser.

Förutom Spetsbergen och Björnön menade han att de nordnorska hamnarna Kirkenes, Vadsø, Hammerfest och Tromsø lämpade sig bra.

Andra militära chefer tänkte i samma banor som Antonov och de framfusiga byråkraterna i Folkkommissariatet för utrikes ärenden.

Flottans ledning var bekymrad över den stora mängden tyska soldater i Nordnorge, och att de norska myndigheterna verkade gå i britternas ledband. Detta utspel följdes upp av den femte europeiska avdelningen vid Folkkommissariatet för utrikes ärenden. Avdelningen ville att förband från sovjetiska 14. armén i Sør-Varanger genast skulle ges order om att tränga västerut ända fram till Narvik. En politiker på relativt hög nivå, den biträdande utrikeskommissarien Solomon Lozovskij, stödde förslaget. Han hänvisade till att avtalet med norrmännen inte satte någon gräns för de olika allierade nationernas framryckning. Den norska regeringen och de allierade ledarna i Norge skulle inte underrättas förrän Röda armén hade inlett offensiven.

Förslaget realiserades aldrig.

Sommaren 1945 stod Röda armén fortfarande kvar i Øst-Finnmark.

På initiativ av den outtröttliga femte europeiska avdelningen vid Folk28 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 28

2010-01-21 08.47

kommissariatet för utrikes ärenden hade den sovjetiska generalstaben då färdigställt en utredning om behovet av militärbaser i norra Norge.

Kriget hade visat att man behövde förbättra sin strategiska situation i Barents hav och landområdena runtomkring. Baserna i Petjenga och i Murmansk var sårbara både för angrepp från havet och från luften.

Generalerna utfärdade en varning: om en stormakt med en stark flotta och ett effektivt flygvapen fick fotfäste i norra Norge, skulle situationen bli extremt bekymmersam.

Därför föreslog generalstaben att regeringen skulle ta upp frågan med norrmännen om att upprätta en permanent sovjetisk militär närvaro i östra delen av Finnmark. Militärt sett var den bästa lösningen att flytta gränsen västerut till Tanafjorden. Skedde detta skulle Varangerhalvön, Kirkenes och Pasvikdalen bli sovjetiskt territorium. Tillsammans med ett fotfäste på Svalbard och Björnön skulle detta innebära ett stort land- och havsbaserat strategiskt försvarsområde från Spetsbergen till Kolahalvön. De sovjetiska kraven gentemot Norge skulle legitimeras som kompensation för utgifterna i samband med befrielsen av ØstFinnmark.35 ”Jag vill fråga den ärade utrikesministern om ämnet Sør-Varanger har varit uppe till diskussion under hans samtal med Molotov?”

Frågan kom från Høyres representant Cato Sverdrup under ett möte bakom lyckta dörrar i stortinget på förmiddagen den 30 juni 1945.

Utrikesminister Trygve Lie hade just redogjort för konfrontationen med Molotov i Moskva om Svalbard och Björnön. Han hade berättat för ledamöterna om hur Molotov den där novembernatten föregående år hade beskrivit den militära situationen i norr. Han hade tagit fram en karta och lagt handen över Grönland och sagt: ”Där står USA.” Så hade han lagt handen på Island: ”Där står USA.”36 Lie sammanfattade att Norge hade befunnit sig i en tvångssituation, och menade att detta var förklaringen till att man hade erbjudit ryssarna ett regionalt försvarsavtal gällande Svalbard: ”Jag tror att det som kunde räddas, har räddats. Jag tror att om vi inte hade följt den linje vi följde, skulle vi i dag ha haft sovjetiska soldater på Svalbard.

Det är inte bara vad jag tror. Jag är övertygad om att så hade varit fallet”, sade Lie. Lie kunde försäkra stortingsledamoten Cato Sverdrup om att det En kn y t n äv e på ka r t a n 29

Jaklin_Isfront - 432s.indd 29

2010-01-21 08.47

norska fastlandet inte hade diskuterats med ryssarna. Under samtalen med den biträdande utrikeskommissarien Dekanozov och Molotov om gränsproblemen hade han märkt att de använde ungefär samma formulering: länderna skulle ha kvar den gamla gränsen, den som Norge haft mot Finland. Sovjet hade aldrig framfört några territoriella krav på områden i norra Norge.

Lie förklarade att ett av motiven kommittén och regeringen hade var att undvika eventuella ryska krav i norra Norge. Detta skulle uppnås genom att man accepterade ett gemensamt försvar på Svalbard: ”Jag har det bestämda intrycket att vi har lyckats undvika att råka ut för krav avseende norra Norge. Det var ett av de viktigaste motiven för alla som hanterade frågan i London. Som sagt tror jag att vi kan räkna med att få behålla norra Norge med förkrigsgränserna intakta”, sammanfattade Lie innan mötet avslutades efter fyrtio minuter.

I efterhand vet vi att de kreativa förslagen från aggressiva diplomater och militära chefer aldrig omsattes i officiell sovjetisk politik, vare sig i fråga om reglering av gränsen eller baser i Nordnorge. Molotov var mer upptagen av de globala frågorna om världsordningen efter andra världskriget än av att säkra sovjetiska baser i Norge. Undantaget utgjordes av kraven på Björnön och gemensam förvaltning av Svalbard med Norge.

I förhandlingarna med Sovjet uppgav den norska regeringen sig vara beredd att upphäva paragraf nio i Svalbardsavtalet om att ögruppen skulle vara demilitariserat område. Kravet på att Norge skulle avstå Björnön förbigicks med tystnad och togs inte upp igen. Norge accepterade till slut att försvaret av Svalbard skulle skötas gemensamt av Norge och Sovjetunionen. Detaljerna skulle man förhandla fram senare.37 Bedömningen av hur Norge hanterade de sovjetiska kraven 1944 går isär. Utrikesminister Halvard Lange, som ärvde problemet efter kriget, frågade misstroget hur någon norsk utrikesminister kunde gå med på något liknande. Å andra sidan lyckades regeringen med att skapa förtroende i Kreml, och slapp undan med ett löfte om förhandlingar. Efter kriget visade det sig att Sovjetunionen inte hade prioriterat frågan om Svalbard. En av orsakerna till den förändrade sovjetiska taktiken kan ha varit att USA vid den här tidpunkten ville få till stånd permanenta militärbaser på Island och Grönland. Amerikanerna menade att detta 30 i s f r o n t

Jaklin_Isfront - 432s.indd 30

2010-01-21 08.47

var ett nödvändigt motmedel mot de sovjetiska planerna på Svalbard, något som ska ha fått Molotov att välja en mindre offensiv politik i frågan.38 Runt om i Centraleuropa stod Röda armén där offensiven mot Tyskland hade slutat. Men i norr drog Stalin tillbaka de sista sovjetiska förbanden från Øst-Finnmark i september 1945.

En kn y t n äv e på ka r t a n 31

Jaklin_Isfront - 432s.indd 31

2010-01-21 08.47