Jayne Anne Phillips
Lark & Termite
Översättning Mats Hörmark FORUM
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 3
2010-04-26 13.35
Tidigare utgivning Svarta biljetter (1981) Maskindrömmar (1985) Ytterfil (1987) Sommarlägret (1995) Moderskärlek (2000)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Andra tryckningen Amerikanska originalets titel Lark & Termite Copyright © Jayne Anne Phillips 2009 Omslagsdesign Lotta Kühlhorn Teckning av Termite på s.2 Mary Sherman, författarens ägo Foton av tunneln vid No Gun Ri på s.11, 149, 201 och 257 Robert Nilson, författarens ägo Tryckt 2010 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-13551-9
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 4
2010-04-26 13.35
Till Elie (1974–2005), till Audrey (Boulder, 1975), och till Cho, pojken som föddes och dog i tunneln vid No Gun Ri, juli 1950
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 5
2010-04-26 13.35
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 6
2010-04-26 13.35
Soldaterna förvrängde de inföddas han’guk saram, vilket betyder koreansk, till det hånfulla slangordet gook, som utan urskillning kom att användas om alla asiater, också i senare krig utan krigsförkla ring. Robert J. Dvorchak, ”Battle for Korea”
Därför att inget slag någonsin kan vinnas, sa han. De utkämpas inte ens. Slagfältet avslöjar bara människans egen dårskap och förtvivlan, och segern är en filosofernas och dårarnas illusion. William Faulkner, ”Stormen och vreden”
Is your mouth a little weak When you open it to speak, are you smart? Lorentz Hart och Richard Rogers, ”My Funny Valentine”, ur ”Babes in Arms”, 1936
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 7
2010-04-26 13.35
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 8
2010-04-26 13.35
Innehåll
26 juli Leavitt En baby knappt en svanskota lång Lark Jag flyttar ut hans stol under trädet i trädgården Nonie Människorna från det sociala tågade rakt in Termite Han ser genom det blå Leavitt Här är du i säkerhet Lark Jag dekorerar tårtan i tre ljusa kulörer Nonie Det finns ett val men ändå inget Termite Lark luktar som tvållukten Leavitt Han kan höra smärtan
13 44 61 74 84 97 121 127 138
27 juli Lark Han börjar röra om bland färgerna Nonie Jag är sjöblöt när jag kommer in i köket Termite Nere i källaren tränger kylan upp Leavitt Som om det inte har gått någon tid alls
151 174 182 195
28 juli Lark Regnet som faller över gatan Nonie Charlie sa åt oss att gå hem Termite Han hör regnet vidga sig och slutas Leavitt Mashuhyo, mashuhyo
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 9
203 236 245 252
2010-04-26 13.35
31 juli Lark Jag sätter Termite i rullstolen Nonie Där satt vi allesammans i en sal Termite Han hör den toviga brandgula katten Lola Hon sitter vid det öppna fönstret
259 287 289 291
297
Tack
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 10
2010-04-26 13.35
26 juli
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 11
2010-04-26 13.35
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 12
2010-04-26 13.35
Norra Chungchongprovinsen, Sydkorea 26 j u li 1950
Korpral Robert Leavitt Tjugofjärde infanteridivisionen
Han hade skeppats över till det ockuperade Japan i december 1949. Vad det än var för baby så var den bara en liten frukt knappt en svanskota lång, gömd djupt inne i Lolas sköte. Vill du gifta dig med mig? Tänker du berätta för din mamma vem du ska gifta dig med? Det var ingen idé, sa han till henne, för hans mor var död, han ville ha en kvinna som hade varit med om lite, han ville ha henne, han hade fått henne och han tänkte inte lämna henne, aldrig att han skulle det, hörde hon vad han sa? Jag hör, jag lyssnar. Mamma får jag, mamma mig. Hon lämnade dig för tidigt, eller hur? Lämnade dig i mina händer. Men han är borta nu, borta i månader från Lola, och babyn är inne i henne, omstoppad och ren, isolerad. Vintern på basen i Tokyo var som att ha ett nio-till-fem-jobb i uniform, och hela Japan var en amerikansk koloni med egna klubbar och barer. Tokyo kändes oäkta, dämpat, som en filmkuliss. När överste MacDowell uppmanade utvalda soldater att bedriva studier i koreanska i ett omhuldat projekt som gick under namnet Language Immersion Seoul, sa Leavitt ja till en annorlunda tjänst med minimala möjligheter till befordran. I april befann han sig i Korea som en av sextio enrollerade inom LIS, förlagda tillsammans med KMAG. Korean Military Advisory Group var en kvarleva: ett par hundra yrkesmilitärer och deras stab av uppassare och manskap. De hade inget annat val än att stanna där de var, som en skenbar symbol
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 13
2010-04-26 13.35
14
Lark & Termite
för deras beredskap att övervaka de i hög grad symboliska trupper som republiken Korea höll sig med. Leavitt föreställde sig hur hans baby rörde sig i ett vätskefyllt, muskelspänt näste som han inte kunde röra vid eller känna på, medan den amerikanska militären knöt sin egen lilla näve i ett delat territorium, men KMAG:s isolerade utpost försvann den junimorgon då Nordkorea invaderade. Fyra veckor av nästan oavbrutna strider sedan dess har upphävt dygnet och översköljt Leavitt med blodiga bilder. Sammandrabbningarna och reträttens samlade förödelse har gett hans saliv en ny smak och svetten en annorlunda lukt, men i slutet av juli är det dags för Lola. Vilken timme, vilket ögonblick som helst. Om barnet redan var fött skulle ett militärtelegram kunna följa Leavitt i spåren i veckor över den oordnade flyktvägens sönderkörda fält och gropiga grusvägar. Han intalar sig själv att han inte behöver något telegram. Lolas röst tränger sig på vare sig han vill det eller inte, och det är som om hon står där, alldeles bredvid honom, mitt i striden. Det spelar ingen roll hur högt artilleriet väsnas eller hur högt hans hjärta bultar, han hör henne ändå. Ord hon sa när han kunde röra vid henne. Du fann din mamma för att du ville det. Alla dessa år då hennes astma sög luften ur den där lilla butiken, medan din far stod i dörröppningen. Hon ville ha i väg dig därifrån. Han fortsätter att förflytta sig. Det är nära middagstid denna infernaliskt heta dag, och Lolas röst driver på honom. Två eller tre tömda byar alldeles i närheten är målet för Leavitts truppstyrka: ”evakuering” av civilbefolkning på flykt från samma fiende som de retirerande amerikanska styrkorna. De dubbla järnvägsspåren västerut till Hwanggan är en gudagåva, gränslinje och riktningsangivelse för vad som i övrigt är oordnad flykt och kaos. Reserver under Leavitts befäl är oerfarna rekryter från ockupationstrupperna i Japan som i all hast har transporterats över med båt och tåg för att förstärka utsatta amerikanska trupper. De flesta har aldrig sett några stridande förband eller hört artillerield. De är oövade trupper som i den tidiga gryningen kommenderats ut på en landsbygd som är kvar i ett annat århundrade. Gevärseld
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 14
2010-04-26 13.35
26 juli 1950
15
punkterar mörkret framför och bakom dem; de har hört talas om ”kniptångsmanövrer” och ”infiltrationskrig”; de kan inte sova, de är nervösa och rädda, och det med all rätt. Många av dem kommer att stupa innan Leavitt har hunnit lära dem någonting. Han har inget att lära ut till de koreaner som står under hans befäl, men den flyende skaran på mellan två- och trehundra man smalnar och dras ut på längden till en kolonn så fort Leavitt ger tecken att lämna vägen och hålla sig till stigarna. Lättare här, en känsla av uppsikt och kontroll, men någon evakuering är inte möjlig, allra minst någon ledd av amerikaner. Inga numrerade hangul-underskrifter i kolumner i någons loggbok. Ingen loggbok. Allt i Sydkorea är igenproppat eller sönderslaget. Utrustning som snabbt skeppas över från amerikanska baser i Japan försvinner alltför ofta på vägen. Truppförflyttningar fördröjs på det mest enerverande vis av flyktingar på väg bort från stridsområdet. Sydkoreaner från otaliga byar på landsbygden överger sina hus i flätverk och lera innan elden utanför ens har hunnit falna och söker skydd bakom det motstånd som amerikanska trupper till äventyrs kan bjuda. Det är motstridiga uppgifter: kinesiska Yak eller amerikanska F-80 fällde bomber i området kvällen innan för att understödja trupper på marsch. Halmtak genomblöta av flera veckors regn brinner med tjock rök när de väl har fattat eld. Röken beslöjar luften som fritt svävande själar, som vägrar följa krigets krav på förflyttningar. Hettan är tät och ogenomtränglig, och i gryningen är risfälten lysande gröna utflöden, fyllda av de dofter som är nattens kvävande dunster. Innehållet från otaliga latriner skyfflas ihop i hinkar och pytsar och på otäta oxkärror och gödslar jorden till skörd efter skörd, tills fälten själva är mörker. Fötterna sjunker ner i den sumpiga marken, som är mogen och dunkel som en jäst hemlighet. Marken andas. Förruttnelsen har pågått för länge, tänker Leavitt. Han är i rörelse. Lola talar med honom. Ingenting är bortkastat. Inget sker till ingen nytta. Du tror att du inte behövde veta exakt det du vet? Hur många unga män i din ålder spelar trumpet som du och tar sedan värvning i fredstid? Du ville
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 15
2010-04-26 13.35
16
Lark & Termite
verkligen komma bort från Philadelphia. Philadelphia är långt borta. Byarna här är lägerplatser nedsjunkna i en tid före radio apparater och jeepar, före trumpeter och jazz och engelska glosor. Magra, vaksamma hundar slukar varje slamsa av en nackad höna eller anka eller det fiskrens som hamnat på marken, medan kvinnor sköter eldarna ute, och spädbarn i bärsjalar, podaegi, sitter som små ryttare på ryggen på unga flickor. Lite äldre småbarn vinglar fram över de markplättar som hör till bostäderna och sätter sig på huk när de behöver för att lära sig klara sig själva, och byxornas hål där bak fylls ut av de små rumporna som liknar klyftor av en frukt. Nu är dessa små barn hopsamlade, loja i hettan. Lola säger repliker från deras början, som om de kan starta om på nytt. Du känner mig väl nu. Säg att du gör det. Viska. Hon är hans egen skugga, en rökslinga nära inpå honom. Kriget gör dem alla till skuggor. Femtio år, hundra år, och de kommer fortfarande att finnas här: töckenslöjorna som rör sig längs en dubbel banvall nära ett slingrande vattendrag, sydkoreanerna i sina vita kläder, soldaterna i sina leriga kakiuniformer. Efter Osan tänker inte Leavitt på något annat än kriget. Osan, den femte juli. Leavitt vet att det var en onsdag – han skrev datum och dag i ett brev till Lola den morgonen då anfallet ägde rum. Fyrtioåtta timmar senare flyttades Leavitt, som en av tre överlevande i sin grupp, till en annan pluton. Han flyttades igen, och ännu en gång, och steg i graderna vartefter hans överordnade stupade och måste ersättas. Han för befäl över en pluton nu och han börjar inse att krig aldrig tar slut. Det är ett och samma krig oavsett vilka som för det och var det pågår, krig som vilar eller slumrar i månader och sedan får nya utbrott och höjer sin flammande blick för att blott upptäcka nya regimer, förändrad topografi, andra vapen. Det röda Kinas och Nordkoreas folk arméer är bara de senaste i raden av angripare som väller in över Korea som en dödlig våg. Leavitt föreställer sig tusentals döda som ännu tvivlar på sin död, som fortsätter att dö och dö på samma smala strängar av försvarat land. De amerikanska trupperna banar sig väg genom tjock luft och avfärdar sina farhågor
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 16
2010-04-26 13.35
26 juli 1950
17
som en svag obestämd doft, som ett lätt dis, som alltför spända nerver, men Leavitt känner hur de döda stiger som ringlande rök ur den luftade jorden och hur de marscherar på samma mark som de levande. Varje amerikan som gjorde motstånd i Osan och Chochiwon, vid Kum River, torde vara död. De flesta är döda. Korea håller på att kvävas av spökgestalter som aldrig kommer att återvända hem. Koreanerna själva är spökgestalter som förflyttar sig med sina bylten och korgar, sina barn och sina gamla. Till och med ljuden av bybornas fotsteg låter spöklika. Deras sandaler slår mot järnvägsspårens leriga syllar, dovt och takfast. De har i alla fall kommit bort från vägen, eller det som ska föreställa väg. Amerikanerna korsar grusvägar som de har breddat, kört sönder, fyllt med transportfordon och blödande kroppar. Alla vägar leder hit, till dessa dubbelspår, till Lola och bort från henne. Som gifta hade de tillbringat många dagar hos henne innan han for, längre och längre ju mer tiden krympte. Han hade skjutit sängen in mot väggen och lagt madrassen på golvet. Där vakade de och där sov de på en stabil kontinent vars tystnad aldrig svek dem, där vred de varandra i cirklar som en klocka vars båda visare ständigt var beredda att larma. Lola grät men verkade nästan oberörd, kinderna var våta men ansiktet orörligt som om hon inte kunde eller ville släppa fram snyftningar. Han hade aldrig tidigare träffat en kvinna som grät som hon, som om hon hade glömt bort att hon en gång hade varit barn. Med silkeslena armar om honom och ansiktet tätt intill hans andades hon in i munnen på honom genom särade läppar, och det syntes tunna rynkor i ögonvrårna när hon log. Inom fem år, sa hon till honom, skulle hon se ut som om hon var så gammal som hon var. Bra, sa han, jag ska hålla mig beredd. Nu har de varit ifrån varandra längre än de var tillsammans, och han känner att han gott och väl har fyllt ut de åtta åren mellan dem. Han kan skydda henne nu, till och med från henne själv, från honom. Du fann henne på golvet, visst gjorde du. Hon försvann mer och mer ända tills hon var helt borta. Du är här, släpp taget. Han lever, på ständig
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 17
2010-04-26 13.35
18
Lark & Termite
marsch. Han trodde att döden filtrerade bort luft, stötvis, från de fisklika kraftlösa andetag som var hans mors astmatiska väsande. Döden var något oansenligt då, som det klickande ljudet då en lampa släcktes eller sucken då luft pyste ur ett element. Inte här. Döden stiger i marken som en baslinje, vidsträckt, obeveklig. Det han minns av det förflutna, Lola, den amerikanska delen av militärtjänstgöringen, Japan, till och med Seoul före invasionen, tycks ha hänt i en annan dimension som inte riktigt rör honom, och den hägring som var hans barndom i Philadelphia svävar vind för våg. Hyreshusen och butiksfönstren, den glittrande betongen och asfalten, staketen som omgärdade pulserande kvarter flera kilometer från Liberty Bell, allt är ett slags dröm han inte längre tror på. Frisörernas stolpar satte sina färger i spiralformig rotation i morgonruschen, och varje delikatessaffär och vinstuga visade sin lojalitet och trofasthet mot någon ljusskygg typ som sålde lotter olagligt och rökte cigaretter och drack kaffe vid ett bord längst in. Buckliga soptunnor stod på parad i rännstenarna, glänsande i sensommareftermiddagarnas rosaaktiga bronsljus. Neonskyltar blinkade sina illröda PIZZA och limegröna BILJARD natten lång, medan rök buren av ljudslingor från jukeboxar steg upp från barernas entréer. På sabbatens förmiddagar spelade han stickball, kula eller basket med de italienska ungarna och väckte sina judiska vänners avund för att han hade föräldrar som inte var religiösa. Från tolv på dagen och framåt hjälpte han pappan i speceri affären. De bodde i den trånga lägenheten ovanpå. Varje skoldag hann Leavitt arbeta tre timmar i affären efter sista lektionen. Hans mor gjorde plats för hans böcker i en hylla under disken, fick tag på en snurrstol och sa åt honom att han kunde sitta där och göra läxorna om hans pappa inte var i affären. Vilket han ofta inte var. Han vistades mestadels på annat håll, och han drack och gormade när han var i närheten. Det var hon som höll det hela i gång. Och såg till att radion var i gång också, på låg volym med Benny Goodman och Nelson Riddle. Det skulle absolut vara den där sentimentala sortens musik som spelades i danssalonger och
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 18
2010-04-26 13.35
26 juli 1950
19
på flotta klubbar av ett slag som hon aldrig skulle få uppleva. Leavitt lärde sig spela klarinett i skolorkestern, trakterade sedan en misshandlad kornett tills hon gav någon musiker som var narkoman matvaror och glass i utbyte mot hans trumpet. Öva nu, Bobby, brukade hon säga. Det låter bra, brukade hon säga till honom. Efter hennes död, då hon föll ihop på golvet bredvid hans fars högt värderade kylskåp, vägrade Leavitt att sätta sin fot i affären. Sexton år gammal, och ända fram till dess att han flyttade hemifrån, använde han sig av den separata ingången till lägenheten och den trånga trappa som ledde förbi affärslokalen. Pappan bytte snart ut låsen, och Leavitt bodde hos kamrater eller flickvänner. Två år senare, 1945, gick han ut high school utan att någon från familjen var på plats. På dagarna körde han under tre års tid ut sprit åt en grossist. På kvällar och nätter spelade han i en eller annan orkester på barer och klubbar, var med i nästan ett år i ett jazzband med vita som spelade nere på stan och var klädda i kostym. Men han tyckte bäst om att spela på de svartas klubbar, där han lärde sig mer och jobbade mindre, och där yrkesmusikerna med underförstådd tillgivenhet kallade honom Whitey. Han var tillräckligt bra för att spelningarna skulle avlösa varandra, men till sist fanns det ändå inget som höll honom kvar i Philadelphia. En kylig novemberdag 1948 fick han plötsligt för sig att han skulle ta värvning, och armén satte honom tre dagar senare på en buss söderut. Han gick in med sådant nit för det hela att officerarna behöll honom i sju månader på Fort Knox, där han var biträdande exercisinstruktör. Fort Knox lanserade sig som ”Pansarborgen”, men Leavitt upptäckte att han var ointresserad av att köra stridsvagn. Det var mörkt och kvavt och trångt inne i den, männen satt hoptryckta i ett bepansrat hålrum och andades varandras luft. Stridsvagnsbesättningarna gillade verkligen kanonerna och ansåg sig själva vara osårbara, men Leavitt ville ut, till infanteriet, där han kunde se och höra och röra sig av egen kraft. Han var i god form när han kom in, men han tränade tvångsmässigt, anpassade sig till militärväsendets hierarkiska
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 19
2010-04-26 13.35
20
Lark & Termite
uppbyggnad och ordergivningens fasta mönster uppifrån och nedåt och pressade sig själv till att nå högst i varje övning. Han betraktade alltsammans som skydd, överlevnad, som sin egen osårbarhet: om han var i maximal form ökade han sina möjligheter utan att rubba sitt sätt att tänka, och det privatliv han värnade så om var säkrat. På nätterna låg han i en överslaf och övade tyst på fingersättning med trumpeten mot läpparna och tungan mot det välbekanta munstycket, medan män snarkade runt omkring honom. Den första helgen efter det att grundutbildningen var avklarad tog han sig till Onslow’s Club i närbelägna Louisville. På Onslow’s bjöd man på sprit, musik och flickor, som bodde på övervåningen och diskret sålde sina tjänster. Inte Lola. Hon disponerade tre rum högst upp och sålde sig inte till någon. Onslow var en hygglig pianist som spelade tillsammans med en pålitlig trummis utan speciella manér, medan Lola sjöng standardnummer och blues. Han var gammal nog att vara Lolas far och mer därtill, en ”pensionär” med ledbesvär och dåliga knän, stödd på käpp, med armar som en gång hade varit så starka och en bringa som varit så bred, men hans skinkliknande händer lockade ledigt fram osannolika toner ur den mest välstämda Steinwayflygeln i Louisville. Den andra kvällen tog Leavitt med sig trumpeten och spelade med. Efter tredje numret sa Onslow att de borde fortsätta att spela ihop. Han kunde hålla med fria drinkar och mat och flickor, om Leavitt så ville. Men det ville inte Leavitt; han ville ha Lola. När hon slutade smög han objuden upp i trappan efter henne, följde henne tätt i hälarna, helt säker på sin sak. Det dunkade i väggarna av ljud från klubben under dem när hon fortsatte upp i den trånga trappan, steget före honom, och hennes höfter och lår blev en skir oval i det ljusa kjolfodralet. Hon rörde sig i mörkret som en långsam, lösgjord gestalt och vände sig om i trappan när hon stannade upp för att kasta en blick på honom. Leavitt ser den gestalten nu, i stunder av vaka eller för sin inre syn – den lyser, könlös, som ett ljus vänt mot honom. Han kan inte bli kvitt känslan av att detta med att träffa henne, vilja ha
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 20
2010-04-26 13.35
26 juli 1950
21
henne, spela bakom henne på klubben, älska med henne dygnet runt i hennes lägenhet som hade blivit hans, att allt detta var en sorts träning i att hålla sig vid liv. Då som nu rörde han sig i vad han inte riktigt kunde få, komma fram till eller uppnå, tills hennes kropp gav efter som lågor han tände inne i ett mörker. Hon var självlysande mark som han bearbetade och sådde, som han svettades för och förlorade. De fann varandra i förblindande, krampartade ögonblick som svedde honom öppen. Är du säker på att det är det här du vill ha? Det är inte jag. Det är du som väljer mig som om jag var ditt sista hopp. Han går jämsides med koreanerna, rör vid tjänstevapnet som vilar i det strama hölstret i sidan. Han kan inte styra sina tankar. Medan han förflyttar sig fantiserar han om att han är tillsammans med Lola en sista gång och att han skjuter henne och sig själv när han fortfarande är inne i henne, i extas, för att till varje pris stanna hos henne, absolut inte dö här. Han föreställer sig en vit, explosiv orgastisk tomhet, innan tankarna går till hennes kropp som den måste se ut och kännas nu, så uppsvälld, så nära inpå barnets födelse. Jag har en mage som är hög och rund och känns som en tunna fylld med vatten. Jag vet att det är en pojke – han vänder sig som en fisk och han tittar och lyssnar efter dig, vartenda ljud, varenda tanke jag inte har skrivit. Han tänker sig babyn omsluten av hennes mörker och slungas bort från dem, in i ett rum innanför ögonen på honom där hans hjärna håller takten och blodet dunkar i öronen. Försiktigt förflyttar han sig med sitt följe. Han är en flykting i sitt eget liv, utan familj eller ägodelar. I likhet med koreanerna äger han bara det han bär på. Han tänker på dessa bönder, gamla män, kvinnor och barn, som rör sig över utsatt mark utan andra vapen än dem som han och de unga män han för befäl över har, och så håller han hårdare i geväret. De platta gröna risfälten ligger bakom dem nu. Gröna och bruna kullar lite längre fram flyter ihop som ett landskap av ljumskar och lår, jämna och släta på avstånd, färgade i rödockra och branta när man kommer närmare inpå. Nordkoreanska soldater hade klätt sig som bönder för att lättare kunna omringa amerikanska styrkor vid Chonan, och
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 21
2010-04-26 13.35
22
Lark & Termite
under en enda natt byttes befälet två gånger. Leavitt tog sig ensam tillbaka över karga, rundade kullar som såg ut precis som de här: upptrampade stigar och provisoriska vägar korsade av fåror med vatten och lågväxande barrträd och branter, ingenting att hålla tag om, ingenstans att gömma sig. Det tog det som återstod av hans skingrade kompani fyra dagar att hitta sina linjer. I små grupper på tre eller fyra lyckades de ta sig genom spärreld och beskjutning från krypskyttar och ständiga angrepp från folk armén. Den sista dagen hade han träffat Tompkins. ”Ett snabbtest utan förvarning”, hade Tompkins upprepat på koreanska, ”och var i helvete har vi sydkoreanerna?” Taejon hade fallit. Åttiotusen soldater ur republikanska armén hade helt enkelt plockat av sig uniformen och försvunnit, klädda i vitt, och anslutit sig till flyktingströmmen söderut. Många amerikaner skulle ha gjort likadant om vit klädsel hade erbjudit något skydd. I stället flydde de medan de fortfarande kunde och lämnade kvar M1:or och Browning automatgevär som var för tunga att bära med sig. ”Lystring!” sa Tompkins. ”En vit man måste ha vapen. Nu kommer befälet att tvinga tillbaka dem hit för att hämta sina jävla bössor, och de som inte råkar vara döda lär ju få kräm i brallorna.” Leavitt hade knappt hunnit stiga i land från transportfartyget från Staterna förrän han skrev kontrakt på att spela swing på Officersklubben i Tokyo. Dansmusik och evergreens, som hemma fast långt hemifrån. Stället var en rektangel av cementblock kallad The Match Box, utrustat med fläktar i taket och en upphöjd estrad i mitten för orkestern. Den där första kvällen fick han och Tompkins ta över efter musiker som hade klarat av sin tjänstgöring och var på väg hem. Tompkins spelade trummor; han gillade att utan omsvep berätta för alla att han var seminol, ifall det var någon som ville diskutera med honom. Han var en storväxt typ med höklik näsa, en näsa som kunde tas för judisk om det inte varit för det breda hakpartiet, de nästan svarta ögonen under de tunga ögonlocken, de höga breda kindknotorna. Leavitt hörde fel på hans namn; i den första korta pausen frågade
Phillips_Lark och Termite_CS4_v2.indd 22
2010-04-26 13.35