9789137134901

Mitt rum:

45°49’27’’ N 112°44’19’’ V Dörr

Säng Röda

Gröna Lewis och Clarkmatta

Skrivbord

kapitel 1

T

elefonsamtalet kom en sen augustieftermiddag när jag och min storasyster Gracie satt på verandan och skalade majs som vi lade i stora plåthinkar. Hinkarna var fortfarande fulla med små

bitmärken från i våras när ranchhunden Finfin blev deprimerad och började tugga på metall.

Jag borde kanske precisera mig lite. När jag säger att Gracie och jag

Blå

Jag kämpade ständigt mot entropins säregna krafter i mitt minimala rum som var till brädden fyllt med avlagringar från ett kartografliv: lantmäteriutrustning, antika teleskop, sextanter, stora rullar jutegarn, burkar med kaninvax, kompasser, skrumpna illaluktande väderballonger, ett sparvskelett som tronade på ritbordet. (I samma stund som jag höll på att födas hade sparven flugit in i köksfönstret och dött.

En strakbent ornitolog från Billings rekonstruerade det krossade skelettet och jag fick ett nytt mellannamn.)

skalade majs menar jag egentligen att Gracie skalade majs och jag ritade en schematisk karta i en av mina blå spiralbundna anteckningsböcker över exakt hur hon skalade majsen.

Mina anteckningsböcker var indelade i färger. De blå anteckningsböckerna som var prydligt uppradade längs den södra väggen i mitt rum var vigda åt ”kartor över folk som gör saker”. De gröna anteckningsböckerna längs den östra väggen innehöll zoologiska, geologiska och topografiska kartor. Och i de röda anteckningsböckerna längs den västra väggen kartlade jag insekters anatomi för den händelse att min mamma, dr Clair

Sparvskelettet ur anteckningsbok G214

3

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 3

2010-03-11 11.57

DEL 1

Och det hade hon nog rätt i.

Vart och ett av instrumenten i mitt rum hängde på en krok, och på väggen bakom instrumentet hade jag ritat konturerna av det och satt dit en etikett – som ett eko av det verkliga tinget så att jag alltid visste om något saknades och vart det skulle återbördas.

Linneaker Spivet, någon gång skulle behöva mina tjänster.

En gång hade jag försökt rada upp kartor längs den norra väggen också, men i min organiseringsiver glömde jag att det var där ingången till rummet fanns, och när dr Clair öppnade dörren för att meddela att middagen var klar fick jag bokhyllan i huvudet.

Jag satt på Lewis och Clark-mattan under böcker och hyllmaterial och frågade ”Är jag död?” trots att jag visste att hon inte skulle säga något även om jag vore det. ”Låt aldrig arbetet tränga in dig i ett hörn”, sa dr Clair på andra sidan dörren.

Men trots det här systemet föll saker ner och försvann; det bildades högar och metoderna jag använde för att orientera mig verkade lösas upp. Jag var bara tolv år gammal, men den långsamma obevekliga glöden från tusen soluppgångar och solnedgångar och de tusen kartor jag hade ritat och ritat om hade redan gett mig den värdefulla insikten att allting krackelerade och föll ihop till slut, och att gå och gnälla över det var enbart slöseri med tid.

a bo drö k G mm 54 a r

Mitt rum var inget undantag. Det hände inte sällan att jag vaknade mitt i natten i en säng full av kartläggningsutrustning, som om nattens andeväsen försökte kartlägga mina drömmar.

in r m ngs e v d ö ckni tbil Kar r ante u

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 4

Vår ranch låg strax norr om Divide i Montana, ett mycket litet samhälle som man lätt kunde missa om man bytte radiostation vid fel tillfälle på motorvägen. Divide låg i en plattbottnad dal som omgavs av Pioneer Mountains och dalen fläckades av salviabuskar och halvbrända plankor och regelvirke som vittnade om att det faktiskt hade bott en del folk här en gång. Järnvägen kom norrifrån, floden Big Hole kom västerifrån och båda gav sig av söderut på jakt efter grönare betesmarker. Båda hade ett alldeles eget sätt att röra sig genom landskapet och en alldeles egen odör: järnvägsspåret skar rakt fram utan att be den uppsprättade berggrunden om lov; järnskenorna luktade axelfett och träsyllarna stank av lakritsparfymerad schellack. Big Hole kommunicerade med landskapet på ett helt annat sätt där den ringlade fram genom dalen, den samlade på sig bäckar efterhand och tog stillsamt minsta motståndets väg. Big Hole luktade mossa och lera och salviabuskar och ibland huckleberry – om det råkade vara säsong, fast det hade inte varit säsong på många år nu.

Tåget stannade inte längre i Divide, och de enda tåg som mullrade fram genom dalen var Union Pacifics godstransporter klockan 06.44,

4

2010-03-11 11.57

kapitel 1

11.53 och 17.15, plus minus ett par minuter beroende på väder och vind.

Gruvstädernas storhetstid i Montana var sedan länge över, det fanns ingen anledning för tågen att stanna.

Förr fanns det en saloon i Divide. ”Blue Moon Saloon”, brukade jag och min bror Layton säga medan vi låg och flöt i bäcken med näsan morskt i vädret som om stället enbart frekventerades av fint folk. Fast så här i efterhand kan jag tänka att motsatsen var mer trolig: nuförtiden befolkades Divide av envisa ranchägare, fanatiska fiskare och en och annan Unabombare, inte av snobbiga sprättar som föredrog att spela sällskapsspel om kvällarna.

Layton och jag hade aldrig varit på Blue Moon, men tanken på vad och vilka som kunde tänkas uppehålla sig där utgjorde grunden för många av fantasierna vi målade upp medan vi låg och flöt på rygg. En kort tid efter Laytons död brann Blue Moon ner, men vid det laget räckte inte ens lågorna till för att väcka fantasin; det var bara ännu ett hus som brann, och sedan var nedbrunnet, i dalen.

Om man stod där den gamla stationsplattformen hade legat, bredvid den vita rostiga skylten där det fortfarande gick att läsa

om

man kisade på rätt sätt – om man stod där och riktade näsan mot norr, med hjälp av kompass, solen, stjärnorna eller intuitionen, och sedan slog sig fram 7,61 km genom snåren ovanför floddalen och upp bland kullarnas douglasgranar, skulle man krocka med grinden till vår lilla ranch.

Coppertop låg på en isolerad platå 1 628 meter över havet, bara ett stenkast från Klippiga bergens vattendelare, som den lilla staden Divide för övrigt hade lånat sitt namn ifrån.

Vattendelaren, åh, vattendelaren: jag hade vuxit upp med denna fantastiska gräns precis bakom ryggen och dess tysta orubbliga existens hade borrat sig in i mina ben och i min hjärna. Vattendelaren var en

5

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 5

2010-03-11 11.57

DEL 1

ofantlig och vidsträckt gräns som inte hade dragits av mänskliga politiska eller religiösa skäl utan av kontinentalplattor, granit och gravitationen.

Det var högst anmärkningsvärt att ingen amerikansk president hade skrivit in den gränsen i lagen trots att den har påverkat USA:s utbredning västerut på en miljon outtalade vis. Den knaggliga väktaren delade nationen i två avrinningsområden, mot öst och mot väst, mot Atlanten och mot Stilla havet – och västerut var vatten guld värt, folk följde vattnet. Regndroppar som landade ett par tre kilometer väster om vår ranch hamnade i bäckar som sipprade ner i Columbiaflodens avrinningsområde och ut i Stilla havet. Vattnet i vår bäck, Feely Creek, ålades däremot uppgiften att rinna ytterligare ett par hundra mil till Louisianas träskmarker och leriga deltan innan det skvalpade ut i Mexikanska golfen.

Layton och jag brukade klättra upp till Bald Man’s Gap som låg på vattendelarens exakta mittpunkt. På vägen dit var han noga med att inte spilla ut vattnet i glaset som han kramade med båda händerna och jag själv fick vara försiktig med den enkla hålkameran som jag hade tillverkat av en skokartong. Jag tog bilder när han hällde vatten på båda sidor av kullen; han sprang fram och tillbaka och ropade ”Hallå Portland!” varvat med ”Hallå N’Awlins!” med sitt bästa kreolska uttal. Trots att jag vred och vred på rattarna på kartongens sidor lyckades bilderna aldrig riktigt fånga Laytons heroism i de stunderna.

Vid middagsbordet efter en av våra expeditioner sa Layton: ”Vi kan lära oss mycket av en flod, eller hur Pappa?” Och även om Pappa inte sa något just då såg man på sättet han åt att han gillade sådana tankar hos sin son. Det fanns nog inget i livet som Pappa älskade mer än Layton.

Gracie skalade och jag kartlade bak på verandan. Knäpparna och klickKlippiga bergens vattendelare som fraktal ur anteckningsbok B58

arna sprätte på ranchens marker med sina surrande instrument och augusti svävade över allting – varm, tjock och otrolig. Montana var strålande 6

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 6

2010-03-11 11.57

kapitel 1

om sommaren. Bara en vecka tidigare hade jag betraktat hur gryningen långsamt rann över Pioneer Mountains mjuka grantäckta ryggar. Jag hade varit uppe hela natten och jobbat med ett utkast till en blädderbok där en antik anatomisk karta över människokroppen från Qindynastin över­ lagrades på en triptyk av navajo-, shoshon- och cheyenneindianernas upp­ fattning om människans inre funktioner.

När dagen började gry gick jag barfota och yr i huvudet ut på verandan. Inte ens sömnlösheten kunde hindra mig från att känna ögonblickets intima magi, så jag tog tag om lillfingret bakom ryggen och stod där tills solen slutligen kom upp över bergen och lyste på mig med sitt ovetande ansikte.

Omtumlad satte jag mig på verandatrappan och de förslagna träplankorna tog tillfället i akt och började konversera mig: Det är bara du och jag här, kisen – nu tar vi och sjunger en visa ihop, sa verandan.

Jag måste fortsätta jobba, sa jag.

Med vadå?

Jag vet inte … ranchjobb.

Du är ingen ranchpojke. Är jag inte?

Du visslar inga kofösarvisor och spottar inte i några konservburkar.

Jag är inte bra på att spotta, sa jag. Jag ritar kartor.

Kartor? undrade verandan. Finns väl inget som behöver kartläggas här? Spotta i konservburkar i stället. Rid ut på höglandet. Ta hon som hon kommer.

Det finns massor som behöver kartläggas. Jag har inte tid att ta hon som hon kommer. Jag tror inte ens att jag vet vad det betyder.

Du är ingen ranchpojke. Du är en dåre.

Jag är ingen dåre, sa jag. Och sedan: Är jag en dåre?

7

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 7

2010-03-11 11.57

DEL 1

Du är ensam, sa verandan. Är jag?

Var är han?

Jag vet inte.

Det gör du visst.

Jo. Min första karta någonsin ritade jag på den här verandan.

Ja, så slå dig ner och vissla en sorgsen kofösarvisa.

Jag är inte klar med mina kartor. Det finns mer att kartlägga.

Dr Clair kom ut på verandan medan Gracie och jag höll på med majsen.

Både jag och Gracie såg upp när vi hörde den gamla verandan knarra un-

Hej, Gud Av T.S. Spivet, 6 år

der dr Clairs fötter. Hon knep hårt om en nål med tummen och pekfing­ ret. Längst ut på nålen satt en skarpt metallglänsande blågrön skalbagge som jag kände igen som en Cicindela purpurea lauta, en ovanlig underart av Cow Path-sandjägaren från Oregon.

Min mamma var en lång och mager kvinna vars hy var så blek att folk ofta stirrade när vi gick förbi på gatorna i Butte. En gång hörde jag en tant i blommig solhatt säga ”Vilka smala handleder!” till sin reskamrat.

Och det var sant: om hon inte hade varit min mamma skulle jag ha trott att det var något fel med henne.

Dr Clair hade håret uppsatt i en knut med två blankpolerade pinnar

Då hade jag tyckt att de här anvisningarna kunde vara praktiska om man ville ta sig uppför vresiga gamla Mount Humbug till himlen och skaka hand med Gud. Så här i efterhand förstår jag att kartans grovkornighet inte bara berodde på den ringa ålderns osäkra hand, utan även på att jag inte hade förstått att en karta över en plats inte var detsamma som platsen själv. Vid sex års ålder kan en pojke kliva in i kartans värld lika lätt som i den äkta varan.

som såg ut att vara av ben. Hon släppte bara ut håret på kvällarna, och då endast bakom stängda dörrar. När vi var mindre brukade Gracie och jag turas om att kika genom nyckelhålet på den dolda kvällsscenen på andra sidan. Nyckelhålet var för litet för att vi skulle se hela bilden: man såg bara hennes armbåge som rörde sig fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Man kunde ha tur och få se lite av själva håret, borsten som kom tillbaka om och om igen och gav ifrån sig ett svagt froschande ljud. Nyckelhålet, tjuvkikandet, froschandet: allt kändes härligt förbjudet då.

8

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 8

2010-03-11 11.57

kapitel 1

Layton var som Pappa, han intresserade sig inte för saker som hade med skönhet eller hygien att göra och gjorde oss inte sällskap. Han hölls med Pappa ute på fälten där han föste kor och red in hästar.

Dr Clair hade gott om gröna smycken som klingade – peridotörhängen, små safirblänkande armband. Till och med kedjan som höll kvar hennes glasögon om halsen var gjord av gröna malakitstenar som hon hade hittat på en fältexkursion till Indien. Ibland tyckte jag att pinnarna i håret och allt smaragdfärgat pynt fick henne att likna en vårbjörk vars knoppar var redo att brista.

Först stod hon bara där en stund och tittade på Gracie som hade en stor plåthink med gula kolvar mellan benen och på mig som satt i trappan med

Om jag ska vara ärlig var jag precis som Gracie något förundrad över telefonsamtalet. Jag hade egentligen bara två kompisar: 1) Charlie. Charlie var en lintott som gick i årskursen under mig. Han hjälpte mer än gärna till på mina kartläggningsexpeditioner så att han fick komma upp i bergen bort från familjens villavagn i de södra delarna av Butte, där hans mamma satt i en trädgårdsstol hela dagarna och spolade vatten över sina enorma fötter. Det verkade nästan som om Charlie var hälften bergsget, han såg ut att känna sig som mest hemma när marken sluttade minst fyrtiofem grader och han stod och höll i en knallorange mätstång medan jag observerade honom från andra sidan dalen.

anteckningsbok och pannlupp. Vi tittade tillbaka på henne.

Och sedan sa hon: ”Telefon till dig, T.S.”

i rösten. ”Vem är det?” undrade jag. ”Jag vet inte riktigt. Jag frågade inte”, sa dr Clair som fortfarande höll upp sin sandjägare i ljuset och snurrade på den. Hon var en sådan mamma som kunde lära en det periodiska systemet medan hon matade en med gröt när man var bebis, men hon var inte en sådan mamma som i dagens värld med allt vad global terrorism och barnkidnappning heter frågade vem det var som ville prata med hennes barn på telefon.

Min nyfikenhet över telefonsamtalet färgades av att jag var mitt uppe i kartritandet, och en ofärdig karta fick det alltid att kittlas bak i halsen på mig.

På kartan ”Gracie skalar majsen nr 6” hade jag satt den lilla siffran 1 där hon tog tag i skalet högst upp. Sedan drog hon nedåt tre gånger: 9

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 9

2) Dr Terrence Yorn. Dr Yorn var universitetslärare i entomologi på Montana State i Bozeman och var min mentor. Dr Clair sammanförde oss på Sydvästra Montanas skalbaggepicknick. Picknicken var fruktansvärt tråkig tills jag träffade dr Yorn – vi pratade om longitud tre timmar i sträck med tallrikarna fulla av potatissallad.

Dr Yorn var en av dem som hade uppmanat mig (visserligen bakom Mammas rygg, men ändå) att skicka in mina verk till Science och Smithsonian. På ett sätt kunde man kanske kalla honom för min vetenskapliga pappa.

Passageinstrumentet Jimney

”Ja, Gracie, det är till T.S.”, sa dr Clair, inte utan en viss belåtenhet

Dr Yorn hade gett mig det här passageinstrumentet när jag blev publicerad i Smithsonian första gången.

”Telefon? Till honom?” sa Gracie chockerat.

2010-03-11 11.57

DEL 1

ritsch, ritsch, ritsch, och den rörelsen gestaltades av tre pilar, fast en av pilarna var lite mindre än de andra eftersom det första ritschet alltid var lite ansträngt eftersom man var tvungen att övervinna majshylsans initiala tröghet. Jag är väldigt förtjust i ljudet av majshylsor som rivs av. Det dramatiska ljudet och de glansiga organiska trådarna som försöker stå emot och sedan slits av påminner om någon som river sönder ett par dyra, möjligen italienska, byxor och som mycket väl skulle komma att ångra sitt våldsamma utbrott lite senare. Det var i alla fall så Gracie skalade majsen, eller majsade skalen som jag ibland kallade det – en aning spjuveraktigt, kan jag tillägga, eftersom Mamma av någon anledning blev arg när jag lekte med orden på det viset. Man kunde väl inte klandra henne, hon var skalbaggsforskare och hade ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt att studera väldigt små varelser med förstoringsglas som hon sedan mycket precist klassificerade i familjer och överfamiljer, arter och underarter efter fysiska och evolutionära egenskaper. Vi hade till och med en litografi ovanför öppna spisen av den svenske skaparen av det moderna taxonomiska sy­ stemet, Carolus Linnæus, vilket Pappa tyst men oavlåtligen protesterade mot. Alltså kunde man på ett sätt förstå varför dr Clair blev irriterad när jag sa ”gräspoppa” i stället för ”gräshoppa” eller ”tron-fjärt-soppa” i stället för ”kronärtskocka”, för hennes jobb var att vara mycket uppmärksam på små detaljer som inte var synliga för blotta ögat och sedan kontrollera att förekomsten av hår längst ut på mandibeln eller små vita fläckar på den bakre delen av täckvingen betydde att skalbaggen var en C. purpurea purIdentifiering av underarter av Cow Path-sandjägaren ur anteckningsbok R23 Jag hade inte visat de här illust­ rationerna för dr Clair. Hon hade inte frågat efter dem och jag var rädd att hon skulle bli arg på mig för att jag var inne och tassade på hennes område igen.

purea och inte en C. purpurea lauta. Personligen tyckte jag att hon borde oroa sig mindre över mina påhittiga ordlekar, som ju var ett slags mental gymnastik som alla normalt funtade tolvåringar sysslade med, och intressera sig mer för det lätta vansinne som tog Gracie i besittning när hon majsade skalen. Det personlighetsdraget gick nämligen stick i stäv mot

10

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 10

2010-03-11 11.57

kapitel 1

resten av hennes persona som tvättäkta vuxen fången i en sextonårings kropp, och i det tyckte jag mig kunna spåra ett ohejdat källsprång av någon form av vrede. Jag skulle nog tryggt kunna påstå att trots att Gracie bara var fyra år äldre än jag så hade hon ganska många års försprång när det gällde mognad, sunt förnuft, social kompetens och hur man odlar sin dramatiska ådra. Kanske var den rubbade blicken hon fick när hon skalade majsen inget mer än så: något hon odlade, bara ännu en vink om att Gracie var en missförstådd skådespelerska som slipade på sin talang under en av de många alldagliga sysslor som behövde utföras på en ranch i

Och så min lillebror, Layton Housling Spivet, den förste Spivetsonen på fem generationer som inte hade fått namnet Tecumseh. Men Layton dog i februari i år när han var med om en olycka med ett gevär i ladan. Ingen pratade någonsin om det. Jag var också där, jag mätte skott. Jag vet inte vad som gick fel.

Montana. Kanske. Men jag föredrog tanken att hon under sitt oantastliga yttre var rubbad, helt enkelt. Åh, Gracie. Dr Clair sa att hon hade varit helt bländande i huvudrollen i skoluppsättningen av Piraterna från Penzance. Jag hade inte kunnat följa med eftersom jag höll på att slutföra en beteendekarta för tidskriften Science över hur honan hos den australiska dyngbaggen Onthophagus sagittarius använde sina horn under parningen. Jag sa inget till dr Clair om det projektet. Jag sa bara att jag hade ont i magen och sedan såg jag till att Finfin åt lite av en salviabuske så att han kräktes över hela Det This var här det hände was when it happened.

ätit salviabuske och musben och hundmat. Gracie var antagligen strå-

Tid (ms)

verandan och så låtsades jag att blaffan var min – jag låtsades att jag hade lande som piratfru. Hon var på det hela taget en strålande kvinna och hon var nog den mest sansade medlemmen i vår familj. För om man tog sig en ordentlig titt så var dr Clair en vilseledd skalbaggsforskare som hade varit på jakt efter den mystiska munksandjägaren Cicindela nosferatie i tjugo år trots att ingen med säkerhet, inte ens hon själv, visste om den fanns; min pappa Tecumseh Elijah Spivet var en tystlåten och dyster hästtämjare som kunde knalla in ett rum och säga saker som ”En syrsa går inte på nåt

Gevärsskott nr 21 ur anteckningsbok B345 Efter det smög jag in hans namn i topografin på alla kartor jag ritade.

skitsnack”, och sedan bara gå därifrån. Han var en man som hade fötts ungefär hundra år för sent.

11

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 11

2010-03-11 11.57

DEL 1

”Han är antagligen trött på att vänta, T.S. Det är bäst att du tar det”, sa dr Clair. Hon hade uppenbarligen hittat något intressant på sin C. purpurea lauta längst ut på nålen för ögonbrynen åkte upp och sedan ner och sedan upp igen och så vände hon på klacken och försvann in i huset. ”Jag tänker skala klart”, sa Gracie. ”Du skulle bara våga”, sa jag. ”Jag tänker det”, sa hon bestämt. ”Om du gör det hjälper jag dig inte med halloweendräkten i år”, sa jag.

Gracie stannade upp och verkade fundera på hur allvarligt det här var, sedan sa hon återigen: ”Jag tänker det.” Hon höll hotfullt upp en majskolv.

Jag tog försiktigt av mig pannluppen, stängde anteckningsboken och lade ritpennan på snedden ovanpå som för att visa Gracie att jag snart skulle vara tillbaka – att kartläggandet av majsen inte var klart.

När jag gick förbi ingången till dr Clairs arbetsrum såg jag hur hon kämpade med ett enormt taxonomiskt uppslagsverk, hon använde bara en hand när hon höll i den gigantiska luntan eftersom den andra fortfarande höll upp den spetsade sandjägaren i luften. Det var så här jag skulle minnas min mamma när eller om hon någon gång gick bort: när hon stod och balanserade ett ömtåligt litet exemplar mot vikten av systemet det tillhörde.

För att komma till köket där telefonen låg och väntade kunde jag ta ett oändligt antal rutter som alla hade sina fördelar och nackdelar: hallen/ serveringsgången var den rakaste men också den tråkigaste rutten; uppför trappan/nedför trappan gav mest motion men höjdskillnaden kunde göra mig lite snurrig i huvudet. Jag bestämde mig i stundens hetta för en rutt som jag inte brukade använda annars, särskilt inte när Pappa smög runt hemma. Jag öppnade den enkla furudörren försiktigt och tog mig fram genom va’dasrummets läderklädda dunkel.

12

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 12

2010-03-11 11.57

kapitel 1

Va’dasrummet var det enda rum i huset som tillhörde Pappa och

teCu

aR I FamIlj eN mseH

sPIV

et

ingen annan. Han hävdade sin rätt till det med en tyst vildsinthet som en gång satt Gracie vid matbordet och framhärdade i att vi skulle göra

Döda

man inte utmanade. Pappa brukade mumla fram det mesta han sa, men va’dasrummet till ett mer normalt vardagsrum där ”normala” människor småkokade över sitt potatismos tills vi hörde ett dämpat plopp klirr-ljud.

Inte Döda

kunde slappna av och föra ”normala” samtal, och då satt Pappa där och Vi tittade åt hans håll allihop och fick se att han hade krossat whiskyglaset i näven. Layton tyckte att det var helt underbart. Jag minns tydligt att han tyckte att det var helt underbart. ”Det är det sista stället i huset jag kan sträcka ut mig på”, sa Pappa medan handflatan långsamt släppte ut floder av blod i moset. Och så var det bra med det.

Va’dasrummet var ett slags museum. Precis innan min gammelfarfar Tecumseh Reginald Spivet (se Tecumsehträdet i marginalen) dog, gav han min pappa ett rejält stycke Anacondakoppar i sexårspresent. Han hade smugglat ut malmbiten ur gruvan någon gång kring förra sekelskiftet när Butte var ett enda stort kopparföretag och den största staden mellan Minneapolis och Seattle. Kopparklumpen måste ha förhäxat Pappa på något sätt för ända sedan dess hade han samlat på grannlåt och rekvisita från de stora viddernas öppna scen.

Vid den norra väggen i va’dasrummet, bredvid ett stort krucifi x som Pappa rörde vid varje morgon, fanns ett altare åt Billy the Kid som var något tafatt upplyst av en naken glödlampa. Här fanns skallerormskinn, dammiga sporrar och en antik Colt .45 som hängde över ett porträtt av den ökände prärieäventyraren. Pappa och Layton hade ägnat mycket tid och kraft åt installationen. För en utomstående kanske det tedde sig märkligt att Gud och en vilda västern-bandit fick samma

Reginalds pappa (min farfars farfar) föddes strax utanför Helsingfors och hette från början Terho Sievä, som betyder ungefär ”Näpet Ekollon” på finska. Så det var kanske en lättnad när immigrationsmyndigheterna på Ellis Island råkade förvanska namnet till Tearho Spivet och med ett felaktigt penndrag skapade ett nytt släktnamn. På väg västerut mot gruvorna i Butte stannade Tearho till på en fallfärdig saloon i Ohio.

Han uppehöll sig där länge nog för att få höra en berusad man som sade sig vara halvnavajo berätta en förskönad historia om den store shawneekrigaren Tecumseh. När mannen kom till den del av historien som handlade om Tecumsehs sista strid mot den vite mannen under slaget vid Thames började min farfars farfar gråta tyst, trots att han skulle föreställa en hårdför finne. När Tecumseh hade stupat av ett dubbelt kanonskott i bröstet skalperade och vanställde general Proctors män hans kropp till oigenkännlighet och sedan slängde de honom i en massgrav. Tearho lämnade saloonen med ett nytt namn i ett nytt land.

Så förtäljer i alla fall historien – man vet aldrig riktigt hur det ligger till med släktskrönor.

13

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 13

2010-03-11 11.57

DEL 1

behandling, men så låg det till på Coppertop: Pappa följde den outtalade cowboykod som stod att finna i hans älskade västernfilmer i samma utsträckning som han levde efter Guds ord.

Layton tyckte att va’dasrummet var det bästa som uppfunnits i modern tid. På söndagarna efter kyrkan satt han och Pappa och tittade på västernfilmer som alltid stod på i rummets sydöstra hörn. Bakom teven fanns ett stort men noga sammansatt bibliotek av VHS-band. Red River, Diligensen, Förföljaren, De red efter guld, Laglöst land, Mannen som sköt Liberty Valance, Monte Walsh, Sierra Madres skatt – jag satt inte ”Alla rum har en rumkänsla.”

Det här hade jag lärt mig av Gracie som under en kort period för ett par år sedan var besatt av att läsa folks auror. Rumkänslan man fick när man kom in i va’dasrummet var en mäktig dos västernnostalgi som sköljde över en i vågor. Till viss del berodde det på lukten: gammalt whiskyfläckat läder, lite död häst från indianfilten, en aning mögel från fotografierna – men under allt detta kunde man också känna något som påminde om präriedamm som nyligen lagt sig, som om man gick ut på ett fält där ett gäng cowboyer just hade galopperat förbi; piskande hovar och hårt spända solbrynta underarmar – och nu lade sig dam�molnen långsamt tillrätta på marken igen, beviset på männens och hästarnas närvaro drog sig tillbaka och lämnade bara ett eko av passagen efter sig. Man gick in i va’dasrummet och kände att man just hade missat något viktigt, som om världen var stilla igen efter en riktigt vild stund. Det var en sorgsen känsla, egentligen, och den matchade Pappas ansikte fint när han bara va där i va’dasrummet efter en lång dag ute på fälten.

aktivt och tittade som Pappa och Layton, men jag hade exponerats så mycket för de här filmerna att jag hade tillgodogjort mig dem genom osmos och de kändes mer som återkommande drömmar än storfilmer.

När jag kom hem från skolan möttes jag ofta av dämpat vapenskrammel eller svettiga galoppljud på den underliga teven som var Pappas variant av en evighetslåga. Han hade för mycket att göra för att kolla på film mitt på dagen, men jag tror att han fann en viss tröst i att de var på här inne när han befann sig där ute.

Men det var inte enbart teven som gav va’dasrummet sin ”rumkänsla”. Kofösarprylar låg överallt: lasson, bett, hackamoreträns, stigbyglar, stövlar som till slut slitits ut efter tusentals mil över slätterna, kaffemuggar, till och med ett par damstrumpor som en gång burits av en excentrisk fösare från Oklahoma som hävdade att de hjälpte honom att rida rakt. Överallt i va’dasrummet fanns bleknade fotografier av namnlösa män på namnlösa hästar. Soapy Williams som red på sin galna gamla Firefly, hans elastiska lekamen var böjd i en omöjlig vinkel och ändå lyckades han på något sätt sitta kvar på den krumbuktande hästen. Det var som att bevittna ett lyckat äktenskap.

På den västra väggen, som solen gick ner bakom varje kväll, hade

14

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 14

2010-03-11 11.57

kapitel 1

pappa hängt en indiansk hästhårsfilt och ett porträtt av den ursprunglige Tecumseh och hans bror shawneeprofeten Tenskwautawa. På spiselkransen ovanför öppna spisen, jämte en krubba med porslinsfigurer, stod dessutom en marmorstaty av den skäggige finske gudomen Väinämöinen som enligt Pappa var den första cowboyen, långt innan det fanns en Västern att rida ut på. För honom var det inte ett dugg motsägelsefullt att blanda hedniska gudar med scenen för Jesu födelse. ”Kristus älskar alla cowboys”, var en kommentar han gärna fällde.

Om man hade frågat mig – och det gjorde aldrig Pappa – var mr T.E. Spivets mausoleum över den gamla Västern ett minne över en värld

Soapy Williams med vektorer ur anteckningsbok B46

som aldrig hade funnits. Visst hade det ännu funnits riktiga cowboyer mot slutet av artonhundratalet, men när Hollywood började mejsla fram Västern ur landet i väst hade taggtrådsbaronerna delat in de öppna vidderna i stängselomgärdade rancher för länge sedan och boskapsdrivarnas dagar ute på leden var över. Männen med sporrar, läderstövlar och solblekta Stetsonhattar drev inte längre ihop sina hjordar på Texas taggbuskfläckade slätter för att sedan föra dem tvåhundra mil norrut över stora platta slätter som befolkades av fientliga comanche- och dakotaindianer innan de till sist nådde en av de livfulla järnvägsstationerna i Kansas där djuren sedan fraktades vidare österut. Jag tror att Pappa kände en starkare dragning till det melankoliska ekot av dem som drev sina hjordar än till de verkliga männen och deras tid, en melankoli som låg till grund för varenda filmruta i den där samlingen bakom teven.

Det var det här falska minnet – som inte ens var hans eget falska minne, utan ett falskt kulturminne – som fick Pappa att vilja sitta och bara va i sitt va’dasrum, med stövlarna vid dörren och whiskyglaset som sattes till läpparna var fyrtiofemte sekund med en fenomenal regelbundenhet.

Anledningen till att jag lät bli att rota i den motsägelsefulla herme-

15

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 15

2010-03-11 11.57

DEL 1

neutiken i Pappas va’dasrum var kanske inte enbart att jag skulle få ett rePappa dricker whisky med en fenomenal regelbundenhet ur anteckningsbok B99

jält kok stryk, det kan även ha berott på att jag själv gjorde mig skyldig till att tråna efter gamla tiders Västern. På lördagarna brukade jag be om skjuts in till stan där jag vördnadsfullt besökte Buttes stadsarkiv. Jag förskansade mig i arkivet med ett paket Juicy Fruit och min pannlupp och studerade Lewis och Frémonts och guvenör Warrens historiska kartor. Västern låg vidöppen på den tiden och de tidiga kartograferna vid Topografiska kåren drack sitt kaffe svart om morgonen bak i prärievagnen medan de blickade ut över en namnlös bergskedja som de vid dagens slut hade delat upp och infogat i den snabbt växande poolen av kartografisk kunskap. De var erövrare i ordets mest grundläggande betydelse; under artonhundratalets lopp överförde de den vidsträckta okända kontinenten bit för bit till den stora apparat som var det kända, det kartlagda, det bevittnade – landet togs ur mytologin och in i den empiriska vetenskapens sfär. För mig var det just den här övergången som var den gamla Västern: kunskapens ofrånkomliga tillväxt, den beslutsamma indelningen av territoriet Trans-Mississippi i kartrutor som kunde läggas jämte andra kartrutor.

Mitt eget museum över gamla tiders Västern hade jag uppe på mitt rum, i mina kopior av gamla Lewis och Clark-kartor, i mina vetenskapliga illustrationer och observationsskisser. Om man en varm sommardag hade frågat mig varför jag fortfarande höll på att kopiera deras verk trots att jag visste att de innehöll så många fel hade jag inte haft något svar.

Förutom det här: ingen karta har någonsin haft rätt i precis allt och sanningen och skönheten var aldrig gifta särskilt länge med varandra. ”Hallå?” sa jag i telefonen.

Jag snodde telefonsladden runt lillfingret. ”Är detta mr T.S. Spivet?”

I andra änden hördes en mansröst som läspade diskret så att ett thf

16

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 16

2010-03-11 11.57

kapitel 1

försiktigt veks in i varje s, som en bagare som trycker in tummarna helt lätt i en deg. Jag försökte låta bli att föreställa mig mannens mun när han pratade. Jag var hemskt dålig på att prata i telefon, jag försökte alltid tänka mig hur det såg ut i andra änden, alltså glömde jag bort att säga något i luren. ”Ja”, sa jag försiktigt och försökte låta bli att se den filmiska närbilden på den okände mannens tunga som gled fram mellan tänderna när han pratade så att pyttesmå spottpärlor skvätte på luren. ”Åh, käre mr Spivet, jag heter G.H. Jibsen och är biträdande sekreterare för illustration och design på Smithsonian, och jag måste säga att det har varit en grannlaga uppgift att få tag på er. Ett tag trodde jag att samtalet hade brutits …” ”Ursäkta”, sa jag. ”Gracie fånade sig.”

Det blev tyst i andra änden och jag kunde höra något som tickade i bakgrunden – som en farfarsklocka med luckan öppen – och sedan sa mannen: ”Ta nu inte det här på fel sätt … men ni låter väldigt ung. Är detta verkligen mr T.S. Spivet?”

Familjens namn antog en slipprigt explosiv karaktär mellan den här mannens läppar, som något man kunde tänkas väsa åt katten för att få bort honom från bordet. Det måste ha fastnat spott på luren. Det måste det. Han var säkert tvungen att torka av den med en näsduk då och då, kanske hade han smakfullt dolt en sådan innanför kragen just för det ändamålet. ”Ja”, sa jag och gjorde allt för att försöka hålla mig till det vuxna samtal vi förde. ”Jag är väldigt ung.” ”Men är detta den T.S. Spivet som gjorde den fantastiskt ele-

En kort historik över vår telefonsladd

Gracie var i en fas som innebar att hon gärna pratade i telefon halva natten med sladden hårt sträckt från köket, genom matsalen, uppför trappan, genom vårt badrum och in i hennes rum.

Hon fick spel när Pappa vägrade att installera en telefon i hennes rum.

Trots hennes utbrott sa han bara: ”Huset rasar ihop om vi petar i det skatboet”, och sedan lämnade han rummet utan att någon egentligen förstod vad han menade. Gracie fick gå till Sams järnhandel i stan och köpa en sådan där femtonmeterssladd som i själva verket gick att tänja till trehundra meter, om man gillade att tänja. Och det gjorde hon.

Telefonsladden som var van vid att tänjas till omöjliga längder av Gracie och hennes ensamhet hängde nu hopfnurrad på en liten grön krok som Pappa hade satt dit för att tämja dess många slingor och krusiduller. ”Med en sån riata kan man brotta ner en älg på en kilometers håll”, sa Pappa och skakade på huvudet när han spikade fast kroken i väggen. ”Vad är det jäntan säger om hon inte kan säga det hon behöver få sagt i köket?”

Att samtala var ett bestyr för Pappa, det var som att sko en häst: det var inget man gjorde för skojs skull, utan något man gjorde för att det behövde göras.

ganta illustrationen av hur Carabidae brachinus blandar och skjuter ut kokande sekret ur bakkroppen för vår utställning om darwinism och intelligent design?”

17

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 17

2010-03-11 14.46

DEL 1

Bombarderbaggen. Den illustrationen hade tagit fyra månader att göra. ”Ja”, sa jag. ”Och just det, jag hade tänkt säga något tidigare, men det har blivit ett mindre fel i en av körtelbildtexterna …” ”Ja, utmärkt, utmärkt! Er röst fick mig att tveka en sekund.” Mr ­Jibsen skrattade och verkade återfå fattningen. ”Mr Spivet – fast vet ni hur många kommentarer vi har fått på er illustration av bombarderbaggen? Vi förstorade den – den blev jättelik! – och gjorde den till utställEn sak kanske kan förvåna när det gäller Layton: han kunde alla amerikanska presidenter och i vilken ordning de kom, och deras födelsedagar och var de föddes och vad deras husdjur hette. Och så hade han rankat dem efter ett system som jag aldrig lyckades få kläm på. Jag tror att president Jackson låg riktigt högt, kanske fyra eller femma på hans lista eftersom han var ”seg” och ”bra på att hantera vapen”. Jag förundrades alltid över den här strimman av encyklopedisk kunskap hos min bror; på alla andra vis var han en urtypisk ranchpojke som levde för att skjuta saker, fösa kor och spotta i konservburkar med Pappa.

Jag brukade bombardera honom med frågor om vårt lands högsta ämbete, kanske för att bevisa att vi var släkt med varandra: ”Vilken president tycker du sämst om?” frågade jag en gång. ”William Henry Harrison”, sa Layton. ”Född 9 februari 1773 på Berkeleyplantagen i Virginia. Han hade en get och en ko.” ”Varför är han sämst?” ”För att han dödade Tecumseh.

Och Tecumseh kastade en förbannelse över honom och sedan dog han efter bara en månad som president.” ”Tecumseh kastade inte alls någon förbannelse över honom”, sa jag. ”Och det var väl inte Harrisons fel att han dog.” ”Jo, det var det”, sa Layton. ”Det är alltid ens eget fel när man dör.

ningens huvudverk med bakgrundsbelysning och allt. Ni kan ju tänka er att kreationisterna var på krigsstigen och snackade om sin oreducerbara komplexitet – som är deras modeord för dagen, och ett riktigt fult svärord här på Slottet – men så kommer de in och får se er körtel­serie mitt i rummet och där har de det! Reducerad komplexitet!”

Ju mer uppjagad han blev, desto oftare och kraftigare verkade läspningen göra sig gällande i hans tal. Det var det enda jag kunde koncentrera mig på – saliven och tungan och näsduken – så jag tog ett djupt andetag och försökte komma på något självklart att säga till honom, vadsomhelst utom ordet ”spott”. Småprat, kallar vuxna det, så jag småpratade lite: ”Arbetar du på Smithsonian?” ”A-ha! Jajamän, mr Spivet, det gör jag. Det finns faktiskt de som säger att jag mer eller mindre driver det här stället … åh, att öka och sprida kunskap efter ett gammalt mandat från våra lagstiftare med hundraprocentigt stöd redan av president Andrew Jackson för mer än hundrafemtio år sedan … fast det hade man aldrig kunnat tro med tanke på vår nuvarande administration.” Han skrattade och jag hörde hur hans stol knarrade i bakgrunden som om den applåderade hans ord. ”Oj”, sa jag. Och för första gången under samtalet lyckades jag bända loss tankarna från mannens läspande tunga och insupa vem det var jag pratade med egentligen. Jag stod i vårt kök med sitt ojämna golv och sin

18

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 18

2010-03-11 11.57

kapitel 1

något absurda ansamling med ätpinnar och föreställde mig hur telefonluren jag höll i var ansluten till en koppartråd som for genom Kansas och Mellanvästern till Potomacdalen och vidare upp till mr Jibsens proppfulla kontor i Smithsonians slottsliknande byggnad.

Smithsonian! Vår nations vind. Trots att jag hade studerat och till och med kopierat ritningar av Smithsonianslottet kunde jag inte riktigt få en klar bild av institutionen i huvudet. Jag tror att man behöver ett helt smörgåsbord av sinnesintryck från en förstahandsupplevelse för att verkligen kunna suga i sig atmosfären på ett ställe – eller, om jag ska låna Gracies begrepp – för att läsa av summan av dess ”rumkänslor”. Informationen går inte att samla in om man inte har varit där och känt lukten i entrén, smakat på pelargångarnas stillastående luft, låtit skotån knacka mot dess existentiella koordinater, så att säga. Smithsonian fick inte sin nervkittlande och tempelliknande karaktär av väggarnas arkitektur, utan av de stora eklektiska samlingarna innanför väggarna.

Mr Jibsen höll fortfarande i gång i andra änden av tråden och min uppmärksamhet riktades återigen mot hans intelligenta, något sirliga och släpiga östkustdialekt: ”Jo, det finns gott om historia här”, sa han. ”Men jag tror att vi vetenskapsmän står vid ett viktigt vägskäl just nu. Besökarsiffrorna går ner, de är hemskt låga nu – och det säger jag förstås i största förtroende, ni är ju en av oss nu … men det är verkligen högst oroande.

Inte sedan Galileos tid, eller åtminstone inte sedan Stokes … alltså det går knappt att förstå att det här landet försöker radera hundrafemtio års studier av Darwins teorier … Ibland känns det som om Beagle aldrig hade lättat ankar.”

Det här påminde mig om en sak. ”Du skickade aldrig Bombarderbaggen Bomby till mig”, sa jag. ”Du sa att du skulle göra det i ditt brev.”

En av de mest fascinerade bilderna jag hade sett av institutionen publicerades i ett nummer av Time Magazine, av alla ställen, som Layton och jag bläddrade i medan vi låg på mage under julgranen klockan 06.17. Vi visste det inte då, men det var den sista julen vi skulle ligga så på mage tillsammans.

I normala fall avverkade Layton sina tidningar med en hastighet av en sida i sekunden, men bäst som han rafsade igenom den fick jag syn på en bild som fick mig att ta tag i hans arm och hejda det taktfasta bläddrandet. ”Vad gör du?” undrade Layton.

Han såg ut som om han tänkte slå till mig. Layton hade ett häftigt humör som Pappa både bannade och uppmuntrade på sitt speciella vis genom att inte säga något och ändå förvänta sig allt.

Men jag svarade honom inte eftersom jag var helt hänryckt av fotot: i förgrunden syntes ett stort naturaliekabinett med en öppen låda som innehöll tre gigantiska torkade afrikanska oxgrodor av arten Pyxicephalus adsperus med benen utsträckta som om de var mitt i ett hopp. I bakgrunden skymtade en till synes ändlös korridor med tusentals likadana dävna metallkabinett fyllda med miljontals dolda exemplar. Under artonhundratalet hade Västerns utforskare samlat in shoshoneskallar och bältdjursskal och ponderosatallkottar och kondorägg och skeppat dem österut till Smithsonian – i häst och vagn och senare med tåg. I den insamlingsiver som rådde blev många av exemplaren aldrig klassificerade och nu låg de begravda i något av de ändlösa kabinetten. Bilden fick mig omedelbart att längta efter den rumkänsla man kunde tänkas få när man kom in i det arkivet. ”Du är en sådan idiot!” sa Layton och drog så hårt i sidan att det blev en reva mitt i korridoren. ”Förlåt, Lay”, sa jag och släppte taget om sidan, men inte om bilden.

”Åh!” sa han och skrattade. ”Och humor har han med! Det må jag säga, mr Spivet. Vi kommer att komma bra överens ni och jag.”

19

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 19

Revan såg ut så här fast den var större och verklig.

2010-03-11 11.57

DEL 1

När jag inte sa något fortsatte han: ”Men det är väl klart att vi fortfarande kan skicka boken till er! Alltså, det var ju mest ett skämt eftersom ni jämförde den där barnboken med er illustration och – jag är positiv till att hålla en öppen debatt och allt sådant – men den där boken, den där barnboken! Den är så … så lömsk! Jag menar, det är ju precis sådant vi tampas med här. De har börjat använda sig av barnböcker för att försöka underminera vetenskapens grundvalar!” ”Jag gillar barnböcker”, sa jag. ”Gracie säger att hon inte läser barnböcker längre, men jag vet att hon gör det för jag hittade en gömma i hennes garderob.” ”Gracie?” sa mannen. ”Gracie? Er fru, förmodar jag? Ja, jösses, jag skulle gärna vilja träffa hela er släkt!”

Jag önskade att Gracie hade fått höra hur han uttalade hennes namn med sitt lustiga, närmast oskyldiga läspande – Grathfie – som om det var någon sorts lömsk tropisk sjukdom. ”Hon och jag höll på att skala majs när du …”, började jag och sedan avbröt jag mig. ”Jaha, mr Spivet. Jag måste säga att det är en ära att äntligen få prata med er.” Han gjorde en paus. ”Och var det i Montana ni bodde?” ”Ja”, sa jag. ”Vet ni, det är ett märkligt sammanträffande, men jag är faktiskt född i Helena och bodde där de första två åren av mitt liv. Jag har alltid tyckt att det har legat något mytiskt över den delstaten. Jag undrar ofta vad som hade hänt om jag hade stannat där och vuxit upp ute på vidderna, som man säger. Men min familj flyttade till Baltimore och … så är det väl här i livet, antar jag.” Han suckade. ”Var bor ni mer exakt?” ”På en ranch som heter Coppertop, 7,61 kilometer rakt norr om Divide, 23,99 kilometer sydsydväst om Butte.” ”Åh, jag måste komma och hälsa på någon gång. Men hör här, mr

20

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 20

2010-03-11 11.57

kapitel 1

Spivet, vi har en hemskt rolig nyhet att berätta.” ”Longitud 112 grader 44 minuter 19 sekunder, latitud 45 grader 49 minuter 27 sekunder. Eller där ligger mitt rum i alla fall – jag har inte memorerat de andra positionerna.” ”Helt otroligt, mr Spivet. Och ert öga för detaljer märks tydligt i de kartor och illustrationer som ni har försett oss med det gångna året. Helt fantastiskt.” ”Vår adress är Crazy Swede Creek Road 48”, sa jag och sedan önskade jag plötsligt att jag hade låtit bli eftersom det fortfarande fanns en risk att den här mannen faktiskt inte var och i stället skulle visa sig vara en gubbe från North Dakota som kidnappade barn. Så jag sa, i ett försök att förvilla honom: ”Ja, alltså, det skulle kunna vara vår adress.” ”Suveränt, suveränt, mr Spivet. Vet ni vad, jag tar och säger det rent ut bara: ni har vunnit vårt prestigefyllda Bairdpris för främjandet av vetenskapen hos allmänheten.”

Tystnad, och sedan sa jag: ”Spencer F. Baird, Smithsonians andre sekreterare? Har han ett pris?” ”Ja, mr Spivet. Jag vet att ni inte har ansökt om det här priset, så ni kanske inte känner till det här, men Terry Yorn skickade in en mapp med arbetsprover för er räkning. Och uppriktigt sagt – ja, alltså, fram till dess hade vi bara sett de mindre sakerna ni hade gjort för oss, men den där mappen … jo, vi skulle gärna vilja sätta ihop en utställning kring innehållet i den så snart som möjligt.” ”Terry Yorn?” Först kände jag inte igen namnet, det var ungefär som när man vaknar och inte känner igen sitt eget rum. Men sedan fyllde jag långsamt i min karta över honom: dr Yorn, min mentor och Ordboxpartner; dr Yorn med sina gigantiska svarta glasögon, högt uppdragna

21

Kapitel_01_i-ix_001-028.1_SV.indd 21

2010-03-11 11.57