9789137134703

Brink_SkiljevaĚˆgar_inlaga.indd 10

09-11-27 14.01.36

Förord En allmänt hållen sanning säger att varje val man gör innebär att man utesluter något annat. Vid en viss tidpunkt under en målnings framväxande ställs konstnären inför valet att använda låt oss säga rött eller blått eller grönt på en given punkt. Om han väljer att göra den röd utesluter hans val de två andra färgerna. En lösning, som Picasso ofta visade, kan i den här situationen vara att göra en hel serie målningar – en röd, en blå, en grön och så vidare – och följa hur vart och ett av dessa val utvecklas tills han ställs inför nästa val när en ny serie öppnar sig. Den första utforskar en rund form, den andra en fyrkant, den tredje något annat, och än en gång följer han varje möjlighet tills vägen delar sig igen. Men även om detta leder till låt oss säga 128 eller 256 målningar är valet fortfarande begränsat.

Man kan inte följa varje möjlighet hela vägen. Det handlar när allt kommer omkring inte om ett val efter ett annat utan om att lämna begreppet val fullkomligt öppet: att föreställa sig att alla val existerar tillsammans, för alltid.

Jag drar mig till minnes en intervju med konstnären William Kentridge vid tiden för hans internationella uppsättning av Mozarts opera Trollflöjten: Tanken kan följa en viss väg, men så finns alla andra vägar som den inte tar, och alla andra vägar som man har tänkt igenom, eller ännu inte har tänkt på, och som språket kan haka på vid olika stadier under färden.

11

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 11

09-11-27 14.01.36

Han talar om: ”en medvetandets huvudväg”, där man har en kanal men många olika filer och olika saker som rör sig i olika filer, kör om, stannar, lämnar huvudvägen.

Det betraktelsesättet antyder något om strukturen i dessa levnadsminnen.

Under de senaste två tre åren som jag har skrivit ner dem har var och en av komponenterna blivit en sorts anhopning som omger en uppsättning möjligheter av vilka var och en kan betraktas som en väg eller en stig. I vilket ögonblick som helst kan nya tankar avsöndras från den som jag för stunden betraktar, och be mig följa dem. Jag vet att jag förr eller senare kommer att återvända till den ursprungliga vägen – men just då kan den andra, eller ytterligare möjligheter som uppstått ur en ny vändning, leda till att jag utforskar andra områden. Och även om det verkar förvirrande ibland så finns vägen – eller vägarna – där, och de existerar för och får sin mening från de vägskäl som medför nya utmaningar under färden.

Det som förbryllar mig är att man inte ens behöver välja mellan de två metoderna: vägen som delar sig och möjligheten av oändligt många vägskäl.

Det ena valet utesluter inte de andra: alla de andra kan mycket väl fortsätta att existera som möjligheter också efter det att ett första beslut har fattats. Jag kan göra som Robert Frost och välja den väg som bara ett fåtal tar, men alla de andra vägarna som många väljer fortsätter att existera runtomkring och bakom den jag har valt. Ingenting blir någonsin helt uteslutet. De val man inte har gjort fortsätter att finnas i lika hög grad som de få som man faktiskt kan säga att man har gjort – precis som det osagda ordet lever kvar inne i det uttalade. Det kan mycket väl vara denna samexistens som ytterst (i den mån det någonsin finns något ”ytterst”) definierar strukturen i ett liv.

Och den strukturen kan berikas ännu mer om man tillför den begreppet kättaren, i ordets ursprungliga betydelse: någon som väljer. Som författaren Monique Zerder-Chardovoire förklarar: Kätteri kommer från det grekiska ord som betyder val: för att kätteri ska kunna existera måste det finnas en ideologi, en tro, som ett kollektiv ansluter sig till, och i det kollektivet måste det också finnas personer 12

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 12

09-11-27 14.01.36

som tar avstånd från läran, som inte längre accepterar de vedertagna sanningarna, så att de i stället kan välja själva.

Mot den bakgrunden blir vårt vägskäl, det traditionella antingen eller, ersatt av det ojämförligt mycket mer sammansatta begreppet både och. Det lämnar helt enkelt inget rum för raka eller slutgiltiga svar. Det här eller det där kan vara sant, men samtidigt kan många andra saker också vara precis lika sanna.

Och varje gång vägen delar sig: ta den. Låt det bära eller brista.

13

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 13

09-11-27 14.01.36

Våldet i byarna Om jag blundar och tyst formulerar ordet dorp så frambesvärjer jag, till och med nu, sextio eller flera år senare, en bild av breda dammiga gator, med trottoarer övervuxna av taggiga buskar (som vi av goda skäl kallade duwweltjies, små djävlar), i ett givet rutmönster kring den höga spiran på den nederländska reformerta kyrkan som ruvade över husen nedanför som en stor och något otymplig höna med utsträckta vingar som skyddade sina kycklingar. Två gånger på söndagarna, och på onsdag kväll när det var bönemöte, kallades församlingen dit av kyrkklockans dånande, och män, kvinnor och barn lydde den – inte av övertygelse utan för att en tom plats otvivelaktigt skulle ge upphov till att ständigt växande skvallercirklar skulle sprida sig genom staden och distriktet, kanske i flera veckor i sträck.

Efter söndagsgudstjänsten, när alla hade fått höra de senaste nyheterna och skandalerna och hemligheterna i byn, skyndade man tillbaka till enorma måltider som svarta kvinnor hade lagat på Aga- eller Doverspisar i kök lika heta som Nebukadnessars brinnande ugn: lammstekar och frikkadelle (eller köttbullar), en rådjursstek om vintern, eller kyckling, kanske serverad med en tomatstuvning, och potatis och sötpotatis, gult ris med russin, bönor och ärtor och morötter, kompott på plommon och persikor, och kvitten, pumpa med kanel och socker, minisquash, kanske också rabarber, rödbetor med socker och vinäger, bönsallad, följt av majsenapudding och gul och grön och röd gelé, och bananskum, kanske en sockerkakspudding med frukt och vaniljkräm, eller en vinägerpudding eller brandypudding eller rulltårta med sylt eller den vaniljkrämsdessert som vi i vår familj kallade Min galna fasters syster, med eller utan konserverade gröna fikon eller kvittengelé, eller den vindruvssaft som kallades moskonfyt, alltihop nedsköljt med sött vin, helst 14

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 14

09-11-27 14.01.36

muskatell eller jerepigo. Efteråt, medan de vuxna låg och snarkade halvt medvetslösa efter allt frosseri, och busiga barn fnittrande ägnade sig åt sina hemliga förehavanden när det var meningen att de skulle ligga och ”vila sig” i sina sängar eller läsa uppbyggliga böcker, dukade samma kvinnor av borden och diskade och ställde in glas och porslin i skåp innan de tog med sig matresterna hem till sina egna ungar som väntade i ”bosättningen” (men först efter att de bästa bitarna hade skrapats bort till hönorna, hundarna och katterna, och ibland en gris som vältrade sig i smutsen på bakgården).

I närheten av kyrkan brukade det finnas två tre gator med affärer med breda verandor: ett apotek, några speceriaffärer som utmärktes av de stora affischer som gjorde reklam för Big Ben eller Cape to Cairo-cigaretter, Lyles sirap, Marmite, Elastoplast, Black Cats jordnötssmör, skor och kakioveraller; en köttaffär, ett bageri, ett kafé eller två, en begravningsentreprenör som också kunde sälja böcker och tidningar och ta på sig en vit skyddsrock över sin vanliga högtidligt svarta kostym för att hoppa in som frisör, ett Pegasusgarage med manuella bensinpumpar, banken och några kontor, en advokat eller två.

Och ett hotell – Royal eller Masonic eller Commercial – med en spritaffär där vita och svarta till och med före det officiellt proklamerade apartheidsystemet hölls anständigt åtskilda. Och naturligtvis tingsrättshuset i rött tegel eller sandsten, sällan mer än ett stenkast från polisstationen med dess blå lampa och pepparträd, eller ett par spretiga palmer, och ett långt lågt fängelse, nödtorftigt kamouflerat bakom aloer eller sisalbuskar eller till och med vilt växande bougainvillea eller eldkrona täckt av ett lager med damm.

Skolan låg för det mesta en bit från centrum, på en bakgata eller i utkanten av byn, med röd målarfärg flagnande från det branta taket, fläckar av fasadtegel och skrangliga stuprör, omgiven av en oändlig grusplan med separata rader av utedass för pojkar och flickor. Bakom varje bås fanns en lucka som kunde öppnas för att de fulla hinkarna skulle kunna tas ut och nya sättas in.

En natt i veckan körde herr Venters mulåsnedragna vagn – senare ersatt av en traktor med släpvagn – runt på stadens gator. Genom att välja rätt ögonblick lyckades några av de djärvare pojkarna ibland lyfta en lucka bakom flickornas dass och få syn på någon som just uträttade sina behov. Men om man åkte fast kunde det resultera i att man blev halvt ihjälslagen och att rektorn kom på hembesök, något som oundvikligen ledde till att förbrytarens föräldrar vidtog ytterligare, inte mindre brutala åtgärder.

15

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 15

09-11-27 14.01.36

De flesta husen var, bortsett från de fattiga vitas sjaskiga ruckel nedanför järnvägsspåren, stora och låg utspridda åt alla håll, omgivna av vidsträckta trädgårdar. Om ”trädgård” nu är rätta ordet för en stor grässlätt där några inte särskilt övertygande grönsaksland tappert hade stakats ut, grävts upp, gödslats och hjärtskärande förmåtts producera något som liknade grönsaker.

Det kunde också finnas ett litet land med majs, några pumpor som kämpade för sitt liv eller ett försök att få upp lite blommor: zinnior, tåliga orange eller gula ringblommor som vi kallade ”stinkande afrikaaner”, kanske en del flox, till och med en eller annan dahlia. Men för det mesta var de där landen och rabatterna övervuxna av ogräs, eller mer eller mindre övergivna bara fläckar av röd jord där hönor gick och pickade eller dåsiga hundar låg och slickade pungen. På något enstaka land kunde man se vinddrivna pumpar, som det fattades flera blad på och som gjorde de kusligaste spöklika ljud när det oväntat blåste upp om natten. Men de flesta invånare förlitade sig på runda cisterner av korrugerad plåt för bevattning av trädgårdarna. Vilket gick fint några månader när det hade regnat. Men sedan brukade de torka ut och angripas av rost. I Fristatsprovinsen och västra Griqualand regnade det nästan aldrig. Jag kommer ihåg att min lillasyster Marita blev närapå galen när hon såg regn för första gången. Hon var tre år då. Hon dansade som en dervisch på matsalsbordet och rusade sedan ut och började rulla sig i vattenpölarna tills till och med hennes gloria av vitt hår var täckt av röd lera.

Sådana tilldragelser, liksom sjukdomar i familjen, brev man fått eller skickat under veckan, radionyheter om det avlägsna kriget och diverse pikant skvaller diskuterades på de breda röda verandorna när familjerna samlades före eller efter kvällsmaten och i lugn och ro gick igenom närliggande eller avlägsna händelser. En av dem kommer jag fortfarande ihåg, inte för att den på något sätt var ovanlig utan just därför att den var så lik hundratals andra. Vår familj sitter samlad på verandan framför huset och andas in kvällsluften, så som semesterfirare dricker mineralvatten vid hälsobrunnar efter en fruktansvärt varm dag, tillsammans med några vänner eller grannar som har strosat förbi på gatan och blivit inbjudna, eller har bjudit in sig själva. En ung barfota flicka med långa blonda flätor, klädd i en alltför kort blommig klänning, går förbi i den djupnande skymningen. Det kan vara samma flicka som hoppade rep i ett gathörn någon månad tidigare, och vars magra bara rumpa syntes varje gång den korta kjolen blåste upp och som hoppade sig rakt in i min roman Rykten 16

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 16

09-11-27 14.01.36

om regn, övervakad av Oom Koot, söndagsskoleläraren som leder vår kör på ett egendomligt hackigt stackatoaktigt sätt – den enda möjligheten att hindra hans löständer från att ramla ut. Och vid något tillfälle kom hans fru, tant Saar, oväntat ut på verandan och frågade med en högst avskräckande röst vad han tittade på. ”Jag tittar inte på någonting”, morrade han. ”Den där flickan är som Guds blixt: man behöver inte titta på den, man bara ser den.”

Just den här kvällen ropas flickan fram till grinden av en av de mer voluminösa tanterna. ”Vad heter du, flicka?” ”Nellie, tant.” ”Är du tant Meisies dotter?” ”Ja, tant.” ”Och hur mår hon? Jag såg henne inte på bönemötet igår kväll.” ”Hon var sjuk, tant.” ”Vad var det för fel på henne?” ”Hon hade ont i bröstet, tant.” ”Fortfarande den där luftrörskatarren?” ”Ja, tant. Men det är bättre nu, tant.” ”Så hon är på benen igen?” ”Ja, tant. Men hon har fortfarande huvudvärk, tant.” ”Säg att jag ska skicka henne lite farfarspulver i morgon bitti.” ”Ja, tant. Men så har hon ont i halsen också, tant.” ”Den där kvinnan måste sköta om sig bättre.” ”Ja, tant. Och sedan säger hon att hon har väldigt ont i vänstra axeln också, tant.” ”Zambokolja brukar hjälpa.” ”Ja, tant. Och liktornarna på hennes lilltår värker hela natten också.”

Fler ljud av medlidande. ”Och hon sa att hon har ont i kindtänderna också, tant.” ”Det är syndens lön.” ”Ja, tant. Och hennes vänstra knä är fortfarande hemskt svullet av vatten, tant. Och så tror hon att högra höften är ur led, tant.”

Och så fortsätter det, en osannolik katalog över alla krämpor man kan drabbas av. Inte förrän flickan inte kan hitta på några fler sjukdomar och tanterna på verandan inte kan finna fler botemedel säger alla god natt och 17

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 17

09-11-27 14.01.37

med ett sista fladdrande i den för korta klänningen har flickan försvunnit i det tätnande mörkret.

De vuxna diskuterar fortfarande de upplysningar som samlats in och jämför dem med sina egna erfarenheter av lidande och återhämtning och katastrofer, när flickan dyker upp vid trädgårdsgrinden igen, andfådd efter att ha sprungit. ”Förlåt mig, tant”, säger hon, ”min mamma säger att jag ska tala om för er att hennes rygg ger henne problem också. Hon tror det är njurarna, tant.”

Samtalet flyter vidare, som vatten som vattnar en trädgård med många rabatter och land och gör små virvlar kring skvallret och dagens smärre skandaler – vad rektorn och skolans sekreterare har för sig efter arbetet, vad den sextioårige herr Yanasch, den rikaste bonden i distriktet, rimligtvis kan ha för ärende på hotellet efter att baren har stängt och gardinerna är fördragna hos min livliga pianolärarinna, Marie Jordaan; hur det kan komma sig att Katie Venter, den brådmogna fjortonåriga dottern till mannen som hämtar dasstunnorna om natten, plötsligt har fått en ny liten syster när alla vet att hennes mor började få klimakterievallningar redan för två år sedan; hur, och av vem, kandidaten för Sydafrikanska Partiet blev doppad i tjära och rullad i fjädrar under det senaste valet; hur två gravar utan namn har dykt upp under natten på Gert Greylings gård efter ett gräl med några av hans arbetare som påstod att han inte hade betalat ut deras löner; vilken slump det är att gamle Oom Hennerik Hanekom, äldrerådets ledare, skulle dö när hans bil körde av vägen precis samma kväll som han satt i timmar och bad böner och läste Bibeln tillsammans med unga Lettie van Wyk medan hennes man, mekanikern i Pegasusverkstaden, var i Bloemfontein för att försöka få tag på reservdelar till sin Cheva. Små fragment av nyheter och rykten i stadens större pussel. Trots att det inte finns något uppenbart som kopplar ihop dem på ytan ligger alltid något vagt olycksbådande eller hotfullt och lurar någonstans i bakgrunden, något våldsamt, något oförklarligt. En känsla av synd och hot som ingen by eller småstad skulle kunna överleva utan.

Och sedan övergår ännu en dag i ännu en natt. Om några timmar kommer byns generatorer på kraftstationen att stängas och ett medeltida mörker att ta över medan stjärnor stora som väldiga vita blommor sjunker så långt ner att man nästan kan röra vid dem, de kommer så nära att det sägs att man kan höra dem om man lägger huvudet i rätt vinkel. I husen kommer 18

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 18

09-11-27 14.01.37

lyktor och paraffinlampor att tändas, och lukten av vaxljus kommer att fylla sovrummen. Under sådana nätter är det inte svårt att föreställa sig spöken och poltergeistrar och gengångare, och att våga sig till kyrkogården sedan mörkret fallit, som några av oss pojkar gör ibland som en utmaning eller för att bevisa för oss själva hur modiga vi är, är detsamma som att riskera livet vid själva portarna till helvetet.

Att det här var en annan epok var också uppenbart i affärerna, där öppna säckar med mjöl och potatis, sugar beans, kaffebönor och socker och torkad frukt stod i prydliga rader bredvid rullar med ståltråd och ståltrådsnät, lådor med te, glasburkar med godis – geléhallon och syrliga karameller och kladdig kola av märket Wilson och lakritsremmar och bröstsocker och Nestléchokladbitar och den speciella godsak som allmänt och förolämpande var känd som ”negerbollar”. Det blev också uppenbart på söndagarna, när en massa bönder, otympliga som höbalar i sina söndagskostymer, kom åkande till kyrkan i sina hästdragna tvåhjuliga vagnar eller i dekorativt målade mulåsnevagnar eller åsnekärror.

Kyrkan. I några av de här byarna kan det finnas en synagoga eller en anglikansk eller till och med katolsk kyrka, men centrum för alla samhällsaktiviteter var den nederländska reformerta kyrkan, som den obestridda treenigheten prästen, kyrkvaktmästaren och organisten härskade över. De var Gud den Allsmäktiges närmaste representanter på jorden, och målningen på den vitkalkade väggen bakom predikstolen kungjorde att Gud är kärlek med samma floskulösa övertygelse som eldskriften Mene Mene Tekel Ufarsin på väggen i Belsassars gästabudssal. Det enda som skämde framställningen var att vanvördig fukt med åren hade skapat en anskrämlig rostfärgad fläck som nästan utplånade ordet kärlek. Förmodligen ett tidens tecken.

Detta hindrade mig inte från att i ett tidigt stadium i mitt liv allvarligt överväga att bli präst, något som var mina föräldrars högsta önskan. Men det närmaste jag kom maktens säte – efter att till sist ha gjort dem besvikna genom att trots allt inte bli präst – var att jag fick lov att spela på den lilla tramporgeln på barnens bönemöte på tisdagseftermiddagarna, något jag gjorde med sådan hängivelse och så många försköningar att de flesta psalmer blev dubbelt så långa som de egentligen var. Det var här som synden definierades – och åtminstone i viss utsträckning hade sitt ursprung – och där som mycket av min unga uppfattning om ondska föddes.

19

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 19

09-11-27 14.01.37

Bibeln höll oss trollbundna på ett sätt som bröderna Grimm inte kunde med sin litania av våld och grymhet, ofta blandad med sex och antydningar om sex. Det började med att Gud helt orättvist drev ut Adam och Eva ur Edens lustgård när de bara gjorde vad han borde ha förutsett från början.

Och sedan slog Kain den mjäkige Abel i huvudet. Och alla dessa Guds våldsbenägna söner som tog folks täcka döttrar till hustrur. Och Lot som erbjöd sig att kasta ut sina två döttrar till folkmassan som gormade utanför hans hus i Sodom i utbyte mot de två främlingarna därinne som de ville knulla med, eller lära ”känna” som Bibeln så sippt uttrycker saken. Och efter att staden hade ödelagts söp samma döttrar sin far full så att de, som Bibeln återigen uttrycker saken, kan ”ligga” med honom, under förevändning att bevara hans säd. Och Gud som beordrade Abraham att skära halsen av sin son Isak bara för att pröva honom. Och Josefs bröder som kastar ner honom i en brunn för att slippa höra hans drömmar som gick dem på nerverna.

Och Dina som blev våldtagen, och Simons och Levis blodiga hämnd. Och Moses som ger order om att alla midjanitiska kvinnor ska slås ihjäl utom de som är oskulder, eftersom de ska tillfredsställa hans soldaters lustar.

Och Tamar, som förklär sig till en prostituerad och lurar sin egen svärfar att knulla henne. Och den gudfruktige Jephthah som dödar sin egen dotter för att uppfylla ett löfte till en blodtörstig Gud. Och Ohola och Oholib som trånar efter de unga älskare ”som har kött som åsnor och flöde som hästar”. Nya Testamentet har sin egen litania av ohyggligheter, fast de flesta begås av Israels fiender. Men till och med Jesus är en misstänkt figur: inte så mycket på grund av våld som på grund av mer subtila grymheter, som den gången när han vägrar att tala med sin mor och sina bröder (Men han svarade och sa till den som talade med honom: Vem är min mor? Och vilka är mina bröder? Och han sträckte fram sin hand mot sina lärjungar och sa: Se här min mor och mina bröder!) och när hans mor ber honom om vin på ett bröllop och han far ut mot henne: ”Kvinna, vad har jag med dig att göra?” Jag har hört många präster komma med mycket dunkla förklaringar till dessa episoder, men allihop lät alltför mycket som skönmålningar. De kunde inte utplåna – även om de i åratal lyckades undertrycka – intrycket av att det strax under ytan i Bibeln lurar samma sorts hotfulla mörker som jag anade i min barndoms små byar.

Till och med barmhärtiga och goda gärningar hade kopplingar till våld.

20

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 20

09-11-27 14.01.37

Jag hade inga skrupler när det gällde slakt av fjäderfä och kunde skratta ihjäl mig åt huvudlösa hönor som flaxade omkring som galningar på bakgården, avsedda för en god söndagslunch, även om de ibland kunde komma tillbaka till mig om natten i fasaväckande drömmar. Jag försökte mig aldrig på att själv skära huvudet av någon höna, inte ens när min far erbjöd mig en kniv som han expertmässigt hade slipat. Men det kändes mycket mer motbjudande att skära halsen av ett får – när man böjde nacken bakåt så mycket det gick så att ögonen blev vita, och sedan det enda skickliga hugget med det långa vässade knivbladet, och det sista kvävda bräkandet som övergick till ett gurglande när en fors av klarrött blod vällde fram ur den djupa skåran. Den ritualen brukade genomföras av min far och några karlar som hjälpte honom strax före jul varje år, när generösa matpaket gjordes i ordning på vår bakgård och i vårt kök av Kvinnornas Hjälporganisation, för att delas ut till fattiga och behövande, tillsammans med färgstarka broschyrer om Guds barmhärtighet och de läkande krafterna i offret av hans Lamm. Och det fanns någon sorts atavistisk lust i att vid nattvarden höra prästen recitera: ”Ät, drick, detta är mitt kött och mitt blod.”

Det var detta, förefaller det mig nu alltmer, som var ledtråden till hur alla de där små byarna i min barn- och ungdom fungerade, uppträdda som dammiga pärlor på inlandets ändlösa sandvägar. Och effekten av den insikten förstärktes av hur ensamma och isolerade de var, omgivna av evighetens rymd under himlens väldiga ekande tomhet. Över hundra kilometer längre bort kunde det ligga någon annan småstad som ens mor en gång var tredje eller sjätte månad körde till i en bil full med vänner, för att handla hela dagen och komma tillbaka med en liten orangebrun resväska full med byten från en annan värld. Bortsett från jul och födelsedagar var det enda gången man fick presenter. Inte ens om ens far var domare fanns det tillräckligt med pengar för att skämma bort barn.

Fortfarande på gymnasiet fick jag inte mer än två pence i veckan i fickpengar, vilket betydde att jag, när jag såg en liten röd bil i en speceriaffär som kostade den svindlande summan av nio pence, måste göra en överenskommelse med den omedgörlige affärsägaren, herr Levin, om att han skulle behålla den för min räkning i fem veckor, tills jag kunde betala hela summan. Jag kommer fortfarande ihåg den långa, spännande, lätt skräckinjagande promenaden till affären, med mina mynt i ett ljusgult kuvert fastsatt med en säkerhetsnål i 21

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 21

09-11-27 14.01.37

skjortfickan, och hur jag såg mig om var och varannan meter för att försäkra mig om att inte ett gäng rånare följde efter mig. Inte ens vetskapen om att missdådarna skulle skickas i fängelse av min far om jag verkligen blev anfallen fick mig att känna mig säkrare.

Det kunde finnas andra faror som lurade på vägen också. Jag skulle kunna stöta ihop med Ria, den alltid leende puckelryggiga dottern till mina föräldrars vänner, som kunde falla ihop i dammet utan varning och kasta sig omkring och utstöta förfärliga ljud med fradga i mungiporna som någon i Bibeln. Eller Agnes som Djävulen hade gjort harmynt som straff för en onämnbar synd som någon i hennes familj hade begått för tre eller fyra generationer sedan, det visste vi ju alla. Eller den unge jätten Neels som efter sin fars utdragna, smärtsamma död misshandlade sin tjocka mor varje lördag. Eller fru Oberholzer som begravdes i en skokartong som spädbarn eftersom man trodde att hon dött och sedan på något vis räddades när någon hörde ett jämrande ljud från kartongen under begravningen, och som växte till en kvinna på över två meter. Eller gamle farbror Roloff, som var tysk och därför satt i husarrest under hela kriget, en liten hjulbent man med en Einsteinliknande vit kalufs och vattniga ögon som närsynt kikade genom mycket tjocka och mycket dammiga glasögon. I ett glasskåp hade han den mest häpnadsväckande samling tänder – från hajar och valar och vårtsvin och ett lejon. Mot slutet av kriget gick det rykten om att han också hade tänderna från sju judar i en gömd kista. En gång försökte jag tvinga honom att sälja samlingen till mig för sex pence. När han vägrade iscensatte jag ett rån för att stjäla tänderna, men det omintetgjordes av hans vackra dotter Christa som gav mig pianolektioner. Jag gav inte upp förrän farbror Roloff förgäves, med hjälp av fotografier av Toscanini, försökte lära mig att dirigera skolans slagverksorkester. Eller så skulle jag kunna stöta ihop med Robert, den svarte polisen som åt katter. En gång när mina föräldrar, av skäl som aldrig förklarades för oss barn, var tvungna att göra sig av med en herrelös hankatt gav min far den till Robert, som kom och tackade honom nästa dag och försäkrade honom att katten hade blivit en mycket god måltid, något som emellertid inte hindrade katten från att komma tillbaka till oss en vecka senare. Eller så kunde något av spökena från de underbara skräckhistorier som gamla skäggiga farbröder och mustaschförsedda tanter brukade berätta för oss under veckoslutsbesök 22

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 22

09-11-27 14.01.37

på farmer strax utanför staden ligga i bakhåll och anfalla mig.

Men till sist kom jag oskadd fram till affären och fick min röda bil, som jag sedan nästan aldrig lekte med.

Jag var mer intresserad av att leka med min syster Elbies dockor. Jag hade en egen docka, en pojktrasdocka med ett enfaldigt målat ansikte som hette Jannie och som jag en gång försökte sticka en slips till. Men eftersom jag aldrig hade fått lära mig hur man avslutar en stickning gav jag upp när slipsen fortsatte att växa tills den började krypa ut genom ytterdörren. Efter det höll jag mig till Elbies dockor, inte bara på grund av den där slipsen utan därför att alla hennes dockor, till skillnad från Jannie, var flickor och det var mycket roligare att klä av dem. Jag såg också till – som den lilla skitunge jag var – att jag alltid fick leka med den docka som var hennes favorit för tillfället.

Det var bara en av hennes dockor som jag inte tålde. En verkligt bortskämd unge, med rosenknoppsmun och blå ögon som öppnades och slöts, och ett fånigt tillgjort leende. Elbie älskade Tootsie. Men jag kunde inte få Tootsie, med sitt hårda, målade huvud och armar och ben som skenheligt försökte förneka hennes uppstoppade kropp, ur mina tankar. Till och med om natten förföljde hon mig i mina drömmar. Jag hatade henne. Så passionerat att jag bestämde mig för att döda henne. Vilket jag gjorde en eftermiddag genom att köra en järnstång genom hennes målade hals. Sedan begravde jag Tootsie i en grund grav. Men i stället för att ge mig min sömn tillbaka väckte skuldkänslorna mig med kalla rysningar om natten. Bara religionen kunde rädda mig. På den obebyggda tomten bakom vårt hus uppförde jag ett altare som jag tänkte offra mina käraste ägodelar på för att sona min synd. Av någon anledning trodde jag att det måste bestå av tolv stenar. Men de enda stenar som en svag och mager liten grabb som jag kunde hantera resulterade i ett altare som var knappt tre decimeter högt och inte kunde imponera på någon.

Högst upp ställde jag den lilla röda bilen. Men i sista minuten bytte jag ut den mot en vackert formad täljsten, rädd för att bilen faktiskt skulle slukas av den eld från himlen som jag skulle bedja om. Det tog lite tid att övertyga mig själv om att stenen verkligen var min käraste ägodel. Ingenting mindre, det visste jag, skulle finna nåd inför den Allsmäktiges ögon. Jag bad och bad tills jag var säker på att Gud var övertygad om min djupa uppriktighet. Men det var som Baals präster som försökte få sin hedniska gud att ge dem regn.

Ingen däruppe lyssnade på mig. Och till sist, när min mor ropade in mig till 23

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 23

09-11-27 14.01.37

kvällsmaten, blev jag tvungen att ge upp. Ännu en sömnlös natt.

Nästa dag bekände jag mordet. Först försökte jag skylla på Djävulen, som den sydafrikanske kricketkaptenen Hansie Cronjé försökte göra många år senare, men långt före honom upptäckte jag att den historien inte höll.

Jag omkom inte i en flygolycka för den skull, men min bak brann i flera dagar efteråt. Jag är åtminstone fortfarande vid liv, och inte längre plågad av Gud. Mordet på dockan ingick i ett sammanhang som präglades av våld. När jag har läst om Sydafrikas historia, speciellt sjuttonhundratalet, har det alltid slagit mig hur extremt våldsamma sammanstötningarna har varit mellan rasgrupper och nationella grupper, och till och med mellan individer i samma grupp. Våldsamma sammanstötningar inträffar i alla samhällen, men i Sydafrika verkar det alltid ha funnits en extra udd, ett oväntat överskott av våld.

En vän vid universitetet berättade en gång för mig om en resa han hade gjort med en polisstyrka på jakt efter några boskapstjuvar som hade åstadkommit stor skada på hans fars farm. Efter att ha jagat dem förgäves ett helt dygn fick de syn på en ung svart man som vandrade på en väg i närheten av en farm med ett knyte på en käpp. Det fanns ingenting som tydde på att han hade med brottet att göra. Men han var svart, och de stötte på honom när de var som ursinnigast och mest frustrerade, så de hoppade ur polisbilen och började skjuta vilt. Pojken blev livrädd och började springa. Ett säkert bevis på skuld. Han blev skjuten i båda benen och föll omkull. På nära håll fick han sedan ett skott i ryggen som splittrade hans ryggrad. Till sist kom det extra, när de kastade sig över honom och slog honom sönder och samman innan den förstörda kroppen kastades in i bagageutrymmet och kördes till polisstationen, där han hölls kvar i en cell över natten. Med ojämna mellanrum kom poliser in och misshandlade honom ännu mer. Inte förrän nästa morgon fördes han till sjukhus. Helt mirakulöst överlevde han. Flera månader senare ställdes han inför rätta. Min far fann honom icke skyldig.

Och det här har pågått i århundraden: vitt våld mot svarta, svart våld mot vita, vitt våld mot vita, svart mot svarta. Som om någonting i landets själva geografiska beskaffenhet stimulerade en sorts desperation som överdrivet våld blev det enda hanterbara uttrycket för.

Våld som en sorts språk i sig självt, en artikulation som antingen uppstod 24

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 24

09-11-27 14.01.37

före språket eller börjar där språket slutar. Och de människor som nu flyr landet därför att det har blivit ”för våldsamt”, eller utlänningar som är rädda för att besöka Sydafrika av samma skäl, saknar perspektiv på den långa, långa historien av övergrepp som har lett till den nuvarande situationen.

I byarna i min barndom var våld inte alltid nödvändigtvis överdrivet; mycket av det var faktiskt undertryckt eller dunkelt, det förekom bara i hemmen och var begränsat när det gällde smärta eller effekt. Men det fanns alltid där. Och det manifesterade sig som ett uttryck för det vanliga och vardagliga.

Där fanns prästen med sitt rödbrusiga köttiga ansikte som utstrålade välvilja och Guds lysande kärlek från predikstolen två gånger varje söndag, och vars smärta söta fru en dag, efter att vi hade flyttat till en annan stad, ömkligt bekände för min mor i ett långt brev att han låg med hustrurna till män med förtroendeuppdrag i församlingen, och brukade slå henne om hon vågade ta upp ämnet. En gång kastade han en bibel på henne, och ett hårt hörn gjorde ett blåmärke på hennes kind. Min vän Katkop, vars far, slaktaren, en massiv man med enorma biceps, ritualenligt samlade ihop sin familj – hustru och fem barn, pojkar och flickor – efter familjens böner på lördagskvällen och slog dem sönder och samman. Ofta kunde modern inte ställa sig bakom disken på måndagar och tisdagar. Katkop själv brukade med en egensinnig sorts uppvisning i stolthet vackla till skolan på måndagarna för att visa oss sin blåslagna rygg: ibland var den så full av djupa sår att hans skjorta klibbade fast vid den och måste klippas loss. Och naturligtvis ven käppen i skolan – flickorna fick slag på händerna eller benen, men i allvarliga fall på skinkorna, medan pojkarna fick slag på bara stjärten. Det ingick i ritualen att syndarna efter en sådan omgång skulle paradera framför sina klasskamrater bakom dassen, dra ner shortsen och visa skadorna. Allt som inte blödde fnyste man bara åt.

Och jag kommer ihåg Elise. Hon var ett år äldre än jag, dotter till en poliskommissarie, en attraktiv blond flicka med långa flätor hängande på ryggen, blå ögon och en oskuldsfull ängels ansikte. Hon lärde mig grunderna i frimärkssamling. Hon invigde mig också i några av de upptäckter hon hade gjort genom sin fars arbete. Hon visste i förväg när pojkar – somliga arton nitton år, andra så unga som fjorton, eller till och med tolv – hade dömts till prygel. (Det var vanligtvis min far som hade utfärdat domen, men det var inget han pratade om.) Pojken fördes sedan till polisstationen, som låg på ett hörn av vår stora tomt, och togs in i ett skjul av korrugerad plåt, målat 25

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 25

09-11-27 14.01.37

med röd färg som bleknade och flagnade på ett deprimerande sätt. Därinne kläddes han av naken. Det fanns ett långt smalt bord som han tvingades ligga på med ansiktet nedåt, och fyra poliser höll fast honom i handleder och anklar. En distriktsläkare var närvarande. Och naturligtvis den man som skulle verkställa bestraffningen, vanligtvis den kraftigaste på plats.

Vi kunde förstås inte se vad som hände därinne. Men Elise visste precis var man skulle sitta och huka för att höra slagen och skriken inifrån. För henne kom kulmen när dörren slogs upp och den pryglade pojken, åtföljd av det vrålande skrattet från de församlade poliserna som trängdes i dörröppningen, vacklade ut och sprang hit och dit på grusplanen bakom skjulet, som en höna med avhugget huvud. Som hon skrattade – även om jag när jag tänker tillbaka på det nu tror att det fanns hysteri i det där skrattet, en gnutta galenskap. Och när vi pratade efteråt brukade hon återkomma till varje liten skräckinjagande detalj: de blödande ränderna på hans rygg och bleka skinkor, strimmorna av blod och piss och skit som rann nedför hans ben, hans patetiskt dinglande pitt. Vid ett tillfälle blev hon så upphetsad att hon faktiskt lyfte upp sin blå klänning, med ögonen onaturligt och feberaktigt glansiga, för att visa mig att hon hade kissat på sig. En gång räckte för mig. Efter det hittade jag alltid på förevändningar för att utebli från föreställningen. Men Elise missade aldrig någon, och efteråt sökte hon upp mig och gav mig en glödande redogörelse för allt som hade hänt.

På samma grusplan begick en ung polis, Grobler, självmord en onsdagseftermiddag genom att skjuta sig, men han klantade sig och det tog ett bra tag innan han dog. Jag förstår inte varför man inte genast tillkallade en läkare.

Kroppen bars ner till en av raderna av utedass där den lämnades för att hämtas senare, och än en gång var det Elise som kom springande och berättade det för mig. Men allt vi kunde se från vår utkikspost bakom det taggtrådsstängsel som skilde polisstationen från vår gårdsplan var en naken blåvit fot som stack ut genom den öppna dassdörren, och en stor ring av svartnat blod på gruset. Jag kommer ihåg hans smutsiga tånaglar. Jag kommer också ihåg mitt beslut att alltid tvätta fötterna varje kväll innan jag gick och lade mig, för den händelse att jag skulle dö under natten.

Det var Elises våghalsighet som fängslade mig. När hon och hennes bästa väninna, prästens äldsta dotter Maritha, visste att det fanns besökare i prästgården brukade de klä av sig nakna och klättra upp i det enorma pepparträdet 26

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 26

09-11-27 14.01.37

vid trädgårdsstigen som löpte från entrédörren till grinden. Där satt de och väntade tills besökarna kom ut från prästgården, och i det avgörande ögonblicket siktade de noggrant och kissade på besökarnas huvuden.

Inte alla minnen från den där tiden är fullt så dramatiska, även om de fortfarande är intensiva. Som till exempel den gång när en ranglig liten mulåsnekärra körde förbi vårt hus, med en stor färgad familj hopträngd på den. Det var förmodligen fadern som var kusken, en liten senig man med en gammal slokhatt som satt på sned. Han svor och skrek för full hals medan han obarmhärtigt piskade den stackars grå mulåsnan som kämpade för att släpa det omöjliga lasset på den dammiga gatan. Till sist blev det för mycket för mulåsnan. Den stannade och försökte lägga sig ner i sin sele. Fadern hoppade av kärran. Han höjde sin tunga piska och började slå det kvidande lilla djuret. Det var outhärdligt. Jag minns de små dammpustarna som steg upp från mulåsnans beniga rygg för varje slag. Med en nästan otrolig ansträngning började den sakta röra sig igen, stönande som en människa. ”Ni får inte göra så där!” sa jag där jag stod på trottoaren, rädd för att skrika för högt, men ur stånd att behärska min rädsla och vrede längre. ”Jag ska ropa på min far.” ”Ha!” skrek mannen och gav på ett demonstrativt vis mulåsnan några sista slag, dubbelvikt av ansträngningen, och sedan satte han foten på fotsteget för att häva sig upp på kärran. Men när han såg över axeln för att ge mig en sista blick av triumf missade han fotsteget, föll ner i ett väldigt moln av damm och det närmaste hjulet på kärran körde rakt över honom.

Ropa på min far … Det var alltid den sista utvägen – även om han för det mesta sköt tillbaka problemet till mig brukade han åtminstone ge mig perspektiv på det så att jag förstod det bättre. Han var domaren. Han var näst efter Gud. Han visste allt om Rätt och Fel, om Gott och Ont. Från nioårsåldern brukade jag ofta slinka in i rättssalen genom en sidodörr, medan han följde ett fall, och glida ner på bänken längst bak för att lyssna på förhandlingarna.

Brotten var för det mesta ganska vaga. Det var ofta någon stackars svart man i luggslitna kläder som anklagades för en liten stöld eller för att ha varit berusad och bråkig eller för att ha skrikit och varit i slagsmål eller gått på någon förbjuden mark eller för att ha hittats ute på gatorna efter utegångsförbudet som förkunnades av kyrkklockans klämtande. I sällsyntare fall var det någon 27

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 27

09-11-27 14.01.37

vit man som anklagades för att ha varit alltför sträng mot någon av sina svarta arbetare eller för att ha slagit sin fru eller för att inte ha betalat underhåll för något utomäktenskapligt barn. Jag lyssnade som förhäxad, försökte utvärdera bevisen för och emot och förstå innebörden i tolkens version av vad som hade sagts. Det fanns ingen sekreterare eller stenograf närvarande: min far måste skriva ner allt med sin lilla prydliga handstil, med allt bredare marginaler på linjerat papper. Efter att ha skrivit ner det sista brukade han rätta till pappershögen och omgående utfärda domen. Bara i sällsynta fall ajournerades rätten, i en timme eller till nästa dag. Och varje gång blev jag ofelbart lika häpen över med vilken precision han sammanfattade bevisen och gick rakt på sanningens kärna, dold i all mångordighet. Många år senare frågade jag en gång en vän som hade blivit advokat och som någon enstaka gång hade försvarat någon i min fars rättssal vad han ansåg om min far. ”Med gamle Brink som domare visste man alltid att det som betydde något i rättssalen var den enkla sanningen, oavsett vad lagen sa. Han brydde sig inte det minsta om juridiska föreskrifter. Men han hade en osviklig instinkt för vad som var sanning och vad som var lögn.”

Det fick mig att känna mig ganska stolt. Med Gud i sin himmel och min far som domare skulle rättvisa råda i världen.

Men sedan kom den lördagseftermiddagen när den främmande svarte mannen dök upp på vår bakgård. Han var inte iförd något som tillnärmelsevis liknade kläder, det var bara trasor, och han raglade och vacklade som om han var berusad, men det var han inte. Han hade ont. Hans ansikte såg ut som om det hade bultats sönder och sedan malts genom en kvarn. Blod strömmade från ett hack i hans huvud, och hans ögon var nästan osynliga. Jag slog en tennisboll mot bakväggen på huset när han kom in genom grinden.

Han haltade mot bakdörren, sjönk ner på gruset och tog stöd med ryggen mot väggen.

Förlamad av chock gick jag försiktigt fram mot honom och frågade vad han ville. En lång stund stönade han bara och mumlade. När han till sist försökte få fram några ord mellan sina groteskt svullna läppar var allt jag kunde uppfatta att han ville tala med die baas. Men min far var ute och spelade tennis, som han brukade göra på lördagarna.

Det verkade ha gått en evighet innan jag vågade fråga: ”Vad är det som har hänt med er? Var det en olycka?”

28

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 28

09-11-27 14.01.37

Han skakade på huvudet och mumlade osammanhängande. Till sist lyckades han förklara. Hans baas hade slagit honom. Jag fick ingen klarhet i varför. Och jag kunde inte tro att det gick att misshandla någon så här illa.

Jag ville prata med honom, få reda på mer, men jag var för chockad för att tala. Till slut sjönk jag helt enkelt ner på huk bredvid mannen och satt där under tystnad. I väntan på min far, som säkert skulle förstå situationen och komma med en lösning.

Men när han kom gick han direkt från garaget i sina tenniskläder, han gav knappt den misshandlade mannen en blick innan han gick in i huset.

Jag stirrade efter honom, ur stånd att förstå. Sedan reste jag mig och rusade efter honom. ”Du måste komma och hjälpa”, flämtade jag. ”Det har hänt något förfärligt.” ”Det är lördag”, sa min far. ”Jag är trött, jag tänker ta en dusch.” ”Men den där mannen blev nästan dödad”, sa jag och hörde att min röst brast. ”Snälla pappa.” ”Han kan komma tillbaka på måndag.” ”Snälla pappa!” Vid det här laget kunde jag inte hejda mina snyftningar. ”Okej, men låt mig ta en dusch först.”

Jag stod där och skakade. Och väntade utanför badrummet. Tills han äntligen kom ut. Han verkade styra stegen mot vardagsrummet, där mamma brukade vänta på honom med te, men jag spärrade vägen för honom. Med en suck av otålighet gav han upp och följde med mig ut. Än en gång mumlade mannen sin historia, ännu mindre begriplig än första gången.

Innan han hade talat färdigt sa min far: ”Du måste gå till polisen. Det finns ingenting jag kan göra för dig. Det är inte min sak.” ”Jag gick till polisen först”, sa den svarte blödande mannen. ”De slog mig ännu mer. Så nu kommer jag till er.” ”De är de enda som kan hjälpa dig”, sa min far. ”Och nu måste jag gå.”

I minst två av mina böcker har jag skrivit om den här episoden, i hopp om att driva ut den ur minnet. Men det har inte gått. Den plågar mig fortfarande. Jag ser fortfarande det där huvudet, de där händerna, det där blodstrimmiga ansiktet framför mig. Och jag tror inte att det är någon överdrift att säga att världen aldrig har varit densamma sedan dess. Min 29

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 29

09-11-27 14.01.37

far inte riktigt samme man. Någonting förändrades. Centrum höll inte längre.

Det fanns andra tillfällen när våldet var mycket nära att uppsluka mig. Det finns ingen anledning att vältra sig i det där mörkret. Bara ett minne till, som inte har med min far att göra, utan med en ovanligt gladlynt och generös man vars familj, gamla vänner till mina föräldrar, erbjöd mig ett rum under mina första år vid universitetet. Oom John var jordbrukare och affärsman, och en av de roligaste människor jag någonsin hade träffat. Alla sa att han hade ett hjärta av guld. Och till och med i följande episod framstod det antagligen som om han handlade på ett speciellt humant och storsint sätt.

Denna episod handlade om en svart pojke på sexton sjutton år, som Oom John hade tagit med sig från en av sina farmer i Nordkap för att han skulle bli hans tjänare i min universitetsstad, Potchefstroom. På den tiden – och tyvärr har saker och ting fortfarande inte förändrats så mycket, trots allt som har hänt i landet under de senaste åren – var ett urgammalt feodalsystem fortfarande i bruk på farmerna. Mark kunde köpas och säljas tillsammans med boskap, inklusive arbetare. Och så länge man ägde farmen kunde man göra vad man ville med alla män, kvinnor eller barn. Så när Oom John behövde lite extra hjälp i staden, som låg flera hundra kilometer från farmen, tog han med sig den unge Adam dit utan att för ett ögonblick slås av tanken att det kanske inte passade honom. Adam var tyvärr en ganska bräcklig pojke, och mycket fäst vid sin mor som råkade vara allvarligt sjuk just då och som dog snart efter den dag det handlar om.

Knappt en månad efter att Adam hade förflyttats till det lilla uthusrummet på bakgården till den stora huvudbyggnaden i Potchefstroom rymde han.

Han greps i utkanten av staden och fördes tillbaka. Han hade velat ge sig iväg för att träffa sin mor, förklarade han. Han slapp generöst undan med en varning och några lätta örfilar. Och han fick löfte om att han skulle kunna resa tillbaka till farmen till jul. Oom John var verkligen en generös man.

Problemet var att det bara var april då, och pojkens mor kanske inte skulle leva länge till.

Men det finns allvarligare saker än en arbetares mors liv eller död på en avlägsen farm.

Andra gången Adam rymde uppfattade Oom John det fortfarande som 30

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 30

09-11-27 14.01.37

ett skämt och slog inte pojken alltför illa. Efter tre dagar kunde han arbeta igen, och hans upproriska anda var till synes kväst.

Tredje gången var det allvarligt. Oom John tog med Adam till polisstationen för att diskutera problemet. Där fick Adam sig en omgång så att han skulle förstå att han måste uppföra sig ordentligt. Den jourhavande kommissarien föreslog att de kunde ta hand om Adam på deras eget hävdvunna sätt och erbjöd sig till och med att själv piska honom.

Nej, nej, sa Oom John, han ville inte se pojken lemlästad eller dödad, han föredrog att ta hand om saken på egen hand. Om de bara kunde lova honom att han hade deras tillstånd.

De gav honom med glädje sitt tillstånd. ”Men låt inte den lille saten komma undan för lätt”, sa kommissarien skämtsamt när Oom John gjorde sig beredd att gå. Han var också en man med sinne för humor.

Så nästa morgon vid tiotiden hämtade Oom John två grannar och Adam fördes till kolskjulet. Alla män hade en bit gummislang i handen. Och några extra meter om det skulle behövas. Också i den här situationen visade Oom John hur hänsynsfull han var. För att pojken inte skulle göra på sig eller få sina kläder förstörda kläddes han av naken. Och sedan stängdes skjulets dörr om dem.

Oom Johns fru och de damer hon hade bjudit på te såg till att alla dörrar och fönster i huset var ordentligt stängda. Ändå hördes ljudet av de regelbundna slagen. Klockan elva gick jag ut, jag ville hellre fortsätta mina studier i universitetsbiblioteket.

När jag kom tillbaka strax efter två kunde man fortfarande höra klagoskriken efter varje dovt slag. Jag vände på klacken och gick tillbaka till biblioteket. Klockan fem höll de fortfarande på att slå pojken. Men vid det här laget kunde man inte höra hans klagoskrik längre.

Jag gick och lade mig på sängen med båda kuddarna över huvudet.

Strax före kvällsmaten kom männen in, drypande av svett och utmattade, i stort behov av förfriskningar efter den ansträngande dagen.

Jag sov inte den natten. En idiotisk mening upprepades om och om igen i mitt huvud. Jag låg på sängen med två kuddar över huvudet. Som om hela mitt liv, kanske hela den vita civilisationen i Sydafrika, kunde klämmas in i de få orden. Jag visste då att Adams röst och det dova ljudet av de där slagen 31

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 31

09-11-27 14.01.37

skulle stanna kvar inom mig resten av mitt liv. Det skulle aldrig lämna mig.

Aldrig någonsin. Det nakna oförställda våldet skulle aldrig lämna mig. Det fanns där, och skulle finnas kvar vart jag än begav mig, vad jag än gjorde, i evigheters evighet, amen.

Mina egna våldshandlingar var inte särskilt allvarliga, fast de var grymma nog. Till min skam måste jag erkänna att jag tyckte om att skjuta fåglar, men oftast var de för snabba för mig. Då började jag gillra fällor för dem. Min effektivaste anordning var en bur täckt av nät som hade en öppning som fungerade som en tratt som fåglarna flög in genom, lockade av brödsmulor inne i buren. De flesta dagar stod buren tom. Men en dag fanns det helt oväntat inte mindre än fjorton fångade fåglar som flaxade vilt och kastade sig mot nätet. Jag väntade på att min far skulle komma hem för att be honom om råd. ”Vrid nacken av dem”, sa han lakoniskt. Jag stoppade in handen i tratten och lyckades hugga tag i en fågel – en mycket liten varelse med glänsande gröna fjädrar och vitkantade klara pärlögon. Plötsligt var det inte särskilt roligt längre. Men jag tryckte det lilla huvudet mellan pekfingret och tummen, vände bort blicken och började vrida. Utan framgång. Jag började vrida allt ursinnigare, som om jag hanterade ett vevhandtag. När jag ställde ner fågeln efter trettio fyrtio varv pep den svagt, flaxade omtöcknat hit och dit och satt sedan hopkurad. Men ögonen var fortfarande öppna. Jag kräktes.

Tillbaka till min far. ”Varför släpper du inte bara ut dem?” sa han. ”Men det tog mig flera dagar att bygga den där fällan.” ”Ja, men det var du som fångade dem så nu det är du som måste ta hand om dem.”

Jag gick över till grannarna och lånade deras luftgevär. Jag sköt de återstående tretton fåglarna en efter en. Snart började jag snyfta. Det tog trettio fyrtio skott att skjuta allihop, och insidan av buren var nedstänkt med blod och full med gröna fjädrar.

I sinom tid tog min far mig med in i den värdigare jaktvärlden. Först lät han mig öva prickskytte, som jag blev riktigt duktig på. Sedan avancerade jag till verklig jakt. Hur stolt var jag inte över att få följa med honom när han var inbjuden till farmer för att skjuta springbock, eller – mer sällan – blåsbock. Han hade ett fantastisk .303-gevär, jag fick nöja mig med ett .22.

32

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 32

09-11-27 14.01.37

Jag måste ha varit tretton fjorton år när jag fällde min första springbock.

Ett riktig snyggt skott var det också. Min far hade varit en bra lärare. Det finns ett foto av mig med det där första offret för min jaktskicklighet, som på sitt sätt avslöjar mycket av vad min barndomsvärld handlade om. På ytan oskuldsfullhet. Den avspända oskuldsfullheten hos en ung leende pojke, iförd i vad som mycket väl kunde vara hans första långbyxor och fylld av stolthet över sin bedrift där han står bredbent över sin döda springbock, som ser förunderligt levande ut, och håller upp den i hornen, med ett uttryck av ledig dominans. Men bakom scenens charm – Se vilken duktig pojke jag är! – ligger en mycket verklig och mycket blodig sanning och lurar: något vackert som måste dödas för att tillfredsställa en instinkt att lemlästa och döda som pojken aldrig har varit medveten om i sin iver att bli insläppt och accepterad i sina medmänniskors värld.

Själva dödandet var något av en lyckträff, jag saknade det temperament som en framgångsrik jägare absolut måste ha. Så fort en flock bockar närmade sig tryckte jag bara gevärskolven mot axeln och börja skjuta blint – rent bokstavligen, eftersom jag hade en tendens att blunda. Inte ens åsynen av en sårad bock som skuttade iväg på tre ben med det sönderskjutna fjärde dinglande, tills den föll ihop med en bräkning av vånda, kunde avskräcka mig. Jag var med i leken, jag var en man bland män.

Det var först många år senare, när jag regisserade en pjäs i Windhoek i Namibia, som då hette Sydvästafrika, och några av oss gav oss iväg och tältade på en jaktfarm, som jag fattade beslutet att sluta jaga. Den där sena eftermiddagen satt vi på flaket till en liten lastbil när någon fick syn på en flock antiloper bland några glesa törneträd ett hundratals meter till höger. Jag siktade mycket omsorgsfullt. När jag tryckte av visste jag att jag hade träffat den. Men flocken galopperade iväg och vi kunde inte se mitt byte någonstans.

Jag blev lätt illamående. Bonden hade strängt varnat oss för att enbart såra något djur. Vi gav upp sökandet när mörkret föll. På morgonen hittade några bushmän antilopen i ett buskage knappt tjugo meter från den plats där jag hade träffat den. Skjuten i hjärtat. Först då fick jag höra att ett djur efter ett sådant skott ofta brukade rusa iväg i full fart en bit innan det sjönk ihop.

När bushmännen kom till oss med den döda antilopen hade gamarna och sjakalerna redan huggit in på den. Det mesta av kroppen var borta, bara de obscent vita revbenen stack upp ur brösthålans rödsvarta kladd. Huvudet var 33

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 33

09-11-27 14.01.37

relativt oskadat, bortsett från ögonen som hade slitits ut. De vackra hornen bildade ett stelt heraldiskt V mot himlen. Man gav mig dem som en trofé, men jag ville inte ha dem. Jag gav mig aldrig ut på jakt igen.

Min mest tungt vägande erfarenhet av våld utspelades till stora delar i fantasin, och det var ojämförligt mycket mer skräckinjagande än något jag kunde ha upplevt på riktigt. Fantasibilderna kom framför allt från vad jag hade läst och bröt fram i intensiva drömmar när jag var som minst beredd på att möta dem. Ibland byggde de på historier som min far hade berättat för mig – om döende barn i de koncentrationsläger som uppfördes under boerkriget, eller om fall som hade tagits upp i tingsrätten. En gång när vänner till far var på besök skickades en samling rättsmedicinska foton runt från en mordutredning som han hade varit inblandad i. När jag kom in i rummet i något banalt ärende stoppades fotona skyndsamt undan och jag fick inte lov att se dem.

Men efter skolan nästa dag, när min far fortfarande var på arbetet, fick jag syn på en liten trave foton som låg på det ovala matsalsbordet. Naturligtvis bläddrade jag igenom dem efter att ha försäkrat mig om att ingen var i närheten. Jag önskade genast att jag aldrig hade gjort det. De var skarpa och påträngande: liken av en man och en kvinna som hade blivit anfallna på sin farm och huggna i bitar med en yxa. Mannens skalle var inslagen. Kvinnans kropp, som låg i en konstig ställning på en soffa, med bara en sko på ena foten och huvudet på golvet, var full med stora djupa hugg och svart av blod. Fram till den där dagen hade jag alltid utgått från att jag skulle följa i min fars spår och bli domare. Eller möjligtvis advokat. Men efter att ha stirrat på de där fotona visste jag att jag skulle bli tvungen att välja något helt annat yrke.

Incidenten förvandlade mig emellertid till en mördare. Inte bara i mina sexåriga drömmar om natten, som jag vaknade upp ur skrikande, utan också i de lekar som jag hittade på om eftermiddagen och under veckosluten när jag var ensam. Jag brukade ta min fars lilla handyxa i skjulet där han förvarade ved till varmvattenberedaren och ge mig på några av törneträden på grässlätten som omgav vårt hus. Andra dagar kunde jag vandra omkring bland träden och läsa mina läxor högt för dem, eller predika för dem ur Bibeln, men de där eftermiddagarna var jag inställd på att döda dem. Och den klargula kåda som med tiden rann över huggen gav mig en egendomlig känsla av tillfredsställelse. Ofta brukade jag naturligtvis vara en polis i en utredning 34

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 34

09-11-27 14.01.37

som upptäckte en brottsling som lurade i form av ett träd, och då gjorde jag min ädla medborgerliga plikt. Men ganska ofta tog jag själv rollen som mördaren. Tills min far upptäckte några av de stympade träden och som bestraffning beordrade mig att hugga ner dem och hugga upp grenarna till ved att elda med.

Det förekom andra incidenter som kunde ha slutat illa. Ganska nyligen påminde min syster Marita mig om att jag, när hon var fem år och jag fjorton, hade skruvat loss en glödlampa ur en lampa i matsalen – en av de lampor som satt i en trissa och hade en motvikt så att man lätt kunde höja eller sänka den – och sedan beordrat henne att klättra upp på en stol och stoppa fingret i fattningen, varpå jag tryckte på tändknappen. Hon kunde ha fått en dödlig elektrisk stöt. Men hon försäkrar mig att hennes minne av händelsen var förknippat med en känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, eftersom hon visste att min mor skulle straffa mig för det.

En speciellt våldsam handling var en följd av att jag blev förälskad. Jag måste ha varit i trettonårsåldern. Det fanns en söt flicka i min syster Elbies klass, den yngre av prästens döttrar, som hette Driekie. Som Orlando i S­hakespeares Ardenskog började jag rista in hennes namn på de törneträdstammar som jag tidigare hade vanställt i mina anfall av mordisk aggression.

Eller också kunde jag klättra upp till min utkikspost högt upp bland de väldoftande grenarna i pepparträdet bredvid huset, där jag satt och grät över bitterheten i obesvarad kärlek medan jag försökte frambesvärja hennes ljuva okynniga ansikte, hennes mörkblå ögon, hennes långa tjocka flätor. Det föll mig naturligtvis aldrig in att göra något direkt närmande eller ens skicka ett försiktigt brev i vilket jag antydde mina känslor. Sådant hade ingen plats i min uppfattning om äkta och evig kärlek. Jag skulle helt enkelt bara förgås av trånsjuka, och kanske hennes namn en dag mystiskt skulle förekomma på min gravsten. Om inte …

Det är möjligt att jag nämnde något om mitt lidande till den enda människa jag kunde lita på, min syster Elbie, och att det var hon som fick idén att vi skulle leka skola i vårt garage. Det enda som betyder något är att en grupp barn från Elbies klass och min samlades en lördag i vårt garage, som jag hade möblerat som ett klassrum. Elbie, Driekie och några till var eleverna. Jag var förstås läraren. Min vän Stephen skulle vara rektorn. Trots att jag såg fram emot att få leda lektioner och förmedla vishet till mina unga skyddslingar 35

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 35

09-11-27 14.01.37

var hela förmiddagen i själva verket uppbyggd kring begreppet bestraffning.

Vilket jag trodde var min enda möjlighet att komma nära Driekie.

Alla elever utsattes för sträng och kraftfull undervisning och förhören var upplagda på ett sätt som gjorde att misstag och försyndelser inte gick att undvika. I början uppfattades det som mycket roligt, och under mycket fnittrande och skadeglatt skrattande måste de första syndarna gå fram till lärarens kateder för att få stryk. Det var först då de upptäckte att det inte var något lekfullt eller roligt att få spö. Elbie var den första som fick order om att sträcka fram handen för att få tre slag av det kraftiga men elastiska gröna spö som jag hade skurit från ett pepparträd. Jag är säker på att hon måste uppbåda all sin trotsighet för att inte gråta, men hon var tuff.

Efter det blev eleverna motvilliga. Driekie vägrade att sträcka fram handen och ville absolut inte böja sig fram. Så hon måste få sina snärtar på sina bara ben. Efter det första slaget började hon gråta, ett svagt pipigt gnäll. Jag blev skräckslagen. På något sätt fick jag en chock av att hon kände verklig smärta och det väckte mig ur min fantasivärld. Samtidigt kunde jag inte utsätta mig för förödmjukelsen att bli förolämpad som lärare. Jag riktade ännu ett kraftigt slag mot hennes lår, men hon drog undan benet, sparkade omkull stolen hon hade suttit på och rusade iväg till andra sidan av min kateder. En föga värdig uppståndelse bröt ut. De flesta barn skrattade uppsluppet, men ett par flickor skrek upprört åt mig.

Det enda sättet att rädda min värdighet var att beordra Driekie att gå till rektorns kontor för sträng bestraffning. Och då kollapsade hela föreställningen. Stephen hejdade mig med ett brett leende och sa att han inte tyckte att någon dum liten förseelse i klassrummet förtjänade mer än en lätt reprimand. När jag försökte gå förbi honom för att själv ta hand om saken slank Driekie kvickt åt sidan och sprang hem. Ingen var på humör för några fler lektioner.

Jag bönföll en mycket motvillig Elbie att försöka blidka Driekie och be henne att inte berätta något för sin far prästen, något som skulle kunna utlösa hela Guds vrede mot mig, och på så vis undgick jag något straff. Det var slutet på mitt första försök att undervisa. Det var också, såvitt jag kommer ihåg, slutet på min besudlade kärlek. Vad jag lärde mig om våldets och kanske kärlekens natur av hela tilldragelsen är jag inte riktigt säker på. Allt jag kan minnas, och minnet gör mig fortfarande olustig, är hur mycket undertryckt 36

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 36

09-11-27 14.01.37

våld jag måste ha haft inom mig på den tiden, och relationen mellan det där mörka pyrande ursinnet inom mig och den argsinta värld som omgav mig.

Och det förefaller mig som om mitt överdrivna agerande inte hade en direkt koppling till någon masochistisk eller sadistisk impuls utan till det enkla faktum att våld alltid har gjort mig skräckslagen.

Jag kommer bara ihåg ett enda slagsmål som jag var indragen i som skolpojke. Det var med min bäste vän, Danie Pretorius. Av någon anledning som jag har glömt för länge sedan gjorde han mig galen under en rast, och efter skolan väntade jag på honom bredvid tennisbanan och kastade mig över honom med vilt flygande knytnävar tills han sprang gråtande därifrån. Och sedan berättade han det för sin storebror Kokka och Kokka klådde upp mig och jag bad min far prata med deras mor som var änka, och min far sa åt mig att sköta mina slagsmål själv, och sedan var Danie och jag vänner igen.

Det här var de konflikter som krusade ytan i våra liv: personliga omvälvningar som kom smygande eller som bröt fram helt plötsligt, och som sedan avtog och absorberades av småstadslivets lugna rytm. Det låg ett välvilligt jämnmod över det hela, men ofta blev något annat synligt, något hopsnört och hotfullt, en känsla av fara, av mörkare krafter som rörde sig som muskler under huden på det vardagliga. Saker som vi antingen försökte ignorera eller undertrycka, eller som fanns kvar som en klump i magen eller en bubbla i blodet, något vi visste att vi i sista hand inte kunde kontrollera och som en dag, en natt, skulle kunna välla fram som en förfärlig våg och dränka oss och den lilla värld som vi förgäves hade försökt skydda oss eller gömma oss i alltför länge.

37

Brink_Skiljevägar_inlaga.indd 37

09-11-27 14.01.38