9789137130972

KAPITEL

1

D

et var mycket vackert i Forest Park på sommaren. Portlands blekblå himmel syntes knappt bakom ridåerna av aspar, hemlockgran, ceder och lönn som fi ltrerade ljuset till ett skimrande grönt sken. En lätt vind lekte i löven. Blomman för dagen och murgröna kröp uppför de mossklädda stammarna och ströp björnbärsbuskarna, ormbunkarna och de kravlande klängväxter som nådde midjehöjd på båda sidor om stigens hårdtrampade jord.

Bäcken porlade och skummade och fåglarna sjöng. Det var väldigt tjusigt alltihop, mycket Walden, om man bortsåg från liket.

Kvinnan hade varit död en tid. Skallbenet var blottat, skalpen hade släppt och tovorna av rött hår skilts från hårfästet med nästan en decimeter. Djuren hade ätit hennes ansikte och lämnat ögon och hjärna öppna för förruttnelsens krafter. Näsan var borta och den trekantiga benkanten innanför syntes tydligt och ögonhålorna såg ut som insjunkna skålar av kladdigt, tvålliknande fett. Köttet på hals och öron var fulla av blåsor och torkade knutor, bortslitet i remsor som ramade in det hemska dödskalleansikte som låg där med öppen mun som på ett skelett från Halloween. ”Är du där?”

Archie koncentrerade sig igen på mobiltelefonen som han höll mot örat. ”Ja.” ”Ska jag vänta med middagen?”

Han tittade ner på den döda kvinnan och funderade redan på alternativen. Det kunde vara en överdos. Det kunde vara mord.

Hon kunde ha fallit från hjulhuset på en jumbojet. Archie hade 7

sett den varianten i ett avsnitt av Law & Order. ”Nej, jag tror inte det”, sa han i telefonen.

Han hörde den välbekanta oron i Debbies röst. Det hade gått bra för honom. Han tog inte lika många smärtstillande tabletter längre och han hade lagt på sig ett par kilo. Men både han och Debbie visste att det inte var tillräckligt. Oftast låtsades han bara.

Han låtsades leva, andas, arbeta och han låtsades att han skulle bli bra. Det verkade hjälpa de människor han älskade. Och det var i alla fall något. Det klarade han åtminstone av, för deras skull. ”Glöm inte att du måste äta”, sa hon med en suck. ”Jag tar nåt tillsammans med Henry.” Archie fällde ihop telefonen och släppte ner den i rockfickan. Fingrarna nuddade vid den dosa av mässingsplåt som också låg där och de dröjde sig kvar ett ögonblick. Nu var det mer än två och ett halvt år sedan katastrofen. Det var bara ett par månader sedan han kommit tillbaka från sjukskrivningen. Men det var länge nog för att han skulle hinna ta sin andra seriemördare. Han funderade på att trycka nya visitkort: SERIEMÖRDARSPECIALIST. Kanske i relief? Det värkte i huvudet och utan att egentligen vara medveten om det öppnade han locket på dosan med tabletter innan han hejdade sig, tog upp handen ur fickan och drog fi ngrarna genom håret. Nej. Inte nu.

Han gick fram till Lorenzo Robbins som satt på huk bara några centimeter från liket med rastafrisyren dold under jackans huva.

De släta stenarna i bäcken vara hala och täcktes av mossa. ”Var det din fru?” frågade Robbins.

Archie tog upp en liten anteckningsbok och en penna ur den andra fickan. Ett ljus blixtrade till när en av polisens fotografer tog en bild bakom dem. ”Min före detta fru.” ”Men ni är fortfarande kompisar?”

Archie ritade en kontur av kvinnan i anteckningsboken. Markerade var de omgivande träden stod och bäcken nedanför. ”Vi bor ihop.” ”Jaha …”

Det blixtrade igen. ”Det är en lång historia”, sa Archie och gned sig i ögonen med den ena handen.

Robbins lyfte lite på kvinnans skalp med en pincett så att han kunde kika in under den. När han gjorde det kilade tiotals svarta 8

myror ut över skallen och ner i den ruttnande vävnaden i näshålan. ”Det har varit hundar här.” ”Vildhundar?” frågade Archie medan han såg sig om i den täta omgivande skogen. Forest Park var femtusen hektar stort, det största stadsnära naturskyddsområdet i landet. Delar av parken låg ensligt, medan andra var fl itigt besökta. Det område där liket hade hittats låg i den nedre delen som frekventerades av massor av joggare och folk på mountainbikes. Flera hus skymtade längre upp mot sluttningen. ”Husdjur?” sa Robbins. Han vände sig om och pekade med en latexklädd tumme upp mot berget. ”Eftersom liket ligger här nere bland buskarna kan man inte se det från stigen. Folk springer förbi med sina lösa hundar. Fido kilar ner hit och sliter loss en bit av kroppen.” Han tittade på den döda och ryckte på axlarna. ”Ägaren tror att han har hittat en död fågel eller nåt och låter honom nosa runt en stund innan de springer vidare.” ”Du menar alltså att det kan ha varit mopsar som har ätit av henne?” ”Lite då och då. Under nåra veckor.”

Archie skakade på huvudet. ”Trevligt.”

Robbins höjde på ögonbrynen när han tittade upp mot stigen. ”Konstigt att ingen kände lukten.” ”De hade en avloppsläcka”, sa Archie. ”I ett av husen däruppe.” Ögonbrynen höjdes ännu en millimeter. ”I två veckor?”

Archie ritade in stigens läge i anteckningsboken. Den låg kanske tolv meter ovanför, som närmast. Sedan svängde den och fortsatte högre upp längs bergssidan, längre in i skogen. ”Folk förklarar bort det.” ”Tror du att hon kan ha varit prostituerad?” ”Med tanke på skorna?” Hon hade fortfarande en av dem på sig – en bärnstensfärgad klacksko från Lucite. De hade hittat den andra under lite mossa bland ett par ormbunkar ett par meter därifrån. ”Kanske. Eller så var hon bara en uppiffad trettonåring.

Det är svårt att avgöra.” Archie tittade på den leende dödskallemunnen, på de vita jämna tänderna som avtecknade sig mot det omgivande blodet och brosket. ”Hon har fi na tänder.” ”Ja”, sa Robbins med låg röst. ”Hon har fi na tänder.”

9

Archie tittade på medan hans kollega, Henry Sobol, sakta och försiktigt tog sig nedför sluttningen. Han var, trots värmen, klädd i svarta jeans, svart T-tröja och en svart skinnjacka. Henry höll blicken riktad mot marken, läpparna var hårt hopknipna i koncentration och han höll armarna utsträckta för balansens skull – i kombination med det rakade huvudet såg han ut som starke mannen på cirkus. Han rörde sig i sidled och försökte gå i samma fotspår som Archie, men för varje kliv rasade jord och småsten nedför branten. Ovanför dem, högre upp i backen, såg Archie att de övriga kollegorna följde deras förehavanden med påtaglig oro.

En hemlös man som letat efter en plats att slå läger på hade hittat liket och ringt till polisen från en närbutik ett par kvarter utanför parken. Han hade mött den första polisman som kom dit och visat honom platsen. Väl framme hade polismannen genast snubblat i det lösa underlaget och dråsat nedför sluttningen, han hade hamnat i bäcken, förorenat fyndplatsen och varit nära att bryta benet.

De var tvungna att vänta på obduktionsresultatet innan de ens visste om det verkligen var ett mord.

Henry nådde botten, blinkade åt Archie och vände sig sedan om och vinkade glatt mot dem som stod ovanför. Poliserna uppe på kullen fortsatte arbetet med att spärra av området och hålla den växande skaran av sportklädda cyklister och joggare i schack.

Med tummen och pekfi ngret strök Henry eftertänksamt sin gråspräckliga mustasch och lutade sig fram för att kunna se liket bättre. Han tillät sig en spontan grimas innan yrkesmannen inom honom tog över igen. ”Vad dog hon av?” frågade han.

Robbins trädde en plastpåse över en av den döda kvinnans uppsvällda, fläckiga händer och fäste den med ett plastband. Han gjorde det försiktigt, som om hon slumrat till och han ogärna ville väcka henne. Fingrarna böjdes, svullna och täckta av blåsor. Nagelbanden var svarta, men händerna såg fortfarande relativt välbehållna ut även om man knappast skulle kunna få några fi ngeravtryck från dem. Den andra handen, som låg halvt begravd i jorden, kryllade av skalbaggar. ”Inte vet jag”, sa Robbins. ”Dog hon här?” frågade Henry. ”Det är väl svårt att säga innan vi vet vad hon dog av?” svarade Robbins. Han sneglade upp mot Henry. ”Vaxar du skallen, eller är den så där blank ändå?”

10

Archie log. Henry hade retat Robbins i våras för samma sak, vid polisens årliga innebandytävling. Och det hade fortsatt sedan dess. ”Jag frågar bara”, sa Henry till Robbins. ”Fråga igen efter obduktionen”, muttrade Robbins. Han plockade fram ännu en påse och snärtade till med den i luften innan han försiktigt lyfte den döda kvinnans andra hand så att han kunde trä på påsen. Skalbaggarna kilade iväg åt alla håll och Henry backade en aning.

Archie skrev något i sin anteckningsbok. Det var tolv år sedan han stått lutad över en död fl icka i just den här parken. Och den utredningen hade lett dem till den kvinna som journalisterna smaklöst nog hade döpt till Skönhetsmördaren. Då hade de inte vetat att det skulle utvecklas till en hel karriär. Eller att Archie skulle bli ett av hennes offer.

En röst ekade ner över sluttningen. ”Hallå där!”

Henry tittade upp mot stigen där Claire Masland vinkade åt dem att komma tillbaka upp på kullen. Han satte händerna vid höfterna. ”Du måste skämta”, sa han.

Claire vinkade igen. Den här gången använde hon hela armen. ”Jag går först”, sa Archie. Han vände sig om och kastade en blick på Henry och tillade: ”Så att du inte drar ner oss båda två när du ramlar.” ”Ha, ha”, sa Henry. ”Vad vill du?” frågade Archie när han nådde stigen där Claire stod. Kvinnan var småväxt och fyrkantig med mycket kortklippt hår. Hon var klädd i en randig T-tröja och jeans. Hon bar den guldfärgade polisbrickan fäst vid bältet tillsammans med en telefon, en pistol i läderhölster och ett par röda solglasögon av plast som hängde lite käckt i en bältesögla. Hon lade huvudet på sned och tittade på en ung uniformerad kollega som var helt nedsmetad med lera. ”Det här är polisassistent Bennett”, sa hon. ”Han som var först på plats.”

Bennett såg ut som en pojke, lång med barnsligt ansikte och en dubbelhaka som veckade sig mot kragen. Han hängde missmodigt med axlarna. ”Jag är verkligen ledsen för det här”, sa han.

11

”Visa dem”, sa Claire till Bennett. Mannen suckade tungt och vände sig om. Han hade stått på huvudet före ner för ravinen och uniformen var full av lera, kvistar och löv som fortfarande satt kvar på skjortan.

Både Henry och Archie lutade sig fram för att kunna se bättre.

På Bennetts ena axel, bland ormbunksgrönska och småbitar av mossa och lera, fanns defi nitivt en ledtråd.

Henry tittade på Archie. ”Det där måste vara människohår”, sa han. ”När du … hm, föll”, sa Archie vänd mot sin yngre kollega. ”Rörde du vid liket då?”

Bennett stelnade till. ”Herregud! Nej, sir. Det svär jag på.” ”Då måste det ha fastnat på vägen ner”, sa Henry.

Archie tog fram en smal, svart ficklampa och lyste på det långa, röda hårstrået. Han höll upp lampan så att Henry också kunde se. Hårstrået var lite tjockare i den ena änden. ”Hårsäcken sitter kvar”, sa Archie.

Den unge polisassistenten vred på huvudet och stirrade på dem med vidöppna ögon. ”Ta bort det”, bad han. ”Snälla, ta bort det!” ”Lugn bara, grabben”, sa Henry.

Claire, som var åtminstone trettio centimeter kortare än Bennett, sträckte fram handen, plockade bort hårstrået och stoppade ner det i en bevispåse.

Archie vinkade till sig en av brottsplatsteknikerna. ”Stoppa ner hans kläder i plastpåsar. Strumporna också, rubbet.” ”Men vad ska jag då ha på mig?” frågade Bennett teknikern som ledde bort honom.

Claire vände sig mot Archie och Henry. Stigen som de stod på var knappt meterbred och mödosamt utgrävd ur bergssluttningen. Avspärrningen hade gjorts så att det gick att komma förbi på ovansidan där de femtioåriga kvinnorna kunde passera och inte behövde vända tillbaka och ta en omväg på flera kilometer och därmed missa sina inbokade tider på spaanläggningen. En chokladfärgad labrador hoppade fram mellan buskarna medan ägaren, i långa shorts, kängor och solglasögon med spegelglas, passerade förbi utan att ens kasta en blick på aktiviteten nere i svackan. ”Och vad tror ni?” frågade Claire. ”Skallskada”, sa Archie.

12

”Japp”, sa Henry. ”Hon kanske föll”, spekulerade Claire. ”Och slog huvudet i en sten.” ”Eller så kanske stenen träffade henne”, sa Henry. ”Eller”, sa Archie, ”så kanske Fido skuttade runt och stack nosen i liket och hårstrået föll av från hans tunga när han sprang tillbaka uppför sluttningen.”

Både Claire och Henry stirrade på Archie. ”Fido?” sa Henry. ”Fan va äckligt”, sa Claire.

13

KAPITEL

2

S

usan Ward kände sig lätt illamående. Det kunde ha varit nerverna. Det kunde ha varit värmen. Eller så kanske det berodde på molnen av giftig cigarettrök som fyllde baren. ”Vill du ha ett glas till?” frågade Quentin Parker. Parker hade varit kriminalreporter för lokaltidningen Herald så länge någon kunde minnas. Susan visste inte om han hade varit alkoholist redan från början, eller om det var ett missbruk som han lagt sig till med under karriären. ”Med ett parasoll den här gången?” frågade han.

Parker drack Wild Turkey. Utan is. Servitrisen hade gett honom en redan innan de hann sätta sig.

Susan ignorerade gliringen om parasollet och drog ut en cigarett ur paketet som hon lagt på bordet. ”Jag nöjer mig med att röka”, sa hon och såg sig om i baren. Det var Parker som föreslagit att de skulle gå just hit. Baren låg i centrum, nära tidningsredaktionen. Susan hade aldrig hört talas om den, men Parker verkade bekant med alla de övriga gästerna. Han kände många människor, på många barer.

Det var ett litet ställe och Susan kunde enkelt hålla dörren under uppsikt och ögonen öppna efter den man som det var meningen att de skulle träffa. Parker hade ordnat det hela. Susan arbetade oftast tillsammans med nyhetsredaktören, men eftersom det här handlade om ett brott så var det Parker som höll i trådarna.

Hon hade försökt att arrangera det här mötet i två månader. Parker hade fi xat det med ett enda telefonsamtal. Men hela storyn hade faktiskt varit på det sättet. Hon var på väg att alldeles på egen 14

hand fördärva karriären för en omtyckt politiker. De flesta av de anställda på Herald hade röstat på honom. Susan hade röstat på honom. Nu skulle hon gärna ha tagit tillbaka den rösten, om hon hade kunnat. ”Jag kunde ha gjort det här på egen hand”, sa Susan. ”Han känner inte dig”, sa Parker. ”Och jag hjälper gärna till.”

Han skämtade naturligtvis. Generositet var inte det första ord som dök upp när man tänkte på Quentin Parker. Stridslysten? Ja. Sexist? Ja. Jävligt bra skribent? Ja. Ständigt på sniskan? Defi nitivt.

Nästan alla tyckte att han var en skitstövel.

Men av någon anledning hade Parker redan från Susans första dag på tidningen för två år sedan hållit ögonen på henne. Varför visste hon inte. Kanske gillade han hennes fräcka kommentarer.

Eller hennes opassande klädsel. Eller den hårfärg som hon råkat ha just då. Men det spelade ingen roll. Hon skulle riskera livet för honom och hon var ganska säker på att han, såvida han inte var upptagen med att dricka eller att följa ett hett spår, skulle göra detsamma för henne.

Susan såg sig om i baren igen. Parker hade gjort ett klokt val.

Risken för att någon utomstående skulle få syn på dem tillsammans var liten. Lokalen hade ett lätt maritimt tema, ratten från en gammal båt hängde på väggen och ett ankare satt fastspikat ovanför bardisken. Bartendern såg ut att vara ungefär hundratio och servitrisen verkade inte mycket yngre. Den enda mat som serverades var popcorn. Hela stället stank av dem. Men det var mörkt och svalt därinne och det var mer än vad man kunde säga om utsidan. Susan drog i sin svarta tröja. Det stod I SMELL BULLSHIT på den med kursiva bokstäver över bröstet och texten hade en tendens att klibba fast vid huden när hon blev svettig.

Dörren öppnades och från den bländande fyrkanten trängde ljuset in i barens mörker och omvandlade rökmolnen till vackra slingor av cancerogen dimma. Susan fick nästan kramp i magen.

En medelålders man i kostym steg in medan han mixtrade med en BlackBerry. Han var kraftigt byggd, men inte lika kraftig som Parker, och han bar fyrkantiga glasögon som såg en smula för moderna ut på honom. Han vände sig mot Parker. ”Göm era värdesaker”, viskade Parker och tog en handfull popcorn ur skålen framför sig.

15

”Är du säker på att det är han?” frågade Susan och drog i tröjan igen.

Parker gapskrattade, men mycket kort så att det mest lät som en väsning. Han öste in popcornen i munnen och tuggade. ”Efter trettio år som kriminalreporter”, sa han med munnen full, ”så lär man känna ganska många advokater.” ”Här”, sa Parker och vinkade till sig advokaten med en hand som blänkte av popcornfett.

På nära håll såg advokaten tio år äldre ut. ”Parker”, sa han och nickade. Sedan tittade han på Susan. Det stod Prada med stora bokstäver på glasögonskalmarna. ”Är det här hon?” frågade han. ”Vår egen Brenda Starr”, sa Parker som fortfarande tuggade.

Hans fl in och små gulaktiga tänder blänkte i det svaga ljuset. ”Flickan här gjorde mig riktigt varm om hjärtat när jag fick höra hur hårt hon gick åt din klient.” ”Min ’klient’”, sa advokaten, ”är en av Förenta staternas senatorer.”

Parker plockade åt sig ännu en handfull popcorn. ”Inte så länge till”, sa han med ett fl in.

Susan tog ett bloss på cigaretten och trevade efter den lilla digitala bandspelare som hon höll dold i knäet – för att kontrollera att den var på. Den surrade lätt under fi ngrarna och hon kände sig genast lugnare. Bakom advokaten steg en ung man i röd skärmmössa in i baren och satte sig för sig själv.

Advokaten torkade svetten ur pannan med handryggen. ”Herald kommer alltså att publicera den här historien?” ”Senator Castle vill kanske kommentera?” undrade Parker. Han lyfte näven och lät ett par popcorn falla ner i munnen. ”Han förnekar alltihop”, sa advokaten.

Susan skrattade.

Advokaten sköt upp glasögonen från Prada på näsryggen. ”Du har tur som får nåra kommentarer över huvud taget”, sa han medan ansiktet mörknade.

Där och då svor Susan på att hon skulle krossa John Castle och de skitstövlar som skyddat honom under årens lopp. Folk som dyrkat Castle för det han gjort för staten. Men efter nästa torsdag skulle de se honom som den han var, en våldtäktsman, en manipulatör, en utpressare och en bluff. Hon fi mpade cigaretten i den 16

svarta plastaskkopp som stod på bordet. ”Han nekar?” sa hon. ”Han satte på ungarnas barnvakt och ansträngde sig ohyggligt för att sopa igen spåren och drog sig inte ens för att muta henne.”

Hon tog fram ännu en cigarett ur paketet och fick eld på den med en cigarettändare av plast. Susan rökte bara när hon var nervös.

Men det visste förstås inte advokaten. ”Jag har jobbat i två månader med den här storyn”, sa hon. ”Jag har Molly Palmer på band. Jag har intervjuer med Mollys vänner och de stämmer med Mollys version av händelseförloppet. Jag har utdrag från banken som visar att pengar flyttats från ditt advokatkontor till hennes konto.” ”Miss Palmer praktiserade hos oss”, sa advokaten och slog ut med händerna i en oskyldig gest. ”Ja, under en sommar”, sa Susan. Hon drog ett bloss på cigaretten, lutade huvudet bakåt och andades ut. Hon tog tid på sig eftersom hon visste att hon hade honom fast. ”Din firma fortsatte att betala henne i fem år.”

Det ryckte i advokatens mungipor. ”Det kan ha blivit nåt fel med utbetalningsrutinerna”, sa han.

Susan hade gärna velat torka bort fl inet ur ansiktet på honom med armbågen. Varför hade han ens brytt sig om att komma dit?

Nekat kunde han ha gjort i telefon. ”Vilket skitsnack”, sa hon.

Advokaten reste sig och betraktade Susan uppifrån och ner. När man såg ut som hon gjorde vande man sig snabbt vid den sortens granskningar, men när den här mannen blängde ogillande på henne blev hon faktiskt förbannad. ”Hur gammal är du?” frågade han. ”Tjugofem?” Han gjorde en gest mot hennes huvud. ”Tror du verkligen att folk i den här staten kommer att låta en liten tjej med blått hår och nåt slags politiska ambitioner förstöra tillvaron för en omtyckt senator som har suttit i fem perioder?” Han böjde sig ner mot henne, så nära att hon kände doften av hans rakvatten. ”Även om du publicerar det här så kommer ovädret att blåsa över.

Men du kommer inte att publicera. För om Herald tar i det här så kommer jag att stämma dig.” Han hötte med fi ngret mot Parker. ”Och dig också.” Han sköt upp glasögonen på näsan en sista gång och tog ett steg bort från bordet. ”Senatorn nekar till alla anklagelser”, sa advokaten. ”För övrigt har han inga kommentarer.” Han snodde runt och började gå mot dörren.

17

”Jag är tjugoåtta”, ropade Susan efter honom. ”Och hårfärgen heter Atomic Turquoise.”

Parker lyfte whiskyglaset till munnen. ”Det där gick väl ganska bra”, sa han. ”Ja”, sa Susan. ”De verkar skakade.” ”Sanna mina ord”, sa Parker. Han tog en tandpetare från en skål på bordet och grävde under intensiv käkgymnastik bort en popcornkärna som fastnat mellan tänderna.

Susan hade aldrig älskat honom mer än just då.

Han tittade på henne och blinkade. ”De är skitskraja”, sa han.

Susan tyckte nästan att han rodnade av stolthet.

Men det kan förstås ha berott på whiskyn.

18

KAPITEL

3

A

rchie stod vid ytterdörren med nycklarna i handen. Under de arton månader som han och Debbie varit skilda hade hon aldrig bett att få tillbaka nyckeln till huset och han hade aldrig frågat om hon ville ha den. Extranyckeln hade suttit kvar på hans nyckelring hela tiden som en ständig påminnelse om vad han förlorat. Han hade mått riktigt dåligt, bara varit hemma från sjukhuset i ett par månader och ännu inte återhämtat sig mentalt. Han klandrade henne inte. Han hade tvingat henne att göra det. Det var enklare att leva ensam.

Han tog upp den lilla mässingsdosan ur fickan, öppnade och tog fram tre vita ovala tabletter. Han höll dem i handen en stund innan han stoppade dem i munnen och kände den bittra smaken innan han svalde. Sedan stack han nyckeln i låset och sköt upp den stora dörren. Huset var lågbyggt i ranchstil och renoverat av de förra ägarna. Debbie hade varit gravid med Sara när de köpte det. Det var alldeles för dyrt för hans inkomster, men Debbie hade precis fått jobb som designer på Nike och de hade tyckt att de hade råd.

Debbie hade lämnat lampan tänd och den kastade en varm halvcirkel av ljus över det mörka hallgolvet. Archie tog av sina leriga skor innanför dörren och gick fram till hallbordet där han lade nycklarna bredvid lampan. Ett fotografi i silverram av honom, Debbie och barnen stod på bordet. Han såg lycklig ut, men nu mindes han inte när eller var kortet hade tagits.

Han anade sig till Debbies närvaro sekunden innan hon lade armarna runt hans midja. ”Hej”, sa hon.

19

Hon lutade hakan mot hans axel och kramade honom. ”Var det otäckt?” ”Jag har sett värre.” Orden hängde i luften en liten stund. Sedan vände sig Archie om och omfamnade henne. Debbies kortklippta bruna hår var rufsigt och hon var klädd i en svart topp och röda bomullstrosor. Hennes kropp var brunbränd och kändes stark i hans armar. Det var en kropp som han kände lika bra som sin egen. ”Mår ungarna bra?” frågade han.

Hon lutade sig fram och kysste honom lätt på halsen i gropen under käkbenet. ”De har sovit i flera timmar”, sa hon.

Archie lyfte handen till Debbies kind och tittade på hennes ansikte som var vänligt och öppet med markerade kindben, lång vacker näsa och fräknar. Men plötsligt var det som om han såg ett blont ansikte framför sig och kände doften av syren och där var hon – Gretchen Lowell. Alltid i utkanten av medvetandet. Archie ryckte till en aning.

Han kände hur Debbie spände sig under hans händer. ”Är det hon?”

Han harklade sig och skakade bort bilden ur huvudet. Handen föll ner från hennes kind. ”Jag måste nog sova lite.” Han ville ta fram tablettasken ur fickan igen och bara ta en till, men inte så att Debbie såg det. Det skulle smärta henne för mycket. ”Är det svårt att inte få träffa henne mer?” frågade Debbie.

Ibland undrade Archie hur mycket Debbie egentligen kände till om hans förhållande med Gretchen. Debbie visste att den andra kvinnan plågade honom i drömmarna. Hon kanske till och med skulle ha använt ordet ”besatt”. Men han trodde inte att hans före detta hustru visste hur långt han egentligen fortsatt på andra sidan om den gräns man kunde kalla för normal. ”Vi sa att vi inte skulle prata om det”, sa Archie med låg röst.

Debbie vände Archie mot spegeln som hängde på väggen över hallbordet. ”Titta”, sa hon och lät händerna glida innanför hans skjorta. Hon drog upp den över hans bröst och höll den kvar där.

Archie tvekade först men tittade sedan på spegelbilden. Han såg Debbie tätt bakom sin rygg och hennes huvud med de mörka blänkande ögonen vilade mot hans axel. Hans eget ansikte såg fårat ut i det sneda ljuset från lampan, den kraftiga näsan och de hängande mungiporna, det tjocka håret och de sorgsna ögonen, alltihop fysis20

ka påminnelser om hans bakgrund, irländsk, kroatisk, judisk. Han tillät sig att le lite snett. Till och med hans genotyp var tragisk.

Debbie lät handen glida ner över hans buk och rörde vid det långa ärret där mjälten tagits bort. Det var hans tjockaste ärr, ett fult femton centimeter långt hugg där de upphöjda vita fårorna efter stygnen fortfarande syntes längs kanterna så att han osökt kom att tänka på Frankenstein. Ärrvävnaden var tjock och han kunde nätt och jämnt känna Debbies fingrar glida över den. Sedan gick hon vidare till de mindre ärr som fanns över hela hans bröst. De var finare och gjorda med en skalpell som pressats ner med en bestämd rörelse i köttet, mer som för att fördriva tiden än att framkalla verklig smärta. De såg ut som silverfärgat gräs, alla streck var parallella med varandra som grova markeringar på en grotesk poängtavla. Debbie lät fingertopparna glida över den något upphöjda hudvalk som markerade sticksåret under revbenen på vänster sida. ”Vi hade en överenskommelse”, sa Archie. ”Hon skulle få leva i utbyte mot uppgifter om var hennes offer fanns. Hon höll sin del av avtalet. Det var jag som inte klarade min. Hon vägrar att prata med nån annan, Debbie. Tänk på de tvåhundra människor hon dödade. Tänk på deras familjer.” Det var ord som han upprepat för sig själv tillräckligt ofta under de två år när han varje vecka åkt för att träffa Gretchen Lowell. Alltihop var en del av försöket att övertyga sig själv om att han bara gjorde sitt jobb. Men nu trodde han inte längre på det. Han undrade om Debbie gjorde det. ”Etthundranittionio”, sa Debbie. ”Det var du som var nummer tvåhundra, Archie. Och du lever fortfarande.”

Hon flyttade upp handen till det andra ärret, det ärr som började under vänster bröstvårta och gick i en båge genom brösthåret och fortsatte ner till startpunkten i form av ett hjärta. Gretchen Lowell skar in ett hjärta i alla sina offer. Det var hennes signatur. Men de andra offren hade varit döda och deras hjärtan blodiga sår halvt dolda av förruttnelse och tortyrens övriga spår. Som chef för den specialgrupp som arbetat med den kvinnliga seriemördaren hade Archie stått lutad över liken, stirrat på fotografierna från bårhusen och legat steget efter i tio år. Tills han gick i den fälla som Gretchen gillrat för honom.

Hon hade infiltrerat arbetsgruppen under sex veckor innan hon avslöjade sanningen, samma kväll som hon drogade honom. De 21

hade trott att hon var en vanlig psykiater som erbjöd sin hjälp. Nu undrade han om han skulle ha litat på henne så snabbt om hon inte hade varit så vacker.

Hjärtärret var mycket prydligt och syntes som en svag kontur av blekt skinn. Hans snyggaste ärr. Det hade dröjt flera månader innan han kunde förmå sig att titta på det. Nu kändes det som om det var en del av hans kropp på samma sätt som det hjärta som bultade innanför. Debbies fingrar smekte ärret och Archie kände en elektrisk stöt som for genom nervsystemet.

Han lyfte handen och grep tag runt hennes handled. ”Låt bli”, sa han.

Debbie pressade ansiktet mot hans skuldra. ”Hon tar livet av dig”, sa hon halvkvävt med munnen pressad mot hans skjorta. ”Hon tar livet av oss båda två.”

Archies röst var knappt mer än en viskning. ”Jag älskar dig”, sa han. Han menade det. Han älskade henne och barnen mer än något annat. Han älskade dem helt och fullt och ändå räckte det inte. ”Men jag kan helt enkelt inte glömma henne.”

Debbie tittade upp på Archies spegelbild. ”Jag tänker inte låta henne vinna.”

Det gjorde honom förkrossad. Inte därför att hon var orolig för att han skulle vara i fara, utan därför att hon trodde att hon kunde rädda honom. Oavsett vad det var för snedvridet spel som han och Gretchen hade ägnat sig åt så var det en sak mellan dem och bara mellan dem. Gretchen hade inte bekymrat sig för Debbie eftersom hon förstod att hon inte var något hot. ”Det är ingen tävling.” Det han inte sa var att Gretchen redan hade vunnit.

Debbie tittade på honom i en minut utan att säga något. Och sedan, sakta och med stor ömhet, kysste hon honom på kinden. ”Vi kan väl sitta uppe en stund?” sa hon. ”Se på teve eller nåt.”

Archie var tacksam för att hon bytte samtalsämne. ”Som ett gift gammalt par”, sa han.

Debbie log. ”Ja.” Att låtsas att de var alldeles normala. Det var Archie ganska bra på. ”Då kan jag vara maken”, sa han. Han följde efter henne in i vardagsrummet i samma ögonblick som tabletterna började få effekt och kodeinet rusade fram genom kroppen. Som en kyss, så mjuk och varm och löftesrik.

22

KAPITEL

4

S

usan satt naken på golvet framför den svängande fläkten och fick gåshud var gång hon träffades av det varma luftdraget.

Hon hade tagit ett kallt bad och hennes turkosfärgade hår var vått och kammat platt mot hjässan. För bara två dagar sedan hade hon bytt hårfärg från rosa till turkos och huden sved fortfarande från effekterna av blekmedlet. Den svedan, plus det faktum att det var trettiofem grader varmt i det trånga rummet på andra våningen i det viktorianska huset, gjorde det svårt för henne att sova. Badet hade hjälpt. Hon hade fått bort lukten av cigarettrök ur håret.

Men, av någon anledning, hade lukten av Parkers smörpoppade popcorn inte försvunnit.

Hon stirrade på den vita laptop som stod på golvet bredvid henne. Den slutliga versionen av artikeln om Molly Palmer måste bli färdig i morgon. Fanskapet skulle äntligen få vad han förtjänade!

Dörren till rummet flög upp. ”Mamma!” utbrast Susan.

Susans mor, Bliss, såg förvånad ut. Hennes långa blekta hår var uppsatt i en knut, den tunna bomullsklänningen hängde löst runt hennes magra, yogatränade kropp. Hon bar en japansk tekanna på en korgbricka. ”Jag kommer med mintte åt dig”, sa hon.

Susan drog fi ngrarna genom sitt våta hår och lyfte knäna mot bröstet för att dölja sin nakenhet. Modern var femtio år och hade en kropp som en trettioåring, medan Susan var tjugoåtta och hade en kropp som en femtonåring. ”Knacka nästa gång, okej? Och jag vill inte ha nåt te. Det är ju nästan fyrtio grader härinne.” ”Jag ställer det här”, sa Bliss och böjde sig ner för att ställa brick23

an på golvet. Hon tittade upp på Susan. ”Har du ätit popcorn?” frågade hon.

Susan hade flyttat tillbaka hem till sin mor. Men det var inte så hon beskrev det för den som orkade lyssna. För den som orkade lyssna sa hon att hon bara skulle stanna ett tag hos sin mor. ”Stanna ett tag” innebar ingenting permanent.

Hon bodde ju bara i sitt gamla rum.

Det hade varit Susans rum för tio år sedan. Men Bliss, Susans mor, hade förvandlat det till ett meditationsrum två minuter efter att Susan flyttat ut på väg till college. Väggarna var målade i orangerött, gardiner av silverfärgade pärlor hängde i fönstren och golvet täcktes av tatamimattor. Där fanns ingen säng eller några andra möbler. Men Bliss hade varit förutseende nog att sätta upp en hängmatta, om gästrummet någon gång skulle behövas för sitt egentliga syfte. När Susan föreslog att hon kunde köpa en luftmadrass eller en futon förklarade Bliss att en fjärdedel av alla människor på jorden sov i hängmattor och att just den här hängmattan var en äkta trippelvävd hängmatta från Yucatánhalvön och inte alls som de enkelvävda skräphängmattor som folk satte upp på sina bakgårdar. Susan visste bättre än att argumentera med Bliss.

Men hon kunde aldrig vända sig i den sabla tingesten utan att känna en brännande smärta i skulderbladet, trippelvävd eller ej.

Rummet luktade sötaktigt och dävet efter hundratals kinesiska rökelsestickor. Det var värre nu i värmen och trots att fönstren stod öppna var luften på andra våningen i det lilla huset mycket pressande och bara att vara där kändes nästan som att bära alltför trånga kläder. Hängmattan erbjöd åtminstone en viss ventilation.

Susan sa till sig själv att hon skulle skaffa en egen lägenhet så snart hon var färdig med artikeln om senatorns förhållande med Molly Palmer. Men just nu måste storyn få komma i första hand.

Hon kunde inte gärna slösa bort tid på att surfa bland hemsidor med hyresobjekt eller springa runt och titta på lägenheter. Jobbet måste få högsta prioritet.

Hon reste sig och gick fram till datorn som stod på golvet, satte sig igen och öppnade den. Texten lyste vit mot den blekblå bakgrunden. Markören blinkade. Hon började skriva.

24

Hon skulle hellre ha dött än att berätta sanningen för någon: att hon var rädd för ensamheten. Att hon fortfarande kunde känna repet runt halsen. Att hon fortfarande drömde om Skolstryparen.

Hon skrev in Castles ”inga kommentarer” i artikelns andra stycke och log. Det var inte så länge sedan hon ägnat sig åt att skriva uppsatser, sockersöta reportage om laxfestivaler eller utställningar.

Mycket hade förändrats under de två månader som gått sedan hon fick uppdraget att skriva om kriminalkommissarie Archie Sheridan och hans arbete med att försöka gripa Skolstryparen.

Hon hade förändrats.

Under de senaste åtta veckorna hade hon, säkert dussintals gånger, funderat på att ringa till Archie. Men hon hade aldrig gjort det. Hon hade ingen anledning att göra det. Artikelserien tog slut. Han hade inte skickat henne något trevligt brev efter det sista reportaget om Stryparen och önskat henne lycka till. Ingen inbjudan att dricka kaffe. Inget ”vi kan väl hålla kontakt med varandra”. Hon antog att han hade andra, bättre saker för sig.

Det var nog bäst som skett. Fall inte för äldre, gifta män. Det var hennes nya regel. Och Archie Sheridan? Tolv år äldre än hon och kär i sin ex-hustru. Precis hennes typ och därför totalförbjuden.

Dessutom hade hon ett jobb att sköta.

Hon koncentrerade sig åter på skärmen framför sig.

Hennes främsta prioritet just nu: att demaskera senator Castle och visa vilken skitstövel han var. Tidningen hade motarbetat henne efter bästa förmåga och avfärdat hela historien som gamla rykten. Ända tills Susan hittade Molly. Man hade pratat om senatorns ”affär” i åratal. Och flera journalister hade faktiskt försökt att spåra Molly, men hon hade vägrat att prata med dem. Men hon och Susan hade något gemensamt. Båda två hade råkat ut för saker som barn som förvridit deras inställning till män.

För Susans del hade det lett till dåliga pojkvänner, narkotika – om man räknade marijuana, vilket ingen i Portland, Oregon, gjorde – och värsta sortens exhibitionism, nämligen avslöjande journalistik. Molly var dock än mer illa däran än hon själv, i alla avseenden.

Kanske, tänkte Susan, kunde de hjälpa varandra att komma på rätt köl igen.

25

Eller åtminstone att inte fastna i klichéerna.

Susan sträckte sig efter den tekopp som hennes mor lämnat åt henne och rörde vid lergodset med läpparna. Men drycken var fortfarande alldeles för het.

Tidigt på morgonen hörde Susan att det ringde. Modern hade samma telefon kvar som hon haft när Susan var liten, en röd historia som hängde på köksväggen och vars sladd var så tilltrasslad att man bara kunde lyfta luren någon decimeter. Den ringde med en stark signal som Bliss gillade eftersom hon kunde höra den också när hon var ute på bakgården och vände komposten eller mjölkade geten. Varför Bliss ens skulle bry sig om huruvida hon hörde signalen eller inte visste Susan inte, eftersom hennes mor i alla fall nästan aldrig svarade. Och därför blev Susan mycket förvånad när telefonen slutade ringa efter bara ett par signaler.

Hon vände sig på andra sidan – en invecklad manöver som fick hängmattan att pendla riskabelt – och efter bara några minuter hade hon vaggats till sömns igen.

Hon visste inte riktigt hur lång tid som hade gått, men hon kände sin mors närvaro bredvid sig. Hon stönade och försökte dra upp lakanet över huvudet. Hon hörde sopbilen utanför och förstod att klockan måste vara ungefär sju. Plasttunnan med glasflaskor slog mot lastbilens hårda metall. Det var ett hemskt, våldsamt ljud som om någon slog in framrutan på en bil. Susan vande sig aldrig vid det. ”Knacka”, sa hon till sin mor. ”Minns du att jag brukade be dig om det?”

Hennes mor lade handen på hennes överarm och kramade den. Hängmattan gungade. Det var något med beröringen som fick henne att ana att något var fel. Den var för kraftig, alltför bestämd. Hon reste sig upp på armbågarna och grep tag om hängmattans kant för att stadga sig. Bliss ansikte var förvridet i en orolig grimas. Någon hade dött.

Susans hjärta bultade. Vem? Hon tänkte på den allmänreporter som hon haft ett par dejter med för två månader sedan. ”Derek?” frågade hon.

Bliss rörde vid en slinga av Susans hår. ”Det är Parker, hjärtat”, sa hon. ”Och senator Castle. De åkte i samma bil. Och den körde igenom räcket på Fremontbron nu på morgonen.”

26