Läs mer om Christina Lindström på wahlstroms.se
Text © Christina Lindström 2024
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024
Omslagsformgivning: Maria Sundberg
Omslagsfoton: Tania & Мар’ян Філь/Adobe Stock
Andra upplagan, första tryckningen
Tryckt hos ScandBook, Litauen 2026
ISBN: 978-91-32-21957-3
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Laughter is like a windshield wiper It doesn’t stop the rain but it allows us to keep going.
Allt började med en rullgardin. Om den varit hel skulle inte solen ha lyst in på mitt ansikte. Om jag inte hade vaknat för tidigt av ljuset skulle jag inte ha lyssnat på min inre röst, och det var ALDRIG en bra idé att lyssna på den. Som den här morgonen: Hur rimligt var det att själva benen i kroppen plötsligt ropade att när jag en dag dör ska jag FAN inte kremeras utan begravas i jorden? För i så fall skulle jag om några tusen år kunna grävas fram av arkeologer som skulle hitta ett helt skelett med ett nedfruset hjärta intill. Vid den tidpunkten skulle de ha instrument för att ta reda på om hjärtat hade varit med om något. Om det hade rymt de gigantiska, livsförhöjande känslorna i musik och film. Då skulle mitt hjärta inte göra dem besvikna, herregud, det kunde jag säga redan nu. Det var inte ens omöjligt att det skulle få sin egen spellista på Spotify. Kanske bli en egen film!
In loving memory of Dante. Så skulle det stå i eftertexten. Det gjorde mig tårögd så här tusen år i förväg.
Den sista tanken skulle alltså inte ha fått fäste om rullgardinen varit hel. Då hade jag inte heller fått ett infall att börja intensivträna utan minsta startsträcka. Tanken på att vara huvudperson i en film triggade mig att dra på mig gympaskorna och ge mig ut på en löptur. Jag var själv överraskad av impulsen. Tydligen var jag plötsligt motiverad att möta varje ny gryning med en löptur, och därefter dricka min egen svett blandad med träningsvärkstårar till frukost. Skippa alla plus-menyer! Inte uppleva några fler ”gömma mig bakom vassen på stranden på grund av obefintligt sixpack på magen”-stunder.
Egentligen var motivet enkelt. Jag ville bara se ut som Hulken på överkroppen.
Fast ingen fysisk träning hjälpte mot att jag var ansiktsförsvagad. Ena mungipan vägrade röra sig och ena kinden var insjunken, den påminde om skolskelettet i NO -salen på högstadiet. Den andra sidan av ansiktet var kanske inte direkt Hollywoodsnygg, men inte heller något grannfruarna ringde begravningsentreprenören om när de såg mig i trapphuset. Life goal, det där sista! Med en deffad kropp kunde jag kanske flytta fokus från ansiktet.
Redan när jag var två år hade jag blivit halvsidigt ansiktsförlamad. Jag minns inte själv när den slog till, men jag har hört rykten. Förlamningen berodde på ett virus, trodde tydligen läkarna. De gissade också att rörligheten skulle komma tillbaka inom några veckor. Men sexton år senare såg jag fortfarande halvsidigt död ut. Det fick inte modellagenturer eller tjejer, men däremot gamarna, att flockas. Och kalla mig känslig, men jag ville inte att livet skulle sluta med att ingen tjej någonsin hade gillat mig.
Det jag kunde göra var att byta ut några kilo fett mot ”respekt på gymmet”-muskler. Med början den här morgonen. Det var därför jag klippte trapporna på under sextio sekunder på vägen ut.
Och från början gick löpningen suveränt. Inte så att någon misstog mig för att vara kenyan i ett maraton, en bakfull kranskulla skulle ju gående baklänges lätt hinna ifatt mig, men jag behövde heller inte stanna efter fem minuter. Inte stå framåtlutad med händerna vilande på låren och hulka innan jag kunde fortsätta.
Tvärtom, det var skönt att se Göteborg vakna. En lätthet vibrerade i fötterna och benen rörde sig nästan av sig själva. Det var som bränsle för kroppen att se alla backande lastbilar, höra svärande byggarbetare och njuta av måsarnas högljudda morgondrama. Efter bageriet bredvid Ölrepubliken lämnade jag stadslivet bakom mig och fortsatte mot grönområdet, med lukten av nybakade bullar i näsborrarna.
De-fucking-licious lukt det där. Bästa lukten. Defuckinglicious.
Bland träden fortsatte jag att springa, men andhämtningen blev mer ansträngd och benen tyngre. Aha. Jag genomskådade processen: Det var här det krävdes vilja, det som i sportsammanhang brukade kallas pannben.
Men alla stigar ledde uppåt. Det var troligen värre än i ett
Tough Viking-lopp. Var det här en komplott mot mig? Jag skulle behöva vara en jävla bergsget för att orka. Ett tag visste jag inte ens var jag befann mig längre och såg otäcka febersyner av min träflöjtslärare på lågstadiet.
Utmattad försökte jag släpa mig mot en klippkant för att få bättre utsikt och räkna ut ungefär var i helvete jag befann
Hjärtat bankade så hårt att det var halvvägs på väg ut ur bröstet. Hennes mun. Hennes händer. Hennes kropp under den blå tröjan.
Dante har aldrig varit populär. Kanske hade det varit annorlunda om han inte varit förlamad i halva ansiktet, eller om hans pappa inte varit en halvalkoholiserad, misslyckad musiker – vem vet?
Ebba är utåtriktad och social, alltid glad och aldrig allvarlig. Det är som om hon försöker kompensera för sin storasyster, som ända sedan de var små har varit fylld av ångest.
När Dante och Ebba möts är det nervöst och osäkert, men kanske är de inte så olika trots allt? Kanske kan det här faktiskt vara det bästa som har hänt någon av dem, någonsin?
”Inlevelsefullt om stark första kärlek.”
HUFVUDSTADSBLADET
”Men HUR bra är inte denna ungdomsroman?! Uppslukande, överraskande och med en intrig som innehåller ALLT!”
@AGNETA_NORRGARD
PRISGRUPP
POCKETSTANDARD