Läs mer om Christina Lindström på wahlstroms.se
Text © Christina Lindström 2026
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2026
Omslagsformgivning: Maria Sundberg
Omslagsfoton: Adobe Stock och Midjourney Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026
ISBN: 978-91-32-219542
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
kastade ur sig frågan för att han inte visste vad ”anorexia” betydde, dock ändå mån om att känna sig delaktig i Natalies och min konversation.
”Din morsa är en sexmissbrukare”, sa Abdir till Hassan och skrattade, och sedan utbröt en högljudd debatt som slutade med att Abdir anklagade Isac för att ha stuckit honom med ett gem i armen.
”Kom, vi drar”, sa Natalie och reste sig från bordet. ”Matten börjar snart.”
När vi kom till mattesalen hade Margaretas vikarie redan låst upp. Hon stod längst fram i klassrummet och log nästan förväntansfullt medan vi strosade in. Självklart satte sig ingen på sin vanliga plats, eftersom vikarien inte visste vad vi hette och inte kunde veta var vi borde sitta. Utan att ens behöva titta på varandra satte Natalie och jag oss bredvid varandra medan några av killarna sprang runt bänkarna med hänvisning till att ”nån jävel” hade snott någon annans mattebok. Som vanligt, när han var oövervakad, satte sig Abdir i fönsterkarmen och började snurra på jordgloben, medan Hassan ringde Wille i 8C och frågade på skämt om han sålde gräs.
”Mobilerna brukar ni lägga i röda lådan, eller hur?” sa vikarien som inte längre log så förväntansfullt. ”Kan ni lägga mobilerna i lådan och sätta er på era platser? Snälla?”
När hon hade upprepat det fyra eller fem gånger hade elva
av oss lagt mobilerna i röda lådan och några hade till och med satt sig på sina vanliga platser. Resten av klassen hade antingen inte hört eller brydde sig inte.
”Jaha. Roligt att vara här! Jag heter Julia Diaz och jag ska vikariera för Margareta i vår”, sa vikarien.
Ett mummel uppstod i klassen.
”Hur gammal är du?” ropade någon.
Julia log och pekade frågande på sig själv.
”Jag? Jag är trettiosex”, svarade hon.
”Skojar du? Jag trodde att du var mycket gamlare”, sa Abdul.
”Varför har du gropar under ögonen som värsta pensionären?”
”Det heter ’äldre’, jävla stolpskott”, sa Alex och slog till Abdul på armen. Abdul skrek, välte en stol och slog tillbaka.
Jag suckade och fyllde i bokstäverna på omslaget till min mattebok. Flera elever som hade haft boken före mig hade också fyllt i dem. Jag bidrog med ett tionde lager.
”Vad tjänar du?” frågade Natalie.
Förvirrat vände sig Julia mot henne. Blicken lite flackande.
”Som vikarie?” undrade hon.
”Varför är du vikarie om du är så gammal, är du inte lärare på riktigt?” frågade Hassan.
”Nej, jag är inte utbildad lärare. Men jag har läst flera enstaka kurser som …”
”Varför har du så ful tröja? Har du gjort den själv?” avbröt någon.
”Fan vad taskigt sagt!” ropade någon annan och skrattade exalterat, som att en lagom dos taskighet livade upp en tisdagseftermiddag.
Julia såg stressad ut. Hennes leende hade bleknat. Det rödbruna håret var samlat i en tofs och nu drog hon åt den hårdare och slätade ut tröjan. Det var en vanlig svart T-shirt med en grå liten ficka på. Varken ful eller fin.
”Nu får ni faktiskt vara tysta”, sa hon. ”Räck upp handen om ni vill fråga något.”
”Ursäkta men jag måste ta det här. Det är min mamma”, sa Alex och ropade ”halli-hallå?” i mobilen.
”Men du kan ju inte …”, försökte Julia.
”Han måste ju få svara sin mamma. Hon kan vilja något skitviktigt!” ropade en tjejröst upprört.
”Ni skulle ju lämna in mobilerna!” sa Julia med viss hjälplöshet i rösten.
Och det var väl just hjälplösheten, att hon visade svaghet, som gjorde att volymen skruvades upp. Alla snackade inte. En del satt bara tysta eller suckade, men det räckte med några högljudda för att hela salen skulle andas kaos. Julia kunde inga namn, hon hade inte fått alla att lämna in mobilerna och första lektionen slutade med att klassen vann med 1-0. Det blev nästan inget räknat för någon. Själv hade jag dessutom huvudvärk när vi lämnade rummet, vilket var mer regel än undantag.
”Hur är det hemma hos dig nu?” frågade jag Natalie när vi gick ut på skolgården efter sista lektionen.
Natalie var alltid så cool och sa ironiska, roliga grejer men ibland pratade vi allvar, oftast om killar som hon var kär i.
Under ett sådant samtal hade Natalie berättat att hennes föräldrar tjafsade konstant. Natalie ville inte välja sida för hon tyckte oftast att båda hade fel. Och lite rätt.
Natalie fick tårar i ögonen.
”Det är så jävla hemskt så nu har pappa flyttat ut. Han bor hos sin kompis medan han väntar på en lägenhet.”
”Skojar du? Har de skilt sig nu? Du måste vara jätteledsen”, sa jag.
”Ja”, sa hon. ”Jag tror mamma har en ny kille på sitt jobb.
Så jävla äckligt. Stackars pappa. Kul för honom liksom! Fast hon säger att han inte har älskat henne på riktigt på flera år och därför söker hon typ bekräftelse hos andra. Fattar du? Man förstår ju henne också. Men Felix, mamma och jag ska i alla fall bo kvar i huset. Fuck, nu börjar jag grina igen!”
Irriterat torkade Natalie sig över ögonen med ärmen på jeansjackan så att mascaran smetades ut. Jag kramade om henne.
”Gud vad jobbigt”, sa jag.
”Whatever”, sa hon. ”Kan vi gå hem till dig nu? Har du sett min ögonbrynstutorial på Youtube? Oh my god, den har fått flera tusen visningar!”
Mattelektionerna med Julia fortsatte att vara stökiga. Oftast såg hon stressad ut redan när hon låste upp klassrummet. En dag var rektorn med och sa att han hade hört att vi inte ”skötte oss” på Julias lektioner.
”Ni får ju betyg snart”, sa han. ”Det ligger i ert intresse också att få arbetsro på lektionerna. Det är verkligen viktigt att få med sig grunderna i matten om man ska ha en chans att klara gymnasiet.”
Alla nickade. Eller nästan alla. Jag tittade på Natalie och lade märke till att hon inte såg ut att lyssna. I stället stirrade hon ut genom fönstret med glansig blick. Hon hade träffat Vincent i 9A på stan igår och han hade berättat helt random att han hade en ny flickvän. Hon och Vincent hade varit ihop två gånger det senaste året och hon hade inte riktigt släppt honom.
När rektorn hade gått ut ur rummet kom Natalie över till mig för att visa en bild på mobilen. Den hade hon just hittat på nätet och hon var nästan helt säker på att den föreställde Vincents nya flickvän.
”Natalie, gå och sätt dig”, sa Julia. ”Och ge mig mobilen!”
”Jag skulle ju bara be om en tampong!” ropade Natalie. Hon lät förbannad och svängde med sitt långa, svartfärgade hår. ”Måste du veta allt? Vill du se när jag sätter in tampongen också, eller?”
Det blev tyst i klassrummet. En del tittade ner i sina bän-
kar och tyckte att Natalie hade gått för långt. Någon skrattade till. Jag kände hur jag rodnade. Varför hade Natalie sagt så? Onödigt.
Julia blev mållös, verkligen totalt speechless. En osäkerhet drog förbi i hennes ansikte, ett sorgset drag.
”Nej, det vill jag förstås inte. Behöver du gå på toaletten?” frågade hon.
”Men vad fan tror du? Annars måste jag byta tampong inför hela klassen. Är det vad du vill? Blir du lycklig då?”
Jula svalde och jag såg hur hon knöt sina händer. Då tyckte jag faktiskt synd om henne.
Av någon anledning trappade Natalie och några killar i klassen upp kriget mot Julia ytterligare. Det berodde egentligen inte på något särskilt, annat än att en vikarie A) inte har någon makt och B) att Natalie och de andra hade tråkigt och ville skapa drama.
En dag smög Natalie in i lärarrummet och lade en blodig binda i fickan på Julias kappa. Jag ville säga att jag tyckte det var äckligt och taskigt, jag ville fråga varför, men jag sa inget.
Bara typ ”Meh”. Jag ville ju inte att Natalie skulle bli förbannad på mig men jag ville samtidigt visa att jag inte tyckte att det var en rolig grej heller.
Hassan vägrade lämna ifrån sig mobilen och när Julia sa att hon tänkte ringa hem till hans föräldrar ropade han att
han skulle knulla Julias morsa, köra över Julia och alla hon kände med sin moppe och ”inte ringa ambulansen efteråt”.
”Jag tycker synd om Julia. Allvarligt, vad har hon gjort?”
frågade jag Natalie på rasten efteråt.
”Alltså, hon är så JÄVLA störig och taskig”, sa Natalie.
”Hon säger åt mig att vara tyst när jag inte har sagt ett skit.
Dessutom kan hon inte förklara matte. Varför är hon ens här om hon inte är mattelärare på riktigt?”
Början av maj var solig och skön. Mamma tränade inför
Göteborgsvarvet och hon övertalade mig att hänga med i löparspåret några gånger. Jag skulle få mer skärmtid på kvällen om jag sprang med henne först. Ingen annan verkade ha föräldrar som försökte reglera deras skärmtid längre, men mina föräldrar var stränga med det. Pinsamt.
”Fråga om Natalie också vill följa med och springa”, sa mamma.
Men det skulle jag aldrig göra. Natalie var cool och mina föräldrar var bara töntiga i hennes ögon. Om hon sprang med oss och mamma sa åt henne att inte svära eller säga könsord skulle jag skämmas i flera månader efteråt. Både över Natalie och över mamma. Natalie skulle ge ironiska kommentarer om det inför alla i hela skolan, och mamma skulle tjata om Natalies språk. Kanske ställa jobbiga frågor.
En långrast satt Natalie, jag och några andra i klassen ute
svälja bort den dåliga smaken i munnen.
När jag öppnade ögonen hade någon ristat in ett streck på motorhuven på Julias bil med en nyckel eller något annat vasst. Hassan försökte öppna bakluckan men lyckades inte och det var ju tur. Jag såg först inte Natalie, men sedan upptäckte jag att hon hukade vid sidan av bilen. När hon reste sig och alla sprang från parkeringen såg jag att det stod
VIKARIE KÄRRING klottrat med spritpenna på framdörren. Natalies handstil. Eftersom jag var en fena i svenska tänkte jag att det väl var ett ord, inte två, men sedan tänkte jag att det inte borde stå något alls där. Absolut inte.
Jag gick ensam till mattelektionen efter rasten. Jag visste inte var de andra var och jag letade inte så noga heller, om ens alls. Visste Julia vad som hade hänt med hennes bil? Knappast. Det hade hon väl inte hunnit se? Jag fick lite ont i magen vid tanken. Ett gnagande djur långt inne i mig. Så roligt var det kanske inte att vara vikarie, och särskilt inte att vara Julia framför vår klass. Hur skulle hon reagera på klottret på bilen?
Allt var som vanligt på lektionen. Någon kastade ett sudd på Hassan. Någon välte en stol. Hälften pratade. Några var försenade. Och vid tavlan stod Julia och skrev vilka poäng som motsvarade vilket betyg. Vi hade nämligen haft matteprov någon vecka innan, och nu skulle vi få veta hur det hade gått. När Julia började dela ut proven blev det lite tystare.
Tio minuter för sent strosade Natalie och Abdir in och frågade vad i hela helvetet som var på gång för de tyckte att det var gravkammarstämning i salen.
Jag vågade knappt titta på mitt prov. Som tur var visade det sig att jag i alla fall hade lyckats få ett C. Jag var ganska nöjd med det. Helst ville jag ha B men jag hade inte pluggat tillräckligt, knappt ens räknat på lektionerna.
Flera andra fick tydligen inte godkänt. Natalie skrek rätt ut när hon såg sitt.
”Hallå, fick jag bara E?” ropade hon till Julia. ”Varför fick jag bara E?”
”Det beror på vilka uppgifter man har klarat. Ett visst antal rätt motsvarar ett visst betyg”, svarade Julia och lade det sista provet upp och ner framför Abdir.
”Va? Vad FAN fick jag F för?” ropade någon.
”Du har ju inte förklarat någonting! Det är ditt fel att jag bara fick E. Margareta sa att jag låg typ på D eller C förut. Hon kunde i alla fall lära ut! Du är så jävla, jävla dålig på att förklara. Ingen fattar någonting. Du förstör våra liv och vår framtid!” ropade Natalie samtidigt som hon rev provet i bitar.
Hon ställde sig upp och kastade pappersstrimlorna över golvet. Hennes korta tröja avslöjade en brunbränd mage och musklerna på hennes smala armar spändes när hon slängde bitarna över rummet.
Julia såg blek ut.
”Men … kasta inte …”, började hon.
”Jag kastar vad jag vill. Det bestämmer inte du! Du kan plocka upp det för det är ditt jävla prov”, sa Natalie. ”Om du kunde lära ut hade jag fått rätt betyg och inte E. Margareta sa att jag låg på typ ett C.”
Runt omkring henne hördes skratt. Inget kan göra vår klass så glad som ett bra drama, gärna med inslag av någon riktigt förbannad och någon fullständigt förödmjukad.
Denna gång var den blöta fläcken i hörnet en vuxen. Julia.
”Natalie, du har ju inte räknat på lektionerna och jag …”
”Hur ska jag kunna räkna när jag aldrig får någon hjälp? Om jag inte fattar talet kan jag inte räkna. Det är därför man har en mattelärare men du är ju ingen riktig mattelärare, du är ju ett jävla skämt!” skrek Natalie och stormade mot dörren.
”Du är fejk!”
Långsamt andades Julia ut, svalde och såg ut att kämpa mot tårarna. Ljudnivån i klassrummet steg.
”Hoppas du blir skitnöjd när du kommer ut till din bil!” var det sista Natalie sa innan hon försvann ut i korridoren.
Det blev tyst ett ögonblick efter att hon hade slagit igen dörren. En halv minut passerade, kanske till och med en hel. Sedan tilltog sorlet igen.
”Ni kan slå upp kapitel elva i böckerna”, sa Julia matt när hon återfick tillräckligt med fattning för att yttra något alls.
Elvira och Junot stannade kvar efter lektionen när vi andra
gick. Jag vet inte vad de tänkte säga till Julia. Natalie brukade kalla dem smöriga, men själv hoppades jag att de sa något till tröst nu. Fick aldrig veta vad Julia kände. Bara anade. Hon slutade nämligen som vikarie i vår skola den dagen.
Några veckor före sommarlovet ringde Natalie mig. Det var en solig morgon och jag låste just upp slanglåset till min cykel.
”Alltså, du kommer aldrig att tro mig”, sa hon. ”Seriously, aldrig.”
”Säg då! Vad kommer jag aldrig att tro?”
”Felix såg pappa med en tjej igår! Alltså, pappa gick och höll en tjej i handen helt öppet utanför Biopalatset.”
Jag gapade och blev stående en stund bredvid cykeln.
”Oh my god. Redan? Alltså, tycker du att det är bra eller dåligt?” frågade jag,
”Det är klart att det känns strange att man nyss såg mamma och pappa ihop och nu är han tydligen med någon annan, men jag tycker det är nice att han har en ny. Jag menar, mamma har ju haft någon annan, så det är rättvist att han också har någon, eller hur? Och du, han har fått lägenhet bakom biblioteket också. Från och med mitten av juni har Felix och jag två hem, det är ju värsta lyxen. Från lägenheten kan jag gå ner på stan och shoppa när jag vill. Seriöst, det tar två minuter att gå till Kungsgatan.”
”Åh, bakom stadsbiblioteket? Drömläge ju”, sa jag.
”Jag vet. Felix och jag ska få se lägenheten ikväll. Det sjuka är att jag är nervös. Fatta att jag är född i den här villan! Jag har aldrig flyttat förut i hela mitt fucking liv.”
”Jamen det blir perfekt att ha kvar huset och ha en lägenhet mitt i city”, sa jag.
”Kan inte du följa med och kolla? Snälla, please?”
”Kan jag väl”, sa jag. Alltid smickrad över att det var just mig Natalie ville göra saker med. Alltid stolt över att hon som var så cool frågade mig.
Klockan sex stod vi utanför huset Natalies pappa skulle flytta in i. Vi visste att det var den tomma lägenheten på våning två, men porten var låst. Varken Natalies brorsa Felix eller deras pappa syntes till än.
”Kom, jag fryser ihjäl, vi går runt kvarteret medan vi väntar”, sa Natalie.
Hon tog på sig sina glittriga solglasögon trots att solen inte sken, och vi började sakta gå på de kullerstensförsedda gatorna.
”Tänk om vi springer in i Vincent”, sa hon. ”Ser jag honom med hans nya tjej är jag typ noll ansvarig för mitt beteende. Jag slår ihjäl båda två, jag lovar.”
”Men du”, sa jag. ”Du tycker ju att Raul är snygg. Satsa på honom och skit i Vincent. Kolla, där är din pappa.”
Just när jag sa det sista såg jag att Natalies pappa inte var
ensam, utan tillsammans med en tjej. De log mot varandra och verkade just säga hej då.
Det hade räckt så. Jag menar, det hade kunnat vara ett tillräckligt stort trauma för Natalie att se sin pappa med någon som inte var hennes mamma. Vem det än var.
Men det var inte därför vi frös mitt i steget. Mitt hjärta slog dubbla slag i bröstet, kanske trippla.
”Natalie!” sa Natalies pappa förvånat. ”Där är du ju!”
Han tog ett steg mot Natalie och kramade om henne. Jag tyckte att hon såg alldeles lealös ut i hans armar. Själv såg han generad, stolt och glad ut på samma gång.
Han vände sig mot tjejen som stod bredvid honom.
”Det här är Julia”, sa han och det fanns en glans i ögonen som sa att Julia inte var vem som helst. Hon var hans dejt. Hans alldeles nya flickvän.
”Julia, det här är min dotter Natalie”, sa han och fortsatte le sitt ganska dumma leende. Sitt oskyldiga, lite fåniga leende.
Julia, som nyss hade varit vår mattevikarie, log däremot inte när hon sträckte fram handen. Natalies pappa lade armen om hennes axlar i en sorts ägandegest.
”Trevligt att träffas”, sa Natalie spakt.
Det var inte ofta Natalie lät spak, men nu gjorde hon det definitivt. Hon flackade med blicken på ett sätt som jag aldrig hade sett henne göra tidigare.
”Eller hur?” sa Julia. Rösten var hård och hon stirrade stint på Natalie.
”Ja, nu har ni träffats!” Natalies pappa skrattade till. ”Julia, Natalie och jag ska titta på lägenheten nu”, fortsatte han. ”Men jag ringer dig sedan, så kan vi bestämma om imorgon?
Vilken tid jag ska skjutsa dig till verkstan?”
”Ja, de kanske har lyckats få bort texten någon hade klottrat på min bil nu”, svarade Julia utan att ta blicken från Natalie.
Natalies pappa kramade om Julia innan hon gick sin väg. Därefter vände han sig skrattande mot Natalie.
”Vad sur DU ser ut då, min prinsessa! Är du inte spänd på att få se ditt nya rum?”
Natalie stod alldeles stilla och tyst en lång stund. Jag tittade ner i marken och kunde nästan inte andas. Efter vad som kändes som en evighet rättade Natalie till solglasögonen och nickade.
”Jo, kul”, viskade hon och harklade sig. Hon undvek min blick och hon undvek också att vända sig om efter Julia.
Långsamt började vi gå mot lägenheten. Natalies pappa lade en hand på Natalies axel under promenaden.
”Vad säger du, Natalie? Hur känns det?” frågade han.
Att vara perfekt i de flestas ögon, men ändå känna sig fel. Att tappa det helt den allra sista dagen i skolan, fast man lovat sig själv att behålla kontrollen. Att låtsas att man inte bryr sig, fast man egentligen bryr sig så jävla mycket.
Hålla andan är en samling noveller som är rätt olika sinsemellan men ändå hakar i varandra. De handlar om skola, familj, kompisar (eller bristen på kompisar), kärlek (eller bristen på kärlek), förväntningar och besvikelser. Läs alla i ett svep eller välj den som verkar bäst. Här finns något för alla att känna igen sig i, störa sig på eller tycka om.
”Christina Lindström, en av Sveriges bästa ungdomsboksförfattare.”
Dagens Nyheter