EVA H I L DÉN Sommarmysteriet i Frostkoping
EVA HILDÉN
sommarmysteriet
I FROSTKÖPIn G
Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
© Text: Eva Hildén 2025
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2026
Omslag: Matts Hildén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026
ISBN 978-91-32-21953-5
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
FROSTKÖPING, TREDJE JULI
vädret hade slagit om snabbt. Den nyss så blå himlen hade antagit en stålgrå ton och de tunga molnen klumpade ihop sig. Vinden slet i träden och fick dem att rassla som skallerormar.
Mannen och kvinnan som rörde sig mellan träden verkade otåliga. Kanske ville de snabbt hem för att undkomma ovädret? Men så stannade de plötsligt. Kvinnan drog upp en karta.
– Är vi vilse, eller? frågade mannen irriterat.
– Nej, den ska ligga här någonstans, svarade kvinnan. Sluta stressa mig!
Mannen la armarna i kors och spejade mot horisonten som nu var nästan svart.
– Jag … jag tror det är ditåt, sa kvinnan och knölade ner kartan i fickan på sin vita vindjacka. Men allt ser ju exakt likadant ut i den här jäkla skogen!
Hon började gå och mannen skyndade efter, samtidigt
som han slog efter några myggor som utsett honom till ett lämpligt offer.
I samma sekund som himlen öppnade sig och regnet kom, ropade kvinnan till.
– Kolla, jag tror vi har hittat det!
En bit bort låg en glänta och i den stod ett hus som nästan var sammanväxt med naturen runt omkring. Som om träden, gräset och mossan velat ta tillbaka det som en gång tillhört dem.
De skyndade sig fram. Regnet, som nu öste ner, bekom dem inte längre. Inte nu när de hade hittat vad de sökte.
Kvinnan kikade in genom ett trasigt fönster på ena kortsidan, de andra var igenspikade med plankor.
– Ser du något?
Hon skakade på huvudet och de fortsatte runt till framsidan.
En bit bort fanns en liten kulle, med en låg trädörr som såg ut att passa en hobbit.
– Vad är det där? frågade kvinnan.
– Ser ut som en gammal jordkällare, svarade mannen.
Innan han öppnade stugdörren, den satt fastkilad så han fick kämpa lite, vände han sig om.
– Tror du på ryktena om torpet?
– Jag är väl inte fem år, heller? Klart jag inte tror på spöken.
Kvinnan tryckte sig förbi mannen och klev in i huset. Hon slog på ficklampan på mobilen och lät ljuskäglan svepa över rummet. De få möblerna som fanns var trasiga. En pinnstol låg omkullvält och en bit bort stod ett bord och haltade på tre ben.
Längs ena väggen fanns ett utrymme, en sovalkov, med en sunkig madrass och en maläten filt.
– Det var där det hände, viskade en röst bakom henne.
Hon ryckte till, hade inte hört att mannen smugit upp alldeles bakom henne.
– Sluta skrämmas, sa hon och svalde.
Plötsligt kände hon hur mycket hon frös. Jackan var som en genomsur disktrasa.
Mannen gick fram till stolen och reste upp den. Han fortsatte fram till bordet. Ytan var full av repor, på ett ställe hade någon ristat in ett namn med kniv.
– Kom nu, vi drar, sa kvinnan och gick på snabba fötter mot dörren. Vi har sett vad vi behöver.
Mannen nickade.
– Ja, det här kommer bli helt perfekt.
När de kom ut hördes ett dovt muller.
– Skitväder! svor mannen samtidigt som den första blixten klöv himlen och fick det lilla huset att för en sekund lysas upp som av en strålkastare.
De började springa. Bakom dem blev huset mindre och mindre, tills det slukades upp helt av skogens skuggor.
KAPITEL 1
värmen i kupén var tryckande. Rakel viftade slappt med handen framför ansiktet för att skapa lite konstgjord vind, men det hjälpte inte. Luften stod still.
– Snart svimmar jag, sa hon och sjönk ihop på sätet.
Luftkonditioneringen på det skruttiga SJ-tåget hade slutat att fungera efter ungefär halva resan och fönstret
gick inte att dra ner.
– Tur att vi snart är framme då, sa jag och såg ut på det klargröna landskapet som svischade förbi.
Rakel orkade inte ens nicka, istället hällde hon i sig sin tredje flaska vatten.
Jag såg ner på mina bara armar och ben, de var fortfarande alldeles bleka, men det skulle det snart bli ändring på. Sommarlovet hade just börjat och vi skulle tillbringa två veckor hos vår morfar Gunnar i Frostköping. Tanken var att vi skulle göra så lite som möjligt förutom att bada och äta glass.
Det var några veckor tidigare som morfar hade ringt och berättat att han fått låna en stuga i skogen och att vi skulle vara där, istället för i hans hus i centrala Frostköping.
Jag och Rakel, som ville att det skulle vara exakt som vanligt när vi kom upp till morfar, blev först rätt besvikna, men när vi fick höra att huset låg vid en sjö och dessutom inte vilken sjö som helst, utan Blåträsk, ändrade vi oss snabbt.
Blåträsk hade fått en speciell plats i våra hjärtan sedan vi, efter mycket letande, funnit en skatt gömd i en av fiskebodarna. Det hade varit i juletid, så vi hade bara sett Blåträsk i vinterskrud, men det hade varit så fint att vi sagt till morfar att vi ville komma tillbaka på sommaren.
– Nästa Frostköping! ljöd rösten från högtalaren.
Jag spratt till. Som jag längtat.
Rakel och jag rafsade ihop allt vi spridit ut runt omkring oss och öste ner det i våra ryggsäckar. Jag hivade upp min på ryggen och ställde mig vid dörrarna. Så fort tåget saktade in gjorde jag mig beredd och när dörren pyste till kastade jag mig ut med Rakel hack i häl.
Utanför stod morfar i givakt. Han ville väl inte att det skulle bli som de senaste två gångerna, då han inte dykt upp i tid.
– Hallå! Här är jag! sa han och viftade.
Vi kastade oss in i hans famn.
– Äntligen! suckade Rakel. Jag höll på att bli kokt på tåget.
Morfar skrattade.
– Tur att du får andas frisk och sund skogsluft nu då!
– Åker vi direkt ut till torpet?
– Nej, vi sover en natt hemma hos mig först, så åker vi ut dit imorgon.
– Okej, sa jag. Åker vi buss eller …?
– Nix, svarade morfar. Vi tar Gamla Bettan.
Jag och Rakel utbytte en blick. Att åka bil med morfar är ungefär som att åka någon galen attraktion på ett tivoli.
– Hur mår Doris?
– Alldeles förträffligt, log morfar. Hon ligger i sin fåtölj och väntar på er.
– Sin fåtölj? frågade Rakel.
– Vi delar, kan man väl säga, svarade morfar.
Doris. Jag kunde knappt vänta på att få träffa henne.
Morfar hade, motvilligt till en början, blivit kattägare på gamla dar. Doris hade kommit till honom i julas när jag och Rakel hjälpte till att sätta fast två tjuvar, och sedan fått stanna. Men det är en helt annan historia.
– Igår stängde jag antikaffären inför semestern, berättade morfar medan vi vandrade längs perrongen. Så nu ska jag, precis som ni, bara lata mig.
Jag sa inget, men undrade hur länge han skulle klara av att göra ingenting. Vår morfar är inte en man som sit-
ter och rullar tummarna. Förvisso avskyr han att stressa och när han sitter och röker sin pipa rör han inte en fena, men resten av tiden har han alltid minst hundra järn i elden. Är det inte någon auktion eller loppis så sätter han igång att baka eller koka marmelad.
Det är en kort promenad genom den lilla staden upp till morfars gata. Hans hus ligger högst upp i en backe, från dess fönster har man utsikt över nästan hela Frostköping.
När vi nu dundrade in i hallen möttes vi av den alldeles speciella atmosfären.
– Är ni hungriga?
– Väldigt, svarade jag och Rakel med en mun.
– Tur att jag kokat ett stort lass köttfärssås då, sa morfar.
Morfars köttfärssås är legendarisk, minst en gång i veckan kräver vi det när vi är på besök.
Innan vi lämnade våra väskor i det rum vi alltid sov i, gick vi för att hälsa på Doris.
Hon låg hopringlad som en kringla i fåtöljen, precis som morfar trott, men när hon såg oss skuttade hon ner.
– Hej på dig, Doris! Har du saknat oss?
Hon strök sig kärvänligt mot våra ben samtidigt som hon jamade intensivt.
– Vad säger hon? retades Rakel.
Till skillnad från mig var hon inte lika övertygad om att Doris förstod vad vi sa.
Vi gick ut till morfar i köket. Han höll på att fylla en kastrull med vatten.
– Hinner vi bara sticka och säga hej till Edvin innan middagen? frågade Rakel. Jag snappade honom på tåget upp.
Morfars ögon fick något sorgset över sig.
– Absolut, men …
– Men vadå?
– Edvins pappa är sjuk.
– Inte allvarligt väl? frågade jag.
Morfar gjorde en uppgiven gest med axlarna.
– Läkarna har hittat en tumör, cancer alltså, men de vet ännu inte hur illa det är, om den spritt sig. Förhoppningsvis har den inte det.
Jag fick en klump i magen. Bara ordet cancer gjorde mig rädd.
– Ligger hans pappa på sjukhus? frågade Rakel.
– Jag vet faktiskt inte, när jag pratade med Edvins mamma häromdagen låg han inne för cellgiftsbehandling, svarade morfar.
– Då kanske det inte passar så bra att vi går dit? sa Rakel. Edvin kanske vill vara ifred.
– Tvärtom, sa morfar. Jag tror att Edvin blir glad att få besök. Att dra sig undan folk som har det svårt är sällan vad de behöver. Så spring dit nu! Men middagen är klar om tjugo!
Vanligtvis hade vi skyndat oss, men nu gick vi med
tunga steg mot Edvins hus. Tanken på att ha en mamma eller pappa som var allvarligt sjuk var hemsk. Hur klarade man det?
Framme vid dörren tryckte jag försiktigt på ringklockan. Snart hördes steg och Edvin öppnade. Jag letade efter något slags förändring i hans utseende, men han såg ut som sitt vanliga jag, lite blekare bara.
– Hej!
Han log, men leendet nådde inte riktigt ögonen.
– Hej, sa jag.
– Får vi komma in? frågade Rakel.
– Gärna, sa Edvin.
Vi gick in i hans rum, det var oväntat välstädat för att vara Edvin. Stämningen var stel, det märktes att alla tre tänkte på samma sak.
Jag sneglade på Rakel, hoppades att hon skulle bryta isen.
– Morfar berättade, sa Rakel och satte sig på sängkanten. Det är så hemskt.
– Vi är jätteledsna för din skull, fyllde jag i. Edvin slokade med axlarna.
– Tack, mumlade han.
Det blev tyst. Vad skulle jag säga? Vad sa man ens till någon vars förälder kanske var dödssjuk?
– Skönt att det är sommarlov, fick jag ur mig.
Orden lät så himla dumma, men de var de enda jag kom på.
Edvin skavde med nageln mot en intorkad tejpbit på skrivbordsskivan.
– Jag vet inte, mumlade han. Det är nästan så att jag saknar skolan, även om jag fattar att det låter dumt. Men att vara hemma och göra ingenting hjälper inte direkt mot alla tankar. De flesta av mina kompisar är bortresta och mamma är med pappa på sjukhuset mest hela tiden. Ibland följer jag med, men jag gillar inte att vara där.
Plötsligt fick jag en idé och jag såg på Rakel. Vi är enäggstvillingar och ofta kommer vi på varandra med att tänka samma tanke. Hon mötte min blick och gav mig en bekräftande nick.
– Vi kanske har en idé, sa jag, men vi måste prata med morfar först.
Edvin såg på mig innan hans blick vandrade ut genom fönstret.
–
Hänger du med och köper glass lite senare? frågade jag. Vi ska bara hem och äta först.
– Okej, svarade Edvin.
Rakel reste sig och så gick vi till hallen. Så fort dörren slog igen bakom oss, vände jag mig till Rakel.
– Tänkte du samma som jag?
– Yes!
Vi gick gatan fram. Bilder av mamma och pappa poppade upp i huvudet och jag bestämde mig för att ringa dem senare ikväll för att säga hur mycket jag älskade dem.
På en lyktstolpe satt en lapp. Rubriken Efterlyst! väck-
te min nyfikenhet och jag stannade för att läsa. Någon stackare hade blivit bestulen på sin fyrhjuling. Alltså inte en sådan som småbarn använder, utan den sort som är som en bil fast utan tak. Nu sökte de efter vittnen eller information. Det fanns en bild på den också. Jag noterade att den hade ett roligt registreringsnummer, YUP 123.
– Kom igen! Jag är vrålhungrig.
Rakel trampade otåligt en bit längre bort.
– Du är inte sugen på att ge dig ut och leta efter en borttappad fyrhjuling?
De senaste gångerna när vi varit på besök i Frostköping hade vi haft turen, eller oturen, att dras in olika mysterier, så varför inte också denna gång?
– Lägg av, sa Rakel. De här veckorna ska vi bara ta det lugnt och chilla.
Jag tänkte på hjulspåren vid Dödstugan. På konservburken. På Signes framfart. En kall kåre ringlade längs ryggen, upp till nacken. Något sa mig att morfars ord, att skogen är världens tryggaste plats, inte stämde. Något sa mig att det var precis tvärtom.
Äntligen sommarlov! Rut och Rakel ska hälsa på morfar i Frostköping. Han har fått låna en stuga i skogen där de tänker bada, fiska och bara lata sig. När ett inbrott sker inne i stan känns det snopet – tvillingarna som alltid brukar vara i händelsernas centrum. Men även en sommarskog kan innehålla mysterier. En vit gestalt rör sig bland träden vid Dödstugan, det gamla övergivna torpet en bit bort. Och plötsligt får stugan fler mystiska besökare …
Rut och Rakel från de nervkittlande, mysiga Mysteriet i Frostköping och Hemligheten i Frostköping är tillbaka – denna gång i ett skogsdoftande sommarmysterium. Böckerna kan läsas helt fristående.