Läs mer om Malin Edgren på wahlstroms.se
Till dig som kämpar.
Du förtjänar det bästa.
Du är inte ensam.
© Malin Edgren 2024
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024
Omslag: Maria Sundberg
Omslagsbilder: Midjourney och Adobe Stock
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-32-21818-7
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Jag har aldrig trott på något övernaturligt. Jultomten, spöken och magi är inget för mig. Min lillasyster Tinas eviga tjat om superhjältar och superkrafter har jag bara himlat med ögonen åt. Jag har tänkt att det bara är småungar och knäppgökar som tror att sådant finns på riktigt.
Men sedan vi flyttade till Storvik har jag börjat höra röster, eller åtminstone en. Och tydligen kan jag bli osynlig, på riktigt. Det har fått mig att tvivla på allt möjligt, inklusive mitt eget förstånd.
Det enda som varit bra med allt det konstiga är att jag fått en ny kompis, min klasskamrat Simon. Han är en riktigt schysst kille, lojal och omtänksam, och han dömer ingen. Till exempel säger han aldrig något om att min lillasyster typ jämt går klädd som Spiderman. Sådant betyder mycket för mig.
När Tina och jag kom till skolan på måndagsmorgonen stod Simon som vanligt och väntade. Han sken upp när han fick syn på oss.
– Läget? sa han. Vilken freakig fredag det blev, va?
Blixten hade slagit ner i vår soptunna och vår mystiska granne Ragnar hade hjälpt oss släcka branden. Sedan hade Ragnar berättat massa saker om en skurkorganisation som hette Quartus Regnum, eller QR, som använde skolan som täckmantel för genmanipulation och experiment på oss elever.
– Nä vadå, jag tyckte det var som vilket chill fredagsmys som helst, sa jag ironiskt.
Simon log snett. Ingen av oss nämnde att mina föräldrar sagt att Ragnars hus inte finns, men jag vet att vi båda tänkte på det.
– Jag måste gå in, sa Tina. Vi har mattediagnos nu.
Hon studsade iväg utan att vänta på svar.
– Men allvarligt, sa jag till Simon. Jag har funderat på QR hela helgen och det här är stort, alltså. Vi vet inte vilka som är inblandade. Men om vi kan ta reda på exakt vad de håller på med kanske vi kan hitta ett sätt att avslöja dem.
– Vem skulle ens tro oss? viskade Simon och såg sig om över axeln.
– Lägg av, väste jag. Vi måste låtsas som att vi inte misstänker ett dugg. QR får inte märka att vi är dem på spåren. Vi pratar mer hemma hos oss efter skolan, okej?
Jag och Simon hämtade Tina på fritids efter sista lektionen. Det duggregnade och blåste kallt om öronen. Storvik måste ha det sämsta vädret av alla platser. Det regnar och åskar nästan varje dag här.
– Tänk om vi hade ett högkvarter, sa Simon. Ett ställe där vi kan vara ifred från alla vuxna och prata utan att någon hör.
– Vi kan vara i prylrummet, sa Tina.
Jag blinkade mot henne. Det var helt klart en intressant idé.
Första helgen i huset hade vi tvingats campa i köket eftersom flyttbilen med alla våra grejer kommit bort. Vi hittade ett rum i källaren som var ett slags förråd där all möjlig (och möglig) gammal bråte fanns kvar. Jag och Tina kallade det för prylrummet.
Det var också där jag gömt övervakningsrapporten som jag hittat och först trott var ett prank. Nu var vår teori att den handlade om Victoria, tjejen som bott i huset före oss och som försvunnit spårlöst för flera månader sedan.
– Tror du mamma och pappa använder prylrummet?
frågade jag Tina.
– Jag har varit där jättemycket, svarade hon. De har inte kommit in en enda gång.
– Låter helt perfekt, sa Simon.
Prylrummet var egentligen ganska stort, men eftersom där fanns så mycket grejer kändes det inte så. Det fanns till och med ett smalt fönster som vette mot trädgården på baksidan av huset.
Jag såg mig omkring. Madrasserna vi hade använt första helgen hade mamma och pappa tack och lov kört till tippen. Ändå fanns det massa prylar och möbler kvar. Längs ena väggen satt hyllor från golv till tak, fyllda med gamla syltburkar, skidvalla och trasigt krimskrams. Under fönstret stod en gammal diarrébrun soffa bredvid en golvlampa. Lampskärmen var täckt av ett tjockt lager damm.
Tina verkade känna sig hemma härnere. Jag såg att hon hade tagit dit sina målargrejer och serietidningar. Hon tände
golvlampan och ett dämpat ljus spred sig i rummet.
– Kolla här då, sa hon och gick fram till väggen mittemot soffan.
Där hängde långa tyger från tak till golv, som ett draperi. Tina drog isär dem och en ohälsosam mängd damm yrde runt i luften. Jag fick en hostattack.
–
Det är som en biosalong, kvittrade Tina som struntade i mina rinnande ögon.
Man behöver ofta rätt livlig fantasi för att se saker på hennes sätt. Ändå låg det något i vad hon sa.
På väggen bakom draperiet hängde en stor karta.
– Wow, sa Simon. Är det du som har satt upp den, Tina?
– Nä, sa hon.
– Det står att det är Storvik, sa jag och gick närmare.
Jag visste hur man läser en karta, i alla fall på ett ungefär, för på min gamla skola hade vi haft orientering några gånger på gympan.
När jag tittade på kartan insåg jag att Storvik låg i en sänka, som ett stort hål. Själva samhället var liksom omringat av en skogsklädd kant, nästan som en ringmur. Det fanns bara en enda väg som ledde in, och den gick genom en tunnel.
– En perfekt cirkel, mumlade jag och drog med fingret längs skogskanten på kartan.
– En meteorit slog ner här för hundratals miljoner år sedan, sa Simon. Det bildades en gigantisk krater vid smällen.
Jag tittade förvånat på Simon, men han såg inte ut som att han skämtade. En meteorit?
– Var det den som gjorde att dinosaurierna försvann? frågade Tina.
Jag skulle just säga åt henne att skärpa sig, men Simon skrattade inte.
– Nej, de dog ut långt senare, sa han.
– Hur kan du veta så mycket om sådant? undrade jag.
Simon ryckte på axlarna.
– Min mamma är historieprofessor, sa han. Och pappa forskar inom geologi. De har ett helt bibliotek hemma.
Jag nickade imponerat. Tänk om mina och Tinas föräldrar kunde vara till nytta någon gång.
– Och jag är ensam rätt ofta så jag hinner läsa en del, la Simon till lite tyst.
– Jag gillar geografi, sa Tina glatt.
– Jag med, sa Simon. Fast geologi är inte samma sak, det handlar om vad vår planet är gjord av, stenar och sådant.
Något gnagde i mitt minne.
– Sa inte Ragnar något om att de utanför Storvik inte kan se vad som händer här? sa jag. Att QR skapat ett ”vattentätt system”, eller vad han kallade det.
Simon nickade.
– Tänk om det har med kratern att göra, fortsatte jag.
– Fast den har ju funnits här aslänge, sa Simon.
– Mm, sa jag. Men ändå.
Något sa mig att det fanns ett samband som vi missade. Det var omöjligt att slita blicken från bilden av Storvik uppifrån.
– Undrar om det var Victoria som satte upp kartan, funderade jag.
– Då är det nog hon som har ritat på den också, sa Tina.
Vi tittade på kartan alla tre. Först nu såg jag att det på flera ställen fanns prydliga röda kryss. Vad handlade det om?
– Victoria kanske höll på med en egen utredning av Storvik, sa Simon.
Jag sneglade på honom. Victoria hade varit hans vän och han saknade henne såklart. Att hon hade nystat i mysteriet i Storvik var definitivt en möjlighet. Med en rysning undrade jag om hennes försvinnande i så fall hängde ihop med något hon hade upptäckt.
– Om det här ska vara vårt högkvarter får vi nog börja med att röja upp lite, sa jag för att tänka på något annat.
Tina och jag hjälptes åt att tappa upp varmvatten och såpa i en hink, rota fram några disktrasor och bära ner alltsammans i källaren. Medan Tina torkade damm bar jag och Simon ut alla soffkuddar i trädgården och slog på dem med en mattpiska. Sedan dammsög jag golvet medan Simon tog en pall och bytte ut den trasiga taklampan. Det var faktiskt nästan roligt att städa när man gjorde det tillsammans.
Vi slapp också att tänka på det farliga en stund. Om vi tog över Victorias utredning kanske vi blev upptäckta. Tänk om QR skulle få oss också att försvinna?
Storvik är omringat av ett osynligt kraftfält som isolerar samhället, och alla vuxna verkar vara antingen hjärntvättade eller onda. Den hemliga organisationen Quartus Regnum använder skolan som täckmantel för att samla barn med extraordinära förmågor och stjäla deras DNA. Superanlagen överförs till artificiella bebisar som ska bli oövervinnerliga människobottar. Ingen går att lita på, men trots det tänker barnen Yrjö, Tina, Simon och Jamila försöka göra motstånd.
Yrjö har upptäckt att han har en märklig förmåga – han kan göra sig osynlig. Det är en cool superkraft men svår att bemästra. Träning, mod och stor list krävs eftersom han måste dölja den till varje pris.
Andra delen i en spännande sci-fi-serie om hur man hittar sin inre superhjälte. Som om Stranger Things skulle utspela sig i en svensk småstad.