Läs även:
Hälsningar från havets botten
Jack
Finns det björkar i Sarajevo?
Välj mig
Så nära att det bränns
Jag vill dig
Totalt bortglömd
Totalt ocool
Läs mer om Christina Lindström på wahlstroms.se
Text © Christina Lindström 2024
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024
Omslagsformgivning: Maria Sundberg
Omslagsfoton: Midjourney, Adobe Stock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN: 978-91-32-21814-9
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Förord
Jag <3 min familj. Till och med min brorsa Wilmers vandrande pinnar från Berlin var jag ganska fäst vid i flera år. (Även om jag gillade dem som rymde in i duschen i badrummet mindre än de andra.) Men hur det än var gick det inte att komma ifrån att vi var många i lägenheten. Nästan för många, i alla fall om man räknade med alla vandrande pinnar. Och det gjorde man.
”Vi är en superduperstor familj”, brukade pappa alltid säga. ”Mäktigt!”
Det hade absolut sina peaks att vara många i familjen, men det var inte jättemäktigt att bli terroriserad av någon av mina fem syskon. Att tvålen jämt var slut i duschen var också fett irriterande. Att börja äta en frukt var lätt, men inte att skydda den från att bli stulen. Ibland blev jag galen på att jag ALDRIG kunde sitta lugnt i soffan och äta en banan utan att vår labrador Beppe snodde den. När åt jag en hel banan senast?
Hur som helst. Med tanke på allt det där hade jag tänkt att det kunde finnas fördelar med att vara ifrån familjen. Bara ett tag.
En dag när jag kom hem från en misslyckad hockeyspelsmatch mot mina kompisar Amal och Joel hade jag fått ett brev från kommunen om att jag kunde få åka på kollo precis som förra året. Drömmen om att äta en banan i fred eller att få ha sin egen tvål skulle alltså kunna gå i uppfyllelse! Genom ett sommarläger vid en sjö. Mamma och pappa skulle inte behöva betala mycket alls, utan jag skulle få softa på lägret med frukt och tvål i tre veckor utan att familjen blev ruinerad.
Sweet!
Det är klart att jag sa ja. Förra sommaren hade jag varit på kollo i en vecka, men i år gällde det tre veckor. Ärligt talat var det lite väl länge. Innerst inne var jag nervös men jag tänkte att jag måste våga. Annars var jag bara en liten lort, åtminstone om man skulle tro Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Och så var det bestämt – jag skulle åka. Jag var ingen liten lort!
En del av mig kände ”äntligen, wohoo!” En annan ”neeej-jag-har-ångrat-mig, gulp”.
Kapitel 1
Försenad
”Hörde du trumsolot, Gabriel?” ropade pappa i bilen och tutade utan anledning. ”HÖRDE DU?”
”Ja. Thanks for asking!”
Vi satt i bilen och lyssnade på pappas Spotify-lista, Heaviest of Heavy Metal Dödsmetal-versionen, på så hög volym att mina trumhinnor ville gå ut i strejk. Det var omöjligt att inte höra musiken, så jag hade så klart också hört trummorna. Oavsett om jag ville det eller inte. Pappa hade egentligen inte behövt tuta heller, men han blev peppad av solot.
Musiken hade inte direkt gjort mig mindre nervös.
Absolut, death metal var mysigt och harmoniskt, men inte just nu. Den ändrade inte det faktum att jag skulle vara ifrån alla där hemma så länge. Alla. Mamma, pappa, mina syskon, varma, mjuka, håriga Beppe med sin viftande svans och Wilmers fett gulliga vandrande pinnar. Dessutom mina kompisar Joel och Amal,
Emmy och hela mitt hårdrocksband.
Tänk om jag inte skulle lära känna någon på kollot?
Tänk om jag skulle gå där alldeles ensam med min tvål vecka efter vecka? Så roligt var det inte att få ha en tvål i fred. Jag pallade nästan inte att tänka på det. När jag var liten hade jag småpratat med alla jag såg. Jag kunde dela napp med någon i vagnen bredvid eller fråga en hemlös på bussen om han gillade popcorn. En gång spontanbjöd jag tandläkaren på mitt födelsedagskalas.
Men de senaste åren hade jag blivit mer hämmad. Blygare liksom.
Och det vore inte kul att gå helt ensam bland träd och mygg i tjugo dagar. Att vara blyg på nya platser var inte optimalt när man skulle försöka skaffa kompisar. Människor verkade ha nolltolerans mot sådana som inte gav intryck av att ha fungerande stämband.
”Skulle vi inte ha svängt vänster nyss?” frågade jag pappa.
Typiskt nog var vi sena till lägret. Vi borde ha varit där för tjugo minuter sedan, men det hade varit rörigt hemma på morgonen. Själv hade jag stått i hallen med en packad väska och nästan perfekt vinkel på kepsen i över en timme. Men pappa blev aldrig klar att åka. Efter frukosten hade han fastnat i ett pysselprogram som tvillingarna såg på teve. Han ville lära sig göra festliga bokmärken av piprensare. Sedan hade han spelat luftgitarr till en låt av Rammstein medan han letade efter
sina skor. Till slut tog han sina flipflops.
”Fantastiskt att du såg avfarten, Gabriel! Du har syn som en hök”, sa pappa och slutade göra trumsolon på ratten. ”High five!”
”Det var ju en jättestor skylt”, sa jag.
”Jo, jo, men ändå”, sa pappa. ”Superduper!”
Egentligen behövde pappa glasögon, men han tyckte inte att han passade i några. Ingen gitarrist i något av hans favoritband hade någonsin haft glasögon, sa han.
Fast solglasögon trivdes han i. Därför hade han alltid på sig dem på sommaren, till och med i dag fast det var grått och blött ute. Minst sagt opraktiskt.
En kort stund senare körde vi i alla fall äntligen in på den leriga parkeringsplatsen. Problemet var att den var tom. Alldeles övergiven. Det kunde bero på att vi kom över en halvtimme för sent, men pappa trodde verkligen inte det.
”Alla föräldrar kan inte redan ha lämnat sina barn”, sa han. ”Det är ju orimligt!”
Jag kunde inte låta bli att tänka på alla gånger vi hade kommit inspringande på föräldramöten på skolan just när läraren tackade för mötet och sa hej då. Skämmigt. Pappa frågade vanligtvis om det gick att köra mötet igen, som en repetition just efter det första.
”Erkänn att det vore kul?” brukade han säga till läraren.
Som inte erkände att det vore kul. Lärarna sa alltid
att det fanns ”en poäng med att komma på utsatt tid”. Inte på fester och så, underströk pappa efteråt för mig. Som förälder ville han typ inte ha ansvar för att jag kom i tid till en riktigt cool fest.
En kort stund var pappa på gränsen till bedrövad över hur tidigt alla lämnade parkeringsplatser nu för tiden.
”Det är väl lika bra att vi vänder? Inget kollo för mig. Kom, så åker vi hem!” sa jag och kan ha låtit mer entusiastisk än jag ville avslöja att jag var över att slippa lämnas i skogen.
Men pappa verkade inte höra mig. Han hade fått syn på en figur under en lyktstolpe. Det gjorde honom på bättre humör. Mycket bättre.
”Men kolla! Vi är kanske inte så sena!” utropade han. ”Uugh! Just vad jag tänkte! En välkomstkommitté. Superduperfett!”
Själv skulle jag inte kalla det en välkomstkommitté. En ensam man iförd regnrock och något som liknade ridstövlar. Med ett mörkblått paraply i handen stod han där bakom ett elskåp i ena hörnet av parkeringen. Kanske väntade han på mig, kanske inte. Det var omöjligt att veta.
”Tjena, tjena!” ropade pappa och slängde upp bildörren. ”Kanon att du är kvar här! Yeeeah! Killen bredvid mig är Gabriel.”
Osäkert klev jag ut ur bilen, höjde tafatt handen och nickade som hälsning. Jobbade mannen ens på lägret?
Hade i så fall en av ledarna tvingats att vänta på mig i regnet? Fiaskovarning! Det var ingen snygg början på min tid på kollot. Fast jag undrade om det kanske fanns en chans att kolloledare faktiskt uppskattade regn. De kanske hade utvecklat en kärlek till moder naturs alla väderväxlingar. Alla tillhörde inte team Solen. Inte min hund Beppe till exempel, han höll på alla väderteam.
Och på kollo jobbade det kanske vildmarksälskare som blev på extra bra humör när det var kallt som i Sibirien eller när det spöregnade. Hade jag tur var de inte så noga med tider heller. I skogen var det ju knappast viktigast att räkna sekunder. Mannen i regnrocken kunde faktiskt tycka att det var positivt att jag kom sent. På så sätt fick han mer tid att njuta av naturens element ute på parkeringen. Bakom elskåpet. Vid lyktstolpen.
”Jaha”, sa han och tittade med en övertydlig gest på sitt armbandsur. ”Jag har väntat i regnet i trettiotvå minuter. Eller, få se nu, närmare trettiotvå och en halv!”
Det sista sa han grinigt. Hans runda glasögon hade blivit immiga av regnet och det droppade från hans hår.
”Ni kom sist hit.” Han gjorde en paus. ”Ni är här långt efter alla andra.”
”Coolt”, viskade pappa lite tvekande till mig.
Regnrocksledaren var helt klart inte den sortens regnälskare jag hade hoppats på. Han tyckte inte att allt var lugnt.
Jag kände hur det brände till i magen. Det var inte
direkt kul att göra någon besviken. Inte lärare. Inte kompisar. Inte små hukande snubbar med paraply.
”Sorry”, sa jag. ”Det var inte meningen.”
”Nähä? De andra sitter i matsalen vid en varm och skön brasa. Den sprakar nog härligt. Vid det här laget har alla avslutat sin spaghetti och börjat på den goda tårtan med jordgubbsgrädde, som jag själv är oerhört förtjust i. Det är möjligt att det inte blir något över till oss. Men tänk inte på det”, fortsatte han med ett tonfall som sa att vi visst skulle tänka på det. ”Så kan det gå när lägerdeltagare inte kommer i tid.”
En tystnad uppstod. Jag hade sabbat hans middag och tydligen livets bästa tårtstund genom att komma sent. Fast om pappa och jag hade åkt när jag var klar skulle vi ha kommit i tid.
”Asså förlåt”, sa jag igen. Nästan vädjande den här gången.
”Min favorittårta i dag”, svarade paraplygubben.
”Min med, om den har jordgubbsgrädde! Här är i alla fall Gabriels väska”, avbröt pappa med glad röst. ”Den var knallröd när den var ny. Superduperfrän.”
Pappa hade många bra egenskaper, men att känna av stämningar var definitivt inte en av dem. Han var värdelös på det.
Stolt höll han fram väskan mot mig. Blixtlåset var trasigt, så väskan hade inte gått att stänga i morse. En rosa enhörning i tyg stack ut ur den. Jag kände igen
enhörningen som min lillasyster Los senaste verk från syslöjden. Det var INTE jag som hade packat ner den. Seriöst. Det var förmodligen någon av tvillingarna eller Beppe.
Troligen gav jag ett oförglömligt första intryck. Det i sig behövde inte vara helt negativt.
”Nu går vi”, sa regnrocksgubben. ”Jag heter Ulrik och är ledare här. Låt mig visa er vägen till stugan och sedan till matsalen.” Han gjorde en paus. ”Då kanske det är tomt där. Vem vet? De andra kanske har ätit upp.”
”Schysst! Det här är alltså Gabriel och jag är …”, började pappa, men Ulrik hade redan börjat gå bort från parkeringen. Medan han gick tog han upp en ask halstabletter och lade in några i munnen. Pappa och jag tittade på varandra, pappa otroligt förvånad, och sedan skyndade vi oss att följa efter.
”Vad gott det luktar! Fin stig. Mycket träd och sånt!” sa pappa till Ulrik.
”Det kallas skog”, svarade Ulrik kort.
Pappa och jag fick springa för att hänga med i Ulriks tempo. Jag hade sneakers, inte stövlar, och mina fötter blev genomblöta. Det jobbiga var att jag inte ens hade några bättre skor med mig eftersom mina stövlar både var för små och fulla av sprickor. Jag hade ärvt dem av min syrra Sofie. Pappas utgångsläge var snäppet sämre.
I och med att han hade flipflops i dag, så var hans fötter ännu blötare.
Till slut var vi framme vid en rad små stugor, en större byggnad, en fotbollsplan och en sjö med brygga. I en hage en bit bort betade en blöt ko. Allt såg grått och typ eländigt ut i regnet. Tur ändå att vi äntligen fick sakta ner för jag hade mjälthugg och pappa hade sagt något om fuktskador på tårna, och att han nog behövde ringa ambulans.
”Vad ballt det ser ut”, sa pappa andfått. ”Visst, Gabriel?”
Jag nickade tvekande. Hemma bodde vi i lägenhet. Jag var inte van vid regnskadade kor och sjöar med mörkt vatten. Såg ens pappa något bakom solglasögonen?
”Då ska vi se … Jaha. Gabriel ska bo i stuga nummer två”, sa Ulrik. ”Låt mig visa er den.”
Han gick fram till en av stugorna och öppnade ytterdörren. Det luktade kvavt där inne, men i övrigt var stugan förvånansvärt fin. Väggarna var tapetserade med blommiga tapeter i ett gammaldags mönster, och det fanns en ganska mysig fatboy-säck i ett hörn.
”Det bor åtta barn och en eller två ledare i varje stuga. Du ska sova i våningssängen i hörnet. Två andra gossar ska sova i samma vrå som du, men de är upptagna med tårta nu.”
Nickande satte jag ner mina saker. Pappa bredde ut armarna.
”Då ska väl jag lämna dig. Tiden är inne. Time has come, son. Hej då, Gabriel! STAY HEAVY!” sa han.
Han kramade om mig så hårt att det knakade i mina revben medan han snyftade till. Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta jag också.
”Hej då!” sa jag och kramade tillbaka. Hårt. Egentligen ville jag ju helst följa med hem igen. Det hade varit en värdelös idé att åka hit. Jag gruvade mig för att lämnas ensam med Ulrik, för att lämnas ensam i skogen.
”Då förflyttar vi oss med språng till matsalen”, sa Ulrik. ”I galopp!”
Jag undrade vad min familj gjorde där hemma. Mina syskon, mamma och pappa, de vandrande pinnarna. Och så funderade jag på om Beppe undrade var jag höll hus. Det hade inte varit någon enkel match att förklara för honom att jag skulle på kollo. Han kunde flera ord, men de flesta var kopplade till ätbara saker, särskilt korv.
Det är sommarlov och Gabriel ska åka på kollo. Det kommer kanske att vara skönt att få vara för sig själv ett tag och slippa alla stökiga syskon? Eller så kommer det att bli hemlängtan och katastrof, han är inte helt säker ...
Kollot visar sig snart vara riktigt kul och Gabriel hittar ganska snabbt nya vänner. Men när dyr utrustning och nyinköpta grejer plötsligt börjar försvinna från ett förråd på kolloområdet rubbas idyllen, och när Gabriels kompis
Tim anklagas blir det kaos. De måste hitta den skyldiga!
Totalt oskyldig är den tredje, fristående boken om Gabriel och hans stora, kaosiga familj. Läs också Totalt bortglömd och Totalt ocool.
