hemligheten I FROSTKÖPInG
EVA HILDÉN
h EmLIGh ETEn
I FROSTKÖPIn G
Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
© Text: Eva Hildén 2024
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024 Omslag: Matts Hildén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-32-21812-5
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
FROSTKÖPInG, TIOnDE DECEmBER
SnÖn låg i dRivoR över stadens gator och torg. Här och där glimmade gatlyktorna som gula livbojar i mörkret. De flesta höll sig inomhus denna iskalla kväll, men några stretade ändå runt i ovädret, och en av dem hade onda avsikter.
Egon, som tillhörde dem som aldrig gick ut efter mörkrets inbrott, stod gömd bakom den tunna gardinen. Även om han bara kikade fram hade han god uppsikt över gården. Ingen skulle kunna ta sig in genom porten utan att han märkte det. Om de trodde att det gick att lura Egon, då hade de fel! Han log nöjt för sig själv.
En plötslig rörelse fick honom att backa längre in i rummet. Han kisade för att se bättre, men hans gamla ögon var inte att lita på och snöflingorna som yrde runt
gjorde inte det hela enklare. Men … var det inte en mörk gestalt han såg, där under gatlyktan?
Han huttrade till och drog koftan tätare kring kroppen. Det var ju därborta han hade hittat den halvätna burken med kattmat. Den som luktade så illa att han misstänkte att den var förgiftad. Det var bara ren tur att hans älskade Doris inte ätit ur den.
Efter det fick hon inte längre springa ute själv. Numera rastade han henne i koppel och det gillade hon inte. Men vad skulle han göra? Hon var hans bästa vän. Kanske hans enda, förutom Gunnar då. Men de var egentligen bara bekanta.
Han spejade återigen ut på den översnöade gården. Från radion strömmande julsånger och han tog ett bett på pepparkakan han unnat sig. Tänkte att det var bra att han börjat bli mer försiktig.
Utanför fönstret penslade natten allt i svart och på himlavalvet glittrade stjärnorna. Borta vid träden blinkade gatlyktan till och slocknade. När ljuset kom tillbaka var skuggan borta. Lättad lämnade Egon sin vaktpost och gick ut i köket. Från burken tog han ytterligare en pepparkaka. Genast kom Doris springande.
– Din lilla gottegris! Såklart ska du också få något.
Från en påse fiskade Egon upp tre små ljusbruna bitar. Doris slickade sig om nosen, visste precis vad som skulle komma.
– Här, sa Egon och räckte henne kattgodiset.
Hon slukade dem på en gång. Därefter återvände de till vardagsrummet, Egon tog fram sin korsstygnstavla, satte sig i fåtöljen och började brodera. Doris hoppade genast upp i hans knä och la sig tillrätta.
När Egon var klar reste han sig mödosamt och hängde upp tavlan på en krok på väggen. Han betraktade sitt verk och vände sig mot Doris som låg kvar på sin favoritplats, fåtöljen.
– Visst är jag smart?
Katten la huvudet på sned och jamade till svar.
– Dags att krypa till kojs, gäspade Egon.
När Egon tio minuter senare låg i sängen kände han ett hugg över hjärtat, som så ofta på sista tiden. Han visste att han borde gå till doktorn, men enligt Egon fanns det inget värre så han sköt det alltid på framtiden.
Doris trampade runt nere vid hans fötter. Kanske borde han berätta för någon mer än katten om sina misstankar? Men vem skulle tro honom? Han visste
mycket väl vad man viskade när han gick förbi. KnasEgon. Enstöringen.
Han slöt ögonen. Imorgon skulle han göra ett nytt
besök i Gunnars antikaffär och den här gången skulle han inte låta sig skrämmas iväg av någon kund. Beslutet gjorde honom lugn och han somnade snabbt.
Ute fortsatte snön att falla i vita bomullshögar. Mannen som stått dold bland träden lösgjorde sig ur skuggorna och gick med raska steg mot huset. Fotavtrycken bakom honom suddas ut på nolltid.
Mannen slog vant in portkoden, gick de två trapporna upp till Egons dörr och tryckte på ringklockan. Han hörde katten jama därinne. Vad var det nu den hette? Han mindes att det var något fånigt tantnamn.
Dagny, kanske? Egon daltade med den där katten som om den vore en bebis.
Efter flera påringningar gick mannen till slut därifrån. Varför öppnade inte Egon? Han hade ju sett gubben stå och trycka bakom gardinen, så han visste att han var hemma.
Situationen irriterade honom och han bestämde sig för att sno med sig nyckeln från jobbet nästa dag. Han
måste få prata ostört med Egon. Få honom att avslöja hemligheten.
Inne i den nedsläckta lägenheten låg Egon stilla i sin säng. Ansiktet var fridfullt, han log. Han hade inte hört ringklockan i hallen, för han var redan långt borta.
Hans hjärta hade stannat i sömnen. Vid fotändan gäspade Doris och rullade ihop sig, fullständigt omedveten om att hon nu var den enda levande själ som visste var den gamle mannens stora hemlighet låg gömd.
