Först när du förstår att du inte behöver vara som alla andra börjar ditt liv. Jag tror på dig.
Kapitel 1
Dåliga nyheter Allt började med en Big Bang. Det var mamma som slog igen ytterdörren så att fönsterrutorna skallrade. Hon vet verkligen hur man gör en storstilad entré. Eller åtminstone en högljudd. – Hallå, jag är hemma! gastade hon. – Härinne, hördes pappas röst från köket. – Jag har köpt räkor, log mamma och höll upp matkassen som ett bevisföremål. När jag hörde det knöt sig min mage och jag började vädra fara. För mig är räkor ett mycket dåligt tecken. De dyker alltid upp när mamma och pappa tycker att de har något att fira. Men sådant som de vill fira brukar inte vara lika kul för mig och Tina. Min lillasyster alltså. Hon är i och för sig bara sju år och verkar inte bry sig om någonting. – Yrjö, kan du hjälpa pappa att duka? sa mamma till mig medan hon tryckte in grejer i kylen. Hon kan få ett helt vanligt kylskåp att se ut som om det varit utsatt för en terroristattack. Pappa har för länge sedan 5
gett upp försöken att organisera maten på hyllorna, ”så att man kan se vad som finns”, eftersom mamma inte fattar poängen med det. Medan jag dukade bordet växte klumpen i magen. – Är det något särskilt, eller? luskade jag. – Vi väntar tills alla har satt sig, sa pappa. När vuxna vill berätta något handlar det oftast om att något ska förändras, och jag ville inte ha förändring. Mitt elvaåriga liv var invecklat nog ändå. Jag menar, hur ska man klara av allt? Hålla koll på alla andra, vad som gäller, vad som är inne, vad som är ute samtidigt som man ska lista ut vem man själv är? Och dessutom gå i skolan fem dagar i veckan?! Om det var något jag behövde var det lugn och ro. Räkorna låg i en prydlig hög i en skål på bordet. De glodde ut i tomma luften med sina svarta knappnålsögon. Som om räkorna inte var ett tillräckligt oroväckande tecken tog pappa fram två vinglas. Han hade tydligen varit och köpt champagne, vilket bara händer när något särskilt viktigt ska firas. Det hade jag helt missat i kylskåpets röra. Nu var det verkligen kört! – Var är Tina då? undrade mamma. – Jag har inte sett henne sedan vi kom hem, sa pappa. Yrjö, vet du var hon är? Tina är mer som en katt än en människa. Hon kommer och går som hon vill. Mamma säger att hon är särbegåvad, vilket typ betyder att hon har problem som aldrig kommer att gå över. Jag försöker hålla koll på henne så gott jag kan. Någon måste ju göra det. 6
Själv säger Tina att hon är superhjältebegåvad. Just i år innebär det att hon är Spiderman, vilket jag tolkar som ett tydligt tecken på att hon fortfarande behöver min hjälp. – Hon är säkert ute i kojan, sa jag. Jag går och ropar på henne. När hela familjen äntligen satt samlad vid matbordet, och jag just vridit huvudet av min första räka och höll på att pilla bort den bruna bajssträngen, släppte mamma bomben. – Barn, sa hon. Vi har stora nyheter! Hon sa i och för sig inte att nyheterna var goda, men det var vad hon tyckte, det syntes lång väg. Och mycket riktigt. När jag inte trodde att mitt liv kunde bli mer komplicerat, så kunde det visst bli det. Mamma och pappa glittrade mot varandra. – Jag och pappa har fått nya jobb, sa mamma. Vi har bestämt oss för att flytta! Och bara sådär exploderade mitt ditintills kända universum. Räkhuvudet på tallriken och jag stirrade hjälplöst på varandra med lika oförstående ögon. Mitt liv hade just förvandlats till en brun bajssträng!
7
Kapitel 2
Världens ände Storvik. Låt dig inte luras av namnet, det finns inget stort med stället över huvud taget. Det är en håla vid världens ände, så liten att den knappt ens är värd att kallas håla. Lycka till med att försöka hitta den på en karta! Och det var självklart till Storvik flyttlasset skulle gå. Veckorna efter att mamma och pappa släppt bomben om flytten var de totalt upptagna med att fylla i papper, packa och allt annat de gjorde för att förinta mitt liv. De kunde inte sluta prata om hur fantastiskt allt skulle bli. – Tänk att rekryteringsfirman kontaktade dig exakt samtidigt som min chef tipsade om tjänsten som processledare, sa pappa till mamma för säkert hundrade gången. – Ja, och att ert företag startar ett lokalkontor just där av alla ställen, kvittrade mamma. – Det här jobbet som kulturkonsulent måste vara allt du någonsin drömt om! – Jag kommer få utforma mina projekt helt som jag vill, 8
och med full finansiering. Det är som att stjärnorna står helt rätt för oss just nu! Mina föräldrar var så glada att det nästan gjorde ont att inte kunna glädjas med dem. Men bara nästan. För de märkte inte hur allt det här sabbade för Tina och mig. Eller så brydde de sig inte. – Vårt nya hus kommer att ha en mycket större trädgård än den här lilla, sa mamma glatt medan hon tvingade oss att hjälpa till att torka av utemöblerna. De skulle tydligen säljas innan flytten. – Mm, muttrade jag undvikande. Det var inget som helst fel på vår trädgård, den var helt okej. Lagom. Lite mindre än medel kanske, och den saknade förstås pool, men det kunde jag leva med. Ett litet hopp tändes inombords. – Finns det pool? frågade jag. Mamma skrattade. – Nej, tyvärr. Jag suckade. Vad skulle man ha en stor trädgård till om det inte fanns någon pool? – Finns det något stort träd till min trädkoja? undrade Tina. En typisk Tina-fråga. Hon är den enda jag känner som på riktigt tror att en trädkoja får följa med när man flyttar. – Älskling, vi får nog bygga en ny, sa pappa och kramade om henne. Pappa tror att alla problem kan lösas med en kopp varm choklad och en kram. Ibland undrar jag om han märkt att vi inte är småungar längre. 9
Tina blev arg för det där med kojan och vägrade prata på flera dagar. Man skulle kunna tro att det är skönt när en pladdrig sjuåring plötsligt får för sig att vara helt tyst. Det är det inte. Inte nog med att vi skulle flytta till världens ände, vi skulle göra det på en gång, mitt i terminen. Tydligen var mamma och pappa tvungna att börja på sina nya jobb direkt om de ville ha dem. Men ändå, vilka normala föräldrar gör så mot sina barn? – Men det spelar väl ingen roll, Yrjö? sa mamma när jag klagade och sa att jag tänkte ringa till Barnombudsmannen. Såklart fattade hon inte. Vuxna är sämst på att komma ihåg hur det är att vara barn. Att komma som ny i klassen mitt i terminen kan vara katastrof för ens sociala liv! Jag vågade inte ens hoppas på nya kompisar. När flyttdagen kom och vi såg vårt gamla hus försvinna genom bakrutan på bilen kändes det som om slutet var nära. Om jag bara vetat då hur rätt jag skulle få. Bilresan till Storvik tog en hel dag. En hel härlig lördag som jag hade kunnat använda till något mycket bättre. När vi till slut närmade oss hade det hunnit bli mörkt ute. – Nu är vi snart framme, sa pappa. Vid nästa avfart ska vi svänga av. Och sedan kommer det en tunnel! Han tror fortfarande att det är värsta grejen för oss att få se tunnlar, tåg och flygplan och sådant, bara för att vi gillade det när vi var små. Tina, som sovit bort en stor del av resan, gäspade och 10
blängde ut genom rutan. Hon var fortfarande sur för det där med kojan. – Visst är det här, Holger? sa mamma, slog på blinkers och svängde åt höger. I samma stund bröt ett oväder ut. Blixtar klöv himlen sådär som man ser på film. Mullret kom nästan exakt samtidigt, och regnet började vräka ner så kraftigt att vindrutetorkarna jobbade förgäves. – Oj, vilket väder! sa pappa. Var kom det ifrån? Man ser knappt någonting. Genom bilrutan anade jag konturerna av enstaka byggnader i mörkret, men annars verkade omgivningen mest bestå av skog. Toppen! – Tog vi verkligen rätt avfart? sa mamma. – Jag tror det, sa pappa. Fast nu verkar gps:en ha lagt av. Det hördes på deras röster att de inte orkade vara entusiastiska längre. Jag höll tummarna för att de skulle ångra sig så att vi kunde åka hem igen och låtsas som att den här flytten bara var ett tidigt halloween-prank. Regnet slutade lika plötsligt som det kommit. Allt som hördes var suset av bilens däck mot asfalten och de gnisslande vindrutetorkarna som mamma glömt stänga av. När vi rullade in i Storvik stack gatlyktornas orangea sken mig i ögonen. – De har åtminstone elektricitet, muttrade jag för att peppa mig själv. – Här är det, konstaterade pappa som rotat fram en gammal papperskarta. Ta vänster här. Där är skylten – Snårstigen! – Så gulligt, sa mamma. 11
Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag hört henne säga det. Som om det vore någon jäkla present. – Vårt hus ligger längst ner på gatan, sa pappa. Vid vändplatsen. Jippi, tänkte jag. Självklart skulle vi inte bara bo vid världens ände, utan längst in i en återvändsgränd vid världens ände. – Akta! skrek pappa och for med händerna efter en inbillad ratt på passagerarsidan. Mamma ställde sig på bromsen och bilen stannade med ett ryck. – Vad är det? sa hon. – Det var en katt framför bilen! Pappa knäppte av sig bältet och sprang ut. Hans ansikte lyste vitt i billyktornas sken när han böjde sig ner framför motorhuven för att kolla. Han dök upp igen och skakade på huvudet. – Jag vet inte, sa han när han satt sig i bilen igen. Jag kunde ha svurit på att det var en katt som satt här mitt på vägen. Men den verkar ha hunnit undan. – Det var ju skönt, sa mamma. – Den är kanske hemlös? sa Tina. Jag kanske kan adoptera den? Hon lät hoppfull. Det där måste hon ha fått efter mamma, att kunna se något bra i allt. Jag blängde på henne och hon lipade tillbaka. – Dumma dig som är allergisk, väste hon.
12
Mamma parkerade bilen framför vår nya grind, och jag och Tina steg långsamt ut. En kort trädgårdsgång ledde fram till ytterdörren som låg ett par trappsteg upp. Det som alltså var mitt nya hem tornade upp sig framför mig med mörka tegelväggar upp mot ett brunt snedtak. Fönstren gapade svarta och hotfulla. Bakom reste sig skogen tät, den liksom smälte ihop med himlen så att det var svårt att veta var träden slutade. Alla hus runtomkring såg lika tomma och obebodda ut som vårt. Det var så stilla att man kunde få för sig att allt liv hade utplånats. Jag rös. – Men var är flyttbilen? frågade pappa. – Inte vet jag, sa mamma. Du får väl ringa och kolla. Pappa tog upp mobilen men svor när han såg att det inte fanns någon täckning. Men så hittade han tydligen något. – De verkar ha skickat ett meddelande tidigare idag, sa han. Det står att vi inte får grejerna förrän på måndag. Jag måste ha missat det. – Duh! sa jag och höll mig för pannan. Du missade det? – Jaja, jag hade ändå inte orkat sätta igång och bära möbler såhär sent, sa mamma. Vi får sova på golvet, antar jag. – Det kan bli mysigt, sa pappa. Som att campa! Suck. Ibland känns det som att jag blev förväxlad med något annat barn på BB. Jag kan omöjligt vara släkt med de här dårarna som ska föreställa mina föräldrar. Jag stängde den gnisslande grinden efter oss. När jag tittade mot grannhuset såg jag gardinen i fönstret på övervåningen 13
fladdra till. En skugga skymtade där bakom. Var det någon som stod och tittade på oss? Jag skyndade efter de andra in i huset. Det visade sig att vårt nya, fantastiska hem trots allt inte var helt tomt. Ett förrådsutrymme i den unkna källaren var fullt med gammal bråte. – Vilken tur, sa mamma glatt. Allt var såklart smutsigt och äckligt. Det såg inte ut som om någon levande varelse satt sin fot därnere på hundra år, minst. Mamma och pappa grävde fram ett par hoprullade madrasser och en trave gamla filtar ur allt krafs. – Jag kommer få astma, sa jag när mamma stolt visade upp fynden. Och ni kan inte ens ringa ambulansen, för det finns ingen täckning! – Men var inte så sur, Yrjö, sa hon. Det här duger gott. Vi går ut på trappen och ruskar av det värsta. Hjälp till lite nu! Vi satte upp vår basecamp i köket. – Det är lika bra att ha allt samlat på samma ställe, sa mamma. Det hade antagligen också att göra med att det inte fanns några lampor i huset. Allt ljus vi fick kom från diskbänks belysningen och lampan under köksfläkten. I alla andra rum var det kolmörkt. Jag var törstig så jag drack lite vatten direkt från kranen. Självklart smakade det konstigt. – Nu sover vi, sa mamma. Ni ska se att allt kommer att kännas mycket bättre efter en god natts sömn. De andra verkade ha tagit sömnmedel eller något, för de 14
bara slocknade, en efter en. Jag låg och lyssnade på pappas lätta snarkningar, mammas tunga utandning och Tina som gnydde i sömnen. På något knäppt sätt kändes det ändå lite tryggt. Trots det var det omöjligt för mig att somna. Kökskranen droppade och den äckliga madrassen var så tunn att det kändes som att ligga direkt på golvet. Huvudkudden jag gjort av min hopknölade jacka var så obekväm att jag fick huvudvärk. För att tänka på något annat tryckte jag i mina earpods och letade fram en spellista. Det fanns bara tre som jag laddat ner. Jag hade aldrig föreställt mig att bo på ett ställe där jag inte var online. Det här måste mamma och pappa bara fixa! Från där jag låg och vred mig kunde jag titta ut genom fönstret. Gaveln och taknocken på grannhuset avtecknade sig mot natthimlen. Plötsligt hajade jag till. I mörkret var det svårt att se, men ändå var jag säker. I ett av fönstren blänkte två runda kikarlinser till i månljuset.
15
Lita inte på någon. Särskilt inte vuxna. Elvaåriga Yrjö och hans lillasyster Tina har just flyttat och måste börja i en ny skola mitt i terminen. Nu ska de bo i en pytteliten stad som verkar totalt avskuren från omvärlden. Dåligt väder är det också, och Yrjö misstänker att det är de ständiga åskovädren som slår ut internet. Snart märker Yrjö fler konstiga saker med Storvik och det skrämmer honom mer än han vågar erkänna. Det går rykten om försvunna barn och märkliga experiment på skolans elever, och Yrjö inser att det finns människor här som han absolut inte kan lita på. Tillsammans med de nya kompisarna Simon och Jamila måste syskonen ta reda på vad som egentligen händer. Det är då det blir farligt på riktigt. Första delen i en ny spännande sci-fi-serie om mod, vänskap, onda avsikter och hur man hittar sin inre superhjälte. Som om Stranger Things skulle utspela sig i en svensk småstad.