BEV FÖR ALLTID
glupsk. Men INGEN kunde få
Mira att skratta som Bo. OCH
han var hennes BEV (bästa
enhörningsvän). Inget kunde
ändra det.
Nu satt Mira och dekorerade lunchlådan med
bilder på allt roligt de hade gjort.
Hon skulle just skriva Bos namn med glitter
när hennes syster Rani kom in i köket. Rani
var två år äldre än Mira, och hon gick också
på Enhörningsskolan. Hon gick i klass Gul,
och Mira i klass Röd (klasserna var döpta efter
regnbågens färger). Ranis enhörning hette
Angelika och Rani tjatade alltid om hur speciell
och glittrande hon var, och att de alltid vann
en massa medaljer. Rani la ett papper på bordet
och ställde sitt fluffiga pennskrin bredvid det.
Hon skulle göra en affisch att sätta på dörren till
Angelikas spilta. Hon började omsorgsfullt att rita
sin enhörning med en gelpenna.
”Jag ska rita en teckning på när Angelika och
jag vann TRE medaljer på EN DAG”, meddelade Rani.
Mira tittade på lunchlådan. Hon hade satt fast
en teckning som föreställde den gången Bo hade ätit
tre kakor på en minut.
”Vad är det där?” sa Rani och lutade sig fram.
”Det ser ut som en klump som äter andra klumpar.
Och varför har du ritat en råtta?”
”Det är JAG”, sa Mira surt.
”Det är faktiskt enklare för dig”, fortsatte Rani.
”Alla är SÅ avundsjuka på mig för att jag har en sån
perfekt enhörning som Angelika. Men ingen vill ha
din enhörning – alla vet att han är den bråkigaste, sämstaste enhörningen i världen.”
Mira skakade på huvudet. Rani hade ingen aning
om alla äventyr hon haft med Bo. De hade gått
hela vägen genom Skräckinjagande skogen OCH
genomfört ett räddningsuppdrag vid Farliga klippan.
Hon vände sig till sin syster. ”Sämstaste är inget ord”, sa hon.
De fortsatte rita i tystnad. En stund senare kom
Miras och Ranis mamma och pappa in i köket.
”Det är så underbart att ni får dela den här fantastiska erfarenheten”, sa pappa.
Just då snodde Mira Ranis rosa gelpenna och
Rani försökte brotta ner Mira och mamma fick
sära på dem. Hon bad dem hämta skolväskorna
och sätta sig i bilen – det var dags att återvända till
Enhörningsskolan!
Mira var så förväntansfull att hon knappt kunde sitta
still när de körde till den magiska portalen som skulle
transportera dem tillbaka till Enhörningsskolan. Inte
nog med att hon skulle få träffa Bo igen – hon skulle
också få träffa sina nya vänner, Darcy och Raheem.
De tre hade blivit vänner under den första terminen
på Enhörningsskolan, när de tillsammans hade
gett sig iväg på ett farligt uppdrag för att rädda sina klasskamrater.
Så fort mamma bromsade in på parkeringsplatsen
utanför idrottshallen hoppade Mira och Rani ut ur bilen och sprang bort till busken där den magiska
portalen var gömd. Mamma följde efter med deras skolväskor, läxor och Miras ena sko.
”Ni kanske behöver de här!” sa hon.
”Tack, mamma”, sa Mira. Rani var så otålig
att få färdas genom portalen att hon hoppade upp
och ner. Miras händer skakade så att hon nästan
inte kunde knyta skosnöret. Hon hade fått ett par nya glittergympaskor i födelsedagspresent av sina
föräldrar. Hon ÄLSKADE dem och längtade så efter
att få visa dem för Bo. (Fast Rani sa att Mira bara härmades, eftersom hon hade fått sina glitterskor först.)
Efter hejdå-kramen och det obligatoriska ”förstadan-i-skolan-fotot” kröp systrarna in i busken och mot den lilla glittrande gläntan. Efter att Rani hade
sagt åt Mira att ”sluta bete dig som om portalen
är din” sträckte de sig bägge mot det glittrande ljuset och föll framåt, in i något som kändes som luft. Det var bara ett par veckor sen Mira hade
gjort detta senast, men hon hade glömt hur fort det gick. Det var som att åka nedför den stora
rutschkanan i vattenparken, men med luft istället för vatten, och regnbågsljus som forsade förbi. Mira och Rani skrattade och höll fast i varandra när
de med en mjuk duns landade i höstacken mitt i Enhörningsskolans hage.
”Hej då!” sa Rani och sprang sin väg.
”MIRA!” hördes någon ropa, och när Mira vände
sig om såg hon Darcy. Darcy tjoade ”Woohoo”, fluffade upp sitt stora lockiga hår och gav Mira en high five. Raheem stod bakom Darcy och såg lite nervös ut, som han alltid gjorde. Men han verkade också glad att se henne.
”Vi har väntat med att hämta våra enhörningar tills du kom!” sa Raheem med ett leende.
En varm känsla spred sig i Miras kropp. Även om
hon hade kompisar i den vanliga världen kändes det bra att ha speciella vänner på Enhörningsskolan att dela alla äventyr med. De tre vännerna började prata om presenterna de hade gjort till sina enhörningar.
”Jag gjorde den här till Tapper”, sa Raheem. ”Jag
är lite orolig att han inte kommer att gilla den.” Han tog upp en röd mantel, med ett blått T fastsytt.
”Han kommer att älska den, Raheem. Den är så cool!”
”Jag har skaffat en peruk till Stjärna så att vi ska få matchande hår”, sa Darcy.
När de närmade sig enhörningarnas hage hördes ett högt gnäggande och ljudet från galopperande hovar. Raheems enhörning Tapper kom rusande
mot dem i full fart. Raheem dök instinktivt ner
bakom ett mattråg precis när Tapper stannade.
Tapper såg förvirrad ut tills Raheem kravlade
fram och gav honom en kram. Mira hade haft rätt
– Tapper ÄLSKADE sin present. Raheem satte
på honom manteln och Tapper struttade iväg och
gjorde superhjälteposer.
Darcy och hennes enhörning Stjärna var upptagna med att ta selfies i sina matchande frisyrer.
Mira tittade sig omkring för att se om Bo var i närheten. Till slut fastnade blicken på en välbekant enhörningsrumpa som stack ut från staketet som gick runt stallet. Bo hade fastnat i staketet när han försökte få tag på några äpplen som låg i gräset på andra sidan. När han hörde Mira ropa hans namn
gnäggade han till. Mira sprang bort till honom och
försökte dra i hans ben, men han satt stenhårt fast.
Hon klättrade över staketet och försökte knuffa ut honom från andra sidan.
Med ett högt PLOFF lossnade Bo och föll
baklänges, och lyckades samtidigt knuffa omkull en annan enhörning som råkade gå förbi.
”Ursäkta!” ropade Mira när enhörningen reste sig, fnyste åt Bo och travade iväg.
Mira vände blicken mot Bo och såg hur han
var på väg tillbaka till staketet, samtidigt som han glupskt stirrade på äpplena.
”Vänta, Bo! Jag har något till dig!” sa Mira och
tog upp lunchlådan ur väskan.
Bo spärrade upp ögonen och gnäggade nöjt. Han blev ännu nöjdare när han petade bort locket med
mulen och såg att Mira hade fyllt lunchlådan med munkar. Han slukade dem genast, precis som Mira
vetat att han skulle göra, men han gjorde tricket att
studsa varje munk på mulen innan han fångade den i munnen. Det fick Mira att skratta.
”Jag tror inte folk inser hur smart du är”, sa Mira och kliade Bo bakom öronen. Att vara tillbaka på
Enhörningsskolan kändes …
