stora misstag
Sören Olsson · Anders Jacobsson
SÖREN OLSSON ANDERS JACOBSSON stora misstag
1 SEPTEMBER
Hej hej hallå dagboken!
I dag är det en av årets farligaste dagar. Det är nämligen Fluortantens dag. Det betyder att det finns risk att man får besök av en livs levande död tant, som tvingar oss stackare som går i skolan att skölja munnen med fluor. Man får inte fuska. Då kommer rektorn och kontrollerar att man inte spottar ut äcklet i smyg. Jag brukar vara sjukskriven den första september varje år. Men i år har mina terroriserande föräldrar tvingat mig till skolan. Trots 36 farliga grader i feber.
Klimpen är den enda i klassen som inte är rädd för fluortanten. Han sveper hela plastmuggen med fluor och så sjunger han ”Helan GÅÅÅÅR”. Jag tror att han vill träna på sitt framtida yrke som alkoholist.
Måste sluta skriva nu. Skolan börjar om en minut.
Hej igen!
När jag kom till skolan var det nervös stämning i klassen. Ingen ville ha det ovälkomna besöket av fluortanten. Alla vet ju att det inte är något farligt. Men det är så äckligt att man dör lite av det i alla fall.
Prick klockan sex minuter över nio kom fluortanten till vår klass.
Lill-Erik skrek högt av rädsla och panik. Benny öppnade fönstret. Han hotade att hoppa ut.
– Gör det, sa läraren. Vi är på nedersta våningen.
Så det är lugnt.
Rut ville diskutera om det var ekologiskt odlad fluor som vi erbjöds. Louise ville ta sin dos bakom ett skynke för hon ville inte att någon skulle se när hon gjorde sina äckligaste grimaser. Jag och Klimpen var de enda som var lugna. När det var dags för mig att få en mugg med fluor tog jag allt i en stor klunk. Men jag var smart. Jag rusade ut i korridoren och spottade ut helvetet i handfatet utanför klassrummet.
– Det där var riktigt äckligt, hörde jag en röst bakom mig.
Jag vände mig om. Där stod Freja i min parallellklass. Hon hade blåa byxor och en grön tröja på sig. Hennes hår var vackert. Och hennes ögon också.
– Häää? sa jag och försökte låta cool.
– Fluor är riktigt äckligt, sa Freja.
– Häää, förklarade jag ytterligare.
– Jag heter Freja.
– Häää, sa jag och vinkade lite med ena handen.
– Men det visste du kanske?
– Häää! sa jag och nickade ivrigt.
– Och du heter Bert.
– Häääää, sa jag och skakade uppgivet på huvudet.
Ibland är det skitjobbigt att heta Bert. Det är inget namn att vara stolt över.
– Det är Fluortantens dag i dag, sa Freja.
– Häää, sa jag och ruskade på huvudet och gjorde en besvärad min.
– Men i morgon är det Internationella bacondagen. Då ska man äta massor av bacon. Även om man känner sig taskig mot grisarna, för att de haft oturen att bli bacon.
Freja tittade på mig med sina vackra gröna ögon.
Så typiskt att jag skulle drabbas av förlamning i tungan av fluor just när världens sötaste Freja skulle börja prata med mig. Jag tänkte att om jag skulle göra bort mig hundratusen procent så skulle jag skicka en stämningsansökan till skolan och kräva ersättning för sveda och värk i mitt hjärta.
– Men det är inte bara Baconets dag, fortsatte Freja. Det är även Skäggets dag i morgon. Då ska man ha massor av skägg. Om man är kille, alltså.
Om man är tjej och får en massa skägg ska man uppsöka vårdcentralen.
– Häää, svarade jag och nickade allvarligt.
Jag hade egentligen tänkt säga något annat, men tungan vägrade.
– Det vore kul att ses nån gång, sa Freja och log sitt underbart vackra leende.
Jag nickade överdrivet glatt för att visa att jag gärna ville det.
– Ja, alltså utanför skolan, förklarade Freja. Om du vill?
– Hääää! sa jag och nickade ännu ivrigare.
Troligen såg det ut som om huvudet höll på att lossna från halsen.
Freja försvann in i sitt klassrum igen. Kvar stod jag. Jag kände hur pulsen dunkade i min kropp.
Det var som om jag nyss hade sprungit fem kilometer utan att ta vilopauser var femte meter.
Mitt hjärta kändes friskare än någonsin.
Kära dagboken.
Freja är det finaste namn som finns. Det tyckte jag inte för en vecka sedan. Men nu tycker jag det.
Tack och hej – Frejapastej
2 SEPTEMBER
Hej hej hallå dagboken! Vad är kärlek?
Åke säger att det bara är en kemisk reaktion. Snoppen blir hård på grund av aggressiva neuroner i hjärnan som vill ha fredagsmys.
– Sluta att äckla dig, säger jag bryskt.
– Vadå? Ren vetenskap, menar Åke.
– Det handlar om själars förening. Att två hjärtan blir ett. Att förenas i evig harmoni. Att kyssa varandras ögonlock så att man drömmer om samma sak, deklamerar jag högtidligt.
Lill-Erik känner på min panna för att kolla om jag är varm.
– Sjuk i huvudet, eller? Du har ju precis blivit dumpad av Julia, och nu tror du på äktenskap med den där Tarja! ropar Åke.
– Freja, suckar jag och ritar ett hjärta i luften.
Lill-Erik menar att kärlek egentligen bara handlar om artens önskan att fortplanta sig. Inget annat.
– Art? Vilken art? frågar jag.
– Människan.
– Jaha? Och vad har du emot lejon, apor och guldfiskar? Är människan den enda arten som betyder nåt?
– Va?
Lill-Erik fattar ingenting. Inte jag heller faktiskt. Min kärlek till Freja handlar faktiskt om allt annat än fortplantning. Det handlar om att träffa nån som man vill bli gammal och skaffa löständer tillsammans med under ålderdomen.
I dag är det alltså Internationella bacondagen, som Freja upplyste mig om i går.
På Baconets dag är alla tvingade att käka bacon. Åke vägrade. Han tänker på plågade grisar.
– De som har blivit bacon har väl plågats färdigt, sa jag. Jag ska i alla fall äta med gott samvete.
– Mördare, fräste Åke och visade en bild på en söt kulting.
– Ja, ja, sa jag tufft.
Jag grinade inombords. Jag ska aldrig mer äta kött.
– Jag måste snart gå ut med Snotte, sa Lill-Erik.
Snotte är hans nya hund. En valp. Lill-Eriks marsvin Stig B är svartsjuk. Han har försökt mörda hunden två gånger, enligt Lill-Erik. Första gången bet Stig B Snotte i nosen när han stack in trynet genom buren. Andra gången när Stig B var lös inne i Lill-Eriks rum och Snotte kom in. Då blev det ett dödligt bett i svansen.
Nu har Stig B utegångsförbud i en vecka.
– Grymheter, menade Åke och vill adoptera Stig B. Hos mig skulle han vara fri och lycklig.
– Man säljer inte sin bästis, sa Lill-Erik.
– Jag kan skriva ut adoptionspapper från nätet.
Nu direkt.
– Kan du inte ta Snotte istället? tyckte jag.
Vi satt på soffan hemma i Lill-Eriks vardagsrum. Valpen satt på golvet och flåsade.
– Han behöver nog verkligen gå ut, sa Lill-Erik.
– Jag släpper ut honom då, sa Åke och reste sig.
– Galning. Då försvinner han för evigt.
– Stig B kommer att tacka mig.
Valpen stack ut till hallen. Han pep.
– Kan han ha ont? undrade Åke.
– Vet inte, sa Lill-Erik.
– Strunta i det nu. Jag vill prata om Freja, sa jag och blev yr.
– Vi skiter i Freja. Behåll dina neuroner för dig
själv, sa Åke. Jag vill diskutera framtiden. Hur kommer alla selfisar se ut efter tredje världskriget?
Lill-Erik vill att vi ska gå. Han är skräckslagen för tredje världskriget.
– Han skämtar bara, försökte jag. Det blir inget nytt världskrig.
– I alla fall inte den här veckan, flinade Åke.
– Sluta! Vi kommer att bli missfoster allihopa av strålningen! hojtade Lill-Erik.
– Nej, nej, sa Åke lugnande. Inte vi. Men våra barnbarn får svans och tre ben.
Åke är expert på att få Lill-Erik att bryta ut i panik och få svår ångest. Lill-Erik förklarade att jag och Åke inte längre var välkomna i hans hem.
Vi fick gå hem och Lill-Erik fick gå ut med Snotte.
Tack och hej – Leverpastej
Bert är kär, igen.
Hon heter Freja och älskar poesi.
Bert bestämmer sig för att charma
Freja genom att låtsas att han också älskar poesi, och går med i hennes poesiförening. Det verkar funka! Men så inser
Bert att han förväntas läsa upp egna dikter på en festival. Han vill verkligen imponera på Freja och briljera på scenen. Det är då han begår sitt stora misstag …