Så länge
citronträden växer
Zoulfa
Katouh
Översättare: Åsa Kempe
Översättning: Åsa Kempe
Läs mer om Zoulfa Katouh
på wahlstroms.se
Copyright © 2022 by Zoulfa Katouh
By arrangement with Writers House LLC, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.
Svensk utgåva: B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023
Originalets titel: As Long as the Lemon Trees Grow Översättning: Åsa Kempe
Cover art copyright © 2022 by David Curtis.
Cover design by David Curtis/Patrick Hulse.
Cover copyright © 2022 by Hachette Book Group, Inc.
Omslagsanpassning: Maria Sundberg
Sättning: RPform
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN 978-91-32-21647-3
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till Hayao Miyazaki, som la grunden för min fantasi.
Till Ali Al-Tantawi, som revolutionerade min fantasi.
Och till alla de syrier som älskat, förlorat, levt och dött för Syrien. En dag kommer vi att återvända hem.
Varje citron kommer att ge liv åt ett barn och citronerna kommer aldrig att dö ut.
— Nizar QabbaNi
نوـمـيلـلا يـهـتـني نأ لاـحمو ًلاْفــط بجـنتــس ةـنوـميـل ُّلُك ابق رازن
Every lemon will bring forth a child and the lemons will never die out
—Nizar
Qabbani
Tre skrumpNa ciTroNer och en påse pitabröd, som är mer torrt än mögligt, ligger bredvid varandra.
Det är allt den här mataffären har att erbjuda.
Jag stirrar trött innan jag tar upp dem, varje liten rörelse värker i kroppen. Sedan tar jag ännu ett varv bland de tomma, dammiga hyllorna, hoppas att jag ska ha missat något. Men det enda som möter mig är en stark känsla av nostalgi. Jag minns när jag och min bror brukade rusa in i den här mataffären efter skolan och fylla famnen med chips- och godispåsar. Det får mig att tänka på mama, hur hon brukade skaka på huvudet och anstränga sig för att inte le när vi, rödflammiga och med uppspärrade ögon, gjorde vårt bästa för att gömma krigsbytet i ryggsäckarna. Hon brukade kamma vårt hår …
Jag skakar på huvudet.
Sluta.
När hyllorna verkligen visar sig vara tomma tar jag mig sakta bort till disken för att betala för citronerna och brödet med babas besparingar. Det han lyckades ta ut innan den där ödesdigra dagen. Ägaren, en skallig gammal man i sextioårsåldern, ler medlidsamt mot mig innan han ger tillbaka växeln.
7 1
Utanför affären möts jag av en karg och ödslig värld. Jag är van vid det ohyggliga och ryggar inte undan, men skräcken i hjärtat växer.
Spruckna vägar, asfalt förvandlad till grus, grå, ihåliga byggnader i färd med att ruttna, när naturens krafter nu försöker avsluta det militärens bomber påbörjat. Fullkomlig och total förödelse.
Solen har långsamt börjat smälta bort det sista av vintern, men kylan dröjer sig kvar. Våren, själva symbolen för nytt liv, når inte det utslitna Syrien. Allra minst min stad, Homs.
Förtvivlan härskar över de tunga, döda grenarna och gruset och utmanas bara av hoppet i människornas hjärtan.
Solen ska strax ta farväl, den står lågt på en himmel som långsamt skiftar från orange till mörkblått.
”Tusenskönor. Tusenskönor. Tusenskönor. Den söta doften av tusenskönor”, mumlar jag.
Utanför affären står flera män, ansiktena är magra och märkta av undernäring, men ögonen glittrar. När jag går förbi hör jag brottstycken av deras samtal, men jag dröjer mig inte kvar. Jag vet vad de pratar om. Det alla pratat om under de senaste nio månaderna.
Jag ökar takten, vill inte höra. Jag vet att militärens belägring är en dödsdom. Att livsmedelsförråden minskar, att vi svälter. Jag vet att mediciner snart kommer att betraktas som en myt på sjukhuset. Jag vet det eftersom jag utförde operationer utan bedövning i dag: människor förblöder och dör av infektioner och det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa dem. Jag vet också att vi alla kommer att drabbas av ett öde värre än döden om den Fria syriska armén inte lyckas stoppa regeringsstyrkornas framryckning mot Homs gamla stad.
Medan jag rör mig hemåt börjar vinden bli kylig och jag
8
sveper hijaben tätare om halsen. Samtidigt är jag väldigt medveten om de torkade bloddroppar som har lyckats ta sig in under labbrockens ärmar. Varje gång jag inte klarar av att rädda ett liv under ett arbetspass blir ytterligare en bloddroppe en del av mig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tvättar händerna, martyrernas blod tränger ner genom huden och in i cellerna. Vid det här laget har det förmodligen blivit en del av mitt DNA.
Och i dag är det ljudet från bensågen vi använde under den amputation som dr Ziad bad mig ta över som ekar i huvudet.
I sjutton år fostrade Homs mig, det var här jag kultiverade mina drömmar: att ta examen från universitetet med höga betyg, säkra ett bra jobb som apotekare på Zaytouna-sjukhuset, och slutligen få möjlighet att resa utanför Syrien och upptäcka världen.
Men bara en av dessa drömmar har blivit verklighet. Och inte på det sätt jag trodde.
För ett år sedan, efter att den arabiska våren spritt sig över regionen, tog Syrien fasta på det hopp som väckts hos massorna och krävde frihet. Diktaturen svarade med att släppa lös helvetet.
Eftersom militären medvetet siktade in sig på läkare blev de snart lika sällsynta som skratten. Men bomberna slutade inte falla bara för att läkarna försvunnit och när Zaytounasjukhuset började gå på knäna behövde de all hjälp de kunde få. Till och med den icke-medicinskt-utbildade personalen uppgraderades till sjuksköterskor. Jag, som läst första året på apotekarprogrammet, motsvarade en erfaren läkare och när deras sista apotekare begravdes under resterna av sitt eget hus, fanns det inte längre något val.
Det spelade ingen roll att jag bara var arton år. Det spelade
9
ingen roll att min medicinska erfarenhet var begränsad till innehållet i mina kursböcker. Allt det där ordnade sig när den första kroppen som skulle sys ihop lades ut framför mig. Döden är en utmärkt lärare.
Under de senaste sex månaderna har jag deltagit i fler operationer än jag kan räkna och slutit fler ögon än vad jag någonsin trodde att jag skulle behöva göra.
Det var inte det här som skulle vara mitt liv.
Resten av hemvägen påminner om historieböckernas svartvita fotografier av Tyskland och London efter andra världskriget. Raserade hus vars inre trä och betong runnit ut omkring dem likt trasiga tarmar. Lukten av träd som förvandlats till aska.
Den bitande vinden tar sig igenom min slitna labbrock och dess kyliga smekning får mig att rysa. ”Mattram. Ser ut som tusenskönor. Hjälper mot feber och artrit. Mattram. Mattram. Mattram”, mumlar jag.
Jag får äntligen syn på mitt hem och blir alldeles varm i hjärtat. Det är inte det hem som jag delade med min familj, utan det som Layla erbjöd mig efter att en bomb hade fallit på mitt eget. Utan henne hade jag bott på gatan.
Laylas hem – vårt hem, antar jag – är en enplansvilla som står uppradad bland andra precis likadana. Alla har kulhål likt dödliga dekorationer längs med fasaderna. Alla är tysta, ledsna och ensamma. Vårt bostadsområde är ett av de sista där husen fortfarande är mer eller mindre hela. På andra platser sover människor under trasiga tak eller ute på gatan.
Det rostiga låset gnisslar när jag vrider om nyckeln och ropar: ”Jag är hemma!”
”Här inne!” svarar Layla.
Vi kom in i den här världen tillsammans när våra mammor
10
delade rum på sjukhuset. Hon är min bästa vän, min stöttepelare och, eftersom hon förälskade sig i min bror Hamza, också min svägerska.
Och nu, efter allt som hänt, mitt ansvar och den enda familj jag har kvar i världen.
Så fort Layla fick se det här huset förälskade hon sig i dess pittoreska charm och Hamza köpte det åt henne på fläcken. Två sovrum var en perfekt storlek för ett nygift par. På en av väggarna målade hon gröna vinrankor från golv till tak, på en annan stämplade hon lila lavendelblommor och hon täckte golven med tjocka arabiska mattor som jag hjälpte henne att köpa från Al-Hamidiyah souq. Köket målade hon vitt för att hyllorna i valnötsträ, vilka hon fyllde med egendesignade muggar, skulle synas ordentligt. Det blickar ut över vardagsrummet, som på den tiden var fullständigt belamrat av hennes konstnärsmaterial. Kladdiga papper fulla av färggranna fingeravtryck låg utspridda på golvet, färg droppade från penslarna. När jag tittade förbi hittade jag henne ofta utsträckt på golvet under staffliet med det kastanjebruna håret utspritt som en solfjäder runt huvudet och blicken riktad upp i taket medan hon sjöng med i någon gammal arabisk poplåt.
Huset var en perfekt spegling av Laylas själ.
Men det är det inte längre. Laylas hem har förlorat sin gnista, färgerna har bleknat och kvar finns en solkig grå nyans. Det är bara ett tomt skal.
Jag går in i köket, ser att hon ligger i den blommiga soffan i vardagsrummet och lägger påsen med pitabröd på köksbänken. Så fort jag får syn på henne försvinner tröttheten. ”Jag tänkte värma soppan. Vill du ha lite?”
”Nej, det är bra”, svarar hon. Hennes röst är, till skillnad
11
från min, fylld av liv. Den är en varm filt som sveper in mig i vackra minnen. ”Hur gick det där med båten?”
Fan. Jag låtsas vara upptagen med att hälla den vattniga linssoppan i kastrullen och sedan tända den portabla gasspisen. ”Är du säker på att du inte vill ha lite?”
Layla sätter sig upp, hon är gravid i sjunde månaden och magen spänner mot den marinblå klänningen. ”Berätta hur det gick, Salama.”
Jag stirrar stint på den bruna soppan, lyssnar på de fräsande lågorna. Layla har tjatat på mig om att prata med Am på sjukhuset sedan strax efter att jag flyttade in. Hon har hört om de syrier som lyckats ta sig till tryggheten i Tyskland. Det har jag också. Några av mina egna patienter har kunnat säkra en plats över Medelhavet tack vare Am. Jag har ingen aning om hur han får tag i båtarna. Men för den som har pengar är allt möjligt.
”Salama.”
Jag suckar och sticker fingret i soppan, den har precis börjat få upp värmen. Min stackars mage kurrar, den struntar i om soppan är varm nog eller inte, så jag tar kastrullen från plattan och sätter mig ner bredvid Layla i soffan.
Layla tittar på mig med höjda ögonbryn och tålmodig blick. Hennes havsblå ögon är så ofattbart stora att de tar upp nästan hela ansiktet. Med sitt kastanjebruna hår som skiftar i både gyllene och röda nyanser, sina spridda fräknar och bleka hy, har hon alltid sett ut som en förkroppsling av själva hösten. Och trots all smärta ser hon fortfarande magisk ut. Men armbågarna sticker ut på ett märkligt sätt och de en gång runda kinderna har magrat.
”Jag frågade honom inte”, säger jag till slut och tar en sked soppa medan jag stålsätter mig för hennes gnäll.
12
Och hon levererar. ”Varför? Vi har lite pengar …”
”Pengar vi behöver för att överleva när vi kommer dit. Vi vet inte hur mycket han kommer att kräva, och allt det där man hör om …”
Hon skakar på huvudet så att några hårslingor faller fram över kinden. ”Okej, du har rätt. En del … når aldrig land, men det är fler som gör det! Salama, vi måste fatta ett beslut. Vi måste härifrån! Innan jag börjar amma, liksom.”
Hon är inte klar, andningen börjar bli ansträngd. ”Och våga inte föreslå att jag ska åka utan dig! Antingen går både du och jag ombord på en båt eller så gör ingen av oss det. Jag vägrar befinna mig Gud vet var, livrädd och ensam, utan att veta om du lever eller är död. Det finns inte en jävla chans att det händer! Och vi kan inte gå till Turkiet – det har du själv sagt.” Hon pekar på sin stora mage. ”För att inte tala om att det kryllar av gränsvakter och krypskyttar där ute, vi skulle bli skjutna så fort vi satte foten utanför den Fria syriska arméns område. Vi har ett alternativ. Hur många gånger ska jag behöva säga det?”
Jag hostar till. Soppan växer i munnen och tuggorna landar som tunga stenar i magen. Hon har rätt. Hon är i tredje trimestern, varken hon eller jag skulle klara av att gå de sexhundrafyrtio kilometer som krävs för att nå säkerheten och samtidigt lyckas lura döden hela vägen.
Jag ställer kastrullen på soffbordet i furu och tittar ner på mina händer. De är täckta av ärr, märken som döden lämnade efter sig när han försökte ta mitt liv. Några av dem är inte mer än svaga streck, andra är grova och ojämna med hud som fortfarande inte ser ut att ha läkt, trots att den har det. De är en påminnelse om att arbeta snabbare, kämpa sig igenom tröttheten och rädda ett liv till.
13
Jag ska precis dra ner ärmarna över dem när Layla lägger sin hand över min och jag tittar upp på henne.
”Jag vet varför du inte frågar honom, och det har inget med pengarna att göra.”
Min hand rycker till under hennes.
Lova mig, Salama. Lova mig, viskar Hamzas oroliga röst.
Jag skakar på huvudet för att bli av med den och tar ett djupt andetag. ”Layla, jag är den enda apotekaren kvar på tre stadsdelar. Vem ska göra mitt jobb om jag åker? Vem ska hjälpa de gråtande barnen? Krypskyttarnas offer. De sårade männen.”
Hon griper hårt om klänningstyget. ”Jag vet. Men jag tänker inte offra dig.”
Jag öppnar munnen för att svara men hejdar mig när hon grimaserar och kniper ihop ögonen.
”Sparkar bebisen?” frågar jag genast och flyttar mig lite närmare. Trots att jag försöker att inte låta min oro lysa igenom så gör den det. Belägringen har begränsat möjligheten till läkarbesök och gjort att kosttillskott för gravida är svåra att få tag på.
”Lite”, erkänner hon.
”Gör det ont?”
”Nej, det är bara obekvämt.”
”Kan jag göra något?”
Hon skakar på huvudet. ”Det är ingen fara.”
”Okej, det hörs lång väg att du ljuger. Vänd dig om”, säger jag och hon skrattar och gör som jag säger.
Jag arbetar mig igenom axlarnas muskelknutor till dess att jag känner att spänningarna släpper. Hon har knappt något underhudsfett och jag ryser varje gång jag nuddar vid hennes akromion eller skapula. Det här … det här är … fel. Hon borde inte var här.
14
”Du kan sluta nu”, säger Layla efter ett par minuter. Hon ler uppskattande. ”Tack.”
Jag försöker besvara leendet. ”Det är apotekaren i mig. Behovet att ta hand om dig sitter djupt rotat.”
”Jag vet.”
Jag böjer mig fram och lägger händerna mot magen, känner hur bebisen trycker sig lite mot dem.
”Jag älskar dig, bebisen, men du måste sluta göra din mamma illa. Hon behöver vila”, kuttrar jag.
Laylas leende blir bredare och hon klappar mig på kinden. ”Du är för söt för ditt eget bästa, Salama. Vilken dag som helst kommer någon att dyka upp och stjäla dig ifrån mig.”
”Giftermål? I det här ekonomiska läget?” svarar jag och fnyser, tankarna vandrar till den sista gången mama sa att en kvinnlig släkting och hennes son skulle komma förbi på kaffe. Lustigt nog blev det aldrig av. Det skulle ha skett samma dag som revolutionen startade. Men jag minns att jag var uppspelt över besöket. Över möjligheten att bli kär. När jag tänker tillbaka på det känns det som om det måste ha hänt en annan tjej, en som bar mitt ansikte och använde min röst.
Layla rynkar pannan. ”Det kan hända. Var inte så pessimistisk.”
Jag skrattar åt hennes förolämpade ansiktsuttryck. ”Som du vill.”
När det gäller sådant här har Layla inte förändrats. När jag ringde henne och berättade om besöket dröjde det mindre än en kvart innan hon stod utanför min dörr med en stor väska fylld av kläder och smink och tjöt lyckligt.
”Du ska ha på dig den här!” tillkännagav hon efter att ha dragit med mig till mitt rum och rullat ut sin azurblå kaftan. Den var gjord av ett tjockt, vackert tyg som gled mjukt över armarna. Fållen
15
var sydd med guldtråd precis som bältet i midjan, från vilken tyget föll som ett vattenfall längs med sidorna. Färgen påminde mig om havet som regnet skapar i Spirited Away. Den var, med andra ord, magisk.
”Matcha den med en blå eyeliner så kommer han att be på sina bara knän om att få träffa dig igen.” Hon blinkade mot mig och jag skrattade. ”Du är verkligen så fin i blå eyeliner!”
”Åh, det vet jag väl.” Jag höjde och sänkte ögonbrynen. ”En av fördelarna med att vara brun.”
”Själv ser jag ut som ett blåslaget spöke!” Hon låtsades torka tårarna, vigselringen glittrade på hennes finger.
”Sluta vara så dramatisk, Layla”, skrattade jag.
Hennes leende blev okynnigt, de blå ögonen lyste. ”Du har rätt. Hamza gillar det. Väldigt mycket.”
Jag slog genast händerna för öronen. ”Usch, nej! Det där vill jag inte veta någonting om.”
Hon skrattade och drog i mina armar, ville göra mig ännu mer besvärad, men hon kunde inte få ur sig sammanhängande meningar eftersom mitt generade ansiktsuttryck hela tiden fick henne att brista ut i ett hysteriskt skratt.
Layla suckar och jag rycks tillbaka till verkligheten.
”Livet handlar om mer än att bara överleva, Salama”, säger hon.
”Jag vet”, svarar jag. Den uppsluppna stämningen är som bortblåst.
Hon ger mig en vass blick. ”Gör du verkligen det? Jag ser ju hur du beter dig. Du koncentrerar dig på sjukhuset, på att jobba, på mig. Men du lever inte. Du tänker inte ens på varför det är revolution. Det är som om du inte vill tänka på det.”
Hon tystnar, men håller kvar min blick och jag blir alldeles torr i munnen. ”Det är som om du inte bryr dig, Salama. Men
16
det vet jag att du gör. Du vet att revolutionen handlar om att vi ska ta tillbaka våra liv. Den handlar inte om att överleva. Den handlar om att kämpa. Om du inte kan kämpa här, kommer du inte att kunna göra det någon annanstans. Inte ens om du skulle ändra dig och vi lyckades ta oss till Tyskland.”
Jag ställer mig upp och sveper med handen mot den flagnande färgen på de dystra väggarna. Mot ingenting alls. ”Kämpa mot vad? Vi kan skatta oss lyckliga om det värsta som händer oss här är att vi dör och det vet du. Antingen blir vi arresterade eller så dödas vi av en bomb. Det finns ingenting att kämpa för, för vi kan inte kämpa. Ingen hjälper oss! Jag är volontär på sjukhuset eftersom jag inte står ut med att se människor dö. Men det är allt.”
Layla tittar på mig, men det finns ingen irritation i hennes blick. Bara medlidande. ”Vi kämpar under tiden vi är här, Salama, för det här är vårt land. Det här är din pappas land och det var hans pappas land före honom. Ditt förflutna finns inbäddat i jorden. Inget annat land i världen kommer att älska dig som ditt eget gör.”
Tårarna sticker i ögonen. Hennes ord ekar från skolans historieböcker. Kärleken till Syrien sitter djupt rotad i oss. Den återfinns i nationalsången, som vi sjöng varje morgon från och med den allra första skoldagen. På den tiden var det bara ord. Men efter allt som hänt, har de blivit vår verklighet.
Våra sinnen är djärva och vår historia storslagen.
Och våra martyrers själar är utmärkta väktare.
Jag undviker att möta Laylas blick. Jag vill inte bli skuldbelagd. Det har jag redan blivit så att det räcker.
”Jag har förlorat tillräckligt i det här kriget”, säger jag bittert.
”Det är inte ett krig, Salama. Det är en revolution”, svarar hon bestämt.
17
”Okej.”
Och med det går jag till mitt sovrum och stänger dörren efter mig. Väl där inne kan jag äntligen börja andas igen. Allt jag bryr mig om – allt jag har kvar i världen – är Layla och sjukhuset. Jag är inget monster. Människor lider och jag kan hjälpa dem. Det var därför jag ville bli apotekare. Men jag vägrar att tänka på varför de hamnar på sjukhus. Varför allt det här händer. Ett varför som tog min mama ifrån mig. Jag minns hennes kalla fingrar i min hand. Ett varför som tog baba och Hamza, Gud vet vart. Jag vill inte leva i det förflutna. Jag vill inte sörja över att jag kommer att avsluta mina tonår med förlorat hopp och nätter fyllda av mardrömmar. Jag vill överleva.
Jag vill ha min familj. Det enda jag vill är att få tillbaka min familj.
Även om det Layla säger är sant.
Jag tar på mig den enda pyjamasen jag har kvar. En svart bomullströja och matchande byxor. Tillräckligt anständigt om jag någonsin skulle behöva fly mitt i natten. Inne i badrummet försöker jag ignorera min utmärglade spegelbild och mitt torra, bruna hår som hänger ner över axlarna. Av gammal vana öppnar jag vattenkranen. Ingenting händer. Vårt kvarter har saknat både el och vatten i flera veckor. Tidigare kunde det fungera då och då, men efter belägringen har det försvunnit helt och hållet. Som tur är regnade det förra veckan och Layla och jag ställde ut hinkar för att samla vatten. Nu använder jag en liten handfull av det för att tvätta mig och be.
Solens svaga strålar har dragit sig undan från sovrummets repade trägolv och Homs håller på att svepas in i nattens mörka kappa. En stigande oro får tänderna att skallra, men jag biter ihop och sväljer hårt. Den lilla självkontroll jag lyckas uppbåda under dagen ger alltid vika när solen går ner.
18
Jag sätter mig på sängen, blundar och tar några djupa andetag. Jag behöver rensa huvudet. Jag behöver koncentrera mig på något annat än den smärta och skräck som slagit rot i min själ.
”Strandkrassing. Strandkrassing. Söt doft”, mumlar jag och ber att nerverna inte ska svika mig. ”Vita kronblad. Används för smärtlindring. Och mot förkylning, magkramper och hosta. Söt. Söt.”
Det fungerar. Lungorna börjar fördela syret jämnt ut i blodet och jag öppnar ögonen för att betrakta de tjocka grå molnen utanför fönstret. Glaset är sprucket i kanterna och fönsterkarmen är trasig efter att en bomb slagit ner i närheten. När jag flyttade in var jag tvungen att torka bort blod från rutan.
Trots att fönstret är stängt sveper en kylig vind genom rummet och jag ryser, jag vet vad som kommer att hända nu. Det är inte bara på sjukhuset jag ser fruktansvärda saker. Skräcken har muterat i mitt huvud där den förärats ett liv och en röst som dyker upp varje natt, utan undantag.
”Hur länge tänker du sitta där utan att prata med mig?” hörs en mörk röst någonstans bredvid fönstret och håret reser sig i nacken.
Rösten påminner om det iskalla vatten jag tvättar mig med när jag kommer hem indränkt i martyrernas blod. Dess stenar tynger bröstet och drar ner mig i jorden. Den är kvav som en het sommardag och öronbedövande som bomberna militären fäller över oss. Den är själva grunden för vårt sjukhus och de ordlösa ljud vi ger ifrån oss.
Jag vänder sakta blicken mot honom. ”Vad vill du den här gången?”
Khawf ser på mig. Hans kostym är nypressad och ren. Men
19
de röda fläckarna på axlarna oroar mig. De har funnits där sedan första gången vi träffades och jag har fortfarande inte vant mig vid dem. Men jag tycker inte om hans ögon heller – isblå. Håret är nattsvart och han ser inte mänsklig ut, men det är förmodligen själva poängen. Han ser så mänsklig ut som det bara är möjligt.
”Du vet vad jag vill”, ekar hans röst och jag ryser.
20
Salama var en helt vanlig tonåring när inbördeskriget bröt ut i Syrien. Nu är hon volontär på sjukhuset i Homs och möter varje dag svårt skadade och döende män, kvinnor och barn. Men Salama beslutar sig för att fly, hon planerar att ge sig av tillsammans med sin gravida vän Layla. Fast det är inte så enkelt att bara lämna allt, trots att det gamla livet har slagits i spillror. Och när Salama träffar en person som får hjärtat att slå dubbla slag blir allt plötsligt ännu svårare …
Så länge citronträden växer är en oförglömlig kärlekshistoria och en brutal berättelse om frihetskampen i Syrien. Den har hyllats och fått fantastiska recensioner, världen över.
