Prolog Han var tillbaka. Öppningen i skogen låg tyst under ett tunt lager av snö. Mannen såg sig omkring över den välbekanta platsen. En gång hade barn lekt i gläntan. Här hade det funnits gungor, en klätterställning, en karusellsnurra – och en linbana. Här hade det skrattats och lekts – men det hade också hänt hemska saker. – Var är ni? ropade mannen ut i tystnaden. Jag vet att ni är här. Han försökte verka stark och självsäker, men han hörde själv hur hjälplös han lät. Och han fick inget svar. Mannen rörde sig långsamt ut i gläntan. Det som en gång varit en lekpark var nu en övergiven byggarbetsplats. Där stod mörka baracker, och trasiga presenningar fladdrade i vinden. Det enda som fanns kvar av det som en gång kallats Leklandet var den gamla lekstugan. Lekplatsen hade byggts intill en fabrik som en gång legat här mitt i skogen. Men allt det där var länge sedan. Som så ofta fanns där nu en dimma som 5
skapade en overklighetskänsla. Den tycktes avgränsa Disby från resten av världen. Det var något med skogarna här, som om träden hade ett medvetande. De hade sett allt. De visste vad som hade hänt. Mitt i gläntan gapade ett stort hål, säkert fem meter djupt och tio meter brett. Det såg ut som ett stort sår i marken, eller en jättelik öppen grav. Bygget av det som skulle bli en minnesplats över gamla skulder och orättvisor hade avstannat. Mannen tittade ner i den kalla jorden och tänkte på hur lätt det var att gräva ner och gömma obehagliga minnen och dåliga samveten. Runt gropen hade det satts upp en avspärrning för att förhindra olyckor. Han undrade om det även skulle hindra det som fanns där nere från att ta sig upp. Något hade fått mannen att börja gå hit om kvällar och nätter. Han kunde inte sluta tänka på det. Han kände det i hela kroppen, skymtade det i ögonvrån. Det som en gång hade hänt här var inte över. De var tillbaka. Kanske hade de aldrig varit borta. Drömväsen. Det var så han tänkte på dem. Hotfulla smygande skuggor och mumlande röster. Iskalla små fingrar som trevat efter hans varma, levande kropp. Han kunde känna deras närvaro, men de visade sig inte för honom. Mannen intresserade dem inte längre. Han hörde dem nu, som viskningar mellan träden. Var är de? Var är de? Håret reste sig i nacken på honom. Men det var inte han som var i fara – det var de unga, barnen. Hur skulle han kunna försvara dem?
6
André I mörker förlorar människan förmågan att se färger. Det minns André från någon naturkunskapslektion. Skogen omkring honom nu är en värld av gråskalor och dimma. När han andas ut bildas små moln i den kyliga luften. Det är ovanligt kallt för att vara november. Alla vuxna pratar om att vädret uppför sig märkligt, men det har människor gjort i hela Andrés liv. Klimatförändringar och oväntade växlingar i väderleken är det nya normala. Han springer lugnt och målmedvetet. Skymningen faller redan tidigt på eftermiddagen nu. Och snön har kommit tidigt i år, men den har ännu inte riktigt letat sig in bland träden. Löpningen får honom att må bra. Det är som om han kan springa ifrån jobbiga tankar och problem. Hans kropp är helt fokuserad på ansträngningen. André är vältränad, han springer en kilometer snabbare än någon annan av sexorna. Det är viktigt för honom att vara i form just nu. Så här långt har det gått bra i fotbollscupen, men de har en rad tuffa matcher framför sig. 7
– André! Någon ropar bakom honom och han ser sig hastigt om. Det har gradvis blivit mörkare. Rösten är så välbekant, men det är något som inte stämmer. Personen låter skärrad och skrämd. – Akta dig! Skogen som just varit så lugn och fridfull känns plötsligt hotfull. Mörkret bakom honom är med ens helt kompakt. Han kan inte se stigen längre. Han blinkar och blinkar, men det hjälper inte. Obehagskänslan slår till, det känns som en kramp. Något är fel. Det är något där, något som rör sig och kommer allt närmare. André vill springa fortare, han vill fly bort från rösten och mörkret. – Hallå? Hans röst låter overklig och dämpad. Och skogen är tyst. Ändå vet han säkert att det är något där, något som vill skada honom. Han vänder sig hastigt om för att fortsätta, det är bråttom nu. Då står han där framför honom på stigen. Pojken i den svarta hoodien. Ansiktet är dolt under huvan, men André vet ändå vem han är. Pojkens kläder är smutsiga och hänger i trasor. Kroppen är sned och krokig som en gammal fågelskrämma. Hela pojken ser trasig ut. Och André vet att det är hans fel. – Förlåt, viskar André. Det var inte meningen. Jag visste inte … – Fara! skriker rösten nu. André, du är i fara! Skräcken tjuter i huvudet på honom, men han försöker att tänka klart. Han känner igen allt, han har varit här förut. 8
Det är en mardröm. Och han inser att rösten han hör är hans egen. – Vakna, André! skriker han till sig själv. André, du måste vakna! Skriket ekade i huvudet på André när han vaknade i rummets kompakta mörker. Han andades häftigt och var genomblöt av svett. Den snabba pulsen dunkade i huvudet och adrenalinet rusade. Kroppen var fortfarande helt inställd på att fly. Snabbt trevade han efter gummisnodden han numera alltid bar runt handleden. Han snärtade till och smärtan sved i huden. Det betydde att han var vaken. Långsamt lugnade sig andhämtningen. Han var hemma, i sitt eget rum, i familjens stora villa. Det hade bara varit en mardröm. Han borde kunna slappna av, vända på kudden till den svalare sidan och somna om. Men André visste att det inte var så enkelt. Han granskade snabbt sina händer och underarmar, rörde på benen och axlarna. Det hade varit nära ögat, men ingenting gjorde ont och han kunde inte se några skador på kroppen. Han hade lärt sig mycket om sina drömmar och han visste att han inte kunde lita på dem. Ingen skulle tro honom om han berättade det, men hans drömmar kunde göra honom illa fysiskt. Om han slappnade av och inte var uppmärksam fanns det varelser i drömmarna som kunde skada honom. De hade varit med honom i flera veckor nu: drömmarna om Nattlandet. Ibland undrade han om de någonsin hade upphört. Han var inte säker på det. Han kunde inte avgöra 9
om det var drömmarna som kom till honom – eller om det var han som framkallade dem genom att hela tiden tänka på dem. Det var som om de var en del av honom. Men de var annorlunda nu. Nattlandet var annorlunda. Hans före detta flickvän Elle, som hade dött i den där bilolyckan, fanns inte längre kvar där. Han ville tro att hon fått frid nu. Så varför var han tillbaka i Nattlandet? Måste han låta drömmen fortsätta för att få veta det? Han vågade inte tänka på vad det betydde.
10
Tess Hey girl! Ses ikväll? Du kommer väl? Tess skrollade genom sina meddelanden på telefonen. Hon hade fortfarande inte riktigt vant sig vid dem och läste dem gärna om och om igen. De var som små godisbitar. För bara några månader sedan hade hon varit så ensam. Ingen hade frågat henne om hon ville hänga med på något. Ingen hade saknat henne. Tess hade varit utanför, hon hade varit annorlunda, ofta blivit arg och osams med folk, inte passat in. Sedan hade allt förändrats. Hon förstod knappt själv vad som hänt, men plötsligt ville killar och tjejer i skolan vara hennes vän, till och med de populära tjejerna i klassen. Hon var liksom en av dem nu. När hon tänkte på det bubblade det av lycka i henne, som om hon var en kolsyrad läsk. Tess mötte sin blick i den nya, stora spegeln på väggen. Var hon 11
annorlunda? Hade något hänt med henne? Ja, absolut. Tess log. Hon mådde så mycket bättre nu. Tess såg sig om i rummet. Det kändes lika nytt som hon. Hennes mamma hade hjälpt henne att måla och möblera om. De hade städat och gått igenom alla hennes saker. En del hade lagts upp på vinden, annat hade kastats. Tess hade tagit bort gamla bilder på väggarna. De enda som fick vara kvar var bilderna på Elle. Tess tittade på fotot som satt fasttejpat på spegeln, och det högg till i bröstet. Sorgen och saknaden kunde fortfarande överrumpla henne. Elle log mot henne och solen glittrade i hennes tjocka hår. Tess mindes den där sommardagen i hagen med hästarna. Det var hon som hade tagit bilden. Samma foto hade stått på Elles kista under begravningen. Allt det som skett i slutet av sommaren kändes overkligt, och minnena var som insvepta i ett dis. Tess var inte längre säker på vad som verkligen hade hänt och vad som bara utspelat sig i hennes huvud. Hennes bästa vän Elle hade dött i en bilolycka, och chocken och sorgen hade nästan gjort Tess galen. Hon hade drömt hemska mardrömmar: drömmar om Elle och en olycklig pojke som dött i Disby för länge sedan. Men allt det där var över nu. Tess drömde inte längre. Hennes sömn var mörk och tyst. Den kändes som en befrielse. Det plingade till i telefonen igen, hon kollade skärmen och den här gången blev hon alldeles varm. Hoppas vi ses sen. 12
Meddelandet var från André. Känslorna hade förändrats mellan Tess och André. De hade tillbringat mycket tid tillsammans de senaste månaderna, hjälpt och stöttat varandra efter Elles död. Tess kunde inte förstå att hon tyckt så illa om honom när Elle levde, men då hade de tävlat om hennes uppmärksamhet. Nu kunde hon inte tänka sig att vara utan André. Men de umgicks bara utanför skolan och ingen kände till att de sågs, det var som om de hade en hemlighet. Och nu kunde hon inte låta bli att tänka på det där som hade hänt bara några dagar tidigare. De hade just kollat på en film hemma hos André när han plötsligt hade blivit allvarlig. – Jag måste berätta en grej, hade André sagt och lagt sin hand på Tess. Plötsligt hade allt blivit så annorlunda. Hans hand hade varit väldigt kall, och beröringen hade fått henne att rycka till. Det var som om hon hade vetat att det skulle hända, hon hade velat att det skulle hända. Men när det väl gjorde det blev hon nervös och rädd. Utan att tänka hade hon ryckt åt sig handen och mumlat något om att hon måste gå, att hon lovat vara barnvakt. Hon hade inte ens kunnat se André i ögonen när hon skyndat därifrån. Tess suckade. Hade hon missat chansen nu?
13
Tess lillebror darrade. Hon lät honom krypa ner intill henne under täcket. Men hon frågade inte vad han drömt. Hon ville inte veta. Mardrömmarna som förföljt Tess är borta. Sorgen efter hennes bästa vän Elle hade nästan gjort henne galen, men allt det där låg bakom henne nu. Så börjar en spökhistoria sprida sig, en berättelse om en mardröm som drabbar unga människor i Disby. Det sägs att när man drömmer den betyder det att någon ska dö. Och unga människor har ofta råkat illa ut i det lilla samhället. Som Elle som dog i en bilolycka, och pojken som ströps i linbanan på den gamla lekplatsen. Historien säger att de döda finns kvar i skogen. Och att de vill bli fler. När Tess lillebror Oscar försvinner inser hon att hon varit blind. Varför lyssnade hon inte på Oscar när han försökte berätta varför han var så rädd? André och Tess måste tillbaka. De måste tillsammans hitta in i mardrömmarna och Nattlandet igen, innan det är för sent. Drömväsen är andra delen i skräcktrilogin Nattlandet.