9789132215087

Malin Edgren

REKORD-SOMMAR

Illustrationer av Jennifer Berglund

Till Elon, Tim och Matilda. Till dig som drömmer.

Drömmar ger bränsle åt livsgnistan, så våga drömma!

BÄST I VÄRLDEN

Det finns tre sorters dagar. I alla fall om du frågar mig, Joni Haglund. De flesta är vanliga dagar som man glömmer bort. Sedan finns det riktiga skruttdagar. Men också magiska dagar

som bara kommer ibland.

Mina topp tre på bästalistan över magiska

dagar:

1. Julafton. Eftersom jag får paket trots att jag har slutat tro på tomten.

2. Min födelsedag. En dag som är ens egen är världens bästa uppfinning.

3. Skolavslutningen. För man får ledigt i en evighet och lite till.

Dagen då jag kommer att bli bäst i världen är inte med på listan. För det har inte hänt än.

Men när jag blir det, kommer den dagen säkert att toppa julafton.

– Joni, du kan bli bäst på vad du vill, om du bara tränar! brukar morfar säga.

Förut visste jag inte vad jag ville bli bäst på.

Det var innan jag fick min nya storcykel. Nu har jag en plan. Jag ska bli bäst i världen på cykling.

Snabbast av alla! Jag ska bli den yngsta någonsin att slå världsrekord i fortcykling, som det heter.

Vet du varför? För att jag kan det. Det har ju morfar sagt.

Jag har inte berättat för någon än om rekordet.

Inte för morfar. Inte för mamma. Inte ens för Shirin fast hon är min bästis. Därför blev

mamma ganska förvånad när jag sa att jag ville ha en cykeldräkt till skolavslutningen.

Det är vår grej, min och mammas. Till skolavslutningen får jag önska mig nya kläder som hon syr precis som jag bestämmer. Och den här

gången ville jag ha en cykeldräkt. Det tyckte hon var lite ovanligt, som hon sa. Jag håller med, det är en ovanligt bra idé! Hon kommer fatta sedan, när hon ser min bild i rekordboken.

Cykeldräkten är i alla fall coolare än coolast. Med fartränder och en stor etta i reflextyg på ryggen. Och självklart är den gul eftersom det är den snabbaste färgen. Gul som solen, gul som blixten, gul som ljuset. Ljuset är den fortaste farten som finns. Det är därför ledartröjan i cykeltävlingar är gul.

Med den här dräkten kan ingenting gå fel!

1 LÖFTET

Det första jag såg när jag vaknade på dagen för

skolavslutningen var min fantastiska cykeldräkt som hängde på garderoben. Jag hoppade ur sängen och drog på mig den. Den satt perfekt!

Sedan plattade jag till täcket lite. Mamma vill att jag bäddar sängen varje dag. Jag tycker

egentligen att det är slöseri med tid eftersom den ändå blir obäddad igen på kvällen. Men ingenting kunde få mig på dåligt humör idag. Jag tog trappan till nedervåningen i rekordfart.

Vid köksbordet satt Ville, min tvååriga lillebror, och åt gröt med händerna. Villes pappa, Markus, stod bredvid och drack kaffe medan han kollade mobilen.

Mamma log mot mig. Hon hade sin blommiga

sommarklänning som hon alltid har på avslutningen.

– Ska det bli roligt idag? frågade hon.

– Mm, sa jag.

Ville slog med handen på sin tallrik. Gröten skvätte överallt.

– Men Ville, suckade mamma.

Ville slog igen och skrattade. Tallriken landade upp och ner på golvet.

– Jag sticker till jobbet nu, sa Markus och gav Ville en hastig puss på huvudet. Ha så kul på skolavslutningen!

Jag hjälpte mamma att duka av frukosten medan hon torkade gröt. Ville satt bara och såg nöjd ut.

Ibland önskar jag att Ville kunde bli större lite fortare. Ibland önskar jag att han inte fanns, men det har jag inte sagt till någon. När han föddes blev jag ganska besviken. Jag hade önskat mig en hundvalp eller en hamster. Det är inte riktigt samma sak med en lillebror som med ett gulligt djur. Hundar äter till exempel upp det som blir spillt på golvet, så man behöver knappt ens städa.

När vi kom fram till kyrkan var det redan fullt av bilar på parkeringen. Det vimlade av föräldrar och barn.

Mamma släppte av oss nära grinden.

– Kan du passa Ville så han inte springer iväg?

sa mamma.

Jag tog hans kladdiga hand och drog med honom bort från bilarna medan mamma parkerade. Mamma hade satt på honom en fånig liten folkdräkt.

– Nämen, vilken liten raring! sa en tant som gick förbi.

Hon klappade Ville på huvudet. Sedan tittade tanten på min cykeldräkt och drog efter andan.

Men hon sa ingenting. Hon hittade väl inga ord för hur snygg den är.

Sedan kom mamma springande.

– Kan tvåorna samlas runt mig! hörde jag

fröken Anders ropa.

Anders är den bästa fröken på hela skolan.

Några i klassen tycker att han är sträng, men jag

tycker det är bra att han säger till de som stör på lektionen.

Jag gick fram till Shirin.

– Kolla Joni, sa hon, vilket fint halsband jag

fick av mamma! Hon sa att pappa gav det till mig när jag föddes!

Halsbandet var i blankt guld och hade en röd sten.

– Jättefint, sa jag.

Men det sved till i magen. Jag har inget fint halsband från min pappa.

– Din pappa är på viktigt uppdrag i himlen nu, sa en präst till mig för några år sedan.

Då, när vi begravde pappa.

– I så fall vill jag också vara där på viktigt uppdrag, svarade jag.

Prästen tittade på mig med jobbiga vuxenögon. Sedan gick alla och åt kakor.

Shirins pappa är också på viktigt uppdrag i himlen. Hela Shirins familj och en massa andra människor åkte över ett stort hav i en pytteliten

båt som ingen kunde segla. Hennes pappa ramlade i vattnet och försvann.

Därför ska Shirin bli sjökapten när hon blir stor, för sjökaptener vet allt om båtar. Hon säger

att om man kan segla behöver man inte vara rädd för havet.

Men Shirin har ingen båt och hennes mamma låter henne inte ens vara med på simningen på gympan. Och när hon badar i badkaret måste hon ha öppen dörr så att hennes mamma kan titta in en gång i minuten och se att hon lever.

– Den där seglarskolan som ska vara i sommar, som det satt en lapp om på skolan? viskade Shirin till mig. Det blir nog inget. Mamma kommer att bli tokig om jag frågar.

– Har du ångrat dig? sa jag. Vill du inte bli sjökapten längre?

– Jo, men ändå. Fatta vad läskigt! Även om mamma skulle säga ja, vilket hon aldrig kommer göra, så måste jag ju vara i en båt igen. Jag tror inte jag vågar det.

Då fick jag en briljant idé. Shirin behövde min hjälp. Kanske kunde vi hjälpa varandra?

– Jag ska slå världsrekord i cykling under sommarlovet, viskade jag. Ingen annan vet om det. Lova att det är en hemlis!

Shirin såg förvånad ut.

– Är inte det jättesvårt? sa hon.

– Jo. Men om man tränar kan man göra vad som helst.

Jag försökte låta säker.

– Om jag lovar att bli snabbast i världen på cykling, sa jag, lovar du att börja på seglarskolan då?

Shirin bet sig i läppen. Hon tvekade, men nickade sedan.

– Okej, sa hon.

Mycket högtidligt tummade vi på det. Så var det bestämt.

Äntligen sommarlov!

Bästisarna Joni och Shirin har just slutat tvåan och tummat på att testa varsin spännande utmaning under sommaren. Joni har bestämt sig för att slå världsrekord i fortcykling, men för att klara detta behövs hjälp. Vilken tur att morfar har varit olympisk mästarcyklist i sin ungdom!

Joni är säker på att rekordet inte är långt borta. Men så börjar saker gå på tok. Plötsligt verkar inte morfar vilja hjälpa till längre. Nu måste rekordet klaras av på egen hand. Joni tänker inte svika sitt löfte till Shirin!

Första delen i en finurlig serie med mycket humor och värme. På med cykelhjälmen så åker vi!