John Flanagan
F lykten fr ån Falaise
F lykten fr ån Falaise
Av John Flanagan har utgivits spejarens lärling: Gorlans ruiner Det övergivna landet Krigarkungens sal Slaget om Skandia Den hemsökta skogen Macindaws fästning Fången i Arrida Clonmels kungar Sårad i ödemarken Kejsaren av Nihon-Ja De glömda berättelserna Den nya lärlingen De röda rävarnas klan Kampen om Araluen Den försvunna prinsen Flykten från Falaise spejarens lärling – de första åren: Tornerspelen i Gorlan Slaget om heden broderband: De utstötta Inkräktarna Jägarna Slavarna Skorpionberget Spökkrigarna Kalderan Attacken
John Flanagan
John Flanagan
Tornerspelen Gorlan Filykten fr ån
Falaise
Översättning Ingmar Wennerberg Översättning:
KAPITEL ETT
B
ind dem”, beordrade baron Lassigny. ”De är arresterade.” Maddie och Will stod tysta medan två av Lassignys mannar gick fram, drog spejarnas långa knivar ur slidorna och slängde dem åt sidan. Sedan band de raskt Wills och Maddies händer framför dem. Maddie försökte spänna handlederna så att snöret skulle slakna en aning när hon lät musklerna slappna av. Men soldaten genomskådade det knepet. Han snärtade till hennes handleder med knogarna. ”Sluta med det där”, beordrade han bryskt. Hon ryckte på axlarna och slutade spänna musklerna, och mannen drog åt snöret hårt så att inga rörelser längre var möjliga. Maddie kände snart hur händerna började domna av det hämmade blodflödet. Lassigny tecknade åt prins Giles, som verkade lite omtöcknad och förvirrad av det snabba händelseförloppet. ”För honom tillbaka till hans rum”, befallde han. En tredje man grep tag om Giles underarm och ledde iväg honom. Prinsen följde med utan protester. Lassigny vände sig 5
tillbaka mot Will och Maddie. ”De här två ska till fängelsehålan”, sa han. Will och Maddie utväxlade en blick. Will ryckte på axlarna. De kunde ingenting göra. Båda var bundna och obeväpnade. Männen som hade bundit deras händer drog nu sina dolkar och ställde sig bakom spejarna. När Lassigny försäkrat sig om att de inte tänkte göra motstånd satte han tillbaka svärdet i skidan och pekade mot trappan. ”Rör på påkarna”, sa han. Will tvekade i en sekund och kände en vass dolkspets mot ryggen. Han förstod innebörden och började gå mot trappan med Maddie bredvid och de två vakterna alldeles bakom sig. Lassigny och de tre andra soldaterna följde efter på några meters avstånd. De gick nedför trappan och passerade vaktstugan i höjd med slottets murar, där flera gäspande vakter nyfiket iakttog den lilla processionen. När de kom ned till bottenvåningen gick de ut på borggården. Fångarna tvekade, osäkra på vart de förväntades gå. Ytterligare ett tryck med dolken fick dem att börja röra sig i kärntornets riktning. ”Ni kunde ha sagt det”, protesterade Will mjukt. Dolken var vass och trycket inte särskilt varsamt. ”Håll klaffen”, fick han höra. Han ryckte på axlarna och började gå mot den bastanta dörren som ledde in i kärntornet. Eftersom han ogärna ville känna av dolken en gång till grep han tag om dörrhandtagets järnring med sina bundna händer, öppnade och gick in. ”Vart går vi nu?” frågade han när de kommit in i kärntornet. ”Ned”, uppmanade vakten och pekade mot trappan mitt i den enorma salen. Will började gå mot den, men Lassigny 6
hejdade honom precis när han kom fram. ”Sätt dem i de östra cellerna”, sa baronen. Vakten besvarade ordern med en grymtning, och det Lassigny sa härnäst var det första som var riktat till Will och Maddie sedan de börjat gå ned från tornet. ”Vi talas vid om några dagar”, sa han. ”Har vi någonting att prata om?” frågade Will. Lassigny log – ett leende som helt saknade glädje. ”Jag skulle nog tro det”, sa han kyligt. ”Vi får se om några dagar i cellerna gör er mer benägna att prata. Ni kanske kommer sjunga för mig igen.” Han vände på klacken och började gå uppför trappan till kärntornets övre våningar, där han hade sina gemak. Will kände ett nytt stick i ryggen. ”Visst, visst”, sa han och började traska nedför trappan. Hans plågoande följde efter, liksom Maddie och hennes vakt. De tre andra soldaterna följde efter, och deras kängor smällde högt mot trätrappan. En våning ned fortsatte de längs en grov stentrappa och luften blev märkbart råare och fuktigare. Trappan ringlade nedåt i ytterligare två våningar och sedan fördes de två fångarna åt höger. Väggarna här nere var gjorda av grovhuggen sten. Facklor i hållare spred ett dämpat sken när de följde en smal, låg korridor till ett järngaller. ”Stanna här”, sa mannen bakom Will. Han använde tydligen bara sin dolk när en order handlade om att gå snarare än stå stilla. Sedan ropade han så att hans röst ekade utmed den stenkantade passagen. ”Marius! Var är du?” 7
De hörde någon muttra i mörkret längre bort, och sedan gnisslade det när en dörr öppnades på jämrande gångjärn och korridoren badade i ett gult lampsken. En kraftigt byggd gestalt, som fick böja sig under det låga taket, släpade sig ut genom dörren och närmade sig. ”På väg! På väg!” ropade han med hes, skrovlig stämma. Han rörde sig med märkliga små hasande språng och stannade framför dem för att betrakta dem. Ljuset från den närmaste facklan avslöjade ett ansikte med framskjuten panna, vildvuxna ögonbryn och ett trassligt, smutsigt skägg. Näsan hade vid något tillfälle plattats till, förmodligen av en rejäl smäll, utan att riktigt återhämta sig. Den dominerade nu mannens ansikte och pekade lite åt sidan. Ögonen under ögonbrynen var svarta och skoningslösa. Han log när han såg dem, och leendet avslöjade att han saknade de flesta av sina tänder. ”Ah, jag ser att våra nya gäster har kommit”, sa han. Han skrattade. Det var inget trevligt ljud, och det fick den stora nyckelknippan i hans breda läderbälte att klirra högt. Vakten bakom Will skruvade lite på sig. Will anade att han inte kände sig helt bekväm här nere med fångvaktaren. ”Bara öppna och släpp in dem”, sa han kort. ”Allt har sin tid, Ramon”, svarade fångvaktaren med en raspande viskning. Han tog en stor järnnyckel från knippan i bältet och öppnade gallret för att släppa in dem i korridoren bakom. ”Låt oss ta en titt på våra besökare”, sa han. Han klev fram till Will och stirrade honom i ansiktet. På så här nära håll var hans kroppslukt och sura andedräkt alltför kännbar. 8
”Ser man på, det är ju sångfågeln”, mumlade han. Sedan gick han för att syna Maddie. ”Och hans ljuva dotter.” Maddie stod orubblig medan han hukade sig för att placera sitt fördärvade ansikte framför hennes. ”Välkomna till mitt vackra hem”, sa han och skrattade återigen högt. Maddie kunde inte låta bli att rysa. ”Öppna cellen”, insisterade Ramon. Korridoren kantades på båda sidor av celler, som var och en var försedd med ytterligare järngaller. Fångvaktaren backade undan från Maddie. Han satte samma nyckel i låset på ett av gallren, som gnisslade när han sköt upp det. Sedan gjorde han en klumpig parodi på en bugning och visade in de två fångarna i cellen. ”Känn er som hemma, kära gäster.” ”In med er”, sa Ramon bryskt. Det märktes att han ville komma härifrån och bort från fångvaktaren så fort som möjligt. Will och Maddie behövde ingen ytterligare uppmaning. De klev in, och sedan slog Marius igen det klagande gallret bakom dem. Efter att ha skramlat lite med nyckeln i låset ryckte han häftigt i stängerna för att försäkra sig om att gallret inte gick att öppna. ”Händerna”, sa Ramon och nickade mot en öppning mellan stängerna. Will förstod vad han menade och stack ut sina bundna händer genom glipan så att Ramon kunde skära av snörena med sin dolk. Maddie gjorde skyndsamt detsamma och drog en lättnadens suck när det grova materialet föll av hennes handleder och hon kände blodet återvända till händerna. ”Se upp för honom”, viskade Ramon och nickade mot den 9
storvuxne, ovårdade fångvaktaren. ”Han skulle inte dra sig det minsta för att döda er.” ”Tack för varningen”, sa Maddie lågt medan hon masserade sina handleder och grimaserade åt smärtan när blodcirkulationen kom tillbaka. Ramon blickade tillbaka mot den tornande fångvaktaren bakom sig. ”Ta hand om dem”, varnade han Marius. ”Baronen ville prata med dem om några dagar. Och då måste de kunna svara på hans frågor.” Marius låtsades buga på nytt och svepte med handen mot stengolvet. ”Det ska jag, det ska jag”, sa han. ”Jag ska låta några up�passare komma med dryck och varm mat samt mjuka, sköna sängkläder.” Han lät föraktfull och brast sedan ut i ett rungande skratt när han vände sig om och återvände till sin egen lya. ”Varm mat och mjuka sängkläder”, upprepade han och skrattade igen. Men det bjöds inte på någon mat alls och sängkläderna utgjordes av ett tunt lager smutsig halm på det fuktiga stengolvet. Själva cellen lystes upp av fackelskenet från korridoren utanför. Will och Maddie såg sig omkring och studerade platsen. De kunde inte urskilja så många detaljer i det svaga ljuset. ”Välkommen till vårt nya hem”, sa Will. Maddie rynkade pannan. ”Det är inte direkt något palats.” Hennes läromästare ryckte på axlarna. ”Det är åtminstone varmt och torrt”, sa han, men hon fnös föraktfullt. ”Det är inte varmt och det är definitivt inte torrt”, sa hon. Rummet, som var beläget flera våningar under marken, hade aldrig känt av solens värme och Will och Maddie frös ända in i märgen. Kylan tycktes sippra ut ur stenväggarna, och 10
i det svaga ljusskenet syntes flera glänsande svarta vattenpölar på golvet. Will suckade. ”Man kan inte få allt man önskar sig.”
11
o
Maddie och Will ger sig ut pa ett livs.. .. farligt uppdrag for att radda en prins. Kung Philippes son hålls som gisslan av en maktgalen baron, och han behöver spejarnas hjälp. Will och Maddie är perfekta för uppdraget och tillsammans reser de mot slottet där prinsen hålls fången. Deras plan är att utge sig för att vara kringresande underhållare, för att på så sätt kunna ta sig in i staden, men de inser snart att det inte är så enkelt. På färden genom Gallica måste de överlista beväpnade banditer, ta sig igenom fruktansvärda oväder och dessutom verkar det som att de är förföljda. Bara att ta sig fram till prinsen visar sig vara snudd på omöjligt, och väl där måste de komma på ett sätt att överlista den ondskefulla baronen.
Flykten från Falaise är den sextonde boken i den spännande serien om Maddie, Will och deras vänner.