drakar
Drake ur medeltida bestarium (Harley 3244, British Library)
Odjurens konung Vi människor har under årtusendena fantiserat ihop ett ofattbart myller av väsen och vidunder som vi befolkar våra myter, sagor och sägner med. Men inget odjur verkar vara så allmänmänskligt och nästintill oundvikligt som draken. Bara ordet »drake« i sig är tillräckligt för att vår fantasi skall gå igång: glittrande fjäll, rakbladsvassa klor, läderartade vingar, rader av huggtänder i enorma käftar och illvilligt glödande ögon flimrar förbi i huvudet. Drakar är naturens vildsinthet i djurform. De är eld, rök, vulkaner, rasande stormar, vindlande floder och det stora vilda mörka havet. De personifierar alla människans sämsta sidor, men också våra bästa, för långt ifrån alla drakar är onda monster. Drakar kan vara nattsvarta bevingade demoner som glufsar i sig oskyldiga jungfrur, giriga skattväktare som förvandlar ädla riddare till kolbitar med sin förtärande andedräkt, eller pärlemorskimrande lyckoandar som för med sig det livgivande regnet. För drakar har inte bara setts som monster – de har också dyrkats som gudar. Draken kan vara djävul eller ängel, död eller liv, förintelse eller fruktsamhet, eld eller vatten, kaos eller ordning – och ibland allt på en och samma gång. Men oavsett om den är illvillig eller mer resonlig, är draken alltid en symbol för makt, styrka och naturens krafter. Den japanska 1800-talsförfattaren Okakura Kakuzō beskriver draken såhär:
Draken är förändringens ande, och därför som livet självt. Den antar nya former anpassade till landskapet, men kan aldrig ses i sin helhet. Den är det stora mysteriet förkroppsligat. Dold i de otillgängliga bergens grottor, eller hopslingrad i det gåtfulla havsdjupet, väntar han på den tid då han sakta skall vakna till liv. Han breder ut sig i stormmolnen, sköljer sin man i dunkla virvlande malströmmar. Hans klor är åskviggar, hans fjäll glittrar i barken på regnvåta tallar. Hans röst hörs i orkanens dån.
12
Draken är kort och gott fabeldjurens konung. Inte för att den saknar konkurrens, för är det något vi människor är bra på så är det att hitta på rysligheter att skrämma varandra med. Men inget annat odjur är så vida spritt och har en så självklar plats i våra medvetanden. Hur vildsint och skräckinjagande en grip, jätte eller mantikora än är, bleknar de i jämförelse med en drake.
Dr a k a rn a s u r sprung We do not know what the dragon means, just as we do not know the meaning of the universe, but there is something in the image of the dragon that is congenial to man’s imagination, and thus the dragon arises in many latitudes and ages. It is, one might say, a necessary monster. Jorge Luis Borges, The Book of Imaginary Beings
Tron på mytiska draklika varelser är spridd över hela jorden och förekommer i nästan alla kulturer. De mexikanska aztekerna dyrkade den befjädrade ormguden Quetzalcoatl, som rådde över vind och visdom. I Benin i Västafrika hittar vi orm-anden Ayida-Weddo som i form av regnbågen höll upp himlavalvet. I den nordamerikanska ödemarken hittar vi behornade ormar och den fjälliga människoätande piasafågeln. Bland Australiens ursprungsbefolkning finns en annan överjordisk orm med koppling till regnbågen. Den australiska Regnbågsormen var en fruktbarhetsgud som såg till att vattenhålen inte torkade ut och den var även människosläktets skapare. I vattensamlingarna lurade ett annat monster, som enligt vissa beskrivningar hade drag av drake: den fruktade bunyip. Alla de här myterna verkar ha uppstått mer eller mindre oberoende av varandra. Varför skulle då människor över hela jorden till synes spontant komma på snarlika idéer om ormlika reptilmonster? Kosmologen Carl Sagan spekulerade på 70-talet att draken kunde vara ett genetiskt minne från den tiden de första däggdjuren kilade runt i skuggan av de stora dinosaurierna. Vi människor skall på något sätt ha ärvt våra små
15
pälsklädda förfäders skräck för stora reptiler och ur detta gemensamma urminne har draktron växt fram. Enligt den här hypotesen behövde inte draken uppfinnas av kultur efter kultur; den fanns där redan från början, inprogrammerad i våra gener sedan miljontals år tillbaka. En liknande hypotes är att vi, från det att människosläktet tog sina första tvåfota steg i Afrika för miljontals år sedan, utvecklat en instinktiv fruktan för de djur som jagade oss: ormar, stora kattdjur och rovfåglar. De tre varelser män niskan fruktar och respekterar mest. Korsar man en giftorm med ett lejon och en örn får man det ultimata rovdjuret – en drake. Problemet är att den bilden visserligen stämmer bra in på den klassiska bevingade västerländska draken, men långt ifrån på alla draktyper. Drakar tar sig som sagt ett otal olika former, och alla är inte fyrbenta bevingade eldsprutare. En tredje populär teori är att drakar helt enkelt uppfunnits för att förklara fynd av dinosaurieben och lämningar efter andra utdöda jättedjur. Hur skulle människor ha reagerat på ett skelett från en jättestor reptil innan de kände till evolutionen? Men det förklarar inte varför folk som bor på platser där det inte finns dinosauriefossil har berättat historier om drakar. Norden är ett bra exempel. Här finns väldigt få lämningar från skräcködlornas tidsålder, men drakar är ändå vanliga i nordbornas myter, sammanflätade lindormar slingrar över tusentals runstenar och deras huvuden prydde stäven på vikingarnas beryktade drakskepp. Det mesta pekar på att människor inte behöver stöd i verkligheten för att fantisera ihop nya varelser. Myterna kommer först, sedan kan »bevis« i form av fossil eller andra lämningar möjligen hjälpa till att underbygga dem. Det enda som länkar samman världens alla drakmyter verkar vara att de på ett eller annat sätt hänger ihop med ormar. Och det är kanske där vi börjar närma oss pudelns, eller i detta fall drakens, kärna. Ormen är ett av de farligaste djuren folk kommit i kontakt med i vardagen – de lever ofta nära oss eftersom de jagar de råttor och möss som civilisationen drar till sig. De upplevs som lite extra hotfulla och mystiska då de (förutom
boa- och pytonormarna), inte dödar med rå kroppsstyrka utan med sitt kraftfulla gift. Tillsammans med den säregna benlösa kroppsformen och det hotfulla väsandet är det inte så konstigt att de är ett av de djur som alltid skrämt och fascinerat oss mest. Det har lett till hat, men även respekt och till och med vördnad. Många kulturer har dyrkat ormar och ormgudar. På andra ställen har de blivit en symbol för ondska och naturens mörka sidor. Ordet drake kommer från grekiskans drakon som betyder orm, eller drake. Kopplingen mellan orm och drake är alltså oerhört stark. Ibland är det svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar, och i många tidiga berättelser görs ingen skillnad på orm och drake. I slutändan kan vi inte med bestämdhet säga hur tron på drakar uppstod. Vi kan bara konstatera att de verkar uppfylla ett starkt behov hos oss människor. Vi behöver ett monster som symboliserar de otyglade naturkrafterna, ett djur som är mäktigare och farligare än alla andra levande varelser. Draken är, som Jorge Luis Borges skriver i citatet ovan, ett »nödvändigt monster«. 17
Dr a k a r i öst och dr a k a r i vä st Trots att drakar vid en första anblick verkar globala finns det två traditioner som sticker ut: de österländska och de västerländska drakarna. Lite krasst uttryckt är de här de »sanna« drakarna – om inte annat för att det egentligen bara är i Europa, Mellanöstern och Asien man verkligen benämner sina ormgudar och reptilmonster som just »drakar«. Hur de här myterna uppstod är lite oklart. De kan ha haft ett gemensamt ursprung någonstans i Mellanöstern för tusentals år sedan och därefter spridits västerut och österut. Eller så har de ingenting alls med varandra att göra. Oavsett härkomsten är det de asiatiska och europeiska draktraditionerna den här boken kommer att fokusera på. Hur spännande bunyip, piasafågeln och alla de andra drakliknande varelserna från världens alla hörn än är, får de av tematiska och rena utrymmesskäl stanna kvar i sina hålor och träsk. De första drakmyterna i den västerländska traditionen kommer från Mellanöstern och Medelhavsregionen, och de spred sig sedan västerut och norrut till Europa. Här har drakar alltid primärt varit monster, destruktiva naturväsen som måste besegras för att civilisation och ordning skall kunna blomstra. Babylonierna talade om havsdraken Tiamat som guden Marduk dräpte för att sedan skapa universum av kvarlevorna. Egyptierna hade Apep, en annan vattendrake, som varje dag försökte äta upp solen. I Bibeln omnämns den gigantiska sjöormen Leviatan och nordborna hade Tor som slogs mot sin ärkefiende Midgårdsormen. Dessa tidiga drakormar var intimt förknippade med vatten och havet. Under antiken fick drakarna ett uppsving. Alla de mäktiga hjältar de grekiska öarna var nerlusade av måste ju ha något att slåss mot. Vad passade då bättre att mäta sina krafter mot än en drake – det fulländade monstret? Drakormarna blev nu lite mer jordnära jämfört med skapelsemyternas kosmiska urvarelser. Man behövde inte längre vara en gud för att rå på dem, även om de fortfarande var formidabla motståndare. Medeltida berättare fortsatte bygga på grekernas och romarnas drakmyter i sina historier om helgon, riddare och tappra kämpar som mötte de djävulska reptilerna med svärd i hand, eller stundtals inte beväpnade med något 18
annat än sin kristna tro. Det är någon gång under medeltiden den klassiska fjälliga, bevingade och eldsprutande draken gör sin entré. Och den har varit med oss sedan dess. I Asien uppstod en separat och väsensskild draktradition. Ursprunget är de indiska nagorna, ett släkte ormlika halvgudar som dyrkats i tusentals år. De spreds österut och hamnade i Kina, Japan, Korea och många andra länder i regionen. Varje asiatisk kultur satte sin egen prägel på nagorna och så uppstod en uppsjö av orientaliska drakar. De österländska drakarna liknade inte de blodtörstiga monster som flaxar runt och sprider skräck i europeiska myter. De var istället, mer eller mindre, välvilliga vattenandar. Gudomliga varelser som väckte vördnad snarare än fruktan, eftersom de framkallade det livsviktiga regnet och styrde floderna som bevattnade åkrarna. Men de kunde också orsaka stormar, orkaner och översvämningar, så bävan och lite fruktan ingöt de ändå. Österländska drakar behöll sin vildsinthet, men de blev inte civilisationens fiender på alls samma sätt som i väst.
Dr a k dr ä pa rn a Drachenkampf eller Chaoskampf är två tyska termer som båda beskriver ett motiv som dyker upp igen och igen i världens ursprungsmyter. Översatt till svenska blir det drakkamp respektive kaoskamp (men det låter på något sätt mer kärnfullt på tyska). I korthet handlar drakkamp-begreppet om hur en mytisk hjälte, som representerar civilisation och ordning, måste besegra ett urtida kaosmonster, ofta i form av en drake. Endast genom att dräpa kaosdraken kan hjälten bana väg för en ordnad värld där människan kan frodas. Hjälten kan vara gud, människa eller halvgud, men är så gott som alltid en man. Vi kommer att se många exempel på den här urkampen: Marduk mot Tiamat, Zeus mot Tyfon och Indra mot Vritra. Men temat går igen även i senare, mindre episka, historier. Varenda gång en hjälte ger sig ut i vildmarken för att besegra en ond drake är det en återupprepning av kaoskampen, om än i mindre skala. Det är inte hela kosmos öde som ligger i vågskålen. Beowulf eller Sankt Göran försöker bara rädda ett land eller en stad, men det är fortfarande samma strid för att freda civilisationen. Kaos hotar samhället och hjälten måste rycka in för att återställa ordningen. Det här historieformatet är vanligt än idag – det är bara det att draken inte nödvändigtvis skildras som ett bevingat odjur, utan har tagit skepnaden av ett mänskligt monster. När en megalomanisk filmskurk hotar att förinta planetens alla huvudstäder, är det upp till den (oftast manliga) actionhjälten att med vapen i hand rädda världen. James Bond må ha bytt ut det magiska svärdet mot en finkalibrig automatpistol, och superskurken har italiensk kostym och satelliter med laserstrålar istället för fjäll och eld-andedräkt, men i grund och botten är det samma Drachenkampf i nya kläder.
21