s i g r Va
LINDSAY J SEDGWICK
MOnstret
på vinden
LINDSAY J SEDGWICK
S i G R VA
MONSTRET PÅ VINDEN Översättning: Carina Jansson
Läs mer om Lindsay J Sedgwick på wahlstroms.se
Text © Lindsay J Sedgwick 2020 Illustrationer © Josephine Wolff 2020 First published in 2020 under the title Wulfie: Stage Fright by Little Island Books, Dublin, Ireland Svensk utgåva: B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2021 Originalets titel: Wulfie – Stage Fright Omslag: Rebecka Neumann Sättning: RPform Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-32-21333-5 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1 När Libby gick uppför trappan till sitt rum, rörde sig skuggorna. De kom ut ur vinklar och vrår och öppna skåpdörrar. De sträckte sig över golvet, gled nerför trappan och skvalpade mot hennes fötter. Det var ett konstigt gammalt hus, där den ena trappan var smalare och mörkare än den andra – och allra högst upp, där man inte kunde komma längre utan att klättra ut på taket, låg Libbys rum. Hon hade precis krupit ner i sängen under takfönstret när Rex stormade in. ”Jag ska berätta en godnattsaga för dig”, sa han. ”Och den kommer att få dig att gråta!” Oj då, tänkte Libby. Hennes bror – styvbror, egentligen – hoppade upp i hennes säng och provstudsade lite. Rex var liten och ynklig, men Libby var ännu mindre och 5
Rex var väldigt bra på att berätta sagor som fick henne att gråta. Eftersom Libbys rum låg högst upp under taket och var fullt av mörka skrymslen, var det den perfekta platsen för att skrämma småsystrar. Hon drog benen åt sidan innan Rex landade på dem. Kall luft slank in under täcket och kittlade hennes tår. Så nu frös hon också, förutom att hon var hungrig och rädd. ”Min teaterlärare, fröken Emily, säger att jag måste öva på att berätta sagor.” Sängen vinglade till på ett läskigt sätt. Den hade bara tre riktiga ben. Det fjärde var en hög med böcker. Ibland drog Libby ut en av böckerna för att läsa, och då fick hon sova snett. Månskenet lyste upp Rex rufsiga, röda hår och fick honom att se ut mer som ett medelstort monster än en liten pojke. ”Jag tror att Veronika just ropade på dig”, sa Libby. Veronika var Rex mamma. ”Hon kan vänta.” Rex flinade. Han hade en chokladfläck på näsan. ”Vi gick och köpte mjukglass med chokladsås medan du städade huset”, sa han, böjde sig över henne och skrynklade ihop ansiktet. ”Du får slicka mig på näsan om du vill.” 7
En droppe snor landade precis där Libbys mun skulle ha varit om hon inte snabbt hade ryckt upp täcket för att skydda den. ”Skyll dig själv.” Rex slickade sig på näsan. ”Minns du Stora stygga vargen?” Hon mindes. Rex version av vargen var inte alls som den i sagoboken på skolbiblioteket. Hans varg var jättehårig och åt upp små flickor. Sakta. Han brukade börja med tårna. Men ibland lade han bara ett finger eller två i en dubbelmacka med majonnäs. Och han åt aldrig pojkar, enligt Rex. Månen gled sakta in bakom ett moln som var långt och smalt som en panini. Det kurrade i magen på Libby. Hon undrade om det var gott med mjukglass med chokladsås. Hon hade ätit en ruta choklad en gång. Den hade bara varat länge nog för att hon skulle vilja ha mer. Rex harklade sig och började. ”Det var en gång en liten flicka …” Libby slutade lyssna, tittade ut genom takfönstret och undrade hur det skulle kännas att gå på månen. Månen gled ut från paninimolnet igen men sa ingenting. Hon antog att det skulle vara kallt om fötterna, precis som nu. En dag skulle hon ta ut alla böcker som pallade upp hennes säng, lära sig kartorna som fanns i dem 8
och ha egna äventyr, utan Rex. Det fanns böcker med läderpärmar, märkta med namnet som också fanns inristat i den stora kofferten i hörnet som luktade av havet: Zebediah M Flanagan. Hennes gammelgammelfarfar. Hennes pappa sa att M stod för modig, och hon trodde honom. Libby ville vara modig. Hon hade lockigt, blont hår som inte gick att fläta, men som funkade att sätta upp i tofsar. Så fort hon fick tid skulle hon börja växa ordentligt. Hon hade aldrig hört talas om en upptäcktsresande med tofsar, så hon fick helt enkelt bli den första. Rex röst läckte in i hennes öron. ”… drog de med henne till kyrkogården där Stora stygga vargen, mörk som skymningen …” Rex gjorde en paus. Han tyckte om den frasen. Hans mamma hade fått honom att lära sig den för att han skulle låta smart. ”… jagade den lilla flickan. Marken var hal under hennes fötter. Full av hål och benknotor och döda kroppar och geggamoja och blod och ögon som ploppade upp ur leran …” Libby knep ihop ögonen. ”Hur fort hon än sprang kunde den lilla flickan – som såg ut precis som du, Libby – aldrig komma undan.” 9
Libby kunde höra deras föräldrar prata på våningen nedanför. Ett surr (pappa) blandat med ett sprakande (Veronika). Jag kunde lika gärna vara på en annan planet, tänkte hon och tittade ut genom takfönstret. Eller en stjärna. En vacker, varm och trevlig stjärna där det inte finns några storebröder. ”Stora stygga vargens blick borrade sig in i hennes hjärna. Han vässade klorna mot gravstenarna medan han sprang. ’Jag ska sluka dig’, sa han.” ”Varför äter han inte pojkar?” frågade Libby. Skuggorna i rummet började bli för stora. Kofferten som luktade hav kastade en skugga som hon visste skulle krypa uppför väggen, över taket och ner i hennes säng. Det var Rex som gjorde det. Hans saga fick det att hända. Hon tvingade sig att titta på sin styvbror. ”Är det för att alla luktar lika illa som du?” Rex hoppade ner på golvet med en duns. ”Alla vet att Stora stygga vargen bara äter tjejer. Det är för att ni är värdelösa.” ”Det är vi inte alls!” Om hon kunde få honom att prata om hur mycket han avskydde tjejer, skulle han kanske glömma bort att berätta klart sin saga. Rex sagor hade aldrig lyckliga slut. Men Rex log och torkade sin snoriga näsa på 10
Libbys täcke. ”Hon var inte tillräckligt snabb”, fortsatte han. ”Hon var liten och dum och bara tio år gammal så hon sprang åt fel håll, ner mot den smala änden av kyrkogården, tills det bara fanns en grav kvar. En grav med en jättestor, läskig gravkammare som såg ut precis sådär!” Rex pekade på det mörkaste hörnet i Libbys rum. På kofferten. ”Full av dödskallar. Och råttor.” Libby svalde hårt och försökte räkna baklänges från hundra i huvudet. ”Nu saktade han farten, Stora stygga vargen. Han saktade farten och slickade sig om munnen när han tänkte på skrovmålet som väntade.” Sjuttionio. Sjuttiotvå. Sextiofem. Femtioåtta. ”Hon backade in i gravkammaren och vargen sträckte ut en klo …” Trettiosju. Trettio. Tjugotre. Rex böjde sig över Libbys huvud. ”Långsamt öppnades locket på graven.” Libby försökte låta bli att öppna ögonen. Hon behövde skriva en uppsats om Grace O’Malley, piratdrottningen från Galway i västra Irland. De hade läst om henne i skolan. Om Libby koncentrerade sig och tänkte på vad hon skulle skriva, kanske det skulle hindra Rex ord från att ta sig in. Grace O’Malley kunde hjälpa henne att bli modig. 11
”Knaaaarrr”, sa Rex och spretade med fingrarna i luften. Libbys ögon spärrades upp av sig själva. Kofferten i hörnet skallrade. Som om det var någonting i den. Rex märkte det inte. ”Stanken av ruttet kött strömmade ut”, sa han och drog ut på varje ord. Ytterdörren öppnades där nere och Libby hörde sin pappa släpa soporna genom huset för att ställa ut dem. Grace O’Malley. Pirater. Galwaybukten. Skallrande koffert. ”’Jag ska släpa in dig i min gravkammare’, sa vargen. ’Jag ska bita av dig tårna och äta upp dem, en i taget.’” Rex gjorde ett sörplande ljud och Libby dök ner under täcket. ”’Jag ska doppa dem i ketchup och …” ”Rexipoo!” Äntligen, tänkte Libby. ”Är du kvar där uppe?” När Veronika kom in i rummet stod Rex vid dörren med tårar i ögonen. (Han övade på att gråta på beställning för sin teaterlärare, fröken Emily.) ”Vad är det, hjärtat?” frågade Veronika. Rex tittade upp på sin mamma med stora, fuktiga ögon. ”Libby sa att min saga var dålig.” ”Det var väl inte snällt sagt, Libby!” Libby stack upp huvudet över täcket. ”M-men …” 12
”Där ligger du och har det varmt och mysigt i sängen, och din bror är snäll nog att gå uppför fyra trappor för att berätta en godnattsaga för dig!” Rex räckte ut tungan åt Libby, så hon räckte ut tungan tillbaka. Problemet var bara att Veronika tittade på henne just då. ”Libby! Säg förlåt och tack till din bror.” ”Tack så mycket, Rex”, sa Libby och höll ett öga på den nu tysta kofferten på andra sidan rummet. Hade den verkligen skallrat? Problemet var att Veronika trodde att allt som Rex sa var sant. Och att allt som Libby sa var lögn. Så enkelt var det. Och Rex var mycket bättre på att ljuga än Libby. Båda två var tio år gamla – det skilde bara några månader mellan dem, men Libbys mamma hade kommit bort när Libby var väldigt liten, och Rex mamma hade hittat Libbys pappa när Libby var nästan fyra och ett halvt. Veronika hade hoppats att han skulle bli en berömd uppfinnare en dag och göra dem alla rika, men än så länge hade han inte lyckats med det. Och för att få Libbys pappa, hade Veronika varit tvungen att ta sig an Libby också. Men hon verkade bara ha kärlek så det räckte till ett barn. 13
Rex. ”Min stackars generösa lilla gosse”, sa Veronika nu. ”Vilken saga berättade du?” ”Stora stygga vargen på kyrkogården.” ”Jaha, just det. Mycket nafs, nafs, tugg, tugg?” ”Jag skulle just komma till den biten”, sa Rex. Rex mamma knäppte sina långa, lilamålade naglar mot varandra och log mot sin son. ”Det är alltid bra att överlåta någonting åt fantasin”, sa hon. När Veronika föste ut Rex frågade Libby med svag röst: ”Kan du vara snäll och låta lampan vara tänd?” ”Var inte fånig”, svarade Veronika. ”Månen lyser ju upp ditt rum.” Rex hade tre nattlampor och två stora fönster som vette ut mot gatan i sitt rum. ”Det är ju inte precis som att Stora stygga vargen bor på vår vind”, fortsatte Veronika. ”Fast om han skulle bo någonstans har ditt rum rätt stämning, med den där stinkande gamla kofferten. Den är säkert full av gamla dödskallar.” ”Det var precis vad jag sa!” flinade Rex. ”Vet du vad, Libby”, sa Veronika. ”Stora stygga vargen älskar lukten av skräck. Ju räddare du är, desto troligare är det att han kommer och äter upp dig medan du sover.” 14
”Mamma!” sa Rex. ”Du är ett geni. Jag önskar att jag hade tänkt på det.” Sedan lämnade de Libby ensam i sin lilla säng högst upp i huset och gick skrattande nerför trapporna. Samtidigt som Libbys dörr slog igen med ett klick gled månen in bakom ett stort moln format precis som en varg, med tänder vassa som klor.
Kapitel 2 ”Jag förstår inte varför Rex inte kan göra sin egen frukost och lunch”, sa Libby i köket morgonen därpå medan hon bredde smör på några bröd skivor. Hon hade inte sovit särskilt bra, men hon hade redan satt igång en maskin tvätt, bäddat sängarna och dammsugit trapporna. ”För att han följer dig till skolan”, sa Veronika. ”Den där smörgåsen är alldeles för liten för Rex. Ge honom din också.” ”Men då har jag bara ett äpple!” ”Och då lär du dig kanske att inte göra för små smörgåsar till en växande pojke.” Det var bara en kort promenad till skolan, över två livligt trafikerade vägar, genom en liten park och förbi ett bostadskvarter med hus som hade olika 16
färger på dörrarna. Det var vinter och blåste så mycket att man fick is under naglarna. Libby fick det i alla fall, men Rex hade pälsfodrade kalvskinnshandskar. Libby såg den höga spiran resa sig över takåsarna i centrala Dublin. Den var högre än allt annat – hundratjugo meter – och gjord av blank metall för att spegla staden och dess invånare. Rex hade sagt att den stal spegelbilder. ”Spiran behåller din bild när den väl har tagit den, så att den kan äta av din själ.” Men han hade fel. Libby hade varit på skolutflykt till centrum och spiran hade bara fångat hennes spegelbild i ett ögonblick. Hon hade sett sig om när de gick, för säkerhets skull, men då speglade den redan en blomsterförsäljare i stället. Vad Libbys styvmor inte visste var att Libby hade gått ensam till skolan i flera år. Varje morgon övergav Rex henne för att ta sällskap med sitt kompisgäng i stället. De brukade knuffas och boxas och lägga krokben för varandra hela vägen till skolan, och de ville inte ha några tjejer i närheten. Libby hade ingenting emot att gå ensam. Då kunde hon vinka till katterna i fönstren – det fanns sex stycken – och klappa hundarna som stod vid sina grindar och tittade på barnen som gick till skolan. 17
BUSS
Hennes favorit var en hund som hette Sasuke. Han var ett trassel till hund, med öron och tassar och färger från alla möjliga olika raser, men hans päls var mjuk och värmde hennes händer. (I dag berättade Rex samma saga om Stora stygga vargen för sina kompisar som han hade berättat för Libby kvällen före. Men i stället för att bli rädda, skrattade de. Rex tyckte inte om att bli utskrattad, så han såg till att hamna på efterkälken och kom därför på Libby när hon klappade Sasuke.) ”Stora stygga vargen älskar lukten av skräck, det vet du va? Och han äter jämt hundar.” Rex trodde nog att hans mamma skulle bli stolt över honom för att han kommit på det. ”Om Stora stygga vargen känner att du luktar hund, kommer han inte att kunna låta bli att käka upp hela dig.” Libby slutade klappa hunden och stack ner händerna i fickorna. Sasuke såg ledsen ut. (En kille som var ny på deras skola traskade förbi och nynnade för sig själv. Nazim var lång och smal, med yvigt hår som studsade när han gick. Hans glasögon var så tjocka att man kunde använda dem till att göra upp eld med istappar. Han följde Libby med blicken när hon sänkte huvudet och sprang hela vägen till skolan, och han undrade var20
för det fanns mobbare på varenda skola han gick på.) Libby och Rex gick i samma klass. Skolans rektor tyckte att det var en bra idé att låta barn från samma familj hålla ihop. I just det här fallet misstog sig rektorn ordentligt. Libby satt längst fram och försökte lära sig. Rex satt två rader längre bak och kastade pennor på henne. Om hon skyndade sig mellan lektionerna kunde hon oftast undvika honom tills det var dags att gå hem. Libby hade inga riktiga vänner på skolan, för varje gång hon fick vänner var Rex elak mot dem också. Libby förstod varför ingen ville vara med henne. ”Tystnad!” Deras lärare, fröken Poddle, höll upp en hand och alla blev tysta. ”Jag har stora och spännande nyheter! Vår skola ska sätta upp en pjäs – en pjäs som jag har skrivit. Det blir en enda unik föreställning.” Fröken Poddle skrev titeln på svarta tavlan: Tre små grisar. Libby hajade till och fick kalla kårar. Hon visste att Stora stygga vargen var med i sagan om de tre små grisarna, och skolan var den enda plats där hon hade trott att hon skulle slippa Stora stygga vargen. 21
Men så skrev fröken Poddle under titeln: Stora stygga vargen lär sig en läxa. Och Libby flinade. Hon hade inte trott att vargar kunde lära sig några läxor. Hon hade alltid velat vara med i en pjäs, och hon älskade tanken på att vara med i en där Stora stygga vargen blev straffad för att han var så elak. ”Alla intäkter kommer att gå till att bygga en bättre inhägnad för vargarna i djurparken”, sa fröken Poddle. ”Om ni vill vara med i pjäsen skriver ni upp er på listan som kommer att sättas upp på anslagstavlan i morgon. Vi kommer att hålla provspelningar i övermorgon. De som blir utvalda kommer tyvärr att missa några lektioner de närmaste veckorna.” Ett sorl spred sig i rummet. Libby satt tyst och drömde. Hon drömde sig ända fram till rasten – såg sig själv stå på scenen och röra publiken till tårar och skratt. Hon drömde om stora blombuketter. På bildlektionen fick de rita reklamaffischer för pjäsen. Libby bestämde sig för att hennes skulle ha en ram av vargar i olika ställningar, och att bokstäverna i titeln skulle föreställa små grisar med hammare och spik som red på varandras ryggar. Bildlektionen tog slut alldeles för fort, så Libby 22
drömde sig fram till lunchen. Hon drömde om att Veronika satt längst fram och klappade i händerna tills fingrarna blev alldeles rosa. Hennes leende var bara för Libby, hennes ögon glittrade och hon sa högt, så alla hörde: ”Det där är vår Libby. Är hon inte fantastisk?” ”Hallå, knäppis! Du blockerar dörren!” Libby blinkade åt det skarpa ljuset i skolkorridoren och tittade upp på Rex. ”Flytta på dig, din lilla råtta!” Libby tog ett steg åt sidan och Rex trängde sig 23
förbi, samtidigt som han både knuffade och nöp henne. Hon gick ut på skolgården och gömde sig bakom den gamla eken längst bort i ena hörnet. Det var hennes trygga plats. Rex gick aldrig i närheten av trädet. Han var rädd att ekorrar skulle kasta ekollon på honom eller att han skulle få fågelbajs i sitt perfekt fluffade hår. Dessutom kunde ingen se honom vara elak bakom ett träd. Rex tyckte om att visa sin elakhet för folk. Libby satte sig under sin favoritgren, åt sitt lunchäpple och försökte tänka på andra saker.
24
Ibland är det inte så dumt att ha ett monster som bästa kompis … Libby är trött på att vara rädd för monster. Varje kväll berättar hennes elaka styvbror en otäck historia fast Libby inte vill. Oftast handlar den om att det finns ett stort, dreglande monster i huset. Libby tror inte på historien, men för säkerhets skull bestämmer hon sig för att leta igenom alla rum. Till slut hittar Libby en gammal kista på vinden. Hon öppnar den och får syn på … Vargis.