We are always asked to understand the other person’s viewpoint no matter how out-dated foolish or obnoxious. Charles Bukowski
De sa inte att han var misstänkt för något. De ville bara veta var Max höll hus den där kvällen. Vad han gjorde ute och vilka han var med. De ville mest bara veta om han ”såg något särskilt”. Han svalde och svalde och kände skräckblandad skam. Inte för att han var inblandad. Inte direkt. Men ändå. Fingrarna darrade där de låg på köksbordet framför honom. Han försökte få dem att hålla sig stilla, men det gick inte. Och han tänkte på sin brist på kontroll, han tänkte på sin vilja att skaka världen upp och ner i vristerna. Varför gick sådana gener ens vidare? Hur överlevde de generation efter generation? På stolen bredvid Max satt hans mamma och höll båda händerna hårt runt sin gröna tekopp, som om den sista droppen vatten i öknen låg däri och blänkte. ”Varför gick du ut den kvällen, Max?” frågade en av poliserna igen. Nonchalant försökte Max klia sig i håret och se lagom avslappnad ut, men han hade en känsla av att alla redan visste att det var något som inte stämde. Mind-readers. Han hade inte behövt hamna här. Rent teoretiskt kunde 7
han ha gjort ett annat val. Han hade kunnat viga sitt liv åt gastronomi, som Sören, eller pluggat matte med Elmer. Men nej, styrd av sin lilla obegripliga ursäkt till hjärna gick han medvetet rakt in i ett elstängsel i stället. Varför? Varför hade allt gått så fel? Han hade ju lämnat det här bakom sig. Kommit undan. Länge nu hade han vandrat en annan väg, åt andra hållet. Något gammalt hade tagit slut, något nytt hade börjat. Om Max bara inte hade haft en så sjuk lust att dra fingret genom lågan igen.
8
KAPITEL 1 Max har duschat av sig svett och adrenalin efter boxningen. Han har pratat skit (det måste alla, det är mer eller mindre obligatoriskt) med de andra i omklädningsrummet i över en halvtimme. Ändå känner han sig fortfarande laddad. Direkt överladdad. Han seglar ovanför hustaken, lätt som ånga. Det har delvis att göra med att tränaren, Juan, berömde hans fotarbete på träningen. Eftersom Juan oftast är sparsam som en bambatant med beröm så betyder det mycket när han väl av misstag råkar säga något positivt. När Juan kom till klubben kallade alla honom för Hitler till en början eftersom han röt: ”Vill ni bli bättre? Sluta apa runt då för fan och lär er disciplin!” Ingen lyssnade annars. Det berodde på att boxarna i gruppen var runt tretton år då, och alla trettonåringar har för mycket herrparfym, trasigt glas på mobilen och selektiv hörsel. Alla ville boxas med alla, överallt och jämt, och helst utan regler. Men ganska snabbt blev Juan någon de såg upp till och lydde. De vande sig vid hans syrliga oneliners och rytande. Innanför hans muskulösa överkropp bankade, och bankar fortfarande, ett hjärta av guld. Max tar några snabba steg på trottoaren och skuggboxas 9
mot en osynlig motståndare, men inser samtidigt att det kan leda till att vitklädda män kommer springande, sticker honom med en spruta och sätter på honom en tvångströja. Så han behärskar sig. Stegen blir kontrollerade, han knäpper upp klubbjackan och noterar att den grå luvtröjan sticker föredömligt snyggt fram som den ska. När han ser sig själv reflekteras i skyltfönstret till en nagelsalong kommer han ändå av sig i euforin. Ganska mycket. Spegelbilden lämnar en del att önska. Farmor konstaterade redan när han var nyfödd att han såg ut som en cykelolycka och det tycker hans kompis Elmer om att påminna honom om. Varför, my lord, varför är han så här ovärdigt röd om kinderna och hjulbent? Inget naturens parningsknep. Han ser i och för sig också att hans ansikte är inramat av tjockt, brunt hår. Läpparna är lätt uppdragna i ett leende som liksom har slitit sig, tagit beslutet att se nöjt ut på egen hand. Runt ögonen har han långa, mörka ögonfransar, rätt snygga. Dem kan farmor fan inte ta ifrån honom. Så vänder han bort blicken från skyltfönstret, lirkar fram mobilen ur fickan och kollar sitt konto. Där finns femton hundra kronor och det kan bara innebära att han har fått sitt studiebidrag. Det är ett tecken, en pil mot den röda glasdörren på andra sidan gatan. Den under den solgula markisen. Den som leder in till Fröken Olssons. Så han går dit. Vem är han att trotsa ödet? Med händerna nerkörda i jackfickorna går han fram till kassan och berömmer kakorna, bullarna, brödet, flera av salladerna, den hallonröda juicen. Tjejen i kassan ser otåligt på honom. ”Ska du ha något av det, eller?” frågar hon. 10
Ovanför en liten trappavsats slår han sig ner med sin bricka och kränger av sig ryggsäcken och jackan. Njutningsfullt drar han in doften av bullen och den varma kaka som han just har köpt. Han tar ett stort bett av kakan. Den är håll käften-god, eller har ”kulinariska muskler”, som Sören skulle ha uttryckt det. Det är då han ser Alice för första gången, fast han vet inte än att hon heter Alice. Han ser henne och livet vänder. Det är inte så lätt att identifiera betydande ögonblick medan de sker. Ändå gör han det så fort Alice kommer in från en dörr på baksidan av caféet. Hon är egentligen inte uppseendeväckande snygg, inte tokvacker. Det är något annat som fångar honom, något som är svårt att sätta fingret på. Hon har svart snedlugg och kort hår, klara ögon, en alldeles vanlig näsa och en smal mun med vinrött läppstift. Inget med hennes utseende är särskilt anmärkningsvärt. Ändå hör han ljudet av sitt eget blod vid blotta åsynen av henne. Ett taktfast brus. Det drar ihop sig i magen, och en kort sekund känner han en nästan fysisk tyngd av stundens allvar. Varför reagerar han så? Han vet inte och allt ska kanske inte analyseras sönder. Luften runt henne kan bara få vara magnetisk och han behöver inte veta varför. När hennes kompis slår sig ner vid ett bord får han fri sikt över hela den ofattbart coola varelsen, som har vandrat rakt in i honom. (Mentalt alltså, det sker tyvärr ingen fysisk krock.) Hon har på sig en svart tröja med en uppknäppt, fodrad jeansjacka över. Runt armen glänser ett armband med en bokstav eller en sirlig symbol på. Innan hon sätter sig vid bordet höjer hon blicken. Höjer blicken. Lite till. Det här måste vara universums 11
blinkning. Hennes ögon landar nämligen rakt på honom. På Max. Hon ler ett förvånat leende, som om hon kände igen honom, men det finns inga möjligheter att hon gör det. Om de hade setts förut hade han vetat om det, i värsta fall följt efter henne hem och spelat ukelele – han kan en låt, Over the rainbow, men fy helvete vad bra han kan den – under hennes balkong. Han ler tillbaka så klart och det finns plötsligt en hemlighet mellan dem. En överenskommelse som ingen annan känner till. Inte han och hon heller i och för sig, men detaljerna kan de ta senare. För det här är ögonkontakt. Hejdlöst intensiv. Deras ögon vilar i varandra samtidigt som hela havet stormar i hans kropp. Tills kontakten bryts av hans så kallade bror. Eller inte så kallade, utan hans bror. Jo. Max mobil ringer och just då avskyr han Bell, all teknisk utveckling sedan han dog, den moderna människans vana att glömma att sätta mobilen på ljudlöst. Egentligen ska den ju inte ringa nu, det passar inte med dramaturgin. Han har ju fått ögonkontakt med den här tjejen! Samtidigt kan han ju rimligen inte bara skita i signalen. Den hörs. Om hon inte har nedsatt hörsel så hör hon. Sekundsnabbt sneglar han på skärmen. Jepp. Det är verkligen Elliott. Max tänker trycka bort samtalet så fort han har hört vad brorsan vill. Givetvis visar det sig inte vara något särskilt. Elliott säger bara att han och mamma måste åka nu, men att det finns räkor i frysen. ( Jaha. Tjöta.) Har Max tänkt äta alla? Elliott bara undrar, för han älskar räkor och ville egentligen bara påminna om det. Samtalet tar en minut, eller kanske en och en halv. Efter 12
åt tittar Max upp och tänker sådär filmiskt möta tjejens blick igen. Låta det magiska fortsätta. Men så ser han att bordet där hon satt är tomt. Helt tomt. Fan, vad kasst! Det kan inte vara sant. Hon och hennes kompis har bara gått. Snabbt springer han upp och tittar mot kassan, men hon är inte där heller. Hela han känns som Skriet-emojin. Han sätter sig vid sin ljumma kaka och sin sorgliga bulle igen. De ser inte hälften så goda ut längre, de har åldrats en vecka på tre minuter. Med händerna för ansiktet i en facepalm försöker han förstå vad som nyss hände. Det han kommer fram till är att mobilen är ett as. Räkor är as. Hela havet är ett as. Medelhavet och Nordsjön och Barents hav och sociopatAtlanten, för att inte tala om Stilla havet. As. Förutom det vet han också att han måste hitta henne igen.
13
KAPITEL 2 ”Vi går ut”, säger Feven. ”Det finns filtar där.” Hon skjuter upp bakdörren och går före Alice ut på innergården. Alice bär brickan med kakor och några servetter. ”Är inte möblerna blöta?” frågar Alice. ”Vi kan bre ut en filt”, säger Feven. ”Ingen vill ha … vad heter det?” ”Herpes?” föreslår Alice. ”Cancer?” ”Nej, lägg av. Fuktiga underlag kan ge infektioner. Sjukdomen har så klart ett namn. Du vet?” Innan Alice har satt ner brickan på bordet sätter Feven igång musiken på mobilen och sjunger med. Sedan skruvar hon ner ljudet och rättar till glasögonen. Det är som att hon kommer på sig själv. Inga levnadsglada ryck här! Ordnung! ”Hallå, nu skulle vi vara seriösa och plugga historia”, säger hon och låtsas inte om att det var hon som just blundade, stampade takten våldsamt och lät Rihanna komma emellan henne och renässansen. ”Kan du förhöra mig?” Feven påminner alltid Alice om att det spelar roll hur det går i skolan. Att framtiden bestäms av betyg. När hon inte sjunger Rihanna-låtar pluggar hon därför och antecknar allt som lärarna säger. Till exempel namnen på deras barn, 14
om de nämns, vilken månad Boccaccio föddes eller vilken lunch som serveras i matsalen. Det är hälften fascinerande och hälften creepy att hon kommer ihåg det mesta av det sedan också. Hon måste nog putta ut något annat ur hjärnan, oklart vad. Målet för henne är att en dag bli läkare och ha egen praktik, och inga medelmåttiga betyg ska stå i vägen för det. Krävs det att hon kan mellannamnen på mattelärarens fyra bonusbarn, så lär hon sig dem. Krävs det inte, så lär hon sig dem ändå. Alice hade också mål tidigare, kanske inte lika konkreta, men hon hade ambitioner innan hon fyllde femton. ”Vår dotter vill något”, sa hennes mamma Bodil tidigare, när hon fortfarande sa ”vår” och inte hyperventilerade av bitterhet. Nu sitter den där dottern rätt ofta i skolan och undrar varför inte svaren på alla frågor bara uppenbarar sig i huvudet. Det gör henne förvirrad att de inte finns där, även om hon inte har lyssnat på lektionerna eller pluggat. Eller ens läst igenom de aktuella sidorna i boken. Ibland väntar hon tio minuter och läser provfrågorna igen, men hon kan inte svara bättre den andra gången heller. Hon vet inte varför hon inte lyckas i skolan längre. När de har druckit upp kaffet huttrar Feven till. ”Det är för kallt. Vi går in och värmer oss”, säger hon. Mönstret är tydligt för en utomstående: Alice gör oftast som Feven säger, eftersom Feven har en medfödd auktoritet. Det syns på hela hennes kroppsspråk. Till och med hundar byter trottoar eller visar strupen om de möter henne. ”Jag tar brickan”, säger Alice. 15
”Du tar brickan”, bekräftar Feven, som ser sig som ledare av förflyttningsoperationen. Allt skulle bli kaos och förödelse utan henne. ”Glöm inte servetterna.” Alice går efter Feven in genom dörren och ska just slå sig ner vid det bruna bordet där Feven just har satt sig, då hon möter en okänd killes blick. Det ser ut som om han har en stor tugga av något ospecifikt i munnen. Det kan vara halva jättekakan han har framför sig. Imponerande! Men att han har munnen full verkar han ha glömt. Han jobbar inte på innehållet alls. Det ser nästan ut som om han har tittat på henne ett tag och helt slutat andas. Leendet är avgjort stört, för ena delen av munnen går uppåt mer än den andra på ett snett sätt. Stört, men så jävla gulligt. Nästan vackert på ett asymmetriskt sätt. Svårt att inte fastna i. Lyckan hon känner har kanske legat där latent och lurat ända fram till nu. Fast det anar hon inte än, det är fortfarande för tidigt för den formen av funderingar. ”Oj, Alice. Sluta flirta! Jag vet en som skulle bli rasande”, viskar Feven och stöter henne menande i sidan. Alice sätter sig ner och ler. Sedan tänker hon på Jason och mungiporna skärper automatiskt till sig. Nej. Jason är inte det minsta sned. Tvärtom. Han är nästan ett under av symmetri. Han har heller aldrig kaksmulor på kinden, eftersom han inte äter kakor. Och han tittar inte på henne sådär. De har aldrig någonsin tittat på varandra så länge som hon och killen vid bordet där borta. Att kunna bonda sådär ordlöst med en okänd. Nästan som ett litet underverk. En helt vanlig söndag. Tanken på Jason får det däremot att snöra ihop sig i bröstet. 16
Först värme, sedan hopsnörning. Det är hennes vanliga kräftgång i känslopölen. ”Nu kommer Mahmed”, säger Feven och pekar mot fönstret. ”Han har bilen här utanför så vi får skjuts om vi vill.” ”Nu?” säger Alice. ”Ja. Men stör honom inte medan han kör”, säger Feven och reser sig. ”Det är viktigt. Han har just tagit körkort så han vet inte alltid vad han gör.” ”Gud. Mahmed låter som en drömchaufför”, säger Alice och reser sig, hon med, fast hon inte vill. Fast hon vill titta mer på den där killen. Men killen pratar i sin mobil när de går och Alice hör inte vad han säger. Han tittar inte på henne längre. Har hon sett honom förut? Hon tror inte det. Men hon vill se honom igen! Jason sa en gång att hon är så vit i hyn att hon ser ut som om hon har cancer. Han gillar inte hennes utseende. ”Utrymme för förbättring”, som svensklärare brukar skriva för att vara peppande när en uppsats är särskilt värdelös. Det var ett skämt av Jason men orden bet sig ändå fast. Ingen tittar på henne och ler. Det finns säkert någon hormonell förklaring till att hon blev glad av killen med det sneda leendet. Förmodligen har hon ägglossning, då är världen lite mysigare. Men hon vill se honom igen, vilken del av månaden som helst.
17
Jason snattade i kvartersbutiken och satte eld på hamburgarkartonger redan när han var elva år. På högstadiet var han en självklar ledare. Våldsam, rebellisk, involverad i drogförsäljning – och samtidigt karismatisk. På gränsen till oemotståndlig. Max har lämnat livet med Jason bakom sig, men han kan inte förneka att han saknar det. Gemenskapen, kicken, bekräftelsen. Och kanske saknar han framför allt Jason och känslan av att dra fingret genom lågan. Alice dras också till Jason och väntar febrigt på honom, trots att han är kontrollerande och kall. Så möts Max och Alice och förälskelsen är omedelbar. Men Jason ser Alice som sin – och alla vet att det som tillhör Jason är förbjudet område. Så nära att det bränns är en roman om den första stora kärleken. Om tillhörighet, gemenskap och grupptryck. Om att vilja hålla sig på rätt köl, men samtidigt längta efter att få känna någonting.
Sagt om Christina Lindströms tidigare böcker: ”Fint och dynamiskt … En riktig bladvändare” GÖTEBORGS-POSTEN
”Med samma närvaro och känslighet som i den bejublade debuten Hälsningar från havets botten skildrar hon två tonåringars förtvivlan när världen inte är som man vill att den ska vara” VI LÄSER
”Christina Lindström, en av Sveriges bästa ungdomsboksförfattare” DAGENS NYHETER