ASTrID FOSS
Tre magiska gåvor
.
SNo-ö-
sYstraRNA Den lilla isbjörnen tittade på flickorna och gav sig sedan plötsligt iväg i rask takt, samtidigt som han magiskt växte och lätt kunde dra släden. De gled ut genom slottsgrindarna och var äntligen ute i natten!
Tre magiska gåvor är första boken i serien SNÖSYSTRARNA
.
SNo-ö-
sYstraRNA Tre magiska gåvor ASTrID FOSS
Illustrationer av Monique Dong Översättning av Lottie Eriksson
Kapitel 1
Trillingarna rusade genom västra slottskorridoren mot sitt rum, sena till förberedelserna för sitt födelsedagskalas. Som vanligt var Hanna först och hon skrattade medan hon släpade med sig sina systrar Ida och Magda. ”Sluta dra!” skrek Magda. ”Vi skulle ha hunnit tillbaka i tid om du inte hade stannat på skridskodammen så länge, Hanna”, påpekade Ida. ”Det är vår födelsedag!” svarade Hanna. 16
”Jag förtjänar att ha lite kul!” Ida himlade med ögonen men fortsatte springa. Hon hade tillbringat en fridfull förmiddag med att rita av en vacker snö- orkidé som precis hade slagit ut bland granarna nära dammen. Åtminstone tills vildhjorten som Magda lekte med hade sprungit rakt igenom gläntan och trampat 17
ner den lilla blomman. Men de hann inte bråka om den saken nu. Madam Olga, deras privatlärare, väntade på dem. Hon sa jämt åt dem att de inte hade någon rätt att komma för sent bara för att de var döttrar till Ljusets väktare! Hanna, fortfarande med systrarna i släptåg, rusade förbi två slottspigor som putsade fönster och ropade sina gratulationer till flickorna. Plötsligt saktade Magda in och stannade framför en stor, vävd tavla. ”Vad är det?” frågade Hanna otåligt. ”Ja, kom nu, jag vill se våra nya klänningar!” tillade Ida. Men Magda studerade väggbonaden, som hon älskade. Hon drog loss handen ur systerns grepp. ”Ni tror väl inte att det har hänt mamma och pappa något?” Flickorna, som alla hade precis likadana gröna ögon, såg på varandra en stund. Det var redan långt in på förmiddagen och deras 18
föräldrar hade fortfarande inte kommit tillbaka till slottet. Det var inte likt dem att vara borta så här länge utan att skicka bud – särskilt inte på flickornas speciella dag. Ingen av flickorna sa det högt, men det kändes som om något var på tok. Ida vände sig också mot väggbonaden och tittade på den. Den föreställde den nord ovianska flaggan. Slottet var fyllt av sällsynta och vackra föremål, som en skulptur av ett gammalt träd uthuggen ur ett enda stycke sten, och en enorm kristallvas fylld med hundratals snövita liljekonvaljer som aldrig vissnade. Men alla flickorna tyckte allra mest om den här bonaden. Ida sträckte fram handen och rörde vid det detaljrika mönstret. Med fingret följde hon konturerna på kristallrosen, snöhöken och regnbågen – alla urgamla symboler för Nordovien. Sedan kändes det bättre. Hon suckade lite. Kanske skulle allt ordna sig.
19
”Allt kommer att ordna sig”, sa Hanna högt, som om hon hade läst systerns tankar. ”Mamma och pappa kommer säkert tillbaka när som helst.” Hon fick en ivrig min. ”Förresten … är det någon av er som har känt av någon magi 20
än?” frågade hon. Magda skakade på huvudet. ”En kort stund nu på förmiddagen trodde jag att jag fick molnen att röra sig, men det var bara vinden!” Hennes systrar skrattade. ”Nej, ingenting än”, sa Ida. ”Jag hoppas att jag får något fint!” ”Jag hoppas att jag får något spännande!” svarade Hanna och log brett. Ida himlade med ögonen, men så vände hon blicken mot himlen utanför fönstret. ”Har ni märkt något konstigt med Det böljande ljuset? Det ser annorlunda ut.” Hanna och Magda gick fram till sin syster vid fönstret medan Ida fortsatte. ”I vanliga fall är det glatt och livfullt, men nu ser det liksom blekt ut. Det där fina blå ljuset kommer och går – titta! Det bleknar gång på gång och blir liksom gråaktigt …” ”Ida.” Hanna sträckte sig efter systerns hand och kramade den varmt. Hon förstod att Ida höll på att förlora sig i oroliga tan21
kar. Hanna tvingade undan sin egen rädsla. ”Självklart är allt bra med mamma och pappa. Vet du någon som är starkare än pappa eller klokare än mamma? Hon är Ljusets väktare; kan du ens föreställa dig någonting som skulle kunna mäta sig med hennes magi?” Ida log lite och skakade på huvudet. ”Självklart inte”, sa Magda. ”Ljuset bleknar förmodligen bara för att mamma vet att vi är sena och inte har gjort oss klara än, och hon varnar oss!” Ida och Hanna skrattade. ”Dessutom”, påpekade Hanna, ”så skulle mamma och pappa aldrig i livet missa vår tolvårsdag! De har antagligen stannat till för att köpa fler presenter till oss. Ett par nya skidor åt mig, en vacker sadel till Magda … och ett stort, tråkigt staffli till dig, så du kan sitta och rita av oss medan vi roar oss!” Ida fnös förnärmat, men hon log brett när hon stötte till Hanna i sidan. Magda gav sig snart in i deras låtsasbråk, och alla tre 22
f nittrade när Hanna till slut drog med sig Ida och Magda mot deras rum. När de andfådda rusade in genom dörren sprang de rätt in i sin privatlärare. Hon såg ståtlig ut i sin bruna klänning och med håret uppsatt i en knut i nacken. Flickorna trillade omkull, men madam Olga var som en klippa. Hon stod bistert med armarna i kors medan hon väntade på att de skulle resa sig upp från golvet. ”Mina unga damer”, sa hon och suckade. Med överdrivna rörelser slätade hon till sin klänning, trots att ingen av flickorna någonsin hade sett en skrynkla på något av hennes klädesplagg. ”Var har ni varit? Jag har i åratal försökt att lära er att uppföra er på ett sätt som passar sig för er ställning.” Flickorna behärskade sig snabbt, men de blev tvungna att kväva mer fnitter när deras isbjörnsunge, Oskar, skuttade in i rummet. Han hade varit ute och lekt i snön och ruskade på sig så att det stänkte åt alla håll 23
från den blöta pälsen. ”Du milde! Håll ordning på björnen, flickor!” utbrast madam Olga och borstade bort snöflingor från ärmarna. ”Gå och sätt dig i hörnet, Oskar, är du snäll”, sa Magda till den ivriga björnungen samtidigt som hon försökte hålla sig för skratt. Hanna drog handen genom håret. ”Madam Olga, har du hört av mamma och pappa än?” Lärarens anletsdrag mjuknade. Hon skakade på huvudet och gav flickorna ett sällsynt leende. 24
”Era föräldrar kommer säkert tillbaka när som helst nu, i god tid till festligheterna. Det är inte varje dag som deras döttrar fyller tolv!” Så bytte hon raskt tonfall. ”Nu har vi ingen tid att förlora”, förkunnade hon. ”Det är dags att göra er i ordning för firandet. Nordoviens folk förväntar sig att få se tre eleganta unga damer i dag, och det ska de få.” Madam Olga klappade i händerna och väntade sedan med händerna i sidan medan Ida, Magda och Hanna ställde sig på rad. Flera hovdamer skyndade in i rummet. ”Klänningarna, madam.” En av hovdamerna höll ut en arm där det hängde tyger i lysande färger. Innan flickorna visste ordet av var deras vardagskläder borta och de fick hjälp att ta på sig långa, skimrande finklänningar. Det stod en spegel med en utsirad träram i närheten, men flickorna tittade på varandra i stället. ”Vilka klänningar! De ser ut som förtrol25
lade vattenfall!” Ida drog handen över det silverglänsande sidenet. ”Som solsken på snö”, andades Magda fram och slätade till sin guldfärgade klänning. ”Som … som … Åh, jag vet inte vad – men de är vackra!” tillade Hanna och snodde runt så att det röda sidenet i hennes klänning blixtrade till i ljuset. Hennes systrar fnittrade. ”Håret”, befallde madam Olga och knäppte med fingrarna. En av hovdamerna slank in bakom Ida med en hårborste och redde ut trasslet i hennes långa, blonda hår. Sedan satte hon kvickt upp det ovanpå hjässan. Hanna grimaserade när hon fick håret borstat. Hennes hovdam gjorde också en grimas medan hon försökte ordna det korta, spretiga håret till en elegant frisyr. Magda skruvade på sig medan hennes råttsvansar löstes upp och det bruna håret lade sig i orediga slingor runt ansiktet när hennes hovdam satte igång med uppgiften. Till slut var flickorna klara. Madam Olga 26
27
förde dem till spegeln, där de ställde sig bredvid varandra. Ida hade fått små rosa blommor inflätade i sitt silkeslena hår. ”Bergsdagg!” utbrast hon när hon kände igen blommorna. Hannas hår var nu rena miraklet. På något vis hade det förvandlats från ett spretigt virrvarr till mjukt böljande vågor, som hade krönts med en elegant guldtiara. Magdas hår var uppsatt i två tjusiga knutar på var sida av huvudet. Hennes hovdam hade flätat in smala band av vackra silverlöv i dem. När Hanna tog ett steg fastnade foten i klänningen och hon blev tvungen att ta tag i Magda för att få stöd. ”Jag kan knappt gå!” klagade hon medan Magda skakade av sig henne. ”Klänningen är jättefin, men det går inte att ha kul i den!” För Ida kändes det som om hon skulle kunna ha sin klänning för evigt. Hon kände sig som en prinsessa. 28
Snart promenerade flickorna över borggården, arm i arm. Fanor vajade i vinden och musikanter spelade. Alla de mötte gratulerade dem på födelsedagen. Flickorna log mot alla och nickade till tack. ”Skynda er”, manade Hanna och drog med sig Ida och Magda. ”Jag vill se om de har ställt fram presenterna än …” Magda höjde ett finger. ”Lyssna.” Två stalldrängar stod i närheten och viskade med huvudena tätt ihop. ”Firandet ska snart börja”, sa den ena. ”Det verkar vara ett väldigt långt besök i Isvidden.” ”Och inte alls likt Freja och Magnus”, instämde den andra. ”Tänk om …” Resten av meningen dränktes av en slingrande melodi från en flöjt. Ida tittade oroligt på sina systrar. ”Bry dig inte om dem”, sa Hanna lugnande. ”Mamma och pappa kommer när som helst. De kanske tänker överraska oss!” Flickornas uppmärksamhet fångades av 30
något som hände i ett hörn av borggården – prasslande vingar och skrin. Det var Gregor, lärlingen till slottets fågeltämjare, som kom för att delta i festligheterna. Han var lätt att känna igen, även på håll. Hans jacka pryddes av en rad färgglada fjädrar, bland annat en klarröd från en quetzal och en djupblå från en ara. På hans utsträckta arm satt en vacker gyllenbrun örn, som slog med sina stora vingar och sträckte på sig. Gregor mumlade lugnande till den. Magda tog sina systrars händer.
”Kom! Vi går och tittare närmare på örnen.” ”Ja ja. Men sluta dra!” sa Hanna med ett leende. Men knappt hade de hunnit börja gå innan madam Olga dök upp. ”Mina unga damer, ni måste inta era platser. Födelsedagsfirandet ska strax börja!”
32
Den onda Skugghäxan vill ta makten över det förtrollade rike där prinsessorna Hanna, Ida och Magda bor. Det krävs mod och magi för att stoppa Skugghäxans planer på en värld i mörker. När systrarna förstår att de kan hjälpa till, så smyger de ut ur slottet en kall natt. Nu måste de leta efter ett magiskt klot som häxan vill ha. Klotet finns hos en fågel med silverfjädrar, djupt inne i den snöiga skogen. Uppdraget är både farligt och svårt och Skugghäxan gör allt hon kan för att hindra dem.
Tre magiska gåvor är första delen i en ny serie för alla som gillar spänning, prinsessor och magi!