Läs mer om Ellen Strömberg på rabensjogren.se litteratur.sets.fi
Tack från författaren till Svenska Kulturfonden, Finlands svenska författarförening och Centret för konstfrämjande för stipendier som möjliggjort skrivandet.
© Ellen Strömberg 2026
Den finska utgåvan är utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland, ur Christian och Constance Westermarcks fond En originalproduktion från: Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Schildts & Söderströms, Helsingfors 2026
Form omslag: Kerstin Hanson Illustration och kalligrafi: Kerstin Hanson Bildelement från Unsplash.com
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026
Svenskt ISBN 978-91-29-75415-5
Finskt ISBN 978-951-52-6560-9
S Ö N D AG 1 1 A U G U S T I
Kära dagbok!
Imorgon börjar jag sexan. Jag har ett år på mig att förändra allt. Sen flyttar vi. Mamma tyckte det kändes mest logiskt att flytta när jag ändå skulle byta skola. Hon tror att jag längtar efter att flytta till Umeå.
Det gör jag inte.
Inte för att jag älskar att bo här så mycket, men för att jag inte vet nånting om Umeå. Det hjälper inte att jag varit där en miljard gånger och hälsat på Lennart (mammas ”kille”), det berättar ju inget om hur det faktiskt är att bo där som nästan tonåring.
I know what you’re thinking, dagboken. Vem heter ens Lennart, om man inte är 85 och har hår i öronen? Det har jag också tänkt. Jag sa det till mormor en gång och hon höll med. Hon håller oftast med mig. Det är tur, för mamma är, om du inte fattat det än, inte att lita på. Inte så att hon är elak, men bara typ, galen. Får infall och tänker så långt näsan räcker, säger mormor. Som att flytta till Umeå. En annan stad! Ett annat land!
Jag erbjöd mig att bo kvar här och ta hand om mormor, men då fnös mormor och sa att hon inte behöver tas hand om. Och mamma
sa att hon aldrig skulle klara sig utan sin Ebba Slebba.
Ebba Slebba, det är jag. Jag heter Ebba, men mamma kallar mig alltid Ebba Slebba. Eller ännu värre, Slebbis. Jag har förbjudit henne, men hon lyssnar inte. Det gör hon aldrig.
I alla fall. Så fort sommarlovet börjar, om exakt 300 dagar (jag har räknat!) så åker vi. Jag har alltså 300 dagar på mig att förbättra mitt rykte. Jag insåg det häromnatten när jag låg vaken, att det måste ske nu. Jag kan inte lämna Finland så här. Då kommer alla i högstadiet ba, ”oh no, kommer ni ihåg hon miffot Ebba som flyttade till Sverige efter sexan? Vilket skämt”. Och sen när det skiter sig med mamma och
Lennart och vi måste flytta tillbaka hit så kommer dom alla ba, ”jaja, här är hon igen, TÖNTEN”.
Jag är ganska säker på att det kommer skita sig med Lennart, det skiter sig alltid med mamma och hennes killar. Eller gubbar, eller vad man ska kalla dom. Hon har den sjukaste smaken när det kommer till killar. Först pappa, som visade sig vara ungefär lika intresserad av sitt eget barn, jag, som av att få alla naglar bortrivna under tortyr.
Alltså inte alls.
Sen en rad med pojkvänner som alla varit mer eller mindre korkade.
Och en flickvän, Tanja, henne gillade jag faktiskt, men mormor sa hela tiden att det bara var en fas och att mamma inte alls var lesbisk, och så kan man ju inte säga, men det höll också bara i några månader.
Här följer en ranking på samtliga mammas pojkvänner, vi börjar med den sämsta:
1. Anton
Besatt av sitt skägg, luktade illa (kanske pga skägget), hade aldrig några pengar för han köpte en massa krafs till sitt hemmagym som han aldrig använde. Läskig när han blev arg och kanske knarkare, eller det är min och mormors teori i alla fall. Mamma säger inget.
2. Besnik
Bra på att laga mat, dålig på att vara snäll. Köpte fula presenter till både mig och mamma och blev sur om man inte blev helt galet tacksam. Pappa till Elisa i trean. Tycker synd om henne som har en sån pappa.
3. Sander
Egentligen snäll, men sjukt pinsam. Trodde själv han var skådespelare, men egentligen ville han nog bara vara i centrum. Gör ”sketcher” med typ fem likes. Jag tror mamma skäms för att hon var ihop med honom.
4. Christian Typ 100 år gammal. Egentligen rätt snäll han också, men hade
kanske passat bättre med mormor. Bor förmodligen på ålderdomshem nuförtiden.
5. Tanja
Snäll, men tjej då.
Jag vet inte var jag ska placera Lennart på den listan. Han är inte läskig, han har inga barn, han har aldrig köpt nån ful present till mig (faktiskt gav han mig 1 000 kronor senast jag fyllde år och det är ju en bra present). Men han jobbar som bilmekaniker och har alltid smutsiga händer på grund av det. Och han pratar aldrig! Har hört honom säga nåt kanske två gånger i hela mitt liv. Mamma säger att han är blyg, men jag tror han bara är lite korkad.
Dessutom tvingar han alltså oss att flytta till Sverige. För att han inte vill stänga sin kära bilmek.
Äh, det var ju inte Lennart jag skulle skriva om, jag skulle skriva om mig! Men nu håller jag på att somna och skolan börjar som sagt imorgon och jag måste look fresh! Jag har ställt klockan på fem för att hinna med min nya beautyrutin!
M Å ND A G 1 2 A U G U S T I
Kära dagbok!
Känns fånigt att skriva så, ”Kära dagbok”, men dom gör ju alltid så på film och så. Det hör väl till. Jag fick faktiskt idén om en dagbok från TikTok. Alla tjejer där skriver alltid i sin ”journal” på morgonen och jag har aldrig fattat vad dom skriver om, men dom har kanske jobb och så. Tvättider att komma ihåg eller recept på granola, jag vet inte.
Jag är ju bara 12, tyvärr. Hatar när mamma är så där ”åååh, den som vore 12 igen”. Som att det är nåt man vill? Hallå? Vill du ha inga pengar, ingen makt, bo hemma och vara tvungen att följa med din mamma vart hon än flyttar? Vill du gå i en skola du hatar och som hatar dig? Jag bara undrar, mamma!!!
I alla fall, jag hade ställt väckarklockan på fem för att hinna med alla steg i min nya rutin. Men så klart försov jag mig – det gör jag alltid, HUR blir man morgonpigg? – och vaknade först när mamma rusade in och skrek att vi var sena. Tack och lov hade jag lagt fram vad jag skulle ha på mig kvällen innan (jeans, vit topp, nya skolväskan och en hoodie över toppen om det skulle bli kallt).
Jag hann bara lägga lite rouge och mascara och ögonbrynsvax och sen kom mamma in i rummet och skrek igen och jag fick rusa ut till bilen. Mamma hade tack och lov en proteinbar i väskan, annars hade jag säkert svultit ihjäl innan lunch. Men jag borde inte ha ätit den, för dom fastnar alltid mellan tänderna och eftersom mamma hatar mig, sa hon inget när hon släppte av mig vid skolan. Jag tog ett djupt andetag och hängde skolväskan över axeln och såg ut över skolgården. Väskan var rätt tung för jag hade packat den med allt möjligt som kunde vara bra att ha. En bok, en sminkväska, en väska med typ plåster och värktabletter och våtservetter och bindor. Jag har inte fått mens än, men man vet ju aldrig. I mitt nya liv nu behöver jag vara förberedd.
Vid klätterställningarna lekte några yngre elever och sexorna stod i grupper och pratade. Tora och Lydia och Korven stod så klart och pratade tillsammans och jag nickade lite mot dom. Jag såg att Lydia kollade in min väska, så det blev jag rätt nöjd med. Sen kollade dom in mitt fejs och så började dom fnissa. Då blev jag mindre nöjd.
Jag gick fram till Nelly och Laban som stod med huvudena tätt ihop och pratade om nåt. Säkert nåt spel, som vanligt. Laban tittade upp för att hälsa, men stirrade bara på mig och sa:
– Vad har du gjort med tänderna?
Jag fick bråttom att gräva fram fickspegeln jag hade packat med (för att kunna bättra på min beautyrutin om det behövdes under dan). Hela min tandrad var full med choklad från mammas proteinbar. Jag
såg ut som en sjörövare från 1700-talet. Bra början på mitt nya liv, jag hoppas ingen annan hann se. Förutom Lydia då kanske, men hon hatar ju mig ändå.
Laban och Nelly hjälpte mig få bort chokladen lagom tills det ringde in. Plötsligt kändes det som om sommarlovet bara varit en dröm. Där var mitt vanliga skåp och vår vanliga bänk i vår vanliga korridor. Man kunde ju tro att det skulle vara lite speciellt att börja sexan, men det var precis som vanligt.
Och där stod han. Vår vanliga lärare, snyggast i stan, the love of my life. Sarbaz. Det var nästan som på film, när han öppnade dörren till vårt klassrum i slowmotion och log mot mig. Nästan så att jag hörde ett litet pling från hans vita, vackra tänder.
Fakta om Sarbaz:
ÅLDER: 28
YRKE: lärare
INTRESSEN: fotboll (hejar på Liverpool), bio och kanske matlagning? Han pratar om mat ibland i alla fall.
UTSEENDE: 175 centimeter lång (lagom), långt, svart hår (oftast i en knut), lite skägg, men på ett bra sätt, glasögon ibland och då blir han ännu snyggare, ofta typ skjorta och jeans, mycket muskler!
BOR: på Fogdegatan 74, i det gröna trevåningshuset, kanske
högst upp. Det ser i alla fall ut som att det kunde vara hans fönster när man går förbi. Vilket jag gör, ibland. Av helt naturliga orsaker.
FAMILJ: hans föräldrar är från Kurdistan, men han är född här, han har åtminstone två systrar som är äldre (och jobbiga, det brukar han skämta om)
SINGEL: JA!! (eller han har i alla fall aldrig pratat om nån flickvän eller fru)
FÖRDELAR: snyggast i stan, jättesnäll, doftar gott, bra lärare, mycket muskler, så stark!
NACKDELAR: min lärare, så det är väl förbjudet att vi skulle bli ihop Sarbaz började som lärare hos oss förra året, han hade just blivit klar på lärarutbildningen då. Jag trodde inte mina ögon när han kom in i klassrummet första gången. Jag trodde jag hade dött och kommit till himlen och att han var en ängel. Eller Jesus själv. Men det var bara Sarbaz.
Alla i klassen älskar honom. Fotbollskillarna tycker han är cool för att han hejar på Liverpool och kan prata fotboll, nördkillarna gillar honom för att han också kan koda (eller i alla fall prata om att koda), tjejerna älskar honom för att han är snygg och snäll. Till och med Laban, som säger att hen aldrig vill bli ihop med en kille, sa en gång att om hen måste så skulle hen bli ihop med Sarbaz.
Men ingen vet att jag är kär i Sarbaz. Kär på riktigt, inte bara gillar. Men det får ingen veta, för då skulle dom bara ha ännu en sak att reta mig för. Jag är inte mobbad eller så, bara född pinsam och too much (som Lydia säger). Jag och Nelly och Laban är töntarna i klassen, kan man väl säga. Nelly har fem syskon (ej skämt!!!) och är kristen och går i söndagsskola varje helg. Laban är lite mer modern i alla fall, men hen har ganska ful stil (förlåt, men det är sant!), typ diadem med djuröron och så sminkar hen sig konstigt och pratar japanska. Alltså ibland bara, hen har lärt sig från alla tv-serier hen kollar på.
Jag fattar att man är sjuk i huvudet om man är kär i sin lärare, men jag har räknat ut att om sex år är jag 18 och då är Sarbaz bara 35. Det är ju ingenting! Då kan vi äntligen bli ihop. Eller då ska jag i alla fall höra av mig, kanske skriva ett DM och bara ”hey, do you remember me?”. Jag skulle inte ha nåt emot att bli ihop med honom redan, men jag vill ju inte att han ska bli anklagad för pedofili eller så.
Ingen tror mig när jag säger att jag faktiskt mentalt är mycket äldre än 12. Jag är i alla fall väldigt mycket mer mogen än dom flesta i klassen, men så fyller jag ju faktiskt 13 redan i år, dom flesta fyller bara 12. Det är stor skillnad. Jag känner på mig att jag och Sarbaz har jättemycket gemensamt, vi kanske till och med är själsfränder. En gång satt jag och läste en bok (det var Tordyveln flyger i skymningen, det kommer jag aldrig glömma, fast den var ganska seg) på en rast och då sa Sarbaz att han blir glad av att se mig läsa. Sen dess har jag alltid en bok i väskan. Jag älskar böcker, men jag älskar Sarbaz mer.
Det har faktiskt varit olidligt att vara utan honom hela sommaren.
Jag har gått promenader så ofta jag kunnat förbi hans hus, men jag har inte sett till honom. Sen har vi varit i Umeå en hel del också.
På tal om det, på fredag kommer Lennart hit. Det är ju trots allt två veckor sen han och mamma sågs. Det är klaaart att dom måste få ses då … (det där var ironi). Tror jag ska fråga mormor om jag kan flytta in till henne en stund.
EB B A B L AU S L I V
S T ÅR PÅ S P E L!
Ebba ska flytta från Finland till Sverige och
har nu 300 dagar på sig att bli en annan – nån snyggare och coolare. Men hur ska det gå till?
Hon ljuger sig jämt in i märkliga situationer och går omkring med choklad på tänderna.
Alla (åtminstone alla på TikTok) vet att journaling är viktigt för att nå sina mål. Ebba bestämmer sig för att testa. Men hur når man sina mål när man bara är 12, snart 13 år?
ELLEN STRÖMBERG belönades med Augustpriset 2022 för sin ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi.