NALLE
Det är jag som berättar den här historien.
FRASSE
Stor, gammal och trött. Sover mitt i gatan där han stoppar trafiken.
OLGA
Liten stöddig retsticka.
Pratglad poet.
MÄRTA
Världens vackraste vovve.
GARP
Älskar mat, äter allt.
PETTER LIDBECK FABIAN GÖRANSON
HUND I LAGOS
Längst ner i Europa, alldeles vid havet, ligger en stad som heter Lagos. Där bor jag och alla jag känner. Det finns nog ingen bättre plats på jorden. Åtminstone inte för hundar. Här finns allt man kan önska sig. Långa stränder, svala grottor och massor av träd och gathörn att nosa på. Och det bästa av allt, det är att man inte behöver ha koppel. Vi rör oss fritt precis som vi vill.
Så här ser en dag ut för mig: Jag vaknar, kanske fiser. Eller inte. Det är inget jag tänker på. Jag går till sängen där min tvåbenta matte sover och lägger mitt huvud intill hennes. Om hon inte vaknar gnyr jag. Då vaknar hon garanterat.
Min matte öppnar ögonen. Sen låter hon. Som om det är jobbigt eller nåt. Hon andas ut med en suck och trycker mig försiktigt åt sidan innan hon reser sig på svajiga ben och stapplar mot toaletten.
Jag tänker att det vore bättre om hon gick på fyra ben som jag, stadigare liksom. Fast det säger jag inte. Jag är för klok för att ha synpunkter på andra.
Matte stänger dörren till badrummet. Jag hör hur vattnet rinner. Sen kommer hon ut våt i håret och går till köket. Jag följer så klart efter. Hon öppnar ett skåp, fyller min matskål.
– Sitt, säger hon trots att jag redan sitter eftersom jag kan det här.
Hon tittar på mig, jag tittar tillbaka.
– Varsågod, säger hon varpå jag reser mig och går till skålen och äter.
När jag ätit klart har matte satt på sig kläder.
Vi går ner till kaféet på hörnan. Matte sätter sig på en stol, jag lägger mig under bordet.
Hon får kaffe, jag är nöjd som det är.
– Gomorron Nalle, säger han som serverar och kliar mig bakom öronen.
När matte druckit sitt kaffe reser hon sig, lägger några mynt på bordet, sträcker armarna i luften och gäspar en sista gång.
Det är dags för henne att gå till jobbet.
– Ses, säger hon och klappar mig hej då. Jag trycker tassarna mot marken och sträcker på frambenen.
Sen travar jag nerför backen
mot gamla stan. Det är där jag brukar vara på dagarna. Det är där vi alla hänger.
Det är där vi alltid har varit.
Fram tills nu.
EN NÄSTAN VANLIG DAG
När jag kommer in i gamla stan nosar jag på de våta fläckarna. Då vet jag vilka som varit där.
Människor tror att de har luktsinne. De kan säga saker som att det doftar gott eller luktar äckligt. Ärligt talat, de vet ingenting. För oss hundar är lukt som … jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är lite som att förklara färger för en blind.
Jag går nära husväggarna för att slippa trängas med turisterna, sneddar över ett litet torg och vidare upp mot biografen.
Frasse ligger på sitt brunnslock. En kö av bilar tutar ilsket för att han ska flytta på sig. Frasse hör inte,
han är gammal och döv. Jag går fram och buffar till honom.
– Vakna, du stoppar trafiken.
Frasse ser sig yrvaket omkring. Sen reser han sig mödosamt och går åt sidan så att bilarna kan passera.
– Jag hade precis lagt mig, säger han.
Det kan inte stämma. Utanför bion kommer det en bil var femte minut och det var säkert sex bilar i kön, alltså hade han legat där i en halvtimme.
När Frasse var ung och fortfarande hade hörsel flyttade han sig så fort han hörde en bil. Nu är vi tvungna
att peta på honom för att han ska reagera. Vi som bor i
Lagos vet att Frasse är lika snäll som stor, men turister vågar sig inte fram till honom.
– Häng med till stranden, säger jag.
– Det hade varit kul, säger Frasse. Jag saknar havet, det gör jag. Men jag orkar inte.
– Skönt med lite svalka.
– Brunnslocket är kallt.
– Kom igen, säger jag, vi kan jaga måsar.
Frasse ler.
– Det var länge sen, säger han.
– Fortfarande kul, säger jag.
Frasse funderar en stund.
– Nej, säger han till slut, jag orkar inte.
Nu kanske ni undrar hur jag kan prata med nån som är döv. Bra fråga. Svaret är att jag pratar kroppsspråk. Det är likadant överallt och man kan inte ljuga.
Människor använder ljud istället, ljud som de kallar ord. För att krångla till det använder de olika ord beroende på var de kommer ifrån.
Då får jag syn på kommungubben. Han ser arg ut. Kommungubben hatar hundar. Särskilt oss som springer lösa. Det enda kommungubben hatar mer än hundar som springer lösa är hundar som stoppar trafiken.
Frasse lägger sig återigen på det svala brunnslocket. Snart kommer han somna och stoppa trafiken på nytt.
Kommungubben blänger på honom.
– Den där hunden är ett problem, säger hans kroppsspråk. Ett problem jag ska göra nåt åt.
IPortugal finns en stad där hundarna går fritt utan koppel. Här bor den förälskade hunden Nalle, trötta
Frasse, argsinta Olga, matglada Garp och Urso som älskar att filosofera. Men hundarnas drömtillvaro hotas när en man från kommunen dyker upp och pratar om regler. Är det slut på friheten nu?
Hundarnas stad är en bok om vänskap, mod och en gnutta kärlek, skriven av Petter Lidbeck, vinnare av Astrid
Lindgren-priset 2024, med många roliga illustrationer av Augustprisvinnaren Fabian Göranson.
