Läs mer om Sanna Larén och Kajsa Hallström på rabensjogren.se
© Sanna Larén 2026
Omslag och illustrationer: Kajsa Hallström 2026
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026
ISBN 978-91-29-75225-0
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
”Babs!” Det är pappa som ropar. Han ropar så för att:
1. Han och mamma har döpt mig till Babs.
2. Han inte tror på att jag har kolera.
Jag ligger på mattan i mitt rum. Bredvid mig, längst ner i bokhyllan, har jag en plåtburk med tuschpennor och tuggummin. Jag stoppar in fem stycken i munnen samtidigt. Tuggummin alltså. Och låtsas att jag är en sjöstjärna. När man låtsas det spretar man med armarna och benen. Och så har man inga öron. För det har inte sjöstjärnor.
Imorgon är det friluftsdag för båda treorna. Det har jag vetat länge. Men idag sa vår lärare Liss att vi ska ha ORIENTERING. Då kände jag hur jag genast fick kolera. Och räckte upp handen för att sjukanmäla mig.
Liss tyckte inte alls det var kul.
”Kolera är en hemsk sjukdom!” sa hon. ”Man kan faktiskt dö av den!”
”Och av orientering”, sa jag.
Då ringde hon min pappa på jobbet.
Jag tycker att orientering istället borde heta SORGentering. För det är verkligen sorgligt att irra runt i skogen. Man går liksom inte ens på stigarna. Eller i elljusspåret som nån faktiskt ansträngt sig för att ordna, så att man ska slippa vada i blött blåbärsris.
Nej, rätt in i en buske ska man. Och där ska man leta efter en vit-orange tygsak som kallas för kontroll. Och
som man OBS! Absolut inte ska plocka ner! Fastän ingen berättat det för en i förväg.
Förra gången Liss tvingade oss att orientera hittade jag bara en stackars kontroll. Fast mest synd var det om mig och mina jätteblöta skor. Så jag tog med kontrollen hem, som tröstpris.
Mamma trodde det var ett halloweenpynt som jag gjort på fritids. Så nu ligger den i en låda i källaren. Vi ska
hänga den på vår ytterdörr i slutet av oktober, tillsammans med fejk-spindelnät och ett glitter-skelett.
”Babs!”
Nu är det mamma som ropar istället. Hon står precis utanför min dörr. Och eftersom jag tyvärr inte är nån riktig sjöstjärna, utan bara en nioårig tjej med mittbena, hör jag henne tydligt.
”Har du lånat mina tuggummin?”
”Nej”, svarar jag. Och det är helt sant. Saker man lånar kan man lämna tillbaka. Som en lånebok. Om man har tuggat på den vill inte biblioteket ha tillbaka den.
Mamma har alltid tuggummin i sin väska. Hennes
chef hatar doften av vitlök, och eftersom mamma köper falafelrulle med vitlökssås varje lunch måste hon alltid ha ett paket med sig. Det är typ viktigare att hon inte luktar vitlök än att hon gör sina arbetsuppgifter.
Jag känner hur ögonen tåras. Inte på grund av orienteringen imorgon, utan för att mamma alltid köper superstarka det svider i hela huvet-tuggummin.
Jag blinkar bort tuggummi-tårarna och stirrar upp i taket. På var sida om taklampan finns två dödskallar målade med tusch. Först blev mamma och pappa sura och ville att vi skulle tvätta bort dem, men sen glömde de av det. Och nu tycker de mest det är gulligt att jag blev så arg på dem en gång när jag var fem. Att jag lyckades bära upp stegen från källaren helt själv. Och att jag kunde rita skelett-huven så bra på fri hand.
Jag har inte berättat för dem vilka de två dödskallarna faktiskt föreställer.
Min bästis Erin har istället en massa kors ritade i sitt tak.
Varje kors står för när vi varit med om nåt oväntat eller extra speciellt. Som när vi mötte ålbilen precis när vi skulle gå hem från stranden. Och vi fick hålla i varsin ål. KORS!
Eller när Erin lärde sig vika origami av hundralappar.
KORS!
Eller när hon tappade ner sin nya ficklampa i brunnen vid nybygget. Vi kunde inte nå den, Erin försökte i flera timmar innan hon gav upp. Jag gick hem efter en kvart. Sen låg lampan där och lyste i några dagar innan den till slut slocknade. Det var sorgligt. KORS!
Erin har verkligen ett svinbra tålamod, om man jämför med mig. Om hon är som en sån där gammal gasugn, som tar tre timmar på sig att laga en lammstek, så är jag en mikro som säger pling efter max två och en halv minut.
När vi soltorkar efter att ha badat i havet, brukar vi ta tiden på hur länge vi kan låta bli att klia bort saltet. Mitt rekord är trettioåtta sekunder. Erin klarade trettioåtta minuter en gång. Det var helt otroligt bra, men också helt otroligt långtråkigt. Jag satt bredvid och försökte vissla med Mariekex i munnen. Jag kan inte ens vissla vanligt, så det var svinsvårt. Men jag har tänkt att det är lika bra jag lär mig det svåra sättet direkt eftersom jag ligger så långt efter.
Efter trettioåtta minuter var Erin helt täckt av Mariekex-smulor. Så egentligen var det dem och inte saltet hon kliade bort, sa hon.
Hur många svinjobbiga saker kan en person råka ut för? Hur många som helst om du frågar Babs. De senaste dagarna har hon nämligen:
Råkat klippa lugg så att hon ser ut som en korsning mellan Mamma Mu och sin jobbiga lärare Liss.
Råkat komma bort på orienteringen (lätt hänt när alla kartor ser ut som potatisgratäng).
Råkat måla en snopp på Vivianns Bamse-teckning. Viviann älskar Bamse och hatar alla andra, så nu lever Babs under dödshot.
Babs är nio år, hon har en bästis som heter Erin och hon samlar på betonggrisar. Du kommer absolut att gilla henne!
Det här är första boken om Babs och hennes knäppa kompisgäng.
