Läs mer om Mårten Sandén och Bojana Dimitrovski på rabensjogren.se
© Text: Mårten Sandén 2026
© Bild: Bojana Dimitrovski 2026
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Form omslag: Jonas Lindén
Form inlaga: Jenny Vargensten Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026
ISBN 978-91-29-75198-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
”Det här går inte, Stella”, sa min vän Lille Haj.
Hon stod stel som en pinne framför Månvandrarens roder och jag lade armen om hennes axlar.
”Håll kursen, bara”, sa jag. ”Och tänk på Rustan så flyger skeppet själv till honom.”
Mitt skepp Månvandraren behöver inte vind för att segla och man behöver inte styra det som en vanlig båt. Allt man behöver göra är att önska. Nu svävade den enorma fullriggaren stadigt fram över Gamla stans hustak, trots att ingen av oss rörde träratten, och trots att det inte blåste.
”Men jag är rädd”, sa Lille Haj. ”Tänk om jag råkar önska att vi ska krocka med kyrktornet istället?”
Hon sneglade mot Tyska kyrkans torn som stack upp över taken där nedanför oss.
”Varför skulle du göra något så korkat?” skrattade jag. ”Bara blunda och tänk på din storebror, så landar vi på Slottsbacken.”
Lille Haj såg fortfarande nervös ut, men hon gjorde som jag sagt, och sakta vände Månvandraren norrut.
Man skulle kunna tro att det är svårt att landa ett jättestort flygande segelfartyg mitt
i Stockholm utan att någon märker det, men sedan jag fick Månvandraren i höstas har jag gjort det säkert hundra gånger. Ingen tittar ens upp.
Ingen tittade upp den här gången heller.
Skeppet sänkte sig ner över Kungliga slottet så att Lille Haj och jag kunde hoppa ner på palatsets platta koppartak, men turisterna på Slottsbacken såg oss inte.
Ingen märkte heller när vi gled nedför ett stuprör till trottoaren, och när skeppet lyfte mot den mörknande kvällshimlen igen var det bara en katt som följde det med blicken.
”Där är Rustan”, sa Lille Haj och pekade in i folksamlingen. ”Och Topsy!”
Topsy, Lille Haj och hennes storebror
Rustan har varit mina bästa vänner ända sedan jag kom till Stockholm. Vi ses nästan varje dag, och på många sätt är de som vilka barn som helst. Ingen som såg dem gå med mig mot skeppshandeln på Österlånggatan hade nog gissat att de är skorstensbarn som lever utan föräldrar uppe på taken i Stockholm. De flesta människor vet inte ens om att skorstensbarnen finns.
De flesta människor vet nog inte att det finns flygande fullriggare heller. Expediten i skeppshandeln tror att jag bara har en vanlig liten segelbåt.
”Behöver du verkligen en lanterna?” sa hon. ”Räcker det inte med en LED-lampa?”
Astra, min lyktfe, fnissade i mitt öra. Jag har faktiskt en egen lyktfe, fast jag inte är ett skorstensbarn. De har alla var sin. Jag
hyssjade på Astra och fortsatte att peka på den största skeppslyktan bakom disken.
”Nej, den där blir perfekt”, sa jag till expediten. ”Eller vad säger du, Topsy?”
Topsy sa ingenting. Han stod och läste på en gammal lapp som satt fasttejpad på butikens glasdisk.
”Sk… s-k-e-p-p-s”, mumlade han. ”Vad står det, Stella? Jag har glömt mina glasögon hemma.”
Topsy behöver inte glasögon, men han skyller på det när han måste läsa något. Min mamma Miriam övar med honom på lättlästa böcker. Jag böjde mig fram mot lappen, den var faktiskt ganska krånglig. Språket var gammaldags och pappret hade gulnat som något på ett museum.
”Skeppsgossar sökes”, läste jag högt. ”Raska, simkunniga och vana vid höjder.
Tre nätters arbete à 500 riksdaler kontant. Direktör Borkum träffas onsdag, efter skymningen (nautisk), på Strömparterren.”
Topsy kastade en blick ut genom skyltfönstret. Gatlyktorna hade redan tänts.
Hans ögon var stora och runda.
”Stella, visst betyder skymning kväll?”
”Det kan man säga”, sa jag. ”Nautisk skymning är när solen står mellan sex och
tolv grader under horisonten. Det är definitivt kväll då.”
Jag vet inte hur jag kan sådant där, men ända sedan jag fick Månvandraren vet jag liksom bara allt som har med segling och fartyg att göra. Jag behöver inte ens googla.
”Och visst är det onsdag idag?”
”Topsy, den där lappen är urgammal”, sa jag. ”Jag har knappt hört talas om skeppsgossar, och ingen säger riksdaler längre.”
Topsy lyssnade inte.
”Men alltså, tänk om jag är en sådan där skeppsgosse som de söker efter?” sa han. ”Jag kan ju simma och jag är van vid höjder.”
Alla skorstensbarn är vana vid höjder, förstås. De bor ju på taken och skuttar över gränder och takåsar som bergsgetter. Jag begrep aldrig hur de vågade förrän jag fick reda på att lyktfeerna fanns. De pyttesmå älvorna är skorstensbarnens skyddsänglar och skyddar dem från att trilla ner.
”Tänk om man kunde få ett jobb”, sa Topsy längtansfullt. ”Jag sticker bort och snackar med den där direktör Borkum.”
Astra ryckte i min fläta, som hon gör när hon vill leka, men jag hade inte tid. Hur skulle jag förklara för Topsy att det inte fanns något jobb? Han skulle bli så besviken.
”Men vill du inte se på film hos oss istället?” sa jag. ”Miriam skulle baka scones.”
Astra sprattlade under min krage, och innan jag lyckats få ner henne i fickan hade Topsy redan öppnat butiksdörren.
”Spara några scones till mig”, ropade han över axeln. ”Jag kommer när jag är klar!”
Medan expediten slog in lanternan i brunt papper och tog emot mina sparade veckopengar märkte jag att Rustan och Lille Haj tittade på en korg med vantar bredvid disken.
”Förresten”, sa jag och vände mig till expediten igen. ”Vad kostar vantarna?”
När jag hade betalat gick vi ut på Österlånggatan. Rustan bar lanternan under armen och Lille Haj knäppte sin jacka ända upp i halsen. Trots att det nästan var april drog en isande vind genom Gamla stans gränder.
”Jag köpte visst för många vantar”, sa jag och gav dem var sitt par. ”Ni kan låna de här så länge ni behöver.”
De lirkade på sig vantarna medan vi gick, och jag förväntade mig inte något tack. Lille Haj och Rustan skulle aldrig i livet ta emot någonting om de misstänkte att man tyckte synd om dem. De är väldigt stolta av sig, skorstensbarn.
”Vart tog Topsy vägen?” frågade Rustan. ”Ville han inte ha scones?”
Jag väntade mig att Rustan skulle börja skratta när jag berättade om lappen som Topsy hade sett, men han bara ryckte på axlarna.
”Om Topsy kan dra in några hundralappar skulle det verkligen hjälpa oss”, sa han. ”Alla de små har vuxit ur sina skor.”
Jag visste bara alltför väl hur skorstensbarnen hade haft det under vintern. Min mamma Miriam och hennes kompisar i Vårfrugillet hjälper till så gott de kan, men det hade varit kallt och blåsigt ända sedan före jul. Blåst och kyla är den värsta sortens väder för den som bor på tak.
”Du vet att Miriam gärna …”, började jag, men Rustan avbröt mig innan jag hade hunnit prata klart.
”Jag vet, Stella”, sa han. ”Men det är mig skorstensbarnen har valt till sin ledare. Det är jag som måste ta hand om dem.”
Jag sa ingenting, men jag kände oron svida till i magen. Hur skulle Rustan kunna ta hand om alla dessa rymlingar och föräldralösa som kallade sig skorstensbarn? Han var ju knappt mer än ett barn själv.
”Hur ska du göra det då, Rustan?” frågade Lille Haj när vi svängde runt hörnet
mot Slottskajen. ”Ska du bli miljonär?”
”Det behövs inte”, sa Rustan. ”Men jag måste hitta ett sätt för alla att klara sig tills vi blir vuxna, annars …”
Han avslutade inte meningen, och det behövdes inte. Vi visste allihop hur det skulle gå för skorstensbarnen om det blev en likadan vinter till. De skulle tvingas ner från friheten och gemenskapen uppe på
taken, tillbaka till den ensamma värld av fosterhem och främmande vuxna som de en gång hade flytt ifrån.
Jag lyfte upp Astra ur fickan och satte henne under min fläta. Hon kurade in sig som vanligt, men verkade orolig.
Du borde ha stoppat Topsy, pinglade hon med sin lilla röst som bara jag kan höra. Den han ska träffa är en TJUV!
En vårkväll ser Stella och skorstensbarnen en lapp: Skeppsgossar sökes. Barnen får jobb på direktör Borkums Midnattscirkus, en värld av svindlande trapetser, glittrande dräkter och jublande publik. Men varför vill lyktfeerna inte att barnen ska skriva sina riktiga namn på kontrakten? Vem – eller vad – är den mystiske Borkum egentligen, och vad är det för skatt han och hans medhjälpare söker djupt under Kungliga slottet?
En stämningsfull och spännande högläsningsbok fylld av magi och hemligheter. Cirkusvår är den fjärde och avslutande boken om skorstensbarnen. Fristående fortsättning på
Skorstensjul, Älvsommar och Sjörövarhöst.