Min vän Skurken
Läs mer om Oskar Kroon och David Henson på
rabensjogren.se
© Text: Oskar Kroon, 2026
© Bild: David Henson, 2026
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026 isbn 978-91-29-75171-0
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kanske var Skurken min allra första riktiga vän. Sen bara försvann hon.
Mamma sa att det är sånt som händer. Att det är så naturen funkar.
”Inget varar för evigt”, sa hon och försökte kramas.
”Gå”, sa jag.
Jag kunde verkligen inte stå ut med att hon antagligen hade rätt. Skulle aldrig kunna stå ut med det.
Yakup, skolvaktmästarn, brukade säga att allt finns kvar. Att ingenting på riktigt kan försvinna.
”Det bara omvandlas och byter form”, sa han.
Men jag kunde inte tänka mig Skurken i en annan form. Jag ville ha henne i den formen som hon var. Liten och rund, men ändå liksom spetsig. Blågrå,
silvervit och lite rosaröd vid benen. Som ett åskmoln, ett
stridsflygplan … Fast snäll.
Skurken var perfekt.
Hon var min, och jag var hennes.
Jo, det var verkligen så.
Skurken var min allra första riktiga vän. Sen bara försvann hon.
När Skurken kom till mig den första gången var det vinter. Vidrigt isig vinter var det, med kyla som brände i huden och stacks i näsan. Snö som knarrade och blixtrade så tänderna ilade.
Plötsligt bara satt hon där och knackade på fönstret.
Det var sportlov då. Jag satt vid bordet i köket och ritade öar med ljusgröna skogar och blålila hav. Båtar som seglade och solar som blänkte. Varma vindar och fåglar som sjöng.
En skärgård skulle det bli. En hel övärld med far
leder, fyrar, skeppsvrak och valar …
Nästan jämt drömde jag om sommar och värme.
Jag hade just börjat på en helt ny ö när jag hörde knackandet och vände mig mot köksfönstret.
I trädgården utanför fanns ett fågelbord där mamma
brukade lägga ut frön och nötter, brödsmulor och äppelbitar. Varje gång mamma kom in i köket stannade hon och glodde på alla fåglar som slogs om maten där ute i kylan.
”Kolla”, brukade hon säga då. ”Ser du domherren!”
Jag såg domherren. Den satt lugn och röd som en fet kung och malde med näbben. Jag såg talgoxen och blåmesen som flaxade och verkade nervösa. Hackspetten när den hängde på den stora talgbollen och såg sig oroligt omkring. Dom och alla dom andra fåglarna såg jag.
Nu såg jag nötväckan. För en nötväcka var det som satt där på fönsterblecket och pickade med näbben mot glaset.
Jag hade sett nötväckor förr såklart. Dom brukade komma som små raketer från ingenstans och störta rakt in bland fröna, sen försvann dom lika fort. Nötväckorna såg vassa ut. Ilskna ögon hade dom och en liten svart banditmask. Med näbbar spetsiga som spjut tog dom sig fram och skrämde bort dom gulliga svartmesarna och entitorna. Jag hade tänkt att dom var banditer.
Dom liknade skurkar.
Men den här var så liten
och tufsig och söt. Den lade huvudet
på sned och tittade tillbaka på mig. Den såg så be
stämd ut, nästan arg, och det kändes precis som om den såg mig. Ja, det svarta lilla runda ögat tittade verkligen
rakt in i mitt och det var nåt som blänkte i det ögat då.
Nötväckan ville mig nåt.
Och snart fattade jag vad det var. För plötsligt börja
de fågeln flyga fram och tillbaka mellan köksfönstret och fågelbordet. I små ilskna bågar flög den och varje gång som den landade på fönsterblecket tittade den på mig så där.
Jag fattade. Det var tomt på mat.
Egentligen var det mammas upp
gift att fylla på, men det struntade ju den arga och hungriga nötväckan i. Den tyckte helt klart att det var mitt ansvar.
Jag suckade. Jag
visste att kylan där ute i trädgården skulle vara
som en smocka i ansiktet.
Händerna som tunga isklumpar i vantarna. Men nu hade jag inget val.
Det var dom där små svarta ögonen och blänket i dom. Det var som om dom ögonen verkligen bad mig.
Innan jag öppnade dörren snodde jag in
mig i alla halsdukar jag kunde hitta. Sen gick jag ut.
Egentligen hände det inget mer. Inte då. Jag fyllde på frön, medan nötväckan höll sig undan, och så skyndade jag in i värmen igen. Mer var det inte.
Men jag hade fått syn på nåt. Jag hade börjat längta och drömma. Efter den dagen kunde jag inte sluta tänka på den där ilskna lilla dunbollen. Redan då hade jag börjat kalla den för Skurken, och Skurken liksom fladdrade i mig, som en varm längtan, som av vingar.
Sportlovet tog slut såklart, och skolan började. Mamma
släppte av mig på parkeringen vid fotbollsplanen.
”Kom igen nu, Tårtan”, sa hon.
”Det blir en bra dag det här, eller hur”, sa hon, som om hon kunde bestämma det.
När hon kramades såg hon sådär sorgsen ut, fast hon log.
Hon behövde inte sörja. Skolan var okej. Jag hade
det bra. På lektionerna var det enkelt och jag visste lik
som vad jag skulle göra.
Mamma log ändå alltid sådär sorgset. Ofta sa hon
att jag borde skaffa mig en kompis.
”Jag har en kompis”, sa jag då och mamma suckade och jag stängde dörren.
Det kom rök ur allas munnar och iskristaller blixtrade i luften som små stjärnor.
Den där kompisen som jag hade på skolan hette
Yakup och var vaktmästare. Enda felet med honom var
att han ibland hade ont om tid. Och att han pratade lite för högt. Och skrattade.
”Är du här nu igen”, skrattade han när jag kom förbi på rasten.
”Ut och lek med dig då”, bullrade han.
Men då satte jag mig bara på snurrpallen som alltid
stod inne på hans kontor och så snurrade jag lite på den.
Yakup satt vid sitt skrivbord och skruvade på nåt elektriskt. Han kunde laga nästan allt och särskilt gillade han sånt som var elektriskt. Han sa att elektriciteten var människans bästa upptäckt.
”Upptäckt!” skrek han och tittade upp på mig över glasögonen som satt fasttryckta längst ut på hans stora näsa. ”Kom ihåg det. Inte uppfinning. Upptäckt!”
Jag nickade.
Det var det som var så häftigt med elektriciteten, sa Yakup. Att den var som en kraft som bara fanns. Som människorna kunde tämja, så som man tämjer ett djur, och sen kunde vi ha den i våra sladdar och använda den till allt. Lampor, tåg och bilar och tevespel.
Men om den slet sig och blev fri, då var den livsfarlig.
Han gillade krafter, Yakup. Pratade ofta om gravitation och magnetism och kärlek och annat som jag inte visste så mycket om. Det var ändå så skönt att sitta där och höra honom prata. Han var så glad då.
Men ibland var det stängt och låst till Yakups kontor.
Då var han och lagade nåt nånstans på skolan, eller så var han sjukskriven. Då var jag tvungen att gå ut.
Då stod jag mest stilla. Då såg jag mig omkring. Då drömde jag om öar och fåglar. Då längtade jag hem.
Mamma tyckte egentligen att jag borde gå på fritids
som alla andra, men jag vägrade. Jag kunde åka bussen
hem och vara ensam, trots att det blev nästan mörkt
innan mamma slutade jobbet. När hon kom hem såg hon glad och ledsen ut på samma gång och ville kramas.
”Men sitter du här?” sa hon då.
Fast jag satt ju nästan alltid där vid bordet och ritade.
”Vänta lite”, sa jag, för jag höll kanske på
med nån viktig hamn eller fyr eller sjöfågel.
Skärgården växte och båtar gick mellan bryggorna.
Utanför fönstret flög fåglarna omkring. Det hände att
jag såg en nötväcka komma störtande in i fågelbordet och skvätta runt bland fröna och sen bara ge sig av igen.
Jag tyckte att jag kände igen just den fågeln och det blev som varmt i mig då.
Men jag ville ha mer. Jag ville möta den där svarta blänkande blicken igen. Jag drömde om det på nätterna.
Och på dagarna. Jag drömde om att jag och Skurken skulle bli kompisar på riktigt. Och det skulle vi.
Så småningom skulle hon bli min allra bästa vän.
Så småningom skulle drömmarna bli verklighet.
En kall vinterdag sitter fågeln där på fönsterblecket, en tufsig nötväcka med bestämd blick och banditmask över ögonen. Som en liten skurk.
Snart kommer hon flygande varje dag när Tårtan kommer hem från skolan. Tills en dag …
Min vän Skurken är en berättelse om vänskap, fantasi och verklighet skriven av Augustprisvinnaren Oskar Kroon och rikt illustrerad av David Henson.