Issuu

SALLY SKARP

OCH Orkanhjärtat

Linn

Åslund Hedvig Häggman-Sund

Linn Åslund • Hedvig Häggman-Sund

S ALLY SKARP

OCH Orkanhjärtat

Läs mer om Linn Åslund

och Hedvig Häggman-Sund på rabensjogren.se

Grafisk formgivning: Rebecka Neumann

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2026

ISBN 978-91-29-75152-9

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

OVÄDRET

Stormen kom utan förvarning. Himlen hade varit klar hela dagen och vårt fartyg hade seglat stillsamt med sikte på att nå hamn sent på kvällen, men samtidigt som solen började gå ner över horisonten blåste det upp. Min familj och jag befann oss på vår första riktigt långa semesterresa tillsammans och det var flera veckor kvar tills vi skulle komma hem. Vi reste såklart i första klass, men trots att vår hytt var rymlig, med riktiga sängar och tjocka mattor på golvet, kändes den trång och kvav. Det gungade bara mer och mer och vågorna slog mot ventilfönstren, så det var omöjligt att släppa in någon luft.

– Snälla, får jag ta av mig handskarna? frågade jag.

De kliar och jag kan inte hålla i korten ordentligt.

Jag och min storasyster Ofelia hade fått lov att fördriva tiden fram till läggdags med en omgång kortspel.

– Behåll handskarna på, Sally, sa pappa utan att titta upp från tidningen. Man vet aldrig vem som knackar på.

– Men pappa, sa jag och tappade några av korten med flit, för att han skulle se hur svårt det var att hålla i dem när handskarna var på. Snälla?!

Mamma tittade upp från sin bok.

– Det är så sent, jag tror inte att någon kommer på besök nu. Borde det inte vara säkert att ta av dem?

Hon såg vädjande på pappa och han nickade kort.

– Men om någon kommer tar du på dig handskarna utan krångel, sa han strängt.

– Jag lovar, sa jag.

Lättat drog jag av mig handskarna och försökte ignorera Ofelias äcklade min när jag spretade med fingrarna så att simhuden mellan dem sträcktes ut. Det var bara jag i min familj som hade simhud mellan fingrarna och det var något som mamma och pappa gjorde sitt bästa för att ingen skulle se. Jag hade ingen

aning om det då, men att jag tog av mig handskarna den där kvällen räddade antagligen mitt liv.

– Anna, är du snäll och ger mig korten jag tappade? sa jag.

Vår tjänsteflicka, som stått tyst på sin plats vid väggen för att alltid vara redo att hjälpa oss, steg fram och plockade upp korten. Hon la dem på bordet, neg och gick tillbaka till sin plats.

Bara för att reta Ofelia lite extra sträckte jag upp min ena hand och rörde vid halsbandet jag hade fått av mamma några dagar tidigare. Vi hade firat min tioårsdag och i ett litet paket hade det legat ett silverhalsband med en blå sten, formad som en vattendroppe.

– Mamma, gnällde Ofelia. Sallys händer får mig att må illa.

Det var inte sant. Problemet var snarare att jag hade något fint som hon inte hade. Ända sedan mamma fäst halsbandet om min hals hade Ofelia varit på ett förfärligt humör.

Mamma såg strängt på henne.

– Om du mår illa beror det på sjösjuka, inget annat.

Ofelia gjorde ett snyftande ljud och låtsades stryka bort några tårar.

– Tänk om hon smittar. Jag vill inte ta i korten nu.

Hon putade med underläppen och la ifrån sig korten. Mamma tittade inte ens upp från sin bok.

– Om Sally skulle ha smittat hade vi alla haft simhud mellan fingrar och tår vid det här laget, sa hon.

Det hördes på långa vägar hur trött hon var på Ofelias gnäll. Att till och med mamma kunde bli trött på min perfekta storasyster fick en skön känsla att sprida sig i kroppen. Jag log mot Ofelia och spretade extra med fingrarna så att simhuden sträcktes ut riktigt ordentligt.

– Det kanske inte smittar, sa pappa utan att se upp från sin tidning. Men jag har ändå bokat tid hos doktor Bauer för en ny operation.

Jag drog genast ner mina händer i knät, som om det skulle hjälpa att gömma dem där. Jag avskydde doktor Bauer. Om jag fick bestämma skulle jag aldrig sätta foten på hennes mottagning igen. Senast jag var där hade hon skurit loss små bitar av min simhud för att titta på i mikroskop. Och hon hade gjort det utan bedövning. Det gjorde jätteont, men hon hade inte ens reagerat på att jag grät.

Mamma såg på pappa med rynkad panna.

– Vad menar du? sa hon. Det har du inte sagt något om till mig.

Eller till mig, tänkte jag.

– Det är värt ett försök till, sa pappa. Kanske slutar simhuden att växa ut igen nu när hon blivit äldre.

Jag hoppades att han hade rätt. För jag hade opererats flera gånger. Och varje gång simhuden växte ut igen gjorde det ont. Väldigt, väldigt ont.

När Ofelia insåg att mamma inte brydde sig om hennes låtsastårar såg hon på mig med smala ögon och ett elakt leende.

Utan att våra föräldrar märkte det lutade hon sig

fram och viskade till mig:

– De borde ha lämnat bort dig när du föddes. Men inte ens Silverskedens barnhem skulle vilja ta emot en sådan som du. Missfoster.

Ofelia såg att jag svalde hårt för att inte börja gråta, och det verkade uppmuntra henne.

– Sallys händer får mig visst att må illa. Jag kanske måste kräkas, sa Ofelia sedan högt så att mamma och pappa skulle höra.

Med en dramatisk rörelse tryckte hon handen mot munnen. Jag kunde se att det var skådespeleri. Hon ville bara retas.

Pappa la irriterat ifrån sig tidningen och såg strängt på oss.

– Nu får ni sluta bråka. Sally, ta på dig handskarna igen.

Så typiskt pappa att vara så himla orättvis! Jag tittade vädjande på mamma men hon stirrade ner i sin bok. När det verkligen gällde slutade hon att försvara mig. Jag var så trött på det. Det var väl inte mitt fel att jag såg ut som jag gjorde? Nu var det Ofelia som krånglade, ändå var det jag som blev tillrättavisad.

– Hon mår inte alls illa, sa jag och kände hur ilskan

bubblade upp i mig. Hon säger bara så där för att vara elak och göra sig märkvärdig.

– Sally, ta på dig handskarna! sa pappa strängt.

Jag såg åt mammas håll igen men hon stirrade fortfarande envist ner i sin bok. Och då var det något som brast inuti mig.

– Aldrig i livet! skrek jag.

Innan någon kunde hindra mig stormade jag ut ur hytten och ut på däck. Mina handskar låg kvar på bordet.

Ute på däck sprang jag fram till relingen och stampade hårt med mina kängor för att få ur mig ilskan. Den hårda vinden slet i mitt hår och jag vrålade mot den mörka himlen och de höga, brusande vågorna. Det var alltid så här! Mamma och pappa tog Ofelias parti och

jag skulle bara vara tyst, göra som jag blev tillsagd och ha på mig handskarna så att ingen kunde se vem jag egentligen var. Vad jag verkligen var.

Jag såg på mina händer som höll hårt om relingen. Jag var så trött på att vara den som alltid skulle gömmas undan. Mitt i den tanken kände jag en kall våg skölja över mig. Jag tappade greppet om relingen och föll ner i de mörka vågorna.