JOHAN UNENGE
Läs mer om Johan Unenge på rabensjogren.se
© Text och bild: Johan Unenge 2026
Form omslag: Jonas Lindén
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2026
Tryckt hos Livonia Print 2026
ISBN 978-91-29-75105-5
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
JOHAN UNENGE
I den här boken får du möta ...
Rilo
Kanske inte den tuffaste skejtaren. Ingen bräda har så blanka hjul som hans, men han älskar den! Tycker att det borde finnas en broms på brädan.
skull supersäker skejtare och granne med Rillo.
Känner inget när han slår sig. Inte ens när han bryter armen!
Ingen tuffing men skrattar
faran rakt i ansiktet. Gillar att vara med i en riktig skateboardklubb. Var först med ollie.
e mil mischa
helt orädd och verkar ha någon sorts osynliga stödhjul på sin bräda.
Tycker att det skulle finnas en gaspedal på brädan.
360 B ONEBREAKER
Rillo tittade på Mischa och Emil. De rullade framför honom på trottoaren på sina skateboards. När de gled fram över stenplattorna utan för huset lät det tick, tack, tick, tack.
Rillo ville också gärna prova det där. Han hade också en skateboard, en helt ny som han önskat sig i flera år. Men den bar Rillo under armen.
Han hade knappt åkt på den alls. Bara en gång, på mattan hemma i lägenheten. Det räknades ju inte.
Men mer än så hade han inte vågat.
Jag kommer aldrig att bli en skejtare, tänkte han.
Rillo gillade precis allt med skateboard, förutom en grej: han ville inte slå sig. När han kollade klipp på datorn såg det så lätt ut. Skejtarna åkte ner för trappor och högt upp i luften. Ingen slog sig. De bara reste sig när de trillat och åkte vidare.
Både Mischa och Emil hade fått sina brädor
före honom och var redan jätteduktiga.
– Kom igen, Rillo! Åk med oss, sa Mischa och svängde in framför honom.
– Okej då, jag ska, sa Rillo.
Försiktigt ställde han ena foten på brädan. Testade att göra lite, lite fart. Det kändes vingligt och halt. Som att stå på ett bananskal. Ett bananskal på is. Hjälp! Han hoppade fort av brädan och tog upp den.
De andra två hade ryggen mot och hade inte märkt vad han gjort. Mischa gjorde ett trick och Emil klappade händerna.
– Snyggt! sa han.
Rillo ville också göra trick. Han ville göra ollie och kickflip, och allt annat som han sett på datorn.
Men det kändes omöjligt. Mischa och Emil skulle säkert skratta när han ramlade och slog sig.
– Jag måste hem och äta nu, sa Rillo.
Så tog han brädan under armen och gick.
I trapphuset mötte han Skull. En jättelång, lite äldre kille som han aldrig vågat hälsa på. Skull var en riktig skejtare. Rillo var inte säker på att han hette Skull egentligen, men det stod så med stora bokstäver ovanför dödskallen på hans skinnjacka.
Rillos lillasyster Siri höll precis på att duka när han kom hem. Hon nådde knappt upp till bordskanten, och ändå lyckades hon få upp alla tallrikar.
– Ta det försiktigt, sa mamma.
– Det är jättelätt ju, sa Siri.
Så tittade hon på Rillo.
– Varför har du hjälm på dig inomhus för?
– Oj, sa Rillo och tog av den.
När de åt middag pratade mamma och Siri i munnen på varandra. Siri ville ha ketchup på alla sina makaroner, men mamma tyckte att det räckte
med en liten klick på kanten. Rillo sa ingenting.
Han tittade mest ut genom fönstret.
– Vad är det, Rillo? sa mamma till slut och la huvudet på sned. Du är så tyst.
Rillo petade i sina makaroner, men svarade inte.
– Tycker du inte om din nya skateboard?
– Jo! Han nickade. Den är superbra!
Han ville säga att det var tvärtom, att det var skateboarden som inte tyckte om honom. Den var för hal och för vinglig, och för snabb.
Fast nej, förresten. Det var inte brädan det var fel på. Det var fel på Rillo. Som inte vågade.
SKATEBOARDKLUBBEN BLÅMÄRKET
De var på väg till skolan. Både Emil och Mischa
åkte på sina brädor. De fick skejta på rasten, bara de hade hjälm.
– Varför tar inte du också med din bräda, Rillo? frågade Emil.
– Den får inte plats i ryggsäcken.
– Där ska den väl inte vara.
– Var ska den vara då?
– Du kanske ska åka på den i stället, sa Mischa och skrattade.
Hon stannade och trampade längst bak på sin bräda.
Den flög upp i hennes famn, som trolleri.
Det där skulle jag också kunna träna på, tänkte
Rillo. Det verkar inte så farligt.
– Vet du, Rillo, vi ska starta en skateboardklubb, sa Emil och tog fart. Vill du vara med?
Det ville Rillo såklart. Att vara med i en skateboardklubb var ju nästan som att åka skateboard.
Förutom det läskiga.
–
Ja, det vill jag jättejättegärna, sa han.
Och precis då önskade Rillo att han tagit med sig sin bräda. Då hade de varit tre som gått in i klassrummet med varsin skateboard under armen.
Som om de redan var en klubb.
Nu fick han titta på när Emil och Mischa åkte
i stället. Mischa visade ett trick som hon lärt sig igår. Hur hade hon hunnit lära sig det så snabbt?
– Shuve it, heter det, sa hon.
Det visste Rillo redan. Han hade sett det på datorn.
Imorgon kommer Emil och Mischa säkert att
vara ännu bättre, tänkte han. Till slut skulle de väl
bli bäst i hela världen. Medan han bara satt där
och tittade på …
Rillo suckade.
Varför, varför, varför
måste han vara så himla försiktig jämt?
Precis när de kom fram till skolan ringde det in. Emil och Mischa försvann mot porten på sina brädor. Med långsamma steg gick Rillo efter.
En riktig skateboardklubb! Tänk att vara med i en sådan.
Det gick knappt att lyssna på fröken under dagens lektioner. Rillo tänkte bara på det där med klubben. När de hade matte tänkte han att äpplena i uppgiften var skateboardhjul. Och när de skulle mäta med sina linjaler tänkte han på hur långt det gick att rulla på sin bräda …
Han tittade upp på Meja som satt i bänken framför honom. Hon gick på fotboll. På rasterna ville alla jämt att hon skulle vara på deras lag för att hon var så bra. Hon spelade i en klubb. Det syntes på långt håll för hon hade klubbtröjan på sig.
Det är snyggt med lagtröjor, tänkte Rillo. Skate-
boardklubben skulle också kunna ha sådana. Likadana, så att man fattade att alla i klubben hängde ihop. Och så att det syntes att de var skejtare.
När skolan var slut gick Rillo hemåt med Emil och
Mischa. Eller inte gick, han fick nästan springa, för de andra två åkte på sina brädor och det var lite nerförsbacke.
– Det blir kul med skateboardklubben, pustade han.
– Ja, sa Emil. Men så du vet, alla som är med måste kunna visa upp en grej först.
– Ja, precis, sa Mischa.
– Jaha, vadå? sa Rillo.
Då kavlade Mischa upp ena ärmen på sin tröja
och visade. På armbågen hade hon ett blåmärke, stort som en kanelbulle.
Och Emil drog upp ena byxbenet. Hans ena knä var blått och lite rött.
Båda två log stolt.
– Man måste ha ett blåmärke för att visa att man har skejtat och trillat, sa de med en mun.
”Du har bara ett liv, riskera det!”
Skateboard är det coolaste som finns, tycker Rillo. Men när han äntligen får en egen bräda vågar han knappt ställa sig på den. För tänk om han kommer att ramla? Tänk om det gör jätteont?
Inte blir det bättre av att hans bästa vänner Emil och Mischa startar en skateboardklubb, en där man måste visa upp ett blåmärke för att få vara med …
Betongskräck är första delen i nya serien Skateboardklubben Blåmärket.