ALEX KHOURIE
Läs mer om Alex Khourie på
rabensjogren.se
© Alex Khourie 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslag: Jonas Lindén
Omslagsbilder: Shutterstock och Wikipedia
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74770-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Tillägnad de efterlevande
… Profeten (Må Guds frid och välsignelser vara över Honom) sade: Martyrernas själar finns inuti gröna fåglar som har lyktor som hänger från Guds tron. De strövar fritt omkring i paradiset var de än behagar …
Från Imam an-Nawawis fyrtio hadither
DEL 1 Solberga
1. Jag tog ett bloss. Såg ut över Solberga. South side Stockholm. Ett cok skarrigt område med slitna hyresrätter, ett par orangeröda höghus och en grill. Vi hade två torg. En moské. Några sköna parker. Och längre bort, vid Älvsjö stationsplan, låg Prästgårdsgärdet med sina tegelhus och loftgångar.
Det var mitt sista sommarlov. Dagen före antagningsbeskedet. Alla andra sextonåringar var inne på Hypefestivalen. Jag sa pass på det. Skulle damma E4-baren. Kanske ta en sväng förbi fritidsgården. Hooka upp med några sköna sparkcyklar och åka ner till Örnbergets badplats, om vattnet inte var för kallt.
Jag askade ciggen i blomkrukan. Gick in i lägenheten och satte på mig skorna. Drog upp haspen till ytterdörren och tog trapphuset ner till gården. Utanför stod grannarna och påtade i sina trädgårdsland. Jag hälsade på dem. Följde gångvägen ut på Kristallvägen och promenerade den sista biten till E4-baren.
E4-baren var Älvsjös bästa gatukök. En barack med randiga gobelänger och gröna bänkar. Mina vänner satt på
uteserveringen. Alieu med sina svarta axellånga flätor. Fidel i dunväst och silverlänk.
”Ey, bror. Vad händer?” Fidel höjde handen, mötte min i ett handslag. ”Sjusovarnas mamma, jag svär.”
”Min fucking broder.” Jag kramade om honom. ”Bättre sent än aldrig.”
Fidel var byggd som en boxare. Bredaxlad, med platt näsa och kort snagg. Han hade en tonårings ansikte. Tendenser till skäggväxt. Och ilskna röda finnar över kinderna.
Fidel var broder, kanske min bästis, även om ingen av oss skulle använt det ordet. Vi hade gått på Solbergaskolan ihop. Kämpetorp. Varit oskiljaktiga sedan gården. En peruan och en tunisier. Alltid med något bus på G.
Bredvid satt Alieu och fipplade med en snusdosa. En nyare vänskap, men ändå sedan gammalt. Alieu var den omvårdande shunon i vår grupp. Grabben som såg till att alla hade det bra. En fin akhi, walla. Som alltid ställde upp när det blev knas.
Jag satte mig bredvid Fidel. Var tvungen att flytta till kanten, då shunos gutt tog upp halva bänken. Fidel höll handen för kinden. Petade bort en träflisa ur bordsskivan med sin lediga hand.
”Ey, amo.” Jag lutade mig mot räcket, sträckte upp fingret till gatuköksföreståndaren. ”Vi tar tre E4-burgare med pommes och … ey, grabbar, vad ska ni ha för dricka? Jag bjuder.”
”Walla, är det sant?” Fidel smätte till träflisan så att den flög över bordet. ”Fanta exotiska frukter med is. Och is direkt i glaset. Flaskan separat, yani.”
”Samma här”, sa Alieu. ”Separat flaska.”
”Och en till mig.”
Det var Nuru. Vår broder från Kämpetorp. Den fjärde musketören, som sneakat upp på oss, helt lowkey.
”Ajde, ajde.” Jag höll upp fyra fingrar. ”Fyra Fanta exotiska frukter. Och med separat is, tack.”
Grill-amo nickade. Klottrade beställningen i anteckningsblocket och gick in i köket.
Jag hade inget emot att bjuda grabbarna. Det var Solbergastilen. När någon hade para – alla hade para. Och baba hade belönat mig duktigt för att jag höjt betygsnittet.
Fyratusen kronor i vikta tvåhundralappar låg tryggt i min magväska. Mungri som var menade för skolstarten – jag hade sökt Enskilda, Klara gymnasium, varenda fin suediskola man kunde tänka sig. Men benim var utsvulten. Och grabbarna dammade alltid som flock.
En tufsig strykarkatt gned sig mot bordsbenet. Fidel strök den över ryggen. Solen föll ner över hans kind. Synliggjorde ett märke, rosa med stråk av blått, under vänsterögat.
”Ey, bror.” Jag knuffade till honom i sidan. ”Vad har hänt där?”
”Det här?” Fidel förde pekfingret över blånaden, ryckte till. ”Äsch, det är inte värsta-värsta.”
”Bror.” Alieu flinade brett. ”Ska du inte berätta för Tunsi vad som hände igår?”
”Käften, mannen.” Fidel begravde pannan i handen. ”Det var inte värsta, sa jag ju.”
”Ajde, då berättar jag.” Alieu gestikulerade åt mig att
komma närmare. ”Efter att du gick hem igår så tog Fidde, Nuru och jag pendeln till stan. Tänkte bada. Hornsbergsrushen. Och det var såna … vad heter det? Såna med EPA?”
”EPA-raggare.” Nuru skakade på huvudet. Spottade. ”Värsta drängarna, jag svär.”
”Precis, riktiga miskins. Men dom spelade cok hög musik.
Så, du vet. Det var en tant, hon sa åt dom att sänka. Men raggarna var tokiga mot henne. Så Fidel gick dit, sa åt dom att bete sig.”
”Och?” sa jag.
”Vad tror du, mannen?” Alieu log. ”En av EPA-killarna tog sin långburk och hällde öl över Fiddes huvud.”
”Jag hade precis fejdat mig”, sa Fidel med blicken fäst vid katten. ”Den fittan knullade min fade.”
”Och du vet hur Fidel är med sin frisyr”, fortsatte Alieu. ”Majnuun. Så, vad gör vår broder?”
Alieu höjde näven, slog knogarna i handflatan.
”Boom! Sänker kuksugarn. Tar den tjockaste shunon och slår in hans panna mot motorhuven.”
En svag rodnad hade spridit sig över Fidels kinder.
”Det var inte värsta, sa jag ju.” Fidel kliade katten bakom örat. ”Shuno var hetsig.”
”Och du skulle sett tjockisen”, sa Alieu. ”Grabben var hjärndöd när vår broder var klar med honom.”
Efter en kvart kom amo ut med våra hamburgertallrikar. Det rök från plastkorgarna. E4-barens specialitet: smashburgare med cheddarost. Men också – och jag vet att det här låter cok skumt – räksallad. För gott, walla.
Jag tog en tugga. Slöt ögonen.
”Fucking dröm”, sa Fidel och torkade sig om munnen. Jag såg ut mot vägen. En XC90 brände förbi. Längre nerför backen kom en pojke farande på elspark. Han stod framåtböjd över styret. Hade afghanskt utseende, med mandelformade ögon. Rak lugg. Alldeles för löst sittande kläder.
”Kolla på den där importen”, sa jag. ”Svär, Solberga nya Kabul.”
”Käften, mannen.” Fidel skrattade. ”Hishem-Bishem, ya allah. Tunisiern från Safirgränd. Ey, glöm inte att vaxa dina tår.”
”Tagga tillbaka till ditt sydamerikanska skitland”, sa jag. ”Och ta din håriga morsa med dig.”
”Mannen, vilket skitland?” sa Fidel. ”Tunisien är Nordafrikas gutthål. Hade hellre gitt till Nordkorea än dit, Kim Jong-un och allt.”
”Mannen, ni är importer båda två”, sa Alieu. ”Vi gambianer har vita stränder. Jollof rice. Vad har era länder tillfört civilisationen?”
Det var så här vi tuggade. Rått och ofiltrerat. Rostade varandra, som mandlar. Men det var alltid med hjärta.
Fidel övergick till att förolämpa Alieu. Alieu replikerade med att rosta peruaner i största allmänhet – i synnerhet deras pissgula Inca Kola. Men Nuru satt tyst. Rörde inte sin mat. Petade bara i den rosastrimmiga räksalladen. Lät plastgaffeln vila över en klump, innan han mosade den mot pappytan.
”Hur mår du, akhi?” Jag drog till Nuru på axeln. ”Ät din mat, khoya. Få mig inte att ångra att jag bjöd dig.”
Nuru gav mig ett trött leende. Lutade sig mot ryggstödet, och sköt undan tallriken.
”Det är inget, bror”, sa han. ”Ba… rushen, du vet? Dunya.”
”Jag kopplar inte, bror”, sa jag. ”Har det hänt nåt?”
Nuru såg först på mig, sedan på Alieu. Slöt ögonen och la ner gaffeln.
”Så här”, sa han. ”Så här är det.” Han andades ut. Drog fingrarna genom det yviga afrohåret. ”Det är svårt att säga alltså, veta hur man ska säga det. Men benim, ja … benim har fått chorba.”
”Vilken chorba?” sa jag. ”Inget allvarligt, va?”
”LVU.” Nuru slog ner blicken. ”Benim har catchat den.”
En vindil drev in över uteserveringen. Jag grep tag i träbänken. Kände det kärva träet mot handflatorna.
”Mannen, vilken LVU?” Fidels röst var tunn, entonig. Strykarkatten låg och spann i hans knä. Strök sitt huvud mot hans mage. ”Du måste skoja, brakkam. Och i så fall, det är inte kul.”
”Ser det ut som att jag skojar?” Nurus ansikte var stelt. ”Det är hundra procent allvar, mannen. Inget lall.”
”Men vadå LVU?” försökte Alieu. ”Du är inte kriminell.
Det måste vara fel. Soc, alltså. Dom måste ha blandat ihop dig med nån annan. En annan Nuru. Nån med samma namn, men annat personnummer.”
Nuru gjorde en avfärdande gest. Riktade blicken mot bilvägen. Var det tårar jag skymtade i hans ögon?
”Det är LVU”, sa han. ”Tyvärr, alltså. En orosanmälan. Det var allt. Det finns … inget jag kan göra.”
Jag genomfors av en känsla av avgrund. Av annalkande katastrof. Svart och oformlig. Ett molande tryck, strax över hjärtat.
”Men varför?” var det enda jag kunde få ur mig. ”Vad har du gjort för att dom dära soc ska ta dig?”
”Det är inte vad jag har gjort”, sa Nuru. ”Utan det är …”
Han pausade. Såg sig om. Fortsatte, nu med sänkt röst. ”Det är på grund av … familjen.”
Han behövde inte säga mer. Vi visste att Nuru hade det knas hemma. Nurus baba, Muslim (ja, han hette verkligen så) hade bara två prioriteringar i livet: krogen och hästarna. När lönen kickade på kontot var det raka vägen till Skytte Krog. Bjuda laget runt på bira och shots. Vrålskratta med de andra alkisarna medan familjens pengar rann rakt ut i pissrännan.
Mamma Shehzana hade motvilligt fått anta rollen som familjeförsörjare. En kuvad kvinna som arbetade tolvtimmarspass som lokalvårdare för att hålla jämn takt med utgifterna. I hennes frånvaro hade Nuru fått ta hand om hemmet. Svabba spyor och klä av pappan när han däckat efter någon av sina krogrundor.
Saker flög. Slagsmål bröt ut. Och mitt i allt detta försökte Nuru läsa läxorna. För synd. Shuno hade aldrig haft en chans.
”Har mamma Shehzana whippat din gutt igen?” försökte Alieu.
Nuru log. Men utan glädje.
”Men mannen”, försökte Fidel. ”Jag har också chorba. Men LVU? Bror, det är för dom andra.”
Fidel hade rätt. LVU var knas. Cuttmutt. Riktig mäshäkel som bara drabbade de värsta: flöddertorskarna, rånarna, osäkra snorungar som sprang efter nätverkskillar. Men vår broder Nuru? Nej, bre. Shuno var snäll. En mjukis, rakt av.
”Bristande omsorgsförmåga, dom säger.” Nuru skrattade ett kort, avhugget skratt. ”Nu dom ska skicka mig till Småland. Hela sommarlovet. Kanske längre, om mina föräldrar inte klarar familjebehandlingen.”
”Men vad händer med dina syskon?” sa jag. ”Ni är en hel jävla familj, ju.”
”Det är det jag kom för att snacka med er om”, sa Nuru.
”Fuck mig, ärligt. Benim har alltid klarat sig själv. Men den jag är orolig för – och då menar jag riktigt orolig – ja, det är Zubeir.”
”Det är det jag kom för att snacka med er om”, sa Nuru. ”Fuck mig, ärligt. Benim har alltid klarat sig själv. Men den jag är orolig för – och då menar jag riktigt orolig – ja, det är Zubeir.”
ishem har bott hela sitt liv i Solberga, ett utsatt område i utkanten av Stockholm. Det är hans ort och han älskar den även om våldet smyger sig på och skjutningarna och sprängdåden blir allt fler. Men Hishem och hans kompisar är inte en del av det där. De har ambitioner, bra familjer och drömmer om en annan framtid. De hänger på grillen, åker och badar, väntar spänt på antagningsbeskeden från gymnasiet. Allt är lugnt tills den dagen de får uppdraget att hålla koll på tolvårige Zubeir …
Lillebror är en stark roman om att växa upp mitt i gängvåldet utan att själv vara en del av det. Om vänskap och kärlek och om de som är oskyldiga men ändå drabbas när katastrofen närmar sig.