Johanna Gustafsson-Ahlzén
Kayo Mpoyi
Hur jag fick nio katter
Augustin Erba
143
Klockan tre på natten
Camilla Sten
NÄR LARMET RINGDE var Olivia först förvirrad.
Hon blinkade yrvaket mot klockan som visade 03:00 och fattade inte alls varför den väckt henne. Det var ju fyra timmar kvar tills hon behövde gå upp.
Men sedan kom hon ihåg, och det kändes verkligen som om hennes hjärta skulle explodera. Hon slog vilt på väckarklockan tills den tystnade och sedan väntade hon, och lyssnade, medan pulsen hamrade så snabbt att hon kunde känna den i örsnibbarna och fingertopparna.
Det var tyst. Ingen hade vaknat.
Hon andades ut, tände lampan, gnuggade sig i ögonen och drog undan täcket. Precis som hon gjort varje natt den senaste veckan.
Men den här gången skulle bli annorlunda.
Olivia tassade bort till skrivbordet som pappa köpt till henne för fyra månader sedan när hon började sexan. Pappa hade sagt att hon förtjänade ett riktigt fint skriv-
bord eftersom hon började bli så stor. Det var i mörkt trä med mässing i hörnen och hade kommit i en stor, platt låda.
Olivias pappa hade suttit och skruvat ihop det i två timmar och inte låtit henne hjälpa till, fast hon försökt.
Istället hade han med skruvar i mungiporna och en koncentrerad rynka mellan ögonbrynen ställt en massa frågor:
Vilken är din favoritbok?
Vem är din favoritförfattare?
Vill du bli författare när du blir stor?
Han var inte hemma så ofta, och när han väl var det var han oftast trött. Men trots det hade han köpt ett fint, vuxet skrivbord till henne, och satt ihop det själv, och Olivia hade varit så glad den dagen. Hon hade varit nervös hela sommaren inför att byta skola och för att få betyg för första gången, men när hennes pappa skruvat ihop skrivbordet och hon satt sig vid det hade hon, för en liten stund, känt det som om allt skulle bli okej.
Men nu när hon satte sig på stolen och tände skrivbordslampan kom den där tunga, oformliga känslan över henne. Det var som om hennes händer ville sluta fungera, som om tankarna inte kunde samarbeta.
Nej, inte igen. Den här gången måste jag göra det.
Jag är bara lat. Jag är bara lat och jag har ingen disciplin.
Hon bet ihop så hårt att det värkte i käkarna och öppnade skrivbordslådan.
Där låg de. Läxorna från de senaste tre veckorna. Allt hon inte lämnat in.
Hon stirrade på dem tills de blev suddiga, och så blinkade hon snabbt för att tårarna inte skulle falla.
Olivia visste inte vad som hade hänt. Hon hade i och för sig aldrig gillat läxor. Ibland hade hon fått göra dem på toaletten precis innan skolan började. Men för några veckor sedan hade hennes hjärna bara … låst sig.
Hon hade försökt att göra läxorna. Men på något sätt så gick det inte. När hon satte sig vid skrivbordet med pennan i handen och stirrade på pappret så var det som om en vägg reste sig i hennes hjärna och stoppade henne från att göra någonting alls.
Uppgifterna hade börjat lägga sig på hög, och det gjorde bara saken värre. Ju fler läxor som inte blev gjorda, ju fler ursäkter hon behövde komma på, desto värre blev oron, desto mer illamående var hon när hon vaknade. Och det var inte som förra året heller. Nu skulle hon dessutom få betyg.
Om hon misslyckades skulle ingen någonsin glömma det. Ett stort, blaffigt E eller till och med ett F,
skulle sitta där för alltid. De andra tjejerna i klassen hade pratat om betygen ända sedan skolan började. Att det var nu det gällde.
Hon kunde inte göra läxorna på kvällen när mamma, pappa eller Alicia skulle kunna komma in och se högen.
Se hur hon redan börjat hamna efter.
Hon var tvungen att göra det nu. Klockan tre på natten.
Olivia stirrade på högen med papper. Blicken blev simmig, men hon blinkade igen och greppade pennan så hårt att det värkte i fingrarna.
Läs texten nedan och sammanfatta vad den handlar om.
Olivia försökte läsa, men det var som om orden inte ville stå stilla.
Hon började om.
Väggen reste sig sakta i hjärnan igen.
Den här gången kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.
Olivia slog handen mot skrivbordet, men tyst, tyst, så att ingen skulle höra.
Det var något fel på henne. Det var något fel med hennes hjärna. Hon var för lat, eller för dum, för att göra sina läxor.
Det var inte ens svåra läxor. Det var det som var det allra värsta. Hon visste att hon kunde. Det bara … gick inte.
”Olivia?”
Pappa stod i dörröppningen. Han hade på sig sin fula pyjamas, den orangea som Alicia sa fick honom att se ut som en övermogen apelsin. Hans hår var tufsigt och glasögonen hängde lite på sned.
”Vad gör du uppe, älskling?”
Olivia försökte le. Försökte komma på en bra förklaring.
Men allt som kom var en snyftning.
Allt var förstört nu. Han skulle få veta. Alla skulle få veta att hon inte var smarta Olivia, duktiga Olivia, Olivia som fick bra betyg. De skulle få veta att hon blivit dum i huvudet. Att någonting gått sönder i hennes hjärna.
Pappa skulle bli så besviken på henne. Alla skulle bli så besvikna.
Pennan gled ur hennes hand och hon täckte ansiktet med händerna. Hon ville göra sig så liten som möjligt, så liten att hon skulle försvinna helt och hållet.
Så kände hon pappas armar runt axlarna.
”Men älskade vän”, mumlade han och kramade henne,
Vem har en bror som älskar hårdrock och är älskad av alla? Vem har en handbok för överlevnad? Vem har fått nio katter? Och vem är egentligen Rune Palmgren?
Familjen ... Ibland går den en fullständigt på nerverna, ibland är den det bästa som finns. Ibland består den av två personer, ibland av många fler. Ibland väljer man sin familj, men oftast inte.
I den här antologin blandas noveller, illustrerade berättelser och tecknade serier – där ingen familj är den andra lik.
Medverkar gör: Arianna Bommarco, Greta Boström, Oscar Danielson, Augustin Erba, Johanna GustafssonAhlzén, Fabian Göranson, Alex Khourie, Elin Lindell, Kayo Mopoyi, Klara Nordin Stensö och Camilla Sten.