Petrus Dahlin DE BORTGLÖMDA
BARNENS KYRKOGÅRD
ESTRID
Hej Petrus,
Det här är en helt sann historia som jag var med om i början på 1970-talet. Trots att det gått mer än femtio år kan jag inte släppa det som hände.
Eftersom jag gjorde saker som jag fortfarande skäms
över vill jag vara anonym. Jag vänder mig till dig för att jag vet att du växte upp i närheten och jag ber dig att föra berättelsen vidare. Det är en historia som bevisar att övernaturliga saker kan hända och att spöken verkligen finns trots att få vuxna tror det. Men som barn vet man att de gör det.
Jag har gjort en karta till dig, men för att inte avslöja exakt var kyrkogården ligger har jag bytt ut namnen på vissa platser.
Med vänliga hälsningar
KAPITEL 1
Dethela började en höstkväll 1974 när jag sneddade genom skogen. De få lövträd som stod inklämda i den täta barrskogen var nakna och såg ut att frysa. Löven på marken hade redan börjat luckras upp och bli till en brun sörja. Den första frosten hade kommit och snart skulle kyrkogården jag ännu inte visste fanns där i skogen vara täckt av ett tjockt lager snö.
Jag var på väg till fotbollsträningen på Baggböle bollplan och jag var som vanligt sen.
Jag brukade cykla till träningen och då gjorde det inte så mycket att vägen gick som ett långt u runt skogen. Det gick snabbt nog ändå. Fast nu hade jag fått punka och därför sprang jag. Och den rakaste vägen till planen var genom skogen. I alla fall om man räknade fågelvägen.
Ganska snabbt märkte jag att jag hade tappat bort
mig. Granarna stod tätt och mitt lokalsinne var bättre i stan än ute i naturen. Marken var sank och blöt och jag fick ta små omvägar för att mina tunna gymnastikskor inte skulle bli blöta.
Jag svor för mig själv när jag snubblade till och tappade balansen, men jag lyckades i sista sekunden få tag i en gren. När jag vände mig om för att se vad jag snubblat på upptäckte jag att det var en sten. Men ingen vanlig halvrund skogssten. Den här var fyrkantig och stack upp ur den gröna mossan. Fyrkantig och kanske fyrtio centimeter bred och inte mer än tio centimeter tjock eller hur man nu ska förklara det. Jag skulle precis springa vidare när jag upptäckte att det stod något på stenen. Några bokstäver skymtade i mörkret. Trots att jag var sen kunde jag inte låta bli att pilla bort mossa och lavar. För tänk om det kunde vara en sån där gammal milsten eller till och med runsten från vikingatiden. Inte för att det funnits vikingar så här långt norrut enligt vår historielärare, men jag kunde ju faktiskt vara den som upptäckte den första. Ju mer mossa, grenar och annat jag slet och pillade bort, desto mer började stenen likna en gravsten.
Skogen var tät och det lilla ljus som månen gav hade svårt att tränga ner. Men när jag lutade mig lite åt sidan var det lättare att se de uthuggna bokstäverna. De bildade
ett namn: Estrid. Jag blev alldeles kall och den fuktiga kylan från marken kröp in i mig. Var det en gravsten jag snubblat på och vem var det som låg begravd här? Vad gjorde den här mitt i skogen och fanns det fler stenar?
Förmodligen hade jag läst alldeles för många skräckseriealbum. För nu såg jag framför mig hur de döda skulle
pressa sig upp från underjorden, gurgla något obegripligt och greppa tag om mig för att sedan dra ner mig i en kall, fuktig grav.
I panik reste jag mig, men jag hade inte koll på åt vilket håll jag skulle. Jag bara sprang och vågade varken titta
bakåt eller åt sidorna. Känslan av att vara jagad slet och drog i mig med osynliga händer. Liksom nafsade efter mig.
Efter en stund skymtade jag lamporna på bollplanen, mellan träden. Lättad drog jag ner på takten en aning.
Eftersom jag kom för sent hamnade jag på avbytarbänken
där jag satt tyst hela träningsmatchen och grubblade över
vad jag just varit med om. Det gjorde ont i mig att inte
få vara med. Men jag var samtidigt säker på att jag inte
hade kunnat koncentrera mig på matchen. För något i mig hade förändrats efter att jag upptäckt graven.
Dagarna
KAPITEL 2
därpå hade jag fullt upp inför ett prov.
Som vanligt fick jag kämpa hårt för att lära mig saker. Pappa brukade säga att jag inte var tillräckligt koncentrerad och jag hade hört hur han beklagade sig för mamma: Ruben har inte fokuset, han har inte envisheten som behövs om man ska bli något här i världen.
När det blev dags för träning igen lockade jag med mig min bästa kompis Ante.
Mina föräldrar var på jobbet och vi hade precis druckit upp vår O’boy och delat på en halv sirapslimpa
med ost. Jag kommer speciellt ihåg att han helt glömde av att äta sin femte ostmacka när han hörde vad jag hade
att berätta:
– Du skojar, sa han först med munnen full, för han visste att jag brukade gilla att låtsasskrämmas.
En gång lurade jag ner honom i källaren i deras hus.
Där hade jag hängt upp ett gammalt lakan som jag skurit hål för ögonen i och så hade jag stoppat en röd glödlampa bakom lakanet. Han blev inte ett dugg rädd. Men det och många andra försök till att skrämmas gjorde att han nu inte riktigt trodde på mig.
– Jag skämtar inte, svarade jag. Det var en riktig gravsten mitt ute i skogen. Precis som i en skräckfilm eller i
Chock. Jag slår vad om ett tuggummi.
Chock var vår favoritserietidning. Den var bättre än både Dracula och Frankensteins monster. För man visste aldrig riktigt vad som skulle hända. Förutom att de alltid dog på något sätt. Var det inte tusentals kackerlackor som byggt bo inne i personen det handlade om så var det döda som vaknade till liv och drog ner de levande i gravarna.
– Vad stod det på gravstenen då? frågade Ante.
– Estrid, tror jag. Det var allt jag såg.
Det hade småregnat hela dagen och det blåste nu norrifrån. Vi knöt skorna och bytte om till träningskläder.
Våra röda tröjor lyste upp i det grå eftermiddagsljuset och
vi lämnade cyklarna kvar på uppfarten. Vi sprang tysta bredvid varandra fram till skogskanten. Jag vände mig mot Ante för att se om han fortfarande var med på vårt äventyr. Han tittade på sin nya armbandsklocka och sa:
– Vi måste vara på träningen om trettionio minuter.
Jag såg mig omkring och kände direkt igen vägen jag tagit förra gången. En lite större sten halvt om halvt blockerade diket som vi hoppade över för att inte bli blöta.
Ljungen raspade längs våra bara ben, mossan var mjuk och dämpade ljudet från våra steg. Jag sökte med blicken mellan träden, koncentrerade mig för att hitta rätt. Ante gick tyst och sammanbiten bakom mig. Efter en stund var jag tvungen att stanna upp. Men så skymtade jag ett skatbo jag tidigare sett i en av björkarna och kunde ta ut riktningen igen. Det var så tyst omkring oss att jag började undra om vi kommit in i en annan värld. Om jag inte hört Antes andetag bakom mig hade jag nog trott att det var en värld utan ljud. Så kom kylan med vindarna norrifrån och jag huttrade till.
– Nu skulle man haft tjocktröjan, sa jag som för att testa att det ens gick att prata.
– Tjocktröjan och en termos med varm O’boy, svarade
Ante. Vet du ens vart vi ska?
– Jupp, svarade jag tvärsäkert.
Vilket såklart inte var sant. För träden var många, de stod tätt och i sanningens namn var det inte enkelt att hitta dit igen. Vi cirkulerade runt i skogen och till slut sa Ante:
– Det kan ju inte vara en elefantkyrkogård vi letar efter, för den hade varit lätt att hitta så stora som de är.
Någonstans långt bort hördes ett skott eka. Älgjakten hade börjat och vi var vana men blev ändå lite på vår vakt. För man ville inte bli misstagen för en älg. Man ville inte bli någons byte.
Irritationen växte sakta i mig. Varför var det så svårt att hitta den igenväxta kyrkogården den här gången?
Förra gången hade jag ju bara sprungit på den. Kanske var det därför. Det var bara en slump att jag snubblade över gravstenen.
– Leta efter rektangulära stenar, sa jag.
– Det hörs att du lyssnar på mattelektionerna, svarade Ante och log. Koner, romber, cirklar, trianglar och rektanglar. Jag gillar ändå cirklar bäst.
– För att de påminner om fotbollar, flikade jag in.
– Precis.
Fotboll var det enda han tänkte på och han var också bäst i vårt lag men även bland de bästa i hela vår årskull. I de flesta lagen vi mött i Umeåtrakten visste alla vem Ante var. Eller Anders Marklund som han egentligen hette. Han var tränarens favorit och det av en anledning.
Solen gick snabbt ner och det blev allt svårare att se. Vi borde gått hemifrån tidigare och jag såg på Ante att han tittade lika ofta på klockan som efter gravstenar.
– Nej, nu skiter jag i det här, sa han plötsligt. Jag tar samma väg tillbaka. Vill inte missa en minut av träningen.
När Ruben tar genvägen genom skogen på väg till träningen, snubblar han över en mossig gravsten.
Några dagar senare återvänder han, och upptäcker något ännu märkligare: en hel kyrkogård, dold under granar och mossa. Här vilar endast barn –utan efternamn, utan någon som minns dem.
När han sedan hittar ett födelsedagspaket på en av gravarna förändras allt. Ruben börjar känna sig annorlunda. Som om något – eller någon – följer honom. Som om någon väntar på att han ska göra något. Och samtidigt växer ett mörker i honom som han inte längre kan kontrollera.
de bortglömda barnens kyrkogård är en kuslig och känsloladdad berättelse om ensamhet och hämnd – och om att stå emot det som lockar en djupast inne i mörkret.