Läs
Sveriges Television AB:s tv-program
© Text: Fredde Granberg 2024
© Bild: Mikael Riesebeck 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024 Grafisk formgivning: Rebecka Neumann Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74639-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Fredde Granberg Mikael Riesebeck
327 år. Mamman i familjen.
En modern vampyr som vill leva bland människorna, inte bita ihjäl dem. Har en tunga lika vass som hennes huggtänder.
444 år. Vampyrpappa. Greve Draculas kusin.Tror själv att han är skrämmande och otäck. Vill att allt ska vara som förr. Älskar blod. Hatar att jobba.
VAMPYRELLA
116 år. Tonåring.
Avskyr smaken av blod och vill inte vara vampyr. Hänger med levande vänner. Tycker att pappa Drak-Olle är ett riktigt mossigt lik.
12 år. Varulv.
Hittades i de transsylvanska skogarna som liten och adopterades av Drak-Olle och Bettan. Hårig. Brukar dricka ur familjens toalett.
Zombie och Drak-Olles gamla klasskompis. Ålder okänd. Luktar illa och har problem med sina lösa kroppsdelar. Jobbar som hotellets piccolo. Älskar människohjärna.
Hotellets receptionist och Draculas förre butler. Har inte kommit ut som död än, trots att han är ett blekt skelett. Hans största fiende är spegeln (som ljuger honom rakt upp i ansiktet).
det var mitt i natten och månen lyste med sina likbleka strålar på familjen Rysbergs förfallna hotell. Det enda som hördes i mörkret var en ensam och dyster uggla som hoade. I övrigt var allting tyst som i graven. Nästan …
– Aaaaaatjooooo!
Drak-Olle nös så att en stor snorbobba landade rakt i nyllet på Dös-Kalle som stod och dammsög i receptionen.
– Uuuuhh! Snor i hela ansiktet! skrek Dös-Kalle. Jag vet att du inte respekterar mig, men är du tvungen att visa det så här tydligt?
Drak-Olle snöt sig ljudligt i gardinen.
– Det var ju inte meningen, fattar du väl, sa han. Jag kan väl inte hjälpa att du stod i vägen?
– Stod i vägen? Jag håller på och dammsuger här om du inte ser det, sa Dös-Kalle förnärmat.
– Jo tack, svarade Drak-Olle. Det var just därför jag nös. Det finns inget damm här längre. Du har dammsugit upp allt som gjorde att det gick att andas normalt. Jag tål inte när det är för rent!
I samma stund kom Drak-Olles vasstandade fru Bettan in i receptionen. Hon kunde knappt hålla sig för skratt.
– Vad är det för trams jag hör?
– Jag är en vampyr, Bettan, sa Drak-Olle. Jag trivs bäst i mörka och dammiga miljöer med fukt krypande längs väggarna och en härlig doft av gravkammare.
Drak-Olle fick något drömmande i blicken när han tänkte på sin olyckliga uppväxt i familjekryptan.
Bettan fnös och lät dammvippan svepa över receptionsdisken.
– Jag är också en vampyr, bara inte fast i 1800-talet som vissa andra mumifierade personer i det här rummet. Dessutom driver vi ett hotell bland dom levande, och flera av gästerna har klagat på just damm, fukt och stanken av gammal gravkammare.
– Usch! Dom levande, ryste Drak-Olle. Dom har ingen smak.
– Jo, det har dom. Den är bara annorlunda än din.
– Ja. Dålig smak alltså, sa Drak-Olle buttert.
Bettan suckade och viftade stressat med händerna för att få tyst på sin man.
– Nu vill jag inte höra några fler dumheter från dig.
Återigen var Bettan tvungen att förklara för sin trögtänka man varför det var så viktigt att de städade extra noggrant just nu. Att de blivit anmälda till Hälsovårdsnämnden och att en
inspektör kunde dyka upp när som helst. Tyckte inspektören att det var ofräscht skulle de kanske tvingas stänga hotellet.
Drak-Olle sken upp som en fullmåne.
– Det låter nästan för bra för att vara sant! sa han. Fast sån tur tror jag inte att vi har …
– Jag vet att du inte är så förtjust i människor, sa Bettan.
– Jo, om jag får sätta tänderna i deras halsar är människor bland det bästa jag vet, svarade Drak-Olle.
– Men nu har du bitförbud och får hålla till godo med blodpåsarna jag tar hem från Blodcenter, sa Bettan syrligt.
Hon förstod inte varför hennes man var så missnöjd. De hade ju ändå blod så att de klarade sig, även om det inte var dagsfärskt direkt från venen. Bettans jobb på Blodcenter var faktiskt hela anledningen till att de flyttat hit från Transsylvanien, där det ständigt rådde blodbrist.
– Ja ja …, muttrade Drak-Olle. Men jag tycker ändå att det är alldeles för rent och fräscht här.
– Det kan inte bli rent och fräscht hur mycket vi än försöker, sa Bettan. Men om vi gör det lite mer hygieniskt än en soptipp så kanske vi i alla fall inte behöver bomma igen.
I samma ögonblick kom den 116 år gamla tonårsdottern Vampyrella nerför trappan med en färgglad klädnypa på näsan.
– Asså shit, vad är det som luktar? sa hon.
– Renhet, sa Drak-Olle surt.
Bettan brydde sig inte ens om att svara honom utan vände sig till Vampyrella.
– Vad menar du, Vampis? Vi håller ju på och städar för fullt. Här luktar väl inget?
– Inte här kanske, sa Vampyrella. Men i matsalen. Där luktar det värre än Uffes värsta fisar.
– Det tror jag inte! ropade den hårige adoptivsonen Uffe som kom lufsande upp från sitt rum i källaren. Det finns inget som luktar lika illa som mina fisar.
Uffe lyfte stolt på benet och släppte av en rökare. Oturligt nog rakt mot Dös-Kalle som nu hade övergått till att polera receptionsdisken.
– Aaaah! Fy! Jag döööör, flämtade Dös-Kalle och viftade med trasan framför den obefintliga näsan.
– Coolt, sa Uffe. Tänk att mina brakare kan få en som redan är död att dö en gång till!
– Jag är inte död, gnällde Dös-Kalle. Men jag blir behandlad som om jag vore det. Först får jag snor i hela ansiktet och nu en varulvsfis. Vad kommer härnäst?
– En till! hojtade Uffe glatt och släppte av rökare nummer två mot det förskräckta skelettet.
Uffe var adopterad och familjens enda varulv. Bettan och Drak-Olle hade hittat den lilla hårbollen ensam och ylande i de transsylvanska skogarna för tio år sedan. Uffe var kanske inte en av de stora tänkarna, långt därifrån, men han var en mästare när det gällde kroppsljud. Han delade gärna med sig av dem och gjorde alltid vad som föll honom in då han drevs av ren och skär instinkt. Särskilt sedan han för evigt blivit
förvandlad till en varulv efter ett kemiexperiment på internatskolan Hårberga i Transsylvanien.
Bettan brydde sig inte om fisdramat vid receptionen. Hon hade viktigare saker att tänka på och var helt fokuserad på stanken Vampyrella känt i matsalen. En stank som definitivt måste åtgärdas innan hälsoinspektören dök upp på hotellet.
– Kom nu, Drak-Olle. Vi måste kolla upp vad det är som stinker, sa Bettan och drog med sin odöda make i riktning mot matsalen.
Efter att ha passerat den gamla rustningen i hallen som fortfarande innehöll en död riddare, kom de fram till matsalen.
– Åh, herregud! utbrast Bettan och satte handen för näsan. Du hade rätt, Vampis. Vilken vidrig stank!
– Jag håller med, flämtade Drak-Olle. Det är nästan så att jag föredrar den rena luften i receptionen, men bara nästan.
– Det kommer därifrån, sa Vampyrella och pekade mot svängdörren in till köket.
Bettan nickade sammanbitet.
– Vi måste få bort det som stinker, vad det än är, sa hon. Nåt luktar dött och då menar jag inte på det hemtrevliga sättet. Vi öppnar på tre. Ett … två … tre!
valkommen pa .. o
Det vankas kalas hemma hos familjen Rysberg. Drak-Olles zombiepolare Raaalf ska fira sin 445:e dödelsedag och har bjudit in några släktingar.
Men gästerna visar sig vara ganska många och de sprider både stank och lösa kroppsdelar omkring sig. När de dessutom börjar bli sugna på människohjärna måste vampyrfamiljen få stopp på Raaalfs party – innan det urartar i en zombieinvasion!
Dödelsedagskalaset är den tredje fristående boken om FAMILJEN RYSBERG , känd från den populära tv-serien på SVT .