MÅRTEN MELIN HETTA
MÅRTEN MELIN
HETTA
I have only one burning desire Let me stand next to your fire
Jimi Hendrix
du skiner som en sol och värmer överallt
och när du öppnar ögonen då badar du mig i dina strålar
Mårten Melin
Din värme, din djupa värme ger mig själ.
Karin Boye
FREJA
PROLOG
ad var det som hade hänt? Ena sekunden stod jag med Loke i Sessrumne, och nu … Var var jag någonstans? Jag befann mig på en äng med buskar och träd runt omkring. Kunde det vara Midgård? Den förbannade ormen Loke hade lovat att gömma mitt halsband där, men det var inte meningen att jag skulle följa med också!
Jag kände runt halsen. Jo, där var mitt älskade Brisingamen, alla halsbands moder och det vackraste smycket i hela universum. Men det skavde mot skinnet och satt inte som det brukade göra. Och mina kläder … De höll på att falla av! Hade de plötsligt blivit större?
Nej. Det var jag som blivit mindre. Vad var detta för slags trolleri? Jag skulle aldrig ha litat på Loke. Men jag var desperat, jättarna krävde Brisingamen, och med Tor och valkyriorna på uppdrag i Vanheim hade det varit svårt att stå emot ett angrepp. Bättre då att säga att smycket var stulet. Om vi bara hade gömt det skulle de ha nosat reda på det på nolltid.
Jag la bältet i gräset och snörde av mig stövlarna, kappan och livstycket. Drog sjalen av håret och såg mig omkring. Jo, det måste vara Midgård, en människa syntes en bit bort.
Så lustigt hon var klädd! Och jag måste också se lustig ut i min alldeles för stora klänning som släpade i marken. Jag tog min kniv och skar av klänningen nertill så jag kunde röra mig, och satte sedan på mig bältet igen. La stövlarna och kläderna under en buske där jag kunde hämta dem senare. Jag var visserligen förtrollad men behöll fattningen. Konstigare saker har hänt mig.
Det fanns en damm en bit bort, så jag gick dit för att släcka min törst. När jag böjde mig ner för att dricka föll min blick på spegelbilden i vattnet. Jag var ett barn! En ungmö! Något hade jag väl kvar av min forna skönhet, men jag såg ut att vara knappt fjorton år. Nåväl. Jag kupade handen och förde vattnet till munnen.
Det smakade förfärligt! Jag spottade genast ut det och såg mig omkring. Det kom en man gående på stigen, så jag reste mig upp och gick honom till mötes.
”Du där!”
Jag hoppade till lite när jag hörde min egen röst, orden var inte på mitt eget språk.
Mannen tittade på mig med skrämd blick. Jag som inte trodde att jag kunde skrämma ens en råka i min nya skepnad! Han var på väg att gå förbi mig, men jag höll ut en
hand och grep honom i kragen. Hans kläder liknade inget jag tidigare sett.
”Du, dödlige! Var kan jag få något att dricka? Svara!”
Jag som i vanliga fall var huvudet högre än den längsta människa nådde honom knappt till halsen. Varför han såg rädd ut var en gåta.
Han pekade bort mot en märklig byggnad.
”Där, i kiosken …”, fick han fram.
Han talade samma språk som jag.
”Kiosk?” sa jag. ”Vad är det för ett ställe? Nå, jag går dit.
Och du kan gå din väg.”
Jag tog bort handen. Mannen gick raskt iväg utan att buga. Jag funderade ett kort ögonblick på att läxa upp honom men lät det bero. Jag var inte på hemmaplan. Något besynnerligt var i görningen och jag skulle ta reda på vad.
Men först behövde jag något att dricka.
Det var ett litet hus, med varor i färgglada askar. I fönstret stod en man.
”Vin”, sa jag. ”Vin innan min strupe torkar ut.”
”Vin?” sa mannen. ”Vi har inget vin, och dessutom är du alldeles för ung för att …”
”Inget vin? Vad dricker ni då på denna plats?”
”Öh … Vi har cola och mineralvatten.”
Han såg också rädd ut. Vad var det för fegharar som
befolkade den här platsen? Vem i alla gudars namn var så rädd för en ungmö?
”Vatten, då”, sa jag.
Mannen ställde fram en flaska åt mig.
”Det blir trettiotvå kronor.”
Jag förstod inte vad kronor var, men gissade att han talade om något slags betalningsmedel.
Jag rotade runt i min börs i bältet och plockade upp ett guldmynt.
”Där har du”, sa jag.
Han tittade förvirrat på myntet.
”Nej, det där kan jag inte ta. Har du inga vanliga pengar? Kort eller …”
”Skulle mina pengar inte duga? Det där är mer än nog betalning för din dryck, människa.”
Jag sträckte mig efter flaskan, men mannen höll undan den. Då grep jag tag i honom och började dra ut honom ur hans hus. Lite av min styrka hade jag i alla fall kvar, även i min nya människoskepnad.
”Stopp, stopp!”
Jag vände mig om. En yngling kom mot mig.
”Har du inga pengar?” frågade han.
”Inga som den här tölpen godkänner i alla fall.”
”Låt honom vara, så betalar jag.”
Jag släppte mannen som skrämt drog sig tillbaka i sitt
hus. Ynglingen gick fram och sa något jag inte riktigt hörde.
”Mentalt handikappad …”
Vad det nu var han sa lugnade det mannen därinne en aning. Nykomlingen plockade fram ett papper och fick flaskan i utbyte.
”Behåll växeln bara”, sa han och mannen sken upp.
Jag fnös men tog emot flaskan. Den var gjord av ett material jag aldrig skådat tidigare, mjukt och hårt på samma gång. Jag ryckte av korken och drack.
Det smakade ljuvligt! Lite stickigt mot tungan och med smak av en till och med för mig okänd frukt. Något stod skrivet på flaskan med tecken jag märkligt nog kunde läsa.
”Loka”, läste jag högt. ”Ett vidrigt namn på en dryck för gudar. Påminner alldeles för mycket om en som jag inte vill bli påmind om.”
Jag drack upp och slängde flaskan ifrån mig. Ynglingen böjde sig ner, plockade upp den och la den i en korg av samma material som flaskan.
”Så här gör man här”, sa han och flinade mot mig. ”Vi vill inte påkalla onödig uppmärksamhet.”
”Och var är här?” sa jag. ”Är detta Midgård?”
”Midgård? Ja, ja, just det. Och mig kan du kalla Liam.”
Han bugade sig lätt för mig.
”Kan jag hjälpa dig på något annat sätt? Jag har mitt hem bara en bit bort, du kan vila dig där.”
Han log inställsamt. Jag tyckte först det var något bekant
över honom, men eftersom jag inte kände alltför många dödliga ynglingar viftade jag snabbt bort tanken.
Jag nickade och vi började gå.
Midgård var sig inte likt, men det var förstås tusentals år sedan jag var här senast. Fordon som åkte av sig själva utan vare sig hästar, katter eller getter som drog dem. Hus som sköt i höjden likt Valhall självt, liksom en stor, vit byggnad med ett högt torn.
”Tillber ni era gudar där?” frågade jag och nickade mot byggnaden.
”Gud”, sa Liam. ”Inte Gudar. Den där Jesus …”
”Uppkomlingen från Nasaret?” sa jag. ”Honom har jag hört talas om. Du menar att människorna numera tillber honom?”
”Så är det”, sa Liam och såg besviken ut.
Varför han nu skulle göra det. Själv brydde jag mig föga. Asgårds öde stod och föll inte med om människorna tillbad oss eller inte. Och jag tog allt jag såg med lugn. Jag, en gudinna från Asgård, har sett ett och annat. Det kan jag lova. Vi gick förbi en äng där en grupp människor i samma ålder som mitt nya jag turades om att sparka på en boll. Det såg
ut som någon slags tvekamp, men när vi gick förbi stannade det hela till. Deltagarna stirrade och det tilltalade mig. Är jag inte fruktbarhetens och kärlekens gudinna, kanske? I min forna form, vill säga. Men något av min skönhet och utstrålning satt visst kvar även i min nya, unga människohamn.
Jag stannade till, log mot ynglingen som tvekande kom närmre.
”Bara kom”, sa jag. ”Jag ska inte äta upp dig.”
En av hans vänner visslade, han såg bakåt och skrattade nervöst. Sedan gick han mot mig. Jag gick fram mot stängslet som skiljde oss åt. Först undrade jag om de var inlåsta, men så såg jag en öppning en bit bort.
”Du är …”, sa han när han kom fram till mig där jag stod. ”Du är bara helt otroligt snygg.”
Jag skrattade till.
”Då skulle du sett mig igår”, sa jag.
Han stirrade förvirrat på mig. Så var det som om han kom på sig.
”Jag har inte sett dig innan”, sa han. ”Vad heter du?”
”Freja”, sa jag.
”Jag heter Reza.”
”Ett vackert namn”, sa jag. ”På en vacker pojke.”
Han blev röd i ansiktet och jag kunde inte låta bli att skratta.
”Vi borde verkligen gå nu”, sa Liam.
Jag såg irriterat på honom.
”Men vid Fenrisulvens svans! Varför denna brådska?”
Så vände jag mig mot ynglingen igen. Han hade sällsamt kortklippt hår, men det framhävde konstigt nog hans anletsdrag. Och jag får erkänna att jag njöt av hans blickar. Mitt unga hjärta dunkade ännu snabbare när han sa:
”Kan vi ses någon gång, Freja?”
”Det skulle jag inte ha något emot.”
Han log som om han fått en stor gåva och började famla efter något i fickan. En fyrkantig liten sak, visade det sig.
”Vad har du för nummer? Jag ringer!”
Jag skrattade.
”Nummer?”
”Hon har ingen telefon”, sa Liam otåligt. ”Vi borde verkligen …”
”Är det där din pojkvän?” sa ynglingen osäkert och pekade på Liam.
”Pojkvän? Du menar som en trolovad?” Jag skrattade.
”Verkligen inte!”
Reza såg lättad ut.
”Vänta här”, sa han.
Han sprang iväg mot en hög med klädesplagg som låg en bit bort. Så kom han tillbaka med en bit papper med tecken på som han sträckte till mig genom gallret. Tecken
som jag konstigt nog förstod. Det var siffror. Han hade skrivit sitt namn på lappen också.
”Här, ta mitt nummer. Och ring! Ring så fort du kan!”
Jag skrattade till. Liam hade börjat gå. Det var väl bäst jag följde honom. Jag var nyfiken på att se ett boningshus från insidan.
”Ring!” sa Reza igen och höll handen mot örat.
Jag nickade, utan att förstå vad han menade att jag skulle göra.
Loke förklarade på vägen.
”Jaså, som ett sätt att meddela sig till varandra?” sa jag. ”Människorna har kommit upp sig en bit, vill jag lova.”
Huset som Liam ledde mig in i var ståtligt. Men när han låste upp en av dörrarna och bad mig stiga in blev jag besviken. Det var sparsamt möblerat och taket var inte långt ifrån mitt huvud.
”Var är de andra rummen?” frågade jag.
”Det finns inga andra rum”, sa Liam. ”Jo, en toalett.”
Han öppnade en dörr och tände ett ljus. Bara så där, genom att trycka på en knapp!
”Det där är en vattenklosett. Där gör vi våra behov. Och så en dusch. Du kanske vill tvätta dig? Det kommer vatten från den där. Men först …”
Liam gick iväg och återkom med två glas och en flaska.
”Lite vin?”
”Äntligen!” sa jag.
Liam hällde upp till oss båda och gav mig ett glas.
”För dig och din skönhet!” sa han.
Vi drack. Och jag blev nästan genast yr. Och varm. Så klart. Jag hade inte en gudinnas kropp och tålighet nu. Utan en människas. En ung människas.
Liam gick fram till ett skåp.
”Se här! Kläder som passar dig bättre. Gå nu in och tvätta av dig så går vi och äter sedan.”
”Ett glas till först.”
Jag viftade med mitt tomma glas framför Liam. Han fyllde på med ett leende. Jag drack ur. Det var en sällsam känsla att bli påverkad av så lite vin.
”Du är snäll”, sa jag. ”Hur fungerar den här duschen nu då?”
Liam visade. En sådan besynnerlig sak!
”Jag lägger en handduk här som du kan torka dig med. Och Brisingamen kan du lägga ifrån dig här så länge.”
Han hjälpte mig av med mitt smycke, gick sedan ut och stängde dörren bakom sig. Jag gick in bakom skynket som hängde för. Åh, det var ljuvligt att tvätta sig! Värmen från vattnet gjorde mig lätt vimmelkantig, eller var det vinet?
Det var hur som helst en angenäm känsla, jag lät vattenstrålen skölja mig över kroppen och det pirrade i hela mig.
Ett tag tyckte jag mig höra dörren öppnas och tänkte att det var Liam som ville komma in till mig. Inte mig emot. Han var nog ändå rätt fin, hjälpte mig av med Brisingamen och allt, bjöd på vin … Han kunde skrubba mig på ryggen …
Så förstod jag att något var alldeles på tok. Jag släppte vattenslangen utan att stänga av, skyndade ut ur det trånga båset. Hur kunde Liam veta vad mitt smycke hette? Han visste inte vem jag var!
Det var borta. Så klart. Och nu förstod jag också vem Liam egentligen var.
”Loke!”
Jag slog upp dörren så den lossnade från sina gängor. Och där stod han, i sin verkliga skepnad, inte längre en yngling. Utan som Lögnernas prins, den svekfulla, den vedervärdiga, den alltigenom ruttna Loke. Det glödde om honom och han log hånfullt mot mig.
”För sent, Freja!” ropade han. ”Det var hur enkelt som helst att slå i dig att jättarna var på väg för att knycka ditt älskade smycke! Och när jag skickat hit dig med det var det en enkel sak att själv anlända ett par dagar före dig och förbereda min plan. Att förvandla oss till ungdomar var också genialt. Du hade väckt lite väl mycket uppmärksamhet annars!”
Och så brast han ut i skratt. Men jag iddes inte lyssna.
Med en snabbhet som förvånade mig själv – för att inte tala om Loke – kastade jag mig fram och grep Brisingamen ögonblicket innan det skulle teleporteras hem till Asgård med Loke. Jag hann se hans förfärade min innan han försvann. Tomhänt.
Jag satte mig ner på golvet. Och insåg att jag var fast, här i Midgård. Utan att någon visste var jag var. Förutom Loke.
Jag tittade på mitt Brisingamen. Det hade jag i alla fall. Och jag insåg plötsligt att jag log.
Tids nog skulle Oden förstå att Loke låg bakom mitt försvinnande och tvinga honom att hämta hem mig. Eller komma själv och göra det. Och till dess … Ja, även en gudinna kan behöva lite luftombyte.
På golvet låg byxorna som Loke haft när han var i människoskepnad. Jag rotade runt i dem och fann en tjock bunt med människornas pengar. Och här fanns kläder, och vin.
Mat och nöjen runt omkring mig. Och Reza … Lappen han gett mig låg på skänken vid dörren. Jag skulle bara ha tag i en sådan där telefon. Det skulle knappast bli några problem att införskaffa en sådan.
Jag fyllde på mitt glas igen.
”Skål för Midgård och dess nöjen!” sa jag till mig själv och tömde glaset.
Sedan skrattade jag högt.
VÄLKOMMEN TILL MONSTERSKOLAN
När Anna en kväll blir rånad händer något mycket märkligt: hennes arm börjar brinna! Av sin mamma får hon reda på att hon ärvt speciella eldkrafter från sin okända pappa. Därför måste hon genast börja på Skogsbingelskolan, en skola för elever med unika förmågor. Väl på plats hopar sig frågorna: Hur ska hon undvika att sätta eld på hela skolbyggnaden? Har hon råkat sälja sin själ till Djävulen? Och vem är den mystiska Nora som är så väldigt intresserad av Annas eld …?
Hetta är en fortsättning på Monsterskolan-trilogin!
Sagt om de andra böckerna i serien:
”Mystiskt, välskrivet och riktigt spännande.”
norran om förvandlad
”En pirrig, fantasieggande skräckroman med massor av kärlek.”
aftonbladet om jag är love
”In i det sista hålls läsaren på halster. En spännande och mörk berättelse med en hoppfull eftersmak.”
kristianstadsbladet om pixis bok