De stulna gosedjuren
anna hansson GUSTAF LORD
anna hansson GUSTAF LORD
De stulna gosedjureN
Läs mer om Anna Hansson och Gustaf Lord på rabensjogren.se
© Text: Anna Hansson 2024
© Bild: Gustaf Lord 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Form omslag: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74487-3
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
KAPITEL 1
− MÅÅÅNAAA!
Måna Gast ryckte till när hon hörde den mörka rösten som ropade hennes namn. Hon la ifrån sig boken hon läste och reste sig från soffan, sedan smög hon försiktigt fram till fönstret och tittade ut.
Vem kunde det vara? Det var för mörkt för att
hon skulle kunna se något. Det blev aldrig riktigt ljust i Monsterstaden, och soliga dagar var något hon bara läst om i sagoböcker, men så mörkt som det var ikväll brukade det inte vara.
Måna tittade upp på himlen. Svarta moln dolde fullmånen. Det skulle nog börja åska när som helst. Måna gillade inte åska. Och hon gillade inte mörker och inte spindlar. Men böcker gillade hon, och korsord.
Hon rös till när den mörka rösten hördes igen.
MÅÅÅNAAA GAAAST!
Vem var det som ville henne något? Att det inte var hennes bästa kompis Varg var hon säker på. Hans röst kände hon igen. Det var inte faster
Blanka heller, eller Blankas pojkvän Ra. Då måste det vara någon som behövde hjälp. Någon som letade efter en privatdetektiv och antingen hade hört talas om henne eller sett skylten som satt på
gräsmattan utanför kråkslottet där hon bodde.
Måna öppnade dörren på glänt och kikade ut.
Mitt på gräsmattan stod en lång och mörk gestalt
med en stor lie i handen. Hans svarta kåpa räckte
ända ner till marken och ögonhålorna var så dju-
pa att det var svårt att se om det ens fanns några ögon där inne.
− Jag har kommit för att hämta Måna Gast. Är
det du? mullrade han.
− Ja, svarade Måna.
Hon hörde att hennes röst darrade lite.
− Är du … är du Liemannen? frågade hon och försökte att inte låta rädd.
− Det är mitt namn, svarade Liemannen. Följ med här, är du snäll.
Men Måna stod kvar i dörröppningen.
− Handlar det om ett brott? frågade hon tveksamt.
Liemannen nickade.
− Ett fruktansvärt brott, sa han. Värre än mord.
Måna suckade. Hon var inte särskilt sugen på
att hålla på med så läskiga saker som mordutredningar, och så dök det upp någon med ett ännu värre fall! Hon önskade att Varg hade varit med nu, hon kände sig alltid modigare tillsammans
med honom. Men han var på varulvsfest, precis som alltid när det var fullmåne.
Måna tänkte efter en stund. Sedan tog hon ett djupt andetag och sträckte sig efter kappan och väskan.
Det här klarar jag, sa hon tyst till sig själv när hon klev ut på trappan och stängde dörren bakom sig.
KAPITEL 2
− Vad är det som har hänt? frågade Måna när hon stod framför Liemannen.
Han var verkligen lång, och lien såg verkligen vass ut.
Måna rös till. Luften kändes rå och något på marken rörde sig mot dem. Hon höll andan och hoppades att det inte skulle vara spindlar. Hon pustade ut när hon såg att det bara var ett gäng kackerlackor. De var åtminstone bara äckliga. De åt lite vad som helst. Kanske till och med varandra?
Liemannen såg sig om, som för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade, innan han böjde sig ner mot Måna.
− Jag jobbar som rektor för förskolan Döden,
sa han lågt, och nu lät han plötsligt riktigt snäll.
Känner du till den?
− Ja visst, sa Måna. Jag går förbi där ibland.
Med ibland menade Måna så sällan hon kunde.
Förskolan Döden var fylld av små monster som mer än gärna attackerade dem som gick förbi. Att
så små monster kunde vara så onda förvånade
alltid Måna, och hon vågade inte ens tänka på
hur fasansfulla de skulle bli när de blev vuxna.
Själv hade Måna aldrig gått i förskolan. När
hon var riktigt liten hade hon följt med sin faster
till jobbet. På den tiden städade Blanka på biblioteket och Måna älskade att vara där. Hon brukade
ligga i en nött, blå sammetssoffa och läsa böcker i flera timmar. Hennes faster brukade skoja om
att Måna kunde läsa innan hon lärde sig prata.
Sedan, när Blanka bytte jobb, hade Måna börjat hos en nattmamma istället. Det var där hon hade träffat Varg.
Varg var en väldigt snäll liten varulv. Han var inte ett dugg blodtörstig, men han gillade att yla. Och han hade otroligt lurvig päls, mycket lur vigare än de andra varulvarna hade. Varg älskade sagor, men han kunde inte läsa själv än då, så Måna brukade läsa högt för honom. Allra mest hade han tyckt om en saga som hette Vargen och Rödluvan, som handlade om en varg som var ensam hemma och en rödluva som kom och försökte äta upp honom. Varg och Måna visste inte riktigt vad rödluvor var för slags varelser, men de var överens om att de var fruktansvärt läskiga.
Måna och Liemannen gick ut genom grinden och medan de fortsatte mot parken berättade han vad som hade hänt:
− De små monstren på förskolan har fått hemska hotbrev. Vi behöver hjälp att ta reda på vem som har skickat dem. Och du är väl stans bästa detektiv?
− En del säger det i alla fall, svarade Måna och rättade till glasögonen. Hon pustade ut. Det var alltså inte någon som blivit mördad i alla fall.
Med en del menade hon förstås Varg. Han
skröt gärna för alla om vilken duktig detektiv hon var. Han berättade också gärna att hon inte hade några olösta fall, och det hade hon inte heller.
Hon hade inte så många lösta fall heller, men det brukade han inte nämna.
Måna log när hon tänkte på sin kompis. Det var mycket tack vare honom som hon lyckats lösa sina första fall, och hon saknade honom nu. Inte ens åskan kändes lika skrämmande när han var med.
Hon öppnade munnen för att berätta om sin kollega för Liemannen, men avbröts av ljudet av tunga steg som närmade sig bakom dem.
MONSTERSTADENS BÄSTA DETEKTIV!
Det lilla spöket Måna Gast har ett nytt fall. Småmonstren på förskolan Döden får hotfulla
brev. Någon vill ha deras gosedjur, annars kommer något hemskt att hända! Nu måste Måna och hennes kompis Varg jobba snabbt ...
Det här är tredje boken i serien Mysterier i Monsterstaden – en mysdeckare full av monsterhumor.
LÄS BÖCKERNA I VILKEN ORDNING DU VILL.