© Titti Persson och Henrik Ståhl 2024
Illustrationer: Peter Elging
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslag: Sara R. Acedo
Omslagsfoto: Getty Images
Citatet på s. 115 är hämtat ur Eternal Flame, skriven av Susanna Hoffs, Billy Steinberg och Tom Kelly.
Citatet på s. 189 är hämtat ur The Genius of the Crowd, skriven av Charles Bukowski
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74364-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag är bara ett jävla äckel är ingen påhittad historia. Det är verklighet. Jag har sett, hört och känt allt som beskrivs i den här boken. Vissa detaljer har ändrats och situationer och personer har slagits ihop, men kärnan är densamma – högstadieåren då mörkret var som djupast.
Resan mot den här boken började med pjäsen Henrik – en tönt 1998. I många år turnerade jag med den, mötte publiken ansikte mot ansikte och delade min historia om mobbning och utanförskap. Det blev mitt sätt att bearbeta och bli hel. Men när det var dags att förvandla pjäsen till en bok, hade jag tappat drivkraften. Jag behövde inte längre helas, och att återigen dyka ner i det mörka kändes oöverstigligt.
Men jag kände ändå att berättelsen måste berättas. Inte för min skull, utan för alla som just nu går igenom samma helvete. Mobbning har inte upphört bara för att jag lämnat den bakom mig. Någonstans därute går ett barn eller en vuxen på en mörk och oändligt ensam väg. Den här boken är allra mest till dem.
Så jag bad min vän Titti Persson att hjälpa mig. Vi gick på samma högstadium och delade samma miljöer och människor, även om våra vägar inte korsades då. Med hennes perspektiv invävt i mitt blev det vår gemensamma historia.
I den här romanen får du följa med mig, Henrik Ståhl, genom
högstadiets korridorer på en resa av rädsla, utanförskap och längtan.
Titti och jag hoppas att vi har berättat så sant som möjligt hur det är att känna sig annorlunda, att bli mobbad och försöka hitta sig själv i en värld som inte ser en. Men framförallt hoppas vi ge dig, (om du inte redan har den) styrkan att vara dig själv, kosta vad det kosta vill.
För det finns inga ”fel” människor. Inga som är mer värda än andra.
De som hävdar motsatsen har alltid fel, hur övertygande de än låter.
Henrik Ståhl
Joel, Måns och flera andra står som en mur runt mig, jag tar mig ingenstans. Joel hostar och harklar sig, länge och omständligt, förväntan bland de andra får luften att dallra. Så spottar han, en liten gulslemmig pöl som landar framför mina fötter.
”Henrik! Sätt handen i spottet!”
Något tänds i deras blickar, de skrattar upphetsat, bara Joel är allvarlig när han ser rakt igenom mig. Jag vet att jag inte kommer någonstans. Att vägra är inte ett alternativ. Jag tittar på spottloskan. Det är bara spott. Bara spott, bara spott, bara spott … Det kan inte skada mig. Jag böjer mig ner och trycker handflatan mot den slemmiga lilla pölen. Det känns ingenting.
”Amen fy fan!”
”Han gjorde det, så jävla äckligt!”
”Uäh!”
Inuti mig är det alldeles tomt.
Nu. Nu börjar det. Gruset knastrar under skorna när jag går mot vägen till Svärdsjö centrum, där bussen ska plocka upp mig och ta mig till Svärdsjöskolan. Högstadiet, där tönten jag en gång var ska skrumpna ihop och vecklas ut till något annat – något bättre, vackrare, starkare. Jag riktigt hör filmmusiken i bakgrunden, stråkarna som intensifieras till en jubelsång.
På Svärdsjöskolan ska allt bli annorlunda. Jag ska bli någon ny. Eller snarare – folk ska SE mig på ett helt nytt sätt. Se den jag egentligen är. En rolig, intressant och intelligent människa, någon man gärna vill lära känna. Någon man blir kär i …
Som i filmerna där töntkillen fixar håret och skaffar linser och lär känna den snyggaste tjejen i skolan och så plötsligt ser alla att ”men hallå, han är ju värsta drömkillen, hur kunde vi missa det?” Ja, första dagen i sjuan ska bli början på filmen om mitt liv, drömscener som skimrande avlöser varandra. Efter att ha kontrollerat att ingen finns i närheten formar jag tummen och pekfingret till ett kamerasikte, panorerar över den glittrande sjön, via kohagarna och upp till skylten vid busshållplatsen.
All oro försöker jag skaka av mig. Tränga bort minnena.
Skolgården, Linghedsskolan. De har omringat mig och kastar snöbollar. Jag bara står där, låter mig träffas, försöker att inte visa hur rädd och
ledsen jag är. En snöboll träffar huvudet från sidan, snön tränger in under glasögonen, grumlar synen. Deras segervrål. Det ringer in och jag går efter dem utan att visa någonting.
Nej. Sluta! Jag har redan ältat allt så många gånger. Att det kommer att bli ännu värre i högstadiet, eller att det inte blir någon skillnad, att allt kommer att vara precis som förut. Ny skola, samma tönt. Och mamma och pappa har lyssnat, tålmodigt upprepat sitt mantra: Det blir bra, Henrik, det kommer inte att bli värre, du ska se att allt kommer att bli annorlunda nu på högstadiet.
Men hur kan de veta det?
Stopp! Även om det inte blir precis som i filmen jag konstruerar i min hjärna just nu så kommer det att bli annorlunda. Det måste det bli. Jag får inte tänka att allt kommer att vara som förut. Daniel och Markus – mina bästa vänner – kommer att gå i samma klass som jag. Daniel, som jag känt sedan första klass, som alltid valt mig framför alla andra. Och Markus, världens snällaste Markus, min töntbroder i vått och torrt. Joel och Måns och de andra som varit allra jävligast mot mig i mellanstadiet har hamnat i en annan klass. Jag är fri. Jag kan vara den jag är.
Den stora vita bussen blir synlig, saktar in, jag kan inte hindra pulsen från att rusa.
Så fort bussdörren öppnas träffar mig alla ljuden därinne. Målbrottsbröl och dundrande musik. Envikenraggarna äger bakre delen av bussen, de är som ett gäng morrande rovdjur, med överläpparna utbuktande av jätteprillor.
Men i mitten ser jag Daniel kika fram. Han höjer handen till hälsning när han får syn på mig, han har hållit platsen bredvid sig till mig.
Jag skyndar dit, sätter mig, blir en av alla andra i bussen, på väg mot högstadiet, mitt nya liv.
Nu. Nu börjar det.
Nu ska allt bli annorlunda. Jag ska bli någon ny. Första dagen i sjuan ska bli
början på filmen om mitt liv.
Henrik ska börja högstadiet och lämna den lilla byskolan där han har haft ett helvete. Äntligen har han chansen att bli någon annan. Men snart visar sig mobbarna även här, och Henrik börjar tvivla på om han kommer att stå ut i tre år.
Med svart humor och olika strategier försöker han vinna det som mer och mer känns som ett krig. Går det ens att komma ut på andra sidan som något annat än ett jävla äckel?
Henrik Ståhl är författare, dramatiker och skådespelare, känd från flera SVT -produktioner och den egna podden Somna med Henrik. Titti Persson är författare och har skrivit många böcker för barn, unga och vuxna, de flesta under pseudonymen Siri Spont. De är båda uppvuxna i Svärdsjö i Dalarna och har gått i skolan tillsammans.
