MATS STRANDBERG
i LL u STRERAD Av E L i N S ANDSTR ö M
MATS STRANDBERG PESTBLOMMOR
ILLUSTRERAD AV ELIN SANDSTRÖM
Läs mer om Mats Strandberg på rabensjogren.se
instagram: matsstrandberg_ facebook.com/matsstrandbergofficial
© Mats Strandberg 2023, enligt avtal med Grand Agency
© Omslag och illustrationer: Elin Sandström
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Omslagsformgivning: Jonas Lindén
Bibelcitatet på s. 95 är hämtat ur Matteusevangeliet 5:29.
Bibelcitatet på s. 141 är hämtat ur Matteusevangeliet 13:40–43.
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN 978-91-29-74083-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
KAPITEL ETT
Jag ska berätta hur det var den där hösten.
Jag tänker börja med den största hemligheten av alla.
Jag ska erkänna det värsta av allt:
Jag ville bara att hon skulle sluta skrika.
Hösten 1710 var jag femton år gammal. Jag hade en mor och en far och en lillasyster som hette Ebba. Vi bodde tillsammans med tjänstefolket i en stor våning på Riddarholmen. Det var den finaste församlingen i hela Stockholm, full av palats och vackra hus.
Jag trodde på Gud, så jag lydde hans ord i Bibeln. Men jag trodde ännu mer på min far. Han var min hjälte. Så länge han fanns i närheten var jag inte rädd för spöken eller mördare, eller soldater från Ryssland. Jag var övertygad om att far skulle försvara oss till sista blodsdroppen, och att han kunde överlista själva Djävulen. Men far var sällan hemma. I stället var det min mor som alltid fanns där. Det var hennes trygga famn jag sökte mig till som barn om jag ramlat och slagit mig. Det var hon som viskade de rätta orden när jag behövde tröst.
Jag trodde att jag visste hur världen fungerade. Det verkade enkelt att skilja på rätt och fel, himmel och helvete, liv och död. Och jag
3
trodde att livet var rättvist. Om jag bara var snäll och lydig och gjorde allt som förväntades så skulle ingen olycka drabba mig.
Under sommaren hade det viskats om att pesten kommit till Stockholm med ett skepp från andra sidan Östersjön. De allra flesta, åtminstone i min trygga värld, trodde inte på ryktena. Pesten verkade tillhöra det förflutna. Den kunde omöjligt ha kommit tillbaka. Det här är en helt annan sjukdom, sa läkarna. Inte alls lika farlig. Men pesten brydde sig inte om att de blundade för sanningen. Den bredde ut sina svarta vingar över de fattigas kvarter, där människor bodde trångt. Och därifrån flög sjukdomen vidare över staden. Kyrkklockorna ringde allt oftare för de dödas själar. Och ändå blev jag inte rädd. Inte ens i september, när man till slut erkände att det var pesten det handlade om, och hela Stockholm sattes i karantän. Bara de som kunde bevisa att de var friska fick lämna staden. Men vad hade det med mig att göra? Jag hade aldrig varit utanför Stockholm. Resten av landet verkade lika avlägset som en saga. Jag bad mina böner och sov gott om nätterna, säker på att de tjocka stenväggarna i vår våning kunde skydda oss mot allt ont. Dessutom hade jag hört att ett gott humör var ett effektivt vapen mot pesten. Vad tjänade det till att oroa sig?
En dag kom likvagnen till Riddarholmen för att hämta guldsmedens son. Sedan var sockerbagarens son också borta. Han lekte ofta med min lillasyster. Plötsligt drabbade sjukdomen människor som jag kände. Katastrofen hade letat sig in i min värld. Det var ofattbart. Mor och far ville inte oroa oss, så jag tjuvlyssnade på tjänstefolket. Jag fick höra att ingen visste hur sjukdomen spreds, men man trodde att
4
det hade med dålig luft att göra. Stora brasor tändes på gator och torg, för att sjukdomen skulle jagas bort av röken. Den låg som en dimma över staden och fick ögonen att svida och tåras.
Varje morgon och varje kväll hjälptes vi åt att leta efter bölder på våra kroppar. Vi kände på varandras pannor för att se om någon fått feber. Ebba var bara fem år gammal, och mor lyckades få henne att tro att det bara var en rolig lek, men jag upplevde verklig rädsla för första gången.
Det var en rädsla som fick mig att känna mig sjuk. Den fick bröstet att krympa och gjorde det svårt att andas. Tankarna rusade febrigt runt i huvudet, utan någonstans att ta vägen.
Vi satt runt det stora bordet i matsalen när det hände. Ett högljutt klirrande fick mig att rycka till. När jag tittade upp såg jag att mor tappat sin sked. Duken hade flottiga stänk av köttsoppa.
Mors ansikte var blekt och svettigt. Febern hade slagit ner som en blixt i hennes kropp, och hon huttrade till medan hon försökte le mot oss.
”Jag är bara trött”, sa hon. ”Ni behöver inte oroa er.”
Min mor kunde alltid lugna mig med en blick, men den här gången var det annorlunda. Hennes leende var så stelt att det darrade till i mungiporna. Och jag visste, redan då.
”Jag måste nog lägga mig ner en stund”, sa mor, och rösten var lika spänd som leendet.
Vi såg tyst på medan hon långsamt reste sig och lämnade matsalen. När far frågade om hon ville ha hjälp skakade hon bara på huvudet.
5
”Magdalena”, viskade Ebba. ”Kommer mor också att dö nu?”
Jag vågade inte svara. Gråten låg som en klump i halsen, och jag trodde inte att rösten skulle bära.
Det enda jag kunde tänka på var just det som jag inte kunde säga högt: Vad skulle vi göra om mor försvann? Vad skulle det bli av oss?
Far fortsatte äta sin soppa med beslutsam min, men jag såg att han var rädd. Det var första gången i mitt liv som jag förstod att han bara var en vanlig människa. Och mot pesten kunde en människa inte göra någonting.
Morgonen därpå berättade far för mig och tjänstefolket att de första bölderna hade dykt upp i min mors armhålor. De svarta knopparna var inte större än pepparkorn, men vi visste vad de betydde.
Jag ville fortfarande tro att livet var rättvist. Hur skulle min mor, som aldrig gjort något ont, kunna dö? Det fanns de som överlevt pesten, även om de var få. Jag bad till Gud att mor skulle bli en av dem.
Vi vädrade och rökte enris i rummen. Far puffade hela dagen på sin pipa, för att tobaksröken skulle driva ut sjukdomen. Men mor blev bara sämre. Bölderna blommade upp över hela hennes kropp. De blev hårda som stenar, så ömma att hon skrek rakt ut när något snuddade vid dem.
Det var min uppgift att hålla Ebba borta från sovkammaren, och jag försökte distrahera henne genom att läsa högt ur min bok med romerska myter. Men Ebba vred sig i min famn. Hon var inte intres-
6
serad av gudarnas kamper mot varandra och mot de människor som gjort dem arga.
”Jag vill vara hos mor”, sa hon anklagande, och underläppen darrade.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville inte ha ansvaret för en lillasyster. Det senaste året hade jag känt mig snudd på vuxen, jag hade längtat efter att mitt eget liv skulle börja, men nu kände jag mig som ett barn igen. Bara en skrämd liten flicka som ville bli tröstad. Jag undrade varför jag haft så bråttom att växa upp. Varför hade jag inte uppskattat det jag hade, och förstått att det kunde tas ifrån mig när som helst?
Det blev morgon igen, och jag vaknade först av alla. Försiktigt smög jag upp ur sängen och ställde mig i dörröppningen till mina föräldrars sovkammare. Det bleka gryningsljuset kunde anas utanför fönstret, men rummet var fullt av skuggor.
Jag hörde flämtande andetag från sängen. Ytliga och alldeles för snabba. Min längtan värkte i kroppen.
”Jag älskar dig”, sa jag. ”Jag älskar dig mest av allt.”
Jag trodde inte att hon hade hört mig, men just som jag skulle gå därifrån viskade hon mitt namn.
”Magdalena.”
Det var knappt mer än en suck, tunn och spöklik, som om hon redan lämnat den här världen. Jag ville hålla kvar henne hos oss, men jag visste inte hur. Jag visste bara att jag inte kunde stå emot det förbjudna.
7
Jag gick in i sovkammaren.
Det stank av sjuk kropp, trots vädrandet och röken. Jag försökte hålla andan, för att inte dra in pesten i mina lungor.
Något svävade förbi i ögonvrån, och jag stannade tvärt mitt på golvet. Hjärtat slog hårt när jag vände mig om, men det var mig själv jag hade sett, i den dyrbara spegeln med utsirad silverram. På bordet framför låg hårborsten, med en baksida av likadant utsirat silver. Mor brukade sitta där om kvällarna och låta pigan borsta ut hennes långa hår, medan jag berättade om något som hänt under dagen, eller något jag läst i en bok. Det bästa jag visste var när jag lyckades få mor att skratta. Jag hade gett upp mina förhoppningar om att jag på något magiskt sätt skulle bli lika vacker som hon. Det var Ebba som hade ärvt hennes blonda skönhet. Själv hade jag samma mörka, sträva lockar som far, och mina kantiga drag liknade inte några av mina föräldrars.
Jag gick närmare sängen. Mor hade sparkat av sig täcket och den svettiga nattsärken hade åkt upp. Benen var täckta av mörka strimmor. Men det var hennes ansikte som fick mig att frysa till is.
Varelsen som vilade huvudet mot kudden kunde inte vara min mor. Jag blev stående bredvid sängen. Försökte hålla tillbaka tårarna. Försökte att inte visa hur rädd jag var.
Det blonda håret var mörkt av svett och låg klistrat mot den blyfärgade huden. De torra, spruckna läpparna hade dragits tillbaka över tänderna, så att hon liknade ett desperat djur. Ögonen var tomma och blanka. Stirrade vilt omkring sig.
Jag hörde mig själv snyfta till.
8
Mors blick klarnade. Hon viskade mitt namn igen, och det lät som en bön. När hon sträckte sig efter mig såg jag bölderna på hennes armar. De var stora som rosor och fulla med var.
Om jag lät henne omfamna mig skulle hon svepa in mig i sjukdomen. Jag skulle bli som hon.
Mina fötter hade växt fast i golvet. Jag vet inte hur länge jag stod där innan jag lyckades övertala min kropp att fly.
Far fick betala en ofattbar summa pengar för att läkaren skulle våga sig hem till oss. Ebba började gråta när hon såg hans mask. Den täckte hela ansiktet och hade en lång näbb, fylld med örter som skulle skydda honom. Hans svarta rock fladdrade när han gick in i sovkammaren, så att han liknade en fågel som flugit raka vägen från helvetet.
Jag borde ha gått därifrån, men jag stod kvar i dörröppningen. Jag såg allt. Läkaren försökte bränna bort bölderna. Först med eld, sedan med frätande syra. När det inte fungerade försökte han skära bort dem, men bölderna hade rötter djupt in i köttet. Mor skrek utan uppehåll. Hon slutade inte ens när far kastade ut läkaren.
De ordlösa skriken genomborrade de tjocka stenväggarna, förföljde oss genom rummen. Att hålla för öronen hjälpte inte. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenstans att fly. Jag hörde till och med skriken under de korta stunder då jag lyckades somna. Jag drömde om svarta fåglar.
Min mors röst, som alltid varit så mjuk och varm, blev mörk och sprucken. Och ändå fortsatte hon att skrika. Hon lät som en demon, desperat och rasande.
9
Far kallade dit en präst, så att mor kunde bekänna sina synder och ta emot den sista nattvarden. Prästen hade en tvättsvamp i munnen, indränkt i vinäger. Jag vet inte ens om mor märkte att han var där. Hennes skrik måste ha överröstat alla Guds ord.
Till slut var det som om skriken trängde in i min kropp. Blev en del av mig. Jag trodde att jag skulle tappa förståndet, och jag bad till Gud att jag skulle slippa höra henne. Det hade blivit natt när mina böner gick i uppfyllelse. Och jag fick lära mig att det fanns något som var ännu mer skrämmande än hennes skrik. Det var tystnaden efteråt.
Jag ska berätta hur det var den där hösten. Jag tänker börja med den största hemligheten av alla.
Jag ska erkänna det värsta av allt:
Jag ville bara att hon skulle sluta skrika. et är hösten 1710 och pesten brer ut sina svarta vingar över Stockholm. Magdalena och hennes
lillasyster Ebba tvingas flytta från huvudstaden när deras mor dör i den fruktade sjukdomen. De ska bo på Svartdamm slott, hos en moster de aldrig träffat.
Slottet är vackert, men fullt av hemligheter. Varför verkar moster Katarina tycka så illa om Magdalena? Vem är den skrämmande prästen, som kommer till slottet varje vecka? Och varför får de inte träffa Katarinas styvson, eller ens ställa frågor om honom?
Mats Strandberg fick sitt genombrott 2011 med Cirkeln Han har sedan dess skrivit skräck för vuxna, barnböckerna om Monstret Frank och den bästsäljande och kritikerrosade ungdomsromanen Slutet.
