Läs mer om Sara Bergmark Elfgren och Johan Egerkrans på rabensjogren.se
www.sarabelfgren.com www.johanegerkrans.com
© Text: Sara Bergmark Elfgren 2024, enligt avtal med Grand Agency
© Bild: Johan Egerkrans 2024
Formgivning: Karin Johansson
Utgiven av Rabén&Sjögren, Stockholm 2024
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-73821-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Sent i november började det att snöa. Vita flingor föll över den stora skogen, bildade drivor som tyngde ner granarnas grenar och bäddade in den lilla skogvaktarstugan. Där bodde, förutom skogvaktaren själv, hans mor, hans hustru och barn. Ett av barnen hade nyligen kommit till världen. Olof, hette han, och han var spenslig och klen.
Hans äldre syskon Anders, Stina och Lill-Märta såg oroligt på hans bleka ansikte där han låg i moderns famn. Vid spisen satt farmor Stor-Märta och tuggade bekymrat på sin pipa. Far var ute i skogen. Den svarta geten Hoppedocka, som fick gå inomhus om vintern, bräkte sorgmodigt. Olof rynkade på näsan och gnydde svagt. Det var det enda ljud han gav ifrån sig.
”Brukar inte småbarn skrika?” viskade Lill-Märta till Stina.
”Du är själv ett småbarn”, viskade Stina, som var två år äldre, och Lill-Märta nöp henne till svar.
”Sluta!” väste Anders, som var äldst, och systrarna blev stilla, för de förstod att det var allvar.
I vanliga fall brukade de tre leka och stoja i den lilla stugan tills Stor-Märta fick säga till på skarpen, men sedan Olof föddes hade de hållit sig lugna. Anders hade hört mor och far viska till varandra en natt. Dagen därpå hade far spänt hästen för släden, farit iväg och kommit tillbaka med prästen som hade genomfört ett nöddop. Så gjorde man med barn när man var rädd för att de inte skulle överleva, det hade Anders
hört Stor-Märta säga en gång. Han trodde inte att systrarna riktigt förstod hur illa det var. Själv vaknade han med en oro varje dag, och den gick inte över förrän han hade tittat till Olof.
En morgon väcktes Anders när mor och Stina försvann ut i ladugården för att mjölka. Han gick upp, smög förbi den sovande geten Hoppedocka, och fram till vaggan. Där låg den lille, alldeles stilla.
Anders lade fingret mot hans kind och kände att den var varm.
”Vad gör du?” viskade Lill-Märta, som kom tassande, sömnrufsig i håret.
”Jag bara tittar”, viskade Anders tillbaka.
Han lade sitt finger i Olofs öppna hand, och handen slöt sig till svar.
”Så där gjorde jag med dig när du var liten”, sa han tyst till Lill-Märta.
Lill-Märta log nöjt. Hon lade sitt finger i den andra lilla handen.
”Vad hårt han håller”, sa hon.
Den kvällen kunde Anders inte somna. Han tittade på sina systrar som slumrade bredvid honom i sängen. Lill-Märta, som alltid ville sova i mitten, var varm som en liten kamin. Stor-Märta snarkade lätt i utdragssoffan närmast spisen. Mor sov med Olof hos sig. Far hade ännu inte kommit hem. Han letade efter tjuvjägare och vedtjuvar. Det var en del av hans arbete som grevens skogvaktare, och han måste göra sin plikt. Men en sådan här vinter letade han inte så värst noggrant. Fattigt folk frös och behövde värma sig, och det var ont om mat efter missväxten. Även skogvaktarbarnen gick ofta hungriga. Det rådde ingen tvekan om att vintern skulle bli särskilt hård, en riktig vargavinter.
Skulle Olof klara sig? Anders tänkte på det Lill-Märta hade sagt. Olofs grepp om fingret hade varit hårt, hur liten och spenslig han än var. Han kanske lyckades hålla sig fast vid livet.
”Den där stjärnan blinkade åt mig”, viskade Stina plötsligt.
”Jag såg det också”, viskade Lill-Märta utan att öppna ögonen.
Anders hasade sig upp i sängen en aning, ovillig att lämna sängvärmen, och lutade huvudet så att han kunde se ut genom fönstret.
Tusen och åter tusen stjärnor gnistrade som iskorn på den svarta himlen. Anders skulle just säga att det var omöjligt att se om någon av dem blinkade, men då flimrade en av de starkast lysande stjärnorna till. I nästa ögonblick lyste den stadigt igen.
”Sov nu”, sa Anders och lade björnfällen till rätta över dem alla tre. ”God natt.”
”God natt”, svarade Stina.
”God natt”, mumlade Lill-Märta som redan sov.
Högt upp på himlavalvet hängde stjärnorna och kikade in genom fönstret. De såg på de tre slumrande syskonen som inte hade någon aning om vilket väldigt äventyr som väntade dem.
D1ecember kom, och kölden blev allt strängare. En tidig morgon tyckte Stina att hon kunde se den. När mor öppnade stugdörren fick Stina en skymt av en svagt självlysande, isblå rök som skingrade sig. Kölden, tänkte Stina med en rysning. På vägen till ladugården anade hon röken i ögonvrån, och det kändes som att den nafsade henne i kjolen.
Stina gick tätt intill mor som höll i den stora lyktan. Det var en lättnad att komma in i den lilla ladugården där korna Pärla och Rosöga råmade mjukt. Medan mor mjölkade Pärla lutade sig Stina mot kons varma sida, kände hur den höjde sig och sänkte sig med varje andetag. Hon lyssnade till mjölkens strilande i spannen. Ibland fick Stina också mjölka, men hennes händer och fingrar var förstås inte lika flinka och starka som mors.
”Vad tänker du på, Stina-min?” sa mor.
”Jag tänker på kölden”, svarade Stina.
”Nog är den svår i år”, sa mor, och tittade upp mot Stina med ett leende. ”Men snart är det jul! Då ska vi äta allt gott som vi har sparat och stoppat undan, och tända många ljus.”
Stina kände sig alldeles varm inombords. Den dagen gav sig mor och far av mot herrgården som tillhörde greven. Han ville träffa sin skogvaktare med viss regelbundenhet. På vägen skulle mor och far besöka marknaden, och där skulle mor sälja de vantar som Stina och hon hade stickat hela hösten. Föräldrarna var inte glada
över att lämna barnen ensamma i stugan, men de visste ingen annan råd.
Stor-Märta försäkrade dem om att hon skulle ta väl hand om de små.
På kvällen satte sig Stina intill Stor-Märta vid spisen. Olof snusade och sov i sin vagga. Anders täljde sig en kåsa. Lill-Märta lutade sig mot geten Hoppedocka, och sjöng en sång om juleljus och julegris. Stina hade en stickning i knät, men den förblev orörd. Hon kände sig rastlös.
”Farmor”, sa hon. ”Är det sant att du var starkast i byn när du var ung?”
”Nog är det sant alltid”, svarade farmor, som så många gånger förr. ”Det var därför folk kallade mig Stor-Märta. Många karlar var rädda för mig, men inte er farfar, som var skogvaktaren på den tiden. Han begrep att lämpligare skogvaktarhustru kunde han inte finna. Mig behövde han inte oroa sig för när han gav sig ut på strövtåg. Varken den ludne eller lufsen vågade sig i närheten av stugan när de fick höra att Stor-Märta flyttat in.”
Den ludne och lufsen, det var vargen och björnen, visste Stina. Det var farligt att kalla dem vid deras rätta namn. Stor-Märta skrockade och sträckte sig efter pipan som hon aldrig rökte men tyckte om att tugga på.
”Berätta om när du lyfte bort trädet som hade fallit ner över brunnen”, bönade Stina.
”Berätta om när du brottade ner suggan som försökte rymma”, bad Anders.
”Berätta om när du och farfar såg ett troll på midsommarnatten”, sa Lill-Märta, som alltid ville höra de rysligaste historierna.
”Allt det där har ni ju redan hört om”, sa Stor-Märta. ”Men jag ska berätta något för er som ni inte vet. Har ni märkt hur kylan kryper runt knutarna, som om den vore ett väsen? En levande varelse som trevar sig fram genom mörkret med slingrande fingrar.”
”Hu”, viskade Anders och Stina höll andan.
Det var ju precis vad hon hade skymtat på morgonen! Stor-Märta plirade mot henne.
”Du vet vad jag pratar om, Stina-min”, sa hon. ”Du har sett den isblå röken, inte sant?”
Stina nickade. Hon sneglade på Anders som satt alldeles stilla. Lill-Märta lyssnade uppmärksamt med rosiga kinder. Geten Hoppedocka iakttog dem med halvslutna, gula ögon.
”Östan om sol och västan om måne finns en korpsvart borg”, sa farmor Stor-Märta. ”Där bor en trollkarl. För att kunna ägna sig åt de
ondaste av svartkonster, gjorde han sig av med sitt hjärta. Sedan dess fryser han alltid. På vintern har han det som värst. Då skickar han ut sin onda magi för att hitta och stjäla värme varhelst han kan finna den. Det är den isblå röken, det.”
Det farmor berättade var så otäckt att Stinas ögon tårades. Till och med Lill-Märta såg rädd ut.
”Men så länge vi håller elden brinnande är vi trygga”, fortsatte Stor-Märta och stoppade in ett vedträ i spisen. ”Trollkarlen längtar efter värme, men han avskyr ljus. Så är det ofta med de hjärtlösa.”
På natten kröp syskonen ihop som hundvalpar. Stina försökte tänka på juleljus och god mat. Men det enda hon kunde se framför sig var den hjärtlöse trollkarlen i sin korpsvarta borg, och den isblå röken som var hans onda magi. Fanns den utanför stugan nu?
Plötsligt hörde hon ett sjungande, svirrande ljud. Det lät som om det kom högt uppifrån, högt ovanför stugans tak och trädens toppar. Det kom allt närmare, som om något störtade från himlavalvet, ner mot jorden!
”Hör ni?” viskade Stina till Anders och Lill-Märta, och de nickade tyst.
I nästa stund kom ett starkt, fräsande ljud där utifrån. Gläntan där skogvaktarstugan låg fylldes av ett starkt och bländande sken.
Skogvaktarbarnen Anders, Stina och Lill-Märta är oroliga. Deras nyfödde bror Olof är liten och klen, hur ska han klara vargavintern?
En natt visar sig ett underligt ljussken i gläntan utanför stugan där barnen bor. En liten stjärna har trillat ner från himlen! Den sprider värme och har en läkande kraft, och blir snabbt syskonens vän. Men den onda trollkarlen Corvius Craxus är ute efter Stjärnan.
Snart befinner sig Anders, Stina och Lill-Märta långt bort från skogvaktarstugan, i landet östan om sol och västan om måne.
Kommer de att lyckas rädda sin vän Stjärnan från trollkarlens klor?
Och hur ska de hinna hem till jul?
Följ med på ett hisnande äventyr och möt en rimmande jätte och hans jätteget, opålitliga spegelvarelser och en mystisk, snövit räv.
En förtrollande julsaga för hela familjen av fantasymästarna Sara Bergmark Elfgren och Johan Egerkrans.
