AUGUSTIN ERBA
DEN FÖRLORADE STADEN
AUGUSTIN ERBA EN GÖMD VÄ RLD
© Text: Augustin Erba 2023
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Omslag: Sara Acedo
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
isbn 978-91-29-73754-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Läs mer om Augustin Erba på rabensjogren.se
Till barnen
Jag sitter i klassrummet i min dumma skola, bredvid mina dumma klasskamrater, i den dumma staden Göteborg och lyssnar på en dum lärare som berättar dumma saker om en dum tid för länge sedan, när telefonen i fickan brummar till.
Jag sneglar på läraren innan jag tjuvläser meddelandet. Det är från mamma. Hon har äntligen hittat en klubb där jag kan få provträna!
Det kanske inte låter som en stor grej, men för en som inte har fått träna truppgymnastik på länge, är det det. Om man är van att hela tiden vara i rörelse är stillasittande en av de värsta sakerna som kan hända en. Det nästan brinner i kroppen för att jag är så uttråkad. Hemma i Stockholm, där vi bodde tills ganska nyligen, fick jag träna hur mycket jag ville. Jag brukade ägna flera timmar varje dag åt friståendet – det var steg att komma ihåg, det var svåra moment i rörelserna och så var det en sak till som jag älskade: att vi var ett gäng i samma ålder som skulle röra oss exakt likadant i grupp. Ingen som inte
6
själv har upplevt känslan av att befinna sig i samma takt som en annan människa kan förstå vad det betyder att förlora det.
Nu blir jag sämre och sämre för varje dag som går utan träning. För här sitter jag i Göteborg, därför att mina föräldrar har fått jobb ute på landet. Ja, jag kallar Göteborg för landet, för det är precis så det är. Göteborgarna låtsas att det är en stad, det här, men om man bott i Stockholm, och på underbara Södermalm, då vet man att Göteborg faktiskt är landet.
Här har jag ingen klubb, inte mina bästa vänner Annie-Li och Pärla, och bor inte ens inne i Göteborg, utan i ett fult gammalt hus ute på Hisingen.
Och går i en skola där alla hatar mig.
Jag kan knappt vänta tills jag får sätta mig på spårvagnen hem och fråga mamma vilken klubb det är. Jag kanske är löjlig, men jag tror att om jag bara hittar ett enda ställe i Göteborg där jag trivs, så kommer allting annat ordna sig. Till och med att jag har en snabbt växande drakunge hemma i garderoben.
7
Vår skola ligger i baracker. De står staplade på skolgården och vi går i de här trånga rummen tills vår nerbrunna skola är renoverad.
Jag borde sitta på spårvagnen på väg hem till de goda nyheterna nu, men när ens lärare säger att rektorn vill träffa en kan man inte smita. I alla fall inte när det gäller den här rektorn.
Hennes rum är litet som en skrubb.
”Vi måste leta rätt på din pappa, Vilma”, säger Anna när jag har satt mig.
Hon stryker sitt guldgula hår bakom öronen och spänner blicken i mig.
Anna pratar som om min pappa var vilken frånvarande pappa som helst. Jag har aldrig träffat honom och mamma
pratar aldrig om honom när hon vet att jag är i närheten. Och min töntiga styvfar Richard pratar definitivt aldrig om min pappa med mig.
8
Det har varit en kaotisk tid. Inte bara för att jag flyttat. I växthuset i vår trädgård finns en slingerdörr. En svagt skinande dörr som man bara kan se med kristallglasögon på sig. Slingerdörren leder till en grotta. I grottan finns ofta en stor och farlig drake – Diamantdraken. Det finns också andra slingerdörrar i grottan som leder till ställen som jag inte vågat besöka. En sak som är otäck med grottan är att tiden går så fort där. En sekund i grottan är som 192 sekunder i Göteborg. Jag var i grottan en kvart, men för min familj var det två dagar. Det blev lite stelt när jag kom hem, kan man säga. Och sedan dök den lilla ödlan upp, som jag tog hand om. Och som ser ut som en katt för alla andra. Om de inte har på sig kristallglasögonen förstås. Hur det kommer sig att jag utan glasögon ser att det är en ödla och inte en katt vet jag inte. Och rektor Anna, som nog vet mer om slingerdörrarna än hon säger, påstår att det inte är en ödla, utan en drakunge. Dessutom råkade min gamla skola fatta eld. När min ödla var där och bet de klasskamrater som retade mig för att jag kom från Stockholm.
Man skulle kunna tro att en nerbränd skola och klasskamrater som byter klass i panik skulle vara ett tydligt tecken. Och sedan att ett underbart barn – det vill säga jag – var försvunnen, skulle vara nog för att få vilka föräldrar som helst att fatta att det är dags att flytta. Men alltså inte mina föräldrar.
9
Mest
obegripligt är ändå hur Anna lyckades bli rektor i kaoset. Hon dök upp som vikarie på NO:n en dag och bara några dagar senare är det hon som bestämmer över alla. Och säger att vi måste hitta min pappa.
”Pappa är på kontoret”, säger jag och hoppas att hon menar att vi måste prata med Richard. Kanske förklara för honom att Göteborg är en ohälsosam miljö för mig och att jag skulle behöva flytta tillbaka till Södermalm. Ja, för att inte bli en sådan där tonåring som skär mig i armarna eller lägger ut konstiga bilder på mig själv på nätet.
Anna tittar på mig med en genomträngande blick.
”Din biologiska pappa”, säger hon. ”Tidsmästaren.”
Jag har hört mamma och Richard prata om min biologiska pappa när de inte tror att jag hör. Ibland använder de hans namn, Oddy. Ofta säger de andra saker. ”Smitaren”, ”Slöfocken” eller ”Han som inte betalar underhåll i tid”.
Inte vid något tillfälle har mamma eller Richard pratat om honom som ”Tidsmästaren”.
”Vad är en tidsmästare?” säger jag fast jag vet att man inte ska uppmuntra vuxna eller verka för intresserad av något för då slutar de aldrig att prata.
Och de brukar komma ihåg saker länge. Jag frågade
Richard en gång – en gång! – hur man kommer ihåg hur många dagar det är i de olika månaderna och han slutar aldrig påminna mig om den usla minnesramsan.
10
”Trettio dagar har september, april, juni, och november.”
Egentligen är de inte ens ramsor. De är bara månaderna som innehåller trettio dagar. Och så ska man fatta att alla de andra har trettioen, förutom februari förstås.
”Vad varje mästare gör är fördolt för oss andra”, säger Anna. ”Vi vet bara vilket element de behärskar, men inte vad de gör med det.”
Dåligt system för att sprida kunskap, tänker jag.
”Jag ska nog gå”, säger jag.
”Det här är ditt fel, det förstår du, va?” säger Anna.
Vuxna borde inte säga sådana saker till barn.
Jag vet tyvärr vad hon syftar på. Det var att jag tog med min ödla till skolan. Och att den hamnade på ett klipp som blev viralt. Anna säger att det gjorde att sådana som inte borde veta att jag finns, eller att ödlan finns, har fått veta det. Och att de kommer att försöka hitta oss för att stjäla kristallglasögonen.
”Jag kan inte hitta din pappa på egen hand”, säger Anna.
Och så fäster hon blicken på min lilla ödla, så här långt verkar hon vara den enda som inte tror att det är en katt. En väldigt stor katt, men ändå en katt. Den har knappt velat släppa mig ur sikte sedan branden, så jag har med den till skolan varje dag. I ryggsäcken. Den är egentligen alldeles för
11
tung att bära på, men det håller mig åtminstone stark, nu när jag inte tränar gymnastik.
”Och så behöver vi prata om vad du ska göra med den där”, säger hon. ”De växer långsamt, men de är sannerligen inte lätta att sköta.”
Jag tittar på min ödla, tittar på dess lena fjäll och långa, spetsiga svans. Den tittar tillbaka. Nästan som om den förstod vad vi sa.
12
Om du någonsin önskat dig en kattunge eller en hundvalp eller en liten dansmus eller en iller eller en sköldpadda eller en kanin eller en hamster eller ett marsvin eller en undulat eller allihop – då vet du precis vad jag menar när jag säger att det ger föräldrarnas tjat en ny dimension.
De tjatar på dig redan innan du fått ditt gulliga djur.
Kommer du verkligen orka gå ut med hunden?
Kommer du verkligen byta i kattlådan?
Kommer du orka ge hamstern/undulaten/dansmusen/ den vandrande pinnen friskt vatten varje dag?
Och alla barn i hela världen svarar samma sak: Självklart.
Och inga föräldrar i hela världen tror på sina barn, men pappor eller mammor som i hemlighet längtar efter ett gulligt husdjur, skaffar ett husdjur i alla fall.
Sedan går de ut med hunden varje morgon klockan sex utan att klaga och ibland undrar barnen till vem hunden egentligen var.
13
Det är därför min situation är så otroligt orättvis. Jag har inte bett om en ödla. Jag vet inte ens om jag gillar ödlor.
Jag har inte bett om ett husdjur och alla – inte bara alla i familjen – är misstänksamma mot ”katten”. En ovanligt stor och tung katt som äter stora köttslamsor.
I början trodde mamma att jag hade stulit den, men sedan, när ingen granne verkade sakna den, så har de, mest Richard, bara bestämt sig för att ogilla den.
Den börjar också bli så stor att människor stirrar på den. Jag säger att det finns många feta råttor runt huset som den äter. Då ser folk ut att ogilla den ännu mer.
Tack och lov bor vi lite avsides på Hisingen, men en granne som kom förbi för att låna socker, sa att den såg ut som en lejonunge.
Richard protesterar mot kostnaden. Han protesterar visserligen mot alla utgifter, men den här protesterar han mot extra ofta.
”Jag lägger en förmögenhet på kattmat varje vecka”, säger han – varje vecka.
Han har inte fel, Richard. Min så kallade katt äter mer än en fullvuxen schäfer, så de små runda burkarna med kattmat räcker inte långt. Ödlan äter fem, sex kattmatsburkar till varje mål. Och då tror jag inte den blir mätt ändå.
Det är helt otroligt hur mycket en ödla kan bajsa. En katt blir snabbt rumsren och lär sig släppa sina små kluttar
14
i kattlådan. Men allt jag läst om ödlor, och det börjar bli mycket nu, säger att ödlor inte är rumsrena.
Alltså finns det ödlebajs på golvet i mitt rum varje gång jag kommer hem. Men tack och lov aldrig i sängen.
Den är lite keligare än vad jag tror ödlor brukar vara, den gosar gärna. Det är jättekonstigt, men jag har tänkt att det har att göra med att någon del av den på något sätt är en katt.
Egentligen borde jag lämna bort den. Men efter att den följde med mig till skolan och bet mina mobbare så har jag inte kunnat göra det. Tänk om den biter sin nya ägare? Då kan den bli avlivad. Så den får stanna.
15
DEN FÖRLORADE STADEN
Sedan flytten till Göteborg har Vilma inte bara fått en ödla som husdjur och upptäckt slingerdörrarna, de som förflyttar henne någon helt annanstans där tiden kan gå fort eller långsamt. Dessutom har skolan brunnit ner och hennes enda kompis, Konrad, har förlorat tre år på att vara fast i ett parallellt universum. Det enda Vilma vill är att få återvända till truppgymnastiken. Men vad gör man
när ens tränare visar sig vara en ilsken gudinna från en annan tid? Och när skolans rektor vill att man ska hitta sin pappa eftersom hela världens existens tydligen hänger på honom?
EN GÖMD VÄRLD är den andra delen i Augustin Erbas spänningsserie i ett multiversum där inget är som det verkar – eller är det kanske precis just så som det verkar?
Sagt om förra boken, Detgulaljuset:
»en överraskande, klurig och spännande bok« SMP
»koncentrerat och med bra driv … Spot on!« DN