DEN FÖRLORADE STADEN
DET GULA LJUSET AUGUSTIN ERBA
AUGUSTIN ERBA
DET GULA LJUSET
Läs mer om Augustin Erba på rabensjogren.se
© Text: Augustin Erba 2023 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023 Omslag: Sara Acedo Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023 isbn 978-91-29-73752-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till Ellen
Om min riktiga pappa hade varit med hade det här aldrig hänt. Jag hade inte stått på skolgården på min nya skola och gjort det dummaste man kan göra. Särskilt om man är tretton år och det är första dagen och man inte känner någon. Jag har aldrig träffat min riktiga pappa, men jag tror att han hade sagt åt mig att ta det lugnt och inte dra till mig någon onödig uppmärksamhet. Det hade varit bra. Det hade verkligen varit bra. Men om man är van vid att alla beundrar en och van vid att få göra precis som man vill, så är det svårt att inte få vara sig själv. Jag står på min nya skolgård i min nya stad och det är jättetråkigt att stå på skolgården när man inte känner någon alls. Så jag gör det jag alltid gör när jag är uttråkad: Jag gör några handvolter. De är inte ens speciellt märkvärdiga. I min klubb hemma i Stockholm – ja, jag kallar det fortfarande hemma fast vi har 6
flyttat – gör vi sådana baklänges. Och mina kompisar och alla som beundrade mig skulle inte ens ha reagerat. Någon av de yngre kanske hade applåderat. Men här i Göteborg, på den här skolgården, verkar ingen ha sett det förut. Fyra tjejer står och tittar på mig och det är först när jag är klar med kanske ett dussin volter som jag märker vad som är på gång. Jag flämtar och mitt huvud känns klarare på något sätt. Handvolter hjälper mig att tänka. Kanske för att det kommer mer blod till huvudet när man är upp och ner. Tjejerna ser inte det minsta beundrande ut. Snarare tvärtom. Och på sin göteborgsdialekt säger en av dem, en kort och svarthårig tjej: ”Vad tror du att du håller på med?” ”Hon flexar”, säger en annan av dem. De kommer närmare. Det är väldigt tydligt att jag har gjort något som man inte gör här. I alla fall inte på den här skolan. Men så är det också en skola för de rikaste i stan. Det har mamma sagt. Och det är tyvärr också därför hon satt mig här. ”Tror du att du är nåt?” säger en annan av de fyra tjejerna. ”Bara för att du är från Stockholm?” Jag flämtar fortfarande av ansträngningen, men jag är inte det minsta förvånad. Jag visste att min nya skola, i min nya stad, i mitt nya förstörda liv, skulle vara botten. I Stockholm bor jag faktiskt på Södermalm, jag tävlar i truppgymnastik för Stockholm Top Gymnastics som är 7
den bästa klubben i Stockholm. Mina kompisar är de coola tjejerna som alla vill vara med. Och mina kompisar vill allra helst vara med mig, för de tycker jag är rolig och smart och för att det alltid händer spännande saker när vi är tillsammans. Och så kommer de här tjejerna från landet och försöker dissa mig. En av dem börjar filma och det brukar aldrig betyda något bra. Antagligen begriper de inte ens att Göteborg räknas som landet om man är från Södermalm. Jag känner igen känslan som är i luften. Antingen ska jag säga något som gör att jag visar att jag fattar att jag gjort fel. Eller så gör jag något som visar vem jag egentligen är. Och skulle min riktiga pappa ha varit här hade han kanske sagt åt mig att ta det lite lugnt, i alla fall första dagen i en ny skola. Fast jag hade nog inte lyssnat på honom. Och jag tänker på hur dumt allting blivit sedan vi flyttade. Hur mycket jag saknar Stockholm och hur arg jag är på allt och alla. Så jag gör det man absolut inte ska göra. Jag ställer mig på händerna, och jag är verkligen superbra på att stå på händer. Flera gånger har jag vunnit tävlingen på vår årliga uppvisning i handstående. Medan jag står på händer tittar jag uppåt på de fyra tjejerna och så säger jag, med min allra mest utpräglade stockholmsdialekt: ”Ville ni nåt, eller?” 8
Färgen på den stora bruna skolporten har flagnat, och den gnisslar när jag öppnar den. Sedan följer jag strömmen och skyltar skrivna med snirkliga bokstäver till 7B. Jag hänger upp min jacka, hälsar inte på någon (inte för att det är någon som hälsar på mig heller), går in i klassrummet och tittar mig omkring. Klassrummet är halvfullt, alla tystnar och stirrar på mig. Jag känner att jag blir klibbig på ryggen, för det är inte så roligt när alla glor. När de tittat klart så fortsätter de att prata med varandra. De fyra tjejerna från skolgården tittar ut genom fönstren, som för att verkligen visa hur mycket de struntar i mig. Några av de andra tittar på sina mobiler och fnissar. Jag behöver inte veta vad de tittar på för att förstå att filmen på mig är upplagd i någon liten otäck grupp. En lång, rödhårig kille som sitter längst bak i klassrummet pekar på platsen intill honom. Tack så mycket för att jag som nykomling får titta på allas ryggar, tänker jag. 9
Den rödhåriga killen mumlar något när jag sätter mig och stirrar ner i bänken. Kanske sa han sitt namn. Kanske var det Konrad. Kanske är han världens tråkigaste bänkkompis. Hade det varit i Stockholm hade Pärla och Annie-Li skrikit av förtjusning så snart jag kommit in i klassrummet, kramat mig och sedan hade vi pratat om nästa gymnastiktävling. I det grå klassrummet i Göteborg är det mulet och regnigt utanför fönstret. Sedan kommer läraren in. Han heter Lennart och han pratar en ännu värre dialekt än mina klasskamrater, för han pratar skånska och när han kommer in måste vi alla ställa oss upp som om vi tillhörde Hitlerjugend. ”God morgon”, säger Lennart. ”God morgon, magistern”, säger mina smöriga klasskamrater som om det här var en skola på 40-talet. Så stelt. ”Idag ska vi gå igenom boktryckarkonsten”, säger Lennart. ”Ja, om ni ungdomar fortfarande vet vad böcker är.” Flera fnissar åt det urtråkiga skämtet och jag sitter och kokar över vad mamma har ställt till med. Lennart pratar om boktryckarkonsten i fyrtio minuter och den enda fördelen med att sitta längst bak i klassrummet är att jag inte lockar till mig någon onödig uppmärksamhet, den sorten som ger upphov till plötsliga kunskapsfrågor från läraren. Det är först när det ringer ut och alla reser på sig som han 10
får syn på mig och hans ansikte förvandlas. ”Vänta, vänta”, säger han på sin breda skånska. ”Vi har ju en ny elev här idag. Vi måste hälsa på … Vilma.” Men alla är redan på väg ut och Lennart tittar på mig och slår ut med händerna som om han försöker säga att det är någon annans fel att han inte märkte mig. Jag går in på toaletten och sitter där i tio minuter. Det är inte ett särskilt bra ställe, för det springs och rycks i dörren och ibland är det någon som klättrar upp i toabåset bredvid för att skrika eller kasta något på mig där jag sitter. Jag gör allt för att inte gråta. Jag tar fram mobilen och skickar några selfies till Pärla och Annie-Li. De svarar inte och det beror antagligen på att de har lektioner just nu. Eller så har de redan glömt bort mig. Jag torkar mig om kinderna och hoppas att jag inte är röd i ansiktet och går ut till nästa lektion.
11
I tur och ordning hatar jag mamma, mammas kille Richard, min storebror, mina klasskamrater, mina lärare, min skola, och vårt nya hus. Mest av allt hatar jag Göteborg. Jag är ingen hatisk person, även om det kanske verkar så. Men som det ser ut i mitt liv just nu vore det konstigt om jag inte hatade allting omkring mig. Mamma fick jobb i Göteborg, sa att det var en jättefin stad och plötsligt spelade det ingen roll vad någon annan tyckte. Det spelade ingen roll att jag skulle tävla i junior-SM och nu inte har någon klubb längre. Hon behandlade mig som fem, fast jag är tretton. ”Vad spännande”, säger mamma ut i tomma luften när vi fastnar i en bilkö på vägen hem från min första skoldag. ”Att få komma till en helt ny skola.” ”Mycket spännande”, säger Richard, virar den smala blå slipsen om sina alldeles för långa fingrar och märker nog inte hur töntig han låter när han upprepar vad mamma just sagt. 12
Jag fortsätter att tyst stirra ut genom fönstret. ”Hittade du nån bästis?” säger mamma som om vi levde på 1900-talet och bästisar var en grej. Eftersom jag har bestämt mig för att straffa henne genom att vara tyst svarar jag inte. Mamma försöker igen, det är så typiskt henne. Hon vill väldigt gärna vara en bra mamma. Och en bra mamma har ofta viktiga samtal med sin tonåring. Så hon försöker igen. ”Är det inte nåt du ser fram emot, gumman?” Jag vill säga: ”Att du ska få sparken så att vi kan åka hem igen.” Trafiken lättar. Typiskt Göteborg, de har inte ens ordentliga bilköer. Och Richard, den mesen, har inte protesterat mot flytten. Det kom något stressat över hans ansikte när mamma sa att hon fått det nya jobbet. Som om huden i hans panna stramade över skallen lite mer än vanligt. Men sedan sa han bara att det lät jättebra. Richard vill vara en sådan där partner som stöttar sin fru, men jag tror inte att det är nyttigt för honom att stötta mamma i typ allting. Jag kallar honom för pappa ibland, av misstag, för han är den enda pappa jag har haft. Mamma säger aldrig något om min biologiska pappa. Richard säger heller ingenting. Richard har visserligen varit hos oss väldigt länge, men det är som om han blev ihop med mamma och vi barn bara var några som råkade komma med. 13
Ibland undrar jag om han ens skulle märka om vi försvann. Men eftersom min riktiga pappa är en sådan person som lämnade sin fru med två små barn, då är han antagligen värre än Richard. Jag undrar vad mamma gjorde. Det måste ha varit något väldigt dåligt som fick honom att sticka. Hon kanske föreslog att de skulle flytta till Göteborg.
14
Inatt ska jag öva på min flykt till Stockholm. Vi har bott i Göteborg en vecka och jag har upptäckt att det finns en sak som inte är totalt värdelös med den här stan: Mamma och Richard har fullt upp. Och när de har fullt upp så kan de inte tjata på mig om att jag ska göra läxor, träna eller gå och lägga mig. Jag har ett eget rum som ligger precis över altantaket och ikväll ska jag pröva min flyktväg. Pärla har sagt att jag kan bo hos henne, hennes nyskilda pappa kommer inte ens märka det för han är jämt ute om nätterna. Men det krävs förberedelser. Till exempel att jag ska kunna lämna huset utan att de andra märker det. Inatt ska jag klättra ut genom fönstret, klänga mig ner längs spaljén och ta en promenad. Jag sätter telefonen på alarm vid midnatt och för att inte väcka några misstankar ska jag spela trött vid middagen. Det är lätt gjort, för alla är utmattade av flytten. Richard är grå i ansiktet, för han har varit tvungen att 15
bära saker och det är han inte van vid. Han har också fått spika upp tavlor, för mamma säger att om man inte har tavlor har man inget hem. Mamma har beställt pizza och fast jag vill äta inne på mitt rum tvingar mamma mig att äta med hela familjen i vårt nya kök. Där sitter vi alltså, Richard, mamma, jag och – förstås – min störiga storebror Albert. Och som om allt inte vore illa nog får jag en pizza med rökt skinka på fast jag har varit vegetarian i flera veckor. Om man inte har suttit i ett kök med de här hopplösa människorna i en bortglömd avkrok i en hopplös stad förstår man inte hur illa det är. Richard sitter vid bordet med sitt stripiga hår, sin illasittande slips och en brun kavaj vars axlar är täckta av mjäll. Mamma skär upp pizzan, fast hon knappt tar i den för att hon är rädd att det ska stänka tomat på hennes vita blus. Och så har hon en mörkblå kjol som slutar ovanför knäet – vem har liksom det i hennes ålder? Och fast hon inte ens har rört vid pizzan så stryker hon undan sitt blonda hår med armbågen, som om hon blivit kladdig bara av att titta på den smälta osten. Och så Albert, som har sidbena, lockigt hår och – eftersom han är en första klassens tönt – slips och kavaj. Som om han vore vuxen och inte min tonåriga storebror. Finns det något löjligare än att försöka låtsas vara vuxen? ”Ät nu”, säger mamma och jag skrapar försiktigt bort skinkan, men det kommer ändå smaka mördat djur. 16
”Jag har ju sagt att jag inte vill äta nåt som har ögon”, säger jag, tar en tugga, spottar ut den i hushållspappret när mamma tittar bort. Albert ser förstås, men han säger inget. Jag vet hur han tänker, typiskt storebrorstänk, han kommer spara det där till någon gång då han behöver något och då kommer han att hota med att berätta för mamma och Richard. Eller så slänger han bara ur sig det om han blir på dåligt humör. ”Vad är det som låter, Liselott?” säger Albert istället och jag är tacksam för att han distraherar henne. Albert har dessutom oväntat bestämt sig för att använda mammas förnamn, ingen har förstått varför. Kanske är det för att hämnas för Göteborgsflytten, det låter extremt stelt. ”Det är köksfläkten”, säger mamma. ”Pappa har inte hunnit laga den ännu.” Richard ser ännu tröttare ut. ”Den är besiktigad och klar”, säger han. ”Vi kan väl inte ha en köksfläkt som gör att vi inte kan prata”, säger mamma och Richard sänker blicken och tar en tugga till av pizzan. ”Det verkar vara burkchampinjoner på den här”, säger Albert. Jag vet att han också vill att vi ska flytta hem till Stockholm, men han har mycket mer tålamod än jag, så han kommer att hålla på. Albert är expert på att hålla på. Han kommer regelbundet påpeka saker som är sämre i Göteborg än i Stockholm. 17
Han har inte haft så mycket att säga hittills eftersom huset är större än vår gamla lägenhet, han har fått en tv i sitt rum och körlektionerna är billigare här än i Stockholm. ”Jag tror att jag ska gå och sova tidigt”, säger jag och lägger för säkerhets skull till ett mycket övertygande argument: ”Det är en viktig skoldag imorgon.” ”Det kan inte vara köksfläkten”, säger Richard. ”Den är inte ens på. Det är nåt annat som gnisslar.” ”Klokt av dig, gumman”, säger mamma utan att bry sig om Richards fråga eller låta sig triggas av Albert för att han kallade henne Liselott och gnällde på burkchampinjonerna. Det är så typiskt. När jag sa att jag ville äta på mitt rum höll jorden tydligen på att gå under, men när jag säger att jag vill gå och lägga mig tidigt för skolans skull, får jag gå när jag vill. Albert ser irriterad ut när jag lämnar köket. Jag kan inte avgöra om det är för att han är besviken på att mamma inte ger honom någon uppmärksamhet eller om han misstänker att jag har något på gång. Det är inte så fint eller mysigt på mitt rum. Jag har en säng, ett skrivbord med stol och en garderob som är för liten för mina kläder. Garderoben är inte tillräckligt djup, så de löjliga kavajerna jag har fått av mamma måste hänga på tvären. Som tur är har jag bara två och den som jag måste använda varje dag i skolan har jag ändå hängande på skrivbordsstolen. 18
Jag tittar på en gammal komediserie på mobilen. Det är kanske tionde gången jag ser om den, men det är bra sällskap. Efter någon timme hör jag mamma komma upp och knacka på min dörr. ”Sov gott, älsklingen”, säger hon när hon tittar in. Jag svarar inte för om jag svarade kanske hon skulle ana något. Det går inte att plötsligt börja bli fjäskig. Och här ska inte sovas. Så jag håller mig vaken och chattar med Pärla och Annie-Li. De är på hemmafest hos en sextonåring i Täby. Han har en uppvärmd pool. Jag tittar ut genom fönstret, det är en ljummen och ganska ljus augustikväll här, men helt händelselös.
19
DEN FÖRLORADE STADEN För trettonåriga Vilma är livet en enda mardröm. Nyss bodde hon på Södermalm i Stockholm, var populärast i klassen och bäst på handvolter. Nu har hennes hopplösa föräldrar bestämt sig för att flytta till Göteborg. Och som om det inte vore illa nog blir hon avskydd av sina nya klasskompisar. Sen är det förstås det bortglömda växthuset i familjens trädgård, där ödlan bor. Men varför säger alla andra att det är en katt? Och varför växer ödlan så förskräckligt snabbt? D E T G U L A L J U S E T är den första delen i Augustin Erbas
spänningsserie, där vårt universum inte är det enda och där inget är som det verkar – eller är det kanske precis just så som det verkar?