9789129737189 by Smakprov Media AB

Läs mer om Ingelin Angerborn på

rabensjogren.se ingelin.se

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024

Omslagsfoto: Eric Thunfors

Andra upplagan, första tryckningen

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024

ISBN 978-91-29-73718-9

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

KAPITEL 1

Regnet öste ner när jag klev av vid stationen och med viss tvekan styrde mina steg mot farmors och farfars hus. Jag hade försökt ringa dem från bussen, men det var ingen som svarade. Varken hemma eller på mobilerna. Men det spelade ingen roll. Förr eller senare kommer de väl hem igen, tänkte jag. Annars fick jag sova i trapphuset eller något. Hemma tänkte jag i alla fall inte vara.

Regndropparna var stora och kalla och letade sig snabbt in under kragen i nacken och ner längs min rygg. Men jag brydde mig inte. Det var på något sätt bara ännu ett bevis för hur orättvist allting var. Som om det inte räckte med att mamma och pappa verkade strunta fullständigt i mig, och att jag skulle tvingas vara ensam hela höstlovet. Utan kompisar och med absolut ingenting att göra.

Jag tog upp en kastanj och kastade den så hårt jag kunde

på gatlyktan snett framför mig. Lampan flimrade till och tändes. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att det var jag som hade gjort det, men snart lyste alla gatlyktorna i Järnvägsparken mot den blygrå skymningshimlen. Jobb, jobb, jobb …, tänkte jag. Det är tydligen det enda som är viktigt. Jag sparkade till en hög med löv och fnös ilsket när jag mindes pappas bedjande tonfall.

– Men Sakarias, du måste försöka förstå … Jag svalde hårt. Förstå? Varför var det alltid jag som skulle förstå? Varför kunde inte han förstå något för en gångs skull?

Att hans chef inte är gud, till exempel. Eller att man inte kan lova en massa grejer och sedan bara bryta löftet för att det råkar dyka upp ett jobb. Jag sparkade till ännu en hög med gulröda löv, men det hjälpte inte precis. Det gjorde ont ändå.

Farmors och farfars hus ligger väldigt nära stationen, så jag var nästan framme redan. Jag hoppades att de kanske hade kommit hem nu, men när jag lyfte blicken mot huset förstod jag att det inte var så. Våningarna under och över deras lyste inbjudande, men på tredje våningen var de stora fönstren alldeles svarta. Jag huttrade till och drog upp axlarna en aning. Kanske berodde det bara på det kalla regnet i min

nacke, jag vet inte. Men jag har faktiskt alltid tyckt att det är något kusligt med mörka fönster. Det ser så livlöst och dött ut på något sätt. Som om tiden står still bakom dem när det

inte är någon där. Och det gjorde inte direkt saken bättre att de här fönstren satt på ett hus som skulle ha passat väldigt

bra i en spökhistoria.

– Men skit! stönade jag när jag kom fram till porten.

För trots att huset var gammalt hade det naturligtvis portkod. Och den kunde inte jag. Farmor och farfar hade ganska

nyss flyttat hit, typ för ett år sedan, och jag hade aldrig varit här ensam förut. Inte så mycket med pappa heller för den

delen. Han hade ju aldrig tid.

Jag tryckte på de självlysande siffrorna en stund, hårt och

argt, fast jag visste att det inte skulle funka. Och när dörren förblev låst, lutade jag pannan mot glaset och suckade tungt.

– Skit, muttrade jag. Skit, skit, skit.

Som tur var sa jag det inte så högt, för i nästa ögonblick

hörde jag plötsligt en röst bakom mig.

– Ska du in?

Det var en kvinna i mammas ålder. Eller kanske lite äldre.

Hon fällde ihop sitt paraply och tittade undrande på mig.

– Ja, mumlade jag.

Kvinnan slog in koden och tryckte upp dörren, men gav mig en ny granskande blick innan hon släppte in mig.

– Vem ska du till? frågade hon. För du bor inte i huset, eller hur?

– Nä, sa jag. Jag ska till farmor och farfar, men jag kom inte ihåg koden. Jag har inte …

Kvinnan verkade ha bestämt sig för att jag nog inte var någon gangster och avbröt mig med ett kort skratt.

– Det är helt hopplöst med alla koder, sa hon. Och här byter dom flera gånger om året. Jag har precis lärt mig den nya. Ska du åka med, förresten?

Kvinnan nickade mot hissen.

– Nej, jag går, sa jag.

– Det är bra, sa kvinnan. Man ska röra på sig.

Sedan klev hon in i hissen, drog igen den gnisslande gallergrinden och försvann upp genom huset.

Det var inte för motionens skull som jag valde trapporna.

Det var för att jag inte ville åka med hissen. Farmor älskade den, och på sätt och vis var den nog fin. Halvmåneformad och mörkt röd inuti med speglar och en liten träbänk. Men det var något med den där gallergrinden som man skulle dra för, och det svarta, snirkliga smidesjärnet runt alltihop. Som

en gammaldags fågelbur eller något. Den skulle också passa i en spökhistoria, tänkte jag. Eller kanske en skräckfilm …

Alternativet var egentligen inte mycket bättre, upptäckte

jag när jag sakta traskade uppåt. Den breda stentrappan gick som i någon sorts kantig spiral runt hissen, stegen ekade som i en kyrka och det snirkliga hissgallret kastade egendomliga skuggor på väggarna. Jag skakade på huvudet. Hur kunde någon flytta hit alldeles frivilligt?

Ringklockans skarpa signal hördes tydligt genom dörren.

Jag vet inte riktigt varför jag ringde på, kanske hoppades jag fortfarande lite på att de skulle vara hemma i alla fall. Att de satt där inne i mörkret någonstans och hade glömt att tända. Men det kom så klart ingen och öppnade. Och innanför

brevinkastet var det kolsvart och knäpptyst.

Jag drog av mig ryggsäcken, satte mig på golvet med ryggen mot dörren och plockade fram mobilen. Fem missade samtal från pappa, tre från mamma. Plus ett antal sms. Jag öppnade dem inte ens. Jag visste ju ändå redan vad det stod. Snälla Sakarias, du måste försöka förstå …

Efter ett nytt försök att få tag på farmor och farfar, la jag tillbaka mobilen i jackfickan. Batteriet var redan nere på rött, fast jag hade laddat telefonen precis innan jag stack. Jag

förstod inte hur det hade gått till, men det var väl bara så det

här lovet skulle vara. Ingen resa med pappa, inga kompisar hemma, inget att göra och ingen mobil …

– Typiskt, suckade jag och lutade bakhuvudet mot dörren.

Min blick gled sakta genom trapphuset. Från hissens

svarta galler, över grannarnas dörr mittemot och bort till de två tavlorna på väggen mellan lägenheterna. De var liksom

målade direkt på väggen. Till och med ramarna. Det fanns tavlor på alla våningarna, det visste jag, men jag hade aldrig riktigt tittat på dem. Inte på de här heller.

Tavlan längst bort föreställde stationshuset, såg jag nu. Och

på den närmast farmors och farfars dörr var det några tjejer i gammaldags kläder. Nio stycken räknade jag till. De stod

bredvid varandra som om de skulle bli fotograferade. Kanske var det gamla foton som någon hade målat av?

Jag slöt ögonen och tänkte på mamma. Hon hade blivit alldeles tyst i telefonen när jag frågade om jag kunde bo hos

dem på lovet.

– Men det är ju pappas vecka, sa hon till slut. Jag trodde ni skulle …

– Han ska jobba, avbröt jag.

Mamma suckade.

– Det är klart att du får bo här, Sakarias, sa hon. Det är

bara det att vi har Ellen och Maja här, och då blir det ju lite …

Där tryckte jag bort henne. Jag ville inte höra mer.

Ellen och Maja, tänkte jag och kände hur det brände till bakom ögonlocken. Alltid var det Ellen och Maja. Ja, och Ärtan, förstås … när hon kom ut skulle väl mamma glömma

att jag fanns överhuvudtaget.

Ett klirrande ljud fick mig att öppna ögonen och titta bort

mot trappan. Men det var ingen där. Så klart! Jag skulle ju ha hört stegen om det hade kommit någon.

Jag lutade huvudet mot dörren och skulle just blunda igen, när jag med ens spärrade upp ögonen på vid gavel i stäl-

let. Vad var det? På väggen! Stod det inte någon där … bland skuggorna från hissgallret? Jag blinkade hårt för att få bort

tårarna som fortfarande grumlade min blick, men innan jag hann se något mer slocknade plötsligt ljuset i trapphuset.

Allt blev svart och skuggestalten försvann in i mörkret.

VAD VAR DET? PÅ VÄGGEN!

STOD DET INTE NÅGON DÄR …

BLAND SKUGGORNA FRÅN

HISSGALLRET?

Höstlovet blir inte alls som Sakarias har tänkt sig. I stället för en efterlängtad resa med pappa, blir det en vecka hemma hos farmor och farfar. Men det blir också början på något helt annat.

Något han aldrig ens hade kunnat föreställa sig. För vem är den mystiska tjejen som dyker upp i Sakarias teckningar? Och vad är det egentligen som gömmer sig i det gamla husets snirkliga skuggor?

Ingelin Angerborn är författaren bakom succéboken Rum 213 som också filmatiserats. Hennes rysare är oändligt älskade och har blivit moderna klassiker.

SAGT OM SKUGGORNAS HUS:

»Det är som att få tillbaka en bit av Maria Gripe.«

DAGENS NYHETER

»Det är svårt att sluta läsa.«

BTJ