förbi
SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS
1. En romans
Lekparken är kommunens bortglömda satsning. Den fick bara en ställning med två gungor, en rutschkana av trä som man får stickor i röven av, och klätterställningen, som egentligen bara är ett plank som står rakt upp. Sen är det inte mer. Allt står på sand och mynnar ut i en sandstrand vid vattnet. En bit bort ligger båthamnen. Det finns lite träd mellan lekparken och vägen, så ingen som går förbi ser dit. Det är första gången vi är här i år och det blåser kallt. Malin sitter på ena gungan och har snurrat polotröjans muddar runt händerna som vantar och dragit upp kragen som en mössa. Det ser inte klokt ut. Men jeansjackan är snygg. – Manda, i år tycker jag inte vi ska gå till brasan, säger hon när hon är som högst med gungan. Jag har lilla gungan, så jag sitter bara still. Kedjorna skär in i låren. Påskbrasan är den enda gången på året som lekparken används av nån annan än mig och Malin. Då är alla här. Församlingen eller nån säljer korv och varm saft och kaffe. Kaffekopparna och 5
korvpappren slänger man i brasan sen. Alla vuxna står runt den och bara stirrar, som zombies. Barn springer omkring, och ibland är det nån zombievuxen som kvicknar till och tar tag i en huva eller en ärm innan nån faller i elden. – Vart ska vi gå då? frågar jag. – Nånstans där det händer nåt, säger Malin. Kanske stan. – Det händer väl inget i stan, säger jag. – Jo, mer än här. Man kan se nån man inte sett förr. Kanske typ … Jag vet! De som din syrra hänger med. Pugg och hans gäng. De är ändå ganska coola. – Men Pugg, är du korkad, eller? Dessutom skulle de aldrig prata med oss. Pugg är en punkare från stan, men han är känd i nästan hela landet, för han sjunger i ett punkband som heter Slynslakt. Han är full nästan jämt. Men bara nästan, resten av tiden knarkar han. Jag krasar sönder ett tunt islager på ett par pölar under min gunga. Malin gungar så hårt att det skakar i hela ställningen. Förra året planerade vi vad vi skulle ha på oss till påskbrasan långt i förväg. Det är ju ändå nån slags fest. Jag såg ganska cool ut med jeans och sneakers, den grå långa hoodien och röda jackan över. Jag hade till och med syrrans stora ringar i öronen. Men det enda som hände var att vi åt varsin korv och stod och stirrade in i brasan, precis som resten. Vi kände igen alla ansikten. Bortsett från de vuxna och barnen var det bara vi och Oskar och hans gäng, och de hälsade knappt på oss. – Eller så går vi ingenstans och stannar hemma, säger Malin. 6
– Ska vi stanna hemma? frågar jag. – Ja, fast vi säger inte till nån vad vi ska göra. Så tror folk att vi har nåt annat mycket häftigare för oss. – Och så är vi så där mystiska? Malin nickar. Det är vårt bästa, att nån ska tycka att vi är mystiska och bli lite nyfiken på oss. ”Vilka är det?” skulle personen fråga och sen kanske det skulle börja gå rykten om oss. Att vi har gjort en massa saker. Jag och Malin har pratat om det flera gånger. Och vi har verkligen försökt vara så där hemlighetsfulla i skolan. Satt upp kryptiska saker på anslagstavlan. Låttexter och dikter. Pratat om människor vi hittat på. En gång gjorde vi sugmärken på varann. Men det är aldrig nån som blir nyfiken. En gång såg jag Oskar riva ner en låttext jag hängt upp och knyckla ner den i fickan. Sen fortsatte han och hans kompisar spela hockey med en tom snusdosa i korridoren. När de sprang in i varann skrek de ”jävla bög”. Det som är mest störande med Oskar och dem, är att de liksom inte fattar att det är de som är pinsamma. Bög har ju inte varit ett skällsord på hundra år. Jag och Malin har varsin pin med regnbågslogga som vi fick av en tjej på en föreläsning en gång. Hon hette Ronja och kom till skolan och hade skitcool frisyr. Och stora svarta glasögonbågar. Hon såg definitivt mystisk och hemlighetsfull ut. Precis sån som jag också vill vara. – Hallå? Malin skakar gungan jag sitter på. Jag har inte lyssnat på henne på en stund. – Va? säger jag. 7
– Vi går till rutschkanan, jag fryser ihjäl. Det kanske blåser mindre där. Under rutschkanan är det liksom ett litet hus med två bänkar. Sitter man där är det ingen som ser en. Nu är bänkarna våta och sandiga, men vi sätter oss ändå. Malin ritar i sanden med en pinne. – Tänk om nåt bara kunde hända, säger hon. – Som vadå? säger jag och suddar ut det hon skrivit med foten. ”Manda + Torrbjörn = sant.” Torrbjörn är vår klasslärare. Han heter egentligen Torbjörn, men alla säger Torrbjörn eftersom han är den torraste människan i världshistorien. Oskar och dem säger Porrbjörn ibland, trots att Torrbjörn är väldigt lite porrig. Jag tror inte ens han vet vad porr är. – Jag skulle vilja ha en romans! säger Malin. – En romans! Med vem då? – En främling! Kanske nån från ett annat land. – Du kan ha en romans med Elian. Han är ju från Kosovo. – Men fy fan, är du sjuk i huvudet, eller? Då kan ju du ha en romans med den här pinnen, säger Malin och slänger den på mig. Jag skrattar. – Fast det är egentligen ingen dum idé, säger jag sen. Jag skulle också kunna tänka mig en romans. Då skulle vi i alla fall ha nåt att göra. – Eller hur! – Men var ska vi hitta romanser? Det blåser fortfarande från isen och det har börjat droppa snor från min näsa. Malin svarar inte, hon springer ut ur rutschkanan och ner till stranden. – Jag heter Maaaalin, ropar hon. 8
Jag springer efter och säger åt henne att vara tyst. Det kan ju vara nån i båthamnen. – Och det här är Mandaaaaa! fortsätter hon. – Tyst, ropar jag, men börjar skratta. Det blåser in en vind som är kallare än alla andra tillsammans. På en brygga längre bort syns en gestalt. – Maaaaalin, ropar Malin igen, rakt in i vinden. – Mandaaaa …, ropar jag, fast det är mer som att jag säger det, för jag vågar inte ropa lika högt som Malin. – … vill ha en romans med dig! ropar hon och skrattar. Jag börjar jaga henne längs stranden. Hon skrattar så mycket att jag får fast henne direkt. Jag brottar ner henne så polotröjan och jackan blir alldeles sandiga. Hon kastar en näve våt sand i ansiktet på mig, så jag får i ögonen och måste sluta. – Nä, fan, det här går inte, jag håller på att dö av köldslag, säger Malin när hon stiger upp och ruskar av sig sanden. Vi cyklar till kiosken istället. Pappa satte över pengar igår. Han är bortrest. Igen.
9
Manda och Malin går i nian och är bästa vänner. De bor i ett litet samhälle där alla känner alla och livet står stilla. På dagarna cyklar de omkring i hopp om att något ska hända. Malin längtar efter att ha en romans med någon för att skaka liv i tillvaron. Manda bestämmer sig för att haka på när det plötsligt dyker upp en ny kille utanför pizzerian – kanske den snyggaste hon sett. De gör planer och smiter in på fester. Men hur långt är det värt att gå för att skaffa sig en pojkvän? Hur mycket är de villiga att offra?
Vi ska ju bara cykla förbi handlar om vänskap, identitetsskapande och behovet att fylla sitt liv med mening. Det är en träffsäker ungdomsroman som rymmer både allvar och bef riande humor.
PR ES SR ÖS TE R
OM Jaga vatten
sorgsen bok oristisk och djupt m hu de an bit de ”En bå vidare.” uppväxt och ta sig om att överleva sin H U F V U D S TA D
SBLADET
flödar välskriven att jag ”En debutroman så river er bilderna den sk igenom den och låt mig.” fram strömma över KYRKPRESSEN
SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS