Anna Lundgren
AGNES
EVANDER och
De dödas sjö
Anna Lundgren
och
De dödas sjö
Till mamma, som gav mig läsandet
De fem gåvorna
En FORTUNATA kan med hjälp av en Fortunatasten få glimtar ur framtiden. Scenerna utspelas som en film bakom slutna ögon. Synerna är ibland helt tydliga, som om allting sker i nutid, men stundtals döljs detaljer och utseenden av dimma. Fortunatas är till stor nytta för att förutspå olyckor och naturkatastrofer. En NATURUM får naturmaterial, så som blommor och träd, att växa i onaturlig takt och extra frodigt. Naturum kan inte få saker att gro ur tomma luften, utan behöver en liten planta eller ett frö att utgå från. Tillbringar gärna mycket tid utomhus!
En TVISTARE tar över andra människors kroppar och till viss del även deras sinnen. Tvistare är gruppen med de strängaste lagarna, då de anses kunna kränka individer genom en form av hypnos. Vad som är Tvistarnas svaga punkt är fort farande något av ett mysterium. En TIDSHOPPARE kan resa tillbaka till ett tidigare minne. Att hoppa bakåt i tiden anses vara väldigt farligt och genom historien har många Tidshoppare gått förlorade. De bär en kraftmätare runt handleden. För att utföra ett lyckat hopp måste det finnas tillräckligt med styrka i den fysiska kroppen. Därför tycker Tidshoppare i regel om all form av träning. En VISKARE kommunicerar med okända väsen. De dras mot mörka, tysta platser där alla sinnen förutom hörseln bedövas. Att viska kräver enorm koncentration och fokus. Rösterna som träder fram kan bära på viktig information. Få begåvade behärskar konsten att viska fullt ut.
Prolog
Månsken färgade skogen blå. I ett trollslag försvann sommaren och temperaturen sjönk så hastigt att tallarnas stammar sprack. Sötdoftande kåda sipprade ut och rann längs barken innan den kristalliserades. Träden grät. De gnisslade och vred sig, plågade av den plötsliga kylan. Fler olycksbådande tecken låg strödda över landskapet. Smådjuren såg dem och visste att vad som än skulle ske under natten var det inte av godo. Med ett rasslande läte försvann de ner i underjordiska hålor, medan fåglar övergav sina talltoppar. En människa skred långsamt fram. Mossan frasade under de nakna fötterna och frostflingor fastnade på huden. Snart övergick marken till sand och där låg sjön. Svart och djup. Den spegelblanka ytan vilade kusligt stilla och blicken fann genast sitt mål. Fyra kroppar svävade tyngdlöst ute i vattnet. Vita i huden och med utslagna armar, som om de gjorde snöänglar. Ett skratt ekade ut över skogen. 9
KAPITEL 1
Synen
Agnes Evander satt på sin vanliga plats i klassrummet och önskade att hon kunde spola fram tiden. Det var fredag eftermiddag. Ute försökte en blek vårsol tränga igenom molntäcket utan att lyckas och kylan sipprade in genom skolans fönsterfoder. När mattelektionen äntligen var slut vällde klasskompisarna ut i korridoren till ljudet av evigt plingande mobiler. Agnes gnuggade sina iskalla fingrar och plockade långsamt ihop böckerna. Vanligtvis kastade hon ner pennorna i ryggsäcken, men nu la hon dem på rad i pennskrinet och sorterade alla lösa papper och lappar, även de som egentligen hörde hemma i papperskorgen. En krypande rysning fick nackhåret att resa sig. Dagens allra sista lektion låg som en svart bläckplump i schemat. Hela veckan hade hon gruvat sig och nu var det bara tjugo11
fyra ynka minuter kvar innan det var dags. Kanske skulle hon komma på ett magiskt sätt att slippa genom att dra ut på tiden? Men det fanns ingenting mer att göra i klassrummet. Hon gav läraren ett vemodigt leende innan hon följde efter de andra. Tjejgänget gick armkrok och svor låtsasargt när killarna gav dem tjuvnyp i sidan innan de slank förbi. Skratten blandades med ljudet av sneakers som smattrade mot golvet. Agnes tryckte ryggsäcken mot kroppen och gick till sitt skåp. Låset krånglade innan det gick upp och nyckelringen som föreställde en grönglittrande palm dansade när hon drog ut gympaväskan. Jackans dun sjönk ihop och släppte ut en pust av sköljmedlet som mamma älskade. Agnes försökte hålla kvar doften i näsan så länge som möjligt. På något sätt kändes den som en tröst. Hon slängde in ryggsäcken i skåpet och hann bara ta några steg mot dörrarna innan Karla vände sig om. Blicken sa allt. Backa. Du är inte en av oss. Agnes sjönk snabbt ner mot golvet och låtsades knyta skosnöret. Hjärtat dundrade i bröstet. Hon lirkade in handen genom halsduken och fumlade efter halsbandet med fingertopparna. Hänget var svalt. Det föreställde en ängel med konturer i silver, och där själva kroppen bestod av en brunguldig sten. Hon hade fått det av sin mamma för många år 12
sedan och varje gång hon rörde vid stenen fylldes kroppen av lugn. Det var som att bära ett extra hjärta, en hemlighet som hjälpte till att andas i lagom takt. Inte förrän korridoren var helt tömd på folk rätade Agnes på ryggen. Genom fönstret kunde hon se hur klassen rörde sig över skolgården i en klunga. Snöslask stänkte upp och lämnade prickiga mönster på deras vader. Mössor rycktes av huvuden och viskningsleken tycktes aldrig ta slut. Det fanns en outtalad överenskommelse att Agnes var den utstötta och om det en gång funnits en anledning hade den glömts bort. Kanske var det för att hon knappt öppnade munnen på lektionerna och föredrog att umgås med sin mamma och mormor efter skolan? Eller var det hennes avlånga ansikte, de knotiga knäna och gråtråkiga ögonen som inte passade in? Blickarna var värst. Hon visste aldrig när någon skulle titta på henne på det där sättet, bara att blickarna skulle dyka upp när hon minst anade det och kännas som målsökande missiler. Om hon bott i en större stad hade hon kanske sluppit dem när de började sjuan. I Haparanda, eller Happis som alla sa, bytte man bara skola, inte klass. Hon la skyddsängeln till rätta i halsgropen och sköt upp dörren. Iskalla vindar stack genast i kinderna. Det var april och snorkallt. Hela staden väntade på ljudet av snödropp, att isarna skulle lossa och tussilagon våga tränga fram 13
genom snön som fortfarande fyllde dikena. Men både vår och sommar kändes som ett löfte de inte riktigt vågade lita på. Blicken drogs längtansfullt mot Repslagaregatan. Bland alla tak skymtade hon det som tillhörde deras pistagegröna hus. Där väntade soffan, ett oöppnat paket Oreos och en ny vlogg från en japansk influencer som reste runt hela världen och som Agnes för tillfället var besatt av. Hon kunde ägna timmar åt att titta igenom hans klipp. I smyg drömde hon om att få uppleva samma saker: hoppa bungyjump i Macau, åka skidor nerför Alpernas toppar och hälsa på elefanter i en kenyansk nationalpark. Saker som hon föreställde sig att hennes pappa gjorde när han var ung. Några enstaka, vassa snöflingor singlade genom luften när hon stack händerna i jackfickorna och fortsatte gå mot simhallen. Det skulle vara enkelt att smita undan, ingen skulle sakna henne förrän vid uppropet, men Agnes var inte typen som skolkade. Hon vågade inte. Tänk om hon skulle få smak för det och till slut missa var och varannan lektion? Tänk om betygen skulle gå från toppen till botten, tänk om hon skulle sluta som lagerarbetare på Ikea? Inget ont i att jobba på lager, det var bara det att Agnes föreställt sig någonting annat. Vad visste hon inte. Kanske sjuksköterska? Eller bibliotekarie?
14
Klordoften var stark i omklädningsrummet. Tjejerna gick omkring halvnakna och diskuterade vem som kysst vem. Agnes hittade en lucka på bänken, ställde ner sin väska där och sneglade på dem. De flesta hade fått kurvor, sminkade sig som Bianca Ingrosso och använde smeknamn som ”Ellis”, ”Jennis” och ”gumman”. Fler rysningar ilade genom kroppen och störde tankarna medan hon långsamt klädde av sig. Snart skulle hon tvingas klättra ner i bassängen. Förra gången kom hon undan med en öroninflammation, men om Agnes inte klarade simningen idag skulle hon få underkänt i idrott. Hon öppnade väskan, letade fram baddräkten och höjde armarna för att ta av sig halsbandet. I samma sekund hände någonting som inte gick att förklara efteråt. Något som skulle förändra hennes liv för alltid. En blixt slog ner i fötterna. Den rusade upp längs benen, ut i alla leder och fortsatte genom kroppen. Magen fylldes med ett hav av fladdrande fjärilsvingar och händerna kittlade som om blodet förvandlats till sockerdricka. Huvudet tömdes från tankar och ett vitt, förblindande ljus fick henne att sluta ögonen. För sitt inre såg hon sig själv stå i samma omklädningsrum. De sandfärgade väggarna och alla inristade namn i bänkarna var först dolda i en dimma som gradvis försvann och snart såg hon allting tydligt. Till skillnad från i verklig15
heten var inte de andra tjejerna där. En stor hög med kläder och väskor låg på golvet och ett rafsande ljud fick henne att snurra runt. En kille hon inte kände igen rörde sig mellan bänkarna. Han sökte igenom kläderna och när han hittade en mobil eller ett smycke lät han det slinka ner i sin egen ficka innan han slängde plagget på golvet. Snart var han framme vid väskan med den grönglittrande palmen och Agnes ville ropa åt honom att låta bli hennes saker, men det var som att hon inte riktigt existerade. Dragkedjan gled upp och han hittade hennes halsband. Ängeln skimrade som aldrig förr när han höll upp det mot ljuset. Tjuven flinade brett, stoppade ner halsbandet i jackfickan och fortsatte jakten efter värdesaker. Synen avslutades med att Agnes hörde sig själv skrika: ”NEJ! Låt bli!” Hon var tillbaka i verkligheten. Bland kallt lysrörsljus, spetstrosor och kokosdoftande bodylotions. Alla tjejer stirrade på henne, förstenade mitt i en rörelse. Agnes förstod att skriket inte bara ekat i hennes huvud och under några långa sekunder stod hela världen stilla.
16
Det finns människor som bär på ovanliga gåvor. Du är en av dem. Din gåva kallas för Fortunata och innebär att du kan se in i framtiden. Från att ha varit ”ingen speciell” i skolan, förändras allt för Agnes Evander när hon får plats på Ljungvikens sommarskola. Där samlas ungdomar med liknande talanger för att lära sig kontrollera och utveckla dem. Men snart börjar mystiska saker hända på Ljungviken. Har det någonting att göra med Legenden om Marius? Berättelsen som alla säger är påhittad, kanske för att de inte vågar tänka på vad som skulle hända om den vore sann ...