I salen allra längst bort stannar hon. Där står en spinosaurus vid en pöl och spanar efter fisk. Den ser alldeles verklig ut. Tänk om mamma inte skojade innan? Spinosen kanske lever, den kanske bara är jättebra på att stå stilla? Dorran smyger närmare. Tänk om den plötsligt rör sig? Vädrar med nosen i luften och öppnar sitt stora gap med alla sylvassa tänder … Fast det är så hemskt och fast hon kan bli spinosauruslunch, så kan Dorran inte låta bli att sticka fram handen och röra vid dinosaurien. Hon bara måste få veta om den lever. Men spinosen är kall och hård. Dorran andas ut – vilken tur att den är på låtsas!
Nu känner Dorran att hon är jättevarm. Det är ju dinosaurietid och då var det faktiskt varmare, det har Dorran också läst i sitt lexikon. Vattnet i pölen är klarblått som havet på sommaren och Dorran blir så sugen på att ta ett dopp. Hon är faktiskt världsbäst på att klättra och tar sig upp till spinosaurusen lätt som en plätt. Kvickt tar hon av sig alla kläderna. Trosorna hänger hon över spinosens avlånga nos, den passar perfekt som klädhängare.
Idag ska Dorran, mamma och lillebror gå på museum för att titta på dinosaurieskelett. Så fort de kommer in på museet glömmer Dorran bort att man inte får springa där inne. Hon rusar genom salarna, men så plötsligt stannar hon! I salen längst in står en spinosaurus med sylvassa tänder. Tänk om den lever!? Dorran bara måste få känna på den … Läs mer om den underbart bestämda Dorran och hennes familj: