Docksamlarens hus
Tobias Söderlund Stef Gaines
Docksamlarens hus
Tobias Söderlund Stef Gaines
Läs mer om Tobias Söderlund och Stef Gaines på rabensjogren.se
© Text: Tobias Söderlund, 2021 © Bild: Stef Gaines, 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2021 ISBN 978-91-29-73040-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till pudlarna Baileys, Java, Toffel, Kapu, Abbe och Cosmo – ni är alla en del av Buster
Full gas mot sjukhuset
Buster gnyr till i buren på bilsätet bredvid mig. Han tittar frågande upp med sina mörka ögon. Svansen rör sig inte. Det syns på hela kroppen att han inte förstår vad som händer. Och det är inte så konstigt. För jag fattar knappt själv. Nyss levde jag världens mest normala liv. Varken populär eller retad i klassen. Ständiga småtjafs med min storebror Oscar. Föräldrar som tjatade om min skärm tid och att jag borde vara ute mer. Men nu känns mitt liv så långt ifrån normalt man kan komma. Första stora förändringen kom när vi skaffade Buster. Vi blev snabbt kompisar, även om det mest var mamma och pappa som skötte honom. Bara att sitta i soffan kunde vara ett äventyr när den lilla hunden jagade runt. 7
Men redan då hade det hemska börjat hända. För sam tidigt som pudeln kom hem till oss spred sig cancern i Oscars kropp. Att få veta att ens bror kanske kommer dö borde ju vara det mest onormala som finns. Men de senaste veck orna har allting vänts upp och ner ännu mer. Fast det vet ingen annan i familjen. 8
För medan cancern tog min brors kraft och mina föräldrars uppmärksamhet, blev jag den som skulle ta hand om Buster. Och det var under en sen kvällsprome nad som jag upptäckte det som jag fortfarande har svårt att förstå: Buster kan se spöken. Och om jag kisar hårt mot platserna som han pekar ut kan jag också göra det! Bilen susar fram i samma fart som mina tankar. Bara för en liten stund sedan löste jag och Buster ett spök mysterium på kyrkogården. Direkt efter fick jag veta att brorsan var på väg i ambulans till sjukhuset. Och nu sit ter jag och Buster i baksätet medan mamma gasar på i samma riktning. Mätaren visar att hon kör mycket snabbare än vad man får. Buster gnäller igen och och jag sticker in ett par fing rar genom gallret och stryker honom över nosen. ”Allt kommer bli bra”, viskar jag, även om jag nog försöker övertyga mig själv mer än honom. Han slickar mina fingertoppar till svar. Vägen utanför är mörk. Då och då kommer mötande bilar med starka ljus som svischar förbi. Men för det 9
mesta passerar vi bara skog. Jag har hört mina föräldrar prata om hur dåligt det är att vi bor så långt ifrån sjuk huset. Nu fattar jag verkligen varför. Tänk om ambu lansen inte hinner fram i tid? Bilen gungar till när mamma kör om en lastbil i hög fart. Det fladdrar obehagligt i magen. Jag plockar upp mobilen för att fokusera på något annat än trafiken. Då ser jag att min bästis Lorraine har skrivit. ”Hur gick det?!?” Jag fattar att hon undrar över det som hände på kyrko gården, men det känns inte alls viktigt nu. ”Det gick bra, men är på väg till sjukhuset. Brorsan mår jättedåligt. Berättar mer imorgon.” Lorraine svarar med en massa blå hjärtan och skriver att jag kan ringa och väcka henne närsomhelst om jag vill prata. Och det kommer jag verkligen vilja. Jag vet inte vad jag skulle göra utan Lorraine. Hon får alltid jobbiga saker att kännas enklare. ”Snart framme”, säger mamma. Skogen utanför har bytts ut mot gatlyktor. Hus dyker 10
upp på ena sidan vägen och en stor älv på den andra. Rakt fram ser jag sjukhuset. Jag känner igen den gigantiska byggnaden. Inget mysigt ställe. Jag var med den gången läkarna berättade att Oscar hade fått cancer. Efter besöket drömde jag mardrömmar om långa korridorer fulla av sjuka människor som jagade mig. Då sa jag att jag aldrig skulle följa med dit igen. Nu har jag inget val. På parkeringen lyfter jag ut Buster ur buren och bär honom i famnen fram till entrén. De automatiska glas dörrarna pyser till och öppnas åt ett par som är på väg ut. De verkar sammanbitna. En av dem är alldeles tårögd. Jag är på väg att smita in innan dörrarna hinner stängas, men mamma stoppar mig. ”Vi väntar här. Buster får inte vara inne på sjukhuset, så pappa kommer ut.” Jag blir lite lättad över att slippa gå in. Samtidigt vill jag verkligen träffa Oscar. 11
Några minuter senare dyker pappa upp tillsammans med två kvinnor i sjukhuskläder. En presenterar sig som läkare och den andra som sjuksköterska. Läkaren pratar snabbt med svåra ord. Jag förstår långt ifrån allt, men mamma ser lättad ut. Det låter som att Oscar kommer må bättre igen snart. Och det verkar vara medicinens fel att Oscar spydde och fick feber. Medicinen som de har pratat om så mycket och som verkar så läskig. Igår fick Oscar sin första dos av cellgifter. Det är ett gift som ska döda cancern i hans mage och lever. Men att fylla kroppen med gift är såklart farligt också. Vi visste alla att Oscar skulle må dåligt när han började få medicinen. Men så här dåligt verkade ingen ha förvän tat sig att det skulle bli. ”Oscar får ligga kvar här några dagar för observation”, förklarar läkaren. ”Han kommer byta till en annan typ av cellgifter, men i övrigt fortsätter behandlingen enligt plan. Okej?” Mamma och pappa bara nickar. 12
Läkaren skyndar sig in igen. Medan sjuksköterskan pratar med mina föräldrar sätter jag mig på en bänk med Buster i famnen. Jag stryker hans päls och lyssnar med ett halvt öra medan jag funderar på när jag ska få träffa Oscar. Lamporna är släckta i de flesta fönster. Han kan ske sover där inne någonstans. Eller så ligger han vaken, är ensam och mår dåligt. Sjuksköterskan frågar något om ett patienthotell och jag hör mamma säga att vi ska sova där inatt. Men hon säger något mer också. ”Nästa gång Oscar behöver komma hit ska vi ha fått tillgång till ett hus ett par kvarter bort. Så det blir betydligt smidigare.” Det tar några sekunder innan jag förstår. Men när jag gör det reser jag mig upp så häftigt att Buster får ta ett språng ner på asfalten. ”Va? Ska vi flytta?”
13
Lov och läskiga dockor
Det har gått två veckor sedan vi åkte i ilfart till sjuk huset. Nu är vi på väg dit igen. Den här gången sitter hela familjen i bilen – och mamma kör betydligt lugnare. Det känns lite märkligt att vi alla är så finklädda och glada när vi är på väg dit. Anledningen är att det precis varit skolavslutning. Åtminstone för mig. Årskurs fyra – avklarad! Oscar har egentligen skolavslutning om två dagar, men då kommer han inte kunna vara med. Därför hade hans klass ordnat med en egen liten avslutning för honom idag. De hade bakat och fixat presenter. Och läraren gav honom slutbetyget i förskott. Trots att Oscar varit sjuk och borta så mycket under våren hade han klarat minst godkänt i alla ämnen. Pappa började grina när han fick veta det. 14
Även om det ska bli skönt med lov tror jag att det kom mer bli en rätt konstig och långtråkig sommar. För bilen är alldeles fullastad och vi ska inte åka hem igen förrän skolan börjar om. Mamma och pappa har nämligen hyrt ett hus nära sjukhuset som vi ska bo i. Långt bort från alla mina kompisar. Eller ja, långt bort från Lorraine. Någon annan hade jag nog ändå inte hängt med under lovet.
Magen knyter sig när det blir ny heter på radion och uppläsaren säger att många operationer och behandlingar på sjukhus skjuts upp för att de har för lite personal. Som om pappa förstår precis vad jag känner vänder han sig om. ”Jag har pratat med sjukhuset och det där kommer inte påverka din behandling, Oscar. Så ni behöver inte oroa er”, säger han. Mamma släpper av pappa och Oscar vid entrén till sjukhuset. Idag ska han undersökas och imorgon ska han pumpas full med gift igen. Just nu ser han så frisk och stark ut att jag egentligen inte vill att han ska få mer av medicinen. Jag får en klump i halsen när han försvinner in och vi rullar vidare. 16
Ett par minuter senare är vi framme. Huset ser inte särskilt mysigt ut. Den röda färgen har bleknat och skavts bort här och där. Vissa plankor verkar vara på väg att lossna. När jag tittar upp mot övervåningen rör sig något i ett av fönstren. Jag kisar. Bara en gardin. Väl? Mörka moln täcker himlen när jag kliver ur bilen. Precis ovanför taket ser de extra mörka ut. Jag lyfter Buster ur buren och hänger min ryggsäck över axeln. På väg mot dörren ser jag namnet Charles L. Reimerson på brevlådan. Mamma plingar på och några ögonblick senare öpp nar en man med långt hår som nog har varit rött en gång i tiden, men nu mest är grått. Han ser äldre ut än mina föräldrar. Ärren i hans ansikte får mig nästan att rygga tillbaka. ”Ursäkta att vi blev lite sena”, säger mamma. ”Ingen fara, ingen fara”, säger han och vänder sig mot mig. ”Dig har jag inte träffat förut. Jag heter Charles. Hoppas att du ska trivas i mitt hus i sommar.” Buster tassar fram och luktar på mannen. Han verkar 17
knappt märka det. Istället sträcker han fram handen till mig och ser på mig med sina isblå ögon. Jag vänder ner blicken när jag skakar hans hand. ”Ska du inte presentera dig också?” frågar mamma. Mannens hand är svettig och kall på samma gång. ”Ellen”, mumlar jag ner i marken. ”Trevligt att träffas, Ellen. Stig på, stig på.” Han tar ett steg åt sidan. Samtidigt som jag kliver in stelnar jag till. Jag undrar om det är någon som försöker skoja med mig. Hela hallen är fylld av dockor. Alla med läskiga, livlösa ögon. Ändå känns det som att de när somhelst kan börja röra på sig. I långa rader längs väggarna står skåp av glas, alla med varsin docka i. De ser olika ut, men varenda en har en liten namnbricka framför sig. ”Jag hoppas du gillar dockor”, skrockar Charles. ”Fast inte för mycket. De här får gärna vara kvar i skåpen. Egentligen samlar jag inte längre, men jag har inte hjärta att göra mig av med dem.” Mamma rufsar om mitt hår. 18
”Du behöver nog inte vara orolig för dockornas skull. Ellen har aldrig ens velat ha egna.” Jag orkar inte säga något om saken. Försöker bara hitta någonstans att titta där en docka inte stirrar till baka. ”Du får ta sovrummet där uppe”, säger mamma. ”Spring och kika om du vill. Det är dörren direkt till vän ster efter trappan. Du kommer att ha hela övervåningen för dig själv. Lyxigt, va?” Hon ler. Jag fattar att hon försöker få mig att gilla stället. Eftersom jag ändå vill komma bort från dock orna nickar jag och skyndar mig upp. Mina steg knakar i den gamla trätrappan. Buster hoppar efter hack i häl. De nedfällda persiennerna i fönstret gör att rummet är alldeles mörkt när jag öppnar dörren. Jag trycker på lampknappen – och drar efter andan. På hyllor längs väggarna sitter dockor. I ett hörn står ett stort trä skåp, även det fullproppat med dockor. Det måste vara hundratals här inne. Alla stirrar tillbaka mot mig. Plötsligt rusar Buster fram mot hörnskåpet. Han 19
morrar lågt och står med kroppen på helspänn med lyft framtass. Jag blir kall. Det var exakt så han gjorde när han pekade ut spöken på kyrkogården. Hjärtat bultar hårt. Om jag ska kunna sova här inne måste jag veta att det är spökfritt. Jag fattar egentligen inte hur jag vågar, men jag släcker lampan igen och kisar in mot hörnet. Men något spöke syns inte. Buster fortsätter morra och jag spänner ögonen hårdare. ”Vad är det, Buster? Vad ser du?” viskar jag och smyger mot honom. Då släpper han ifrån sig ett kort, gällt skall och hoppar upp mot skåpet. Hyllplanen med dockorna når han inte, men han stöter emot den nedre delens lucka med fram tassarna. Trots att han är så liten vinglar skåpet till. Två tygdockor ramlar ner. ”Buster! Stopp!” Han lyssnar inte, utan attackerar skåpet igen. Jag rusar fram för att lyfta upp honom, men hinner inte förrän han dunkar tassarna i skåpet en tredje gång. 20
Samtidigt som jag ska plocka upp Buster ser jag i ögonvrån hur en docka från skåpets översta hyllplan glider ner från sin plats. Jag sträcker ut handen för att rädda den, men missar. När dockans porslinsansikte träffar golvet går det i kras.
21
Det är sommarlov och Ellens familj har hyrt ett hus. Problemet är bara att det kryllar av läskiga dockor där – och Ellen hatar dockor! Buster gillar det inte heller, utan börjar genast morra och skälla, särskilt inne i rummet där Ellen ska sova. Kan det vara så att han ser spöken igen? Hur ska Ellen klara en hel sommar i huset då? Som tur är kommer bästa vännen Lorraine och hälsar på. Det här mysteriet tänker hon inte missa! Spökhunden Buster är serien för de yngre bokslukarna som inte drar sig för att läsa om spöken och annat nervkittlande.