Mysteriet på kyrkogården
Tobias Söderlund Stef Gaines
Mysteriet på kyrkogården
Tobias Söderlund Stef Gaines
Läs mer om Tobias Söderlund och Stef Gaines på rabensjogren.se
© Text: Tobias Söderlund, 2021 © Bild: Stef Gaines, 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2021 ISBN 978-91-29-73040-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till Zacharias och Juno, de första i världen som fick höra berättelsen om Buster
Granne med kyrkogården
”Men sälj Buster då!” vrålar jag och smäller igen dörren. Buster tittar upp mot mig. Han viftar försiktigt på svansen. ”Förlåt”, viskar jag. ”Jag menade inte det.” Han tassar iväg över den tomma upp farten som om ingenting hänt. Tur att han inte förstår vad jag skrek. Ingen bil är i närheten, ändå skyn dar jag mig över vägen. Ute på gatan bränner mammas blick i nacken. Hennes tjatiga ord ekar i huvudet. ”Du måste ta mer ansvar nu, Ellen!” Den meningen upprepar hon nästan varje dag. Oftast betyder det att jag 7
ska städa, hjälpa till med disken eller gå ut med Buster. Mamma och pappa verkar inte ha tid till någonting längre. Allt för att Oscar har blivit sjuk. Buster drar i kopplet. Han tycker alltid att jag går för långsamt. Jag springer några steg, men då studsar hals bandet upp i ansiktet. Dessutom ökar Buster bara farten. Vid öppningen i kyrkogårdens stenmur viker han in. Jag stannar och spanar mot gravstenarna som gnistrar i dagens sista solljus. Tanken på alla döda människor som ligger där ger mig en klump i magen. Med sträckt koppel tittar Buster bak på mig med en blick som säger: ”Vad håller du på med?” Svaret vet jag inte riktigt själv. Vi flyttade hit för två år sedan, men jag tycker fort farande att det är obehagligt att bo granne med kyrko gården. Tydligen var vårt hus en prästgård förr i tiden. Det är därför den ligger så nära. De första nätterna hade jag svårt att sova bara för att jag visste att jag kunde se gravarna från mitt rum. Och en gång sa Oscar att spö ken skulle ta mig om jag gick dit på kvällen. Ibland hör jag märkliga ljud därifrån också. Som om 8
det är något där som skriker och klagar. Men pappa brukar säga att det nog bara är ugglor som hoar. Att fantasin kan få fullt naturliga saker att verka vara annorlunda än de är. ”Nej, Buster”, säger jag och sjunker ner på huk. ”Kom, vi går en annan väg.” Han stretar lite till. ”Buster … Kom!” upprepar jag. Då ger han upp och vänder om.
9
”Duktig!” Jag gräver i jackfickan och tar fram en hundgodis. Det kittlas när han slickar i sig den från mina fingrar. Jag drar handen genom hans lockiga, mörkbruna päls. När vi promenerar vidare ser jag mig över axeln. Egentligen har jag kommit över min rädsla för att gå på kyrkogården. Jag brukar faktiskt gena över den rätt ofta på väg till skolan. Men sedan Oscar blev sjuk har det jobbiga smugit sig på igen. När mamma och pappa berättade att det fanns en risk att han skulle dö tänkte jag direkt på kyrkogården. Jag blundar och skakar på huvudet. Vi svänger in på en grusväg. In bland höga träd. Bort från kyrkogården. Jag tänker att vi ska vända om så fort Buster har bajsat, men han gör aldrig det. Därför fort sätter vi bara, och efter ett tag går solen ner. Ju mörkare det blir, desto smalare känns vägen. Så här sent brukar jag aldrig vara ute själv. ”Kom igen, Buster! Vi snabbar oss.” Pulsen ökar när jag börjar jogga. Eller kanske gjorde 10
den det redan innan? Buster viftar glatt på svansen och skuttar fram. När vi kommer ut på en större väg med gatlyktor andas jag ut och saktar ner. Eftersom grusvägen har lett oss i en stor halvcirkel kommer vi fram till motsatt hörn av kyrkogården. Långt borta på andra sidan ser jag mitt hus. Bilen står parkerad på uppfarten igen. Oscar och pappa är tillbaka från sjukhuset! Jag vill bara hem så fort som möjligt. Trots att kyrko gården nu är mörk och ännu läskigare bestämmer jag mig för att gena över den.
11
Hundbajs och spöken
Buster verkar också ha bestämt sig för att gå över kyrko gården. Han har smitit in genom en liten springa i grinden och står och väntar. ”Du tar dig verkligen in överallt!” Jag kliver också in. Medan jag stänger grinden går Buster iväg så långt kopplet tillåter. Och när jag vänder mig om sitter han på huk och bajsar på den närmsta graven. ”Buster!” tjuter jag och slår handen för munnen. ”Så får du ju inte göra!” Oscar säger alltid att Buster är så smart. Men även om han kan lära sig det mesta i utbyte mot godis är han uppenbarligen inte intelligent nog att fatta att man inte ska bajsa på gravar. 12
När han är klar tar jag fram en svart påse ur fickan. Jag grimaserar alltid när jag plockar upp efter honom för det luktar så sjukt äckligt. Medan jag knyter ihop påsen vädrar Buster efter något i luften. Plötsligt störtar han iväg. Kopplet slits ur min hand. ”Buster! Kom tillbaka!” 13
Han reagerar inte på mitt rop, så jag springer efter. Buster sicksackar mellan gravstenarna. Jag tar samma väg och tittar bort mot huset. Hoppas inte mamma ser. ”Buster! Stanna!” Så tvärstannar han. Stelnar till och stirrar. Morrar. Den enda gången han brukar bete sig så är när han jagar fåglar. Men det är helt stilla på kyrkogården. Jag sätter mig på knä och klappar Buster medan jag
14
virar kopplet flera varv runt andra handen. Kroppen är alldeles spänd under den mörka, lurviga pälsen. Bak benen darrar och svansen pekar neråt. Han får en godis för att han ändå stannade andra gången jag ropade. ”Vad är det, Buster? Vad håller du på med?” Det är som att han inte ens hör mig. Med ena fram tassen i luften tittar han på ett par riktigt gamla grav stenar några meter bort. Texten på dem går knappt att läsa. ”Det finns inget där, dummer. Kom, nu går vi hem.” Jag ställer mig upp och drar i kopplet. Han rör sig inte. ”Buuuster!” försöker jag med min snällaste röst. Ingen reaktion. Då ser jag hur luften dallrar ovanför gravarna som Buster stirrar mot. ”Vad är …” Jag tar några kliv närmare. När jag andas ut stiger ett rökmoln från min mun, vilket är jättekonstigt. Det har varit årets varmaste dag, men nu knottrar sig huden på mina armar. 15
Jag kisar – och då ser jag något. Jag blir så förvånad att jag spärrar upp ögonen. Direkt försvinner det jag trodde fanns där. Det kan väl inte vara sant? Jag måste ha sett fel. Buster står fortfarande blickstilla och tittar mot exakt samma plats. Jag sväljer hårt, sedan kisar jag igen. Det tar ett tag. Först är det som att jag kisar för lite. Sedan skymtar något till innan jag kisar för hårt. Men till slut hittar jag precis rätt – och då syns det igen. Jag blir torr i munnen. Det susar i huvudet. Bakom gravstenarna finns inte bara en, utan två genomskinliga gestalter. Konturerna är svaga och det är svårt att hålla ögonen spända i exakt rätt läge, men ibland syns gestalterna lika tydligt som gravarna de svä var vid. Jag biter mig på insidan av kinden för att testa om jag drömmer. Men jag vaknar inte. När det börjar smaka blod slutar jag. Jag provar även att blunda, men när jag kisar igen dyker gestalterna upp i den dallrande luften. De ser gamla ut. Som en blandning mellan farmor och farfar och ett par skelett. 16
Handen som håller i Busters koppel skakar och är all deles blöt. Vad borde jag göra? Springa innan de ser mig? Kan de ens se mig? Eller är det bara jag och Buster som kan se dem? Hjärtat bultar lika hårt som när jag sa hej till min favoritartist på en marknad förra året. Borde jag försöka säga hej nu också? Jag hinner inte tänka ut några svar. När Buster släpper ut ett kort, skarpt skall vänder de sina huvuden och tittar rakt på oss. Jag flämtar till – och skriker rakt ut.
17
Ellens bror har blivit svårt sjuk och hon tänker mycket på döden. Tankar som blir värre efter en kvällspromenad på kyrkogården. Buster får upp ett spår och Ellen tror först inte att det är sant, men vid en av gravstenarna blir två genomskinliga gestalter synliga. Det blir fler besök på kyrkogården. Ellen har fått upp ögonen för någonting som hon måste nysta vidare i, tillsammans med Buster och bästa vännen Lorraine. Spökhunden Buster är serien för de yngre bokslukarna som inte drar sig för att läsa om spöken och annat nervkittlande.